Estetiskt oförsvarbara specialeffekter måste dölja ett hemligt budskap.
Eller så såg jag fel. Punkt slut.
Habegär.
Så här: tårögda!Jeremy Brett i "The Six Napoleons" kom mig att tänka på Her husband?Kate Mulgrew i ST:Vgr "Endgame". Osökt: jag skyller på personen bakom kameran och respektive skådespelares agila ögonbryn. Så då påminns jag alltså om att jag borde se om Voayger; och först och främst borde jag se de avsnitt ur första säsongerna som jag missade för att jag var för liten när de gick på tv. Lemme see, 329 kr gånger sju säsonger är lika med 2303 (vilket borde motsvara ungefär 100 take away-café au lait).
Tack och lov att min syster hann köpa Sex & the City-boxen innan mig.
(Om en karaktär någonsin förtjänade att lägga beslag tv-skärmen tillsammans med sitt framtida jag var det Janeway.)
The Adventure of the Cursed Rosario Jewels
Minns du hur Melinda dök upp, så rätt, så rätt, med sitt träben? Hur Susan Ward, efter en kort frånvaro då hennes karaktär tillfälligt spelats av en kvinna vars skådespeleri var mycket bättre, plötsligt kom tillbaka men med större bröst? Hur bebisen och hunden recappade i en scen hela föregående säsongen? Hur ett fåtal gånger små insiktsfulla textkommentarer dök upp öpå skärmen? Den ultimata onda tvillingbrodern? Hur Bens fanatiska beundrarinna som trodde att han var en karaktär ur en Harlequin-roman inkarnerad gav honon blommor där han låg på bårhuset med orden "Aren't they lovely? I killed them just for you." Hur Derek ibland tycktes mer sympatisk än Ben? Hur Carmen Torres sade "mi hijo" och "bruja" stup i kvarten? Hur Annie uppmanade Olivia att "push, push" i stugan, hur Sean i hemlighet var rappare, de mörka fläckarna på Virginias aura, Annies fantasier, bilden som vänts uppochned för att indikera att fartyget hade vält omkull; hur allt i sista avsnittet var Meg-Dorothys dröm i en dröm...
En gång i tiden, när Sunset Beach var stort och Internet var nytt (för mig), kryllade det av svenska hemsidor tillägnade serien. Samma länklistor som då ledde till utsökt samlingar av fakta & förströelse för fans är nu en gravplats över en svunnen epok, ett nittiotal då webaddresser innehäll ord som Geocities och Angelfire och FortuneCity och rörliga animationer utan flash fortfarande var kul och accepterat. Då vårt modem kopplade bort sig efter tio minuters inaktivitet (vilket gick an när man läste inläggen i kedje-fanficen på Saras Sunset Beach-sida, men störde när man själv ville bidra.) När Nokia 3310, eller var det 3210, var det nyaste av det nya.
Men även om min favorit bland fansites, som vad jag minns hette just Saras Sunset Beach-sida, tycks vara ett minne blott hittade jag ändå några hemidor vars adresser inte ännu ger ett "This page could not be found"-meddelande. Som den här och den här.
Och bless you youtube, för finns där inte videor från serien i fråga att beskåda?
Twisted Random Mix of Obsessions III
Det blir fårstås litet långrandigt ibland med alla dessa människor som kommer och vill berätta om sina problem, dessa evinnerliga problem... så inte är det konstigt att Holmes' ansikte ibland får något drömmande över sig.
Karlsson-on-the-roof
Ju fler avsnitt jag ser av Sherlok Kholmes i Dr Vatsona och ju mer jag förtjusas av serien samt av Livanov och Solomin, desto starkare blir den där gnagande känslan av att jag bedrar min Sherlockian Crush No I, Jeremy Brett. Ack, dessa imaginära kärleksbekymmer...
Risken är att jag blir såpass förvirrad att mitt undermedvetna snart kommer finna sig oförmöget att bestämma vem av de tu det ska föreställa sig som Holmes då jag läser bokförlagorna, för att sså lutligen ge upp och istället, av ren vana, för mitt inre öga projicera en bild av Austin Scarlett.
Men. Varför skriver jag det as if it were a bad thing? Tänk er...
"And as we have all undoubtedly deduced by now, it was with this invisible string that the cunning Count Klum strangled his poor wife."
(Ja, er deduktion är korrekt! Korrekt! Jag har återfunnit den skattgömma med egenhändigt tagna screen-captures föreställande The Artist himself, den ohjälpligt fabulöse Austin Scarlett, som jag befarade försvunna under övergången till en ny dator. Darn, he is pretty. För att återgälda förlorad tid kommer jag nu att låta överdrivet många av bilderna pryda min blogg, så det så.)
Arch-nemesissies.
Och most importantly: är han släkt med Jim Carreys Greve Olaf?
Zasvirajte noćas tu romancu.
Så, häromdagen började jag försöka ta mig igenom min Holmes-dvdbox, och som det föll sig hade jag även nyligen satt tänderna i The Adventures of-novellsamlingen (först via Google Books, sedan la bibliothèque). Detta resulterade högst exemplariskt att jag såg A Scandal in Bohemia (för första gången, jag nåste ha varit i Frankrike när den visades på Kanal 9 senast) just efter att dagen innan ha läst den litterära förlagan. Och boy, vilka möjligheter ger inte det när det gäller ordmärkning!
Låtom oss börja med den inte helt revolutionerande slutsatsen av min upptäckt: i TV och film får under inga omständigheter en möjlighet till antydan om romans mellan två tillräckligt attraktiva karaktärer låtas gå till spillo.
I novellen inleder Watson med att utveckla resonemanget kring Holmes' känslor inför den kluriga contra-alten, bla bla bla, och fastslår bland annat att "It is not as though he felt any emotion akin to love for Irene Adler." Även om allt kan debatteras, känner jag att Watson trots allt är ganska definitiv i sitt utlåtande, varje sig det handlar om ett faktum, ett överslätande eller svartsjuk förnekelse. Sherlock kände ingenting som liknade kärlek för damen ifråga.
Men hur kul är det i tv? O nej, att monologen klippts i bitar och just denna del flyttats till slutet av avsnittet är inte den mest dramatiska förändringen; nej, den ligger i Watsons slutsats vad gäller detektiven och sångerskan. Plötsligt är den väldigt vag, antyder inte alls att han läst Holmes' innersta tankar, och väldigt öppen för - ja, jag skulle till och med säga att den uppmuntrar till - heteroerotiska tolkningar. "It was not that he ever betrayed any sign of love for Irene Adler".
Han avslöjade inga tecken på kärlek? Med tanke på att Holmes knappast ägnar resten av serien åt att tala om sina privata känslor torde det faktum att han inte visar tecken på Kärlek snarare antyda att han är handlöst förälskad i Irena. Om Granada!Watson velat förmedla motsatsen hade han snarare låtit bli att nämna det övertaget; som det är nu låter det mest som någon slags *wink wink* *hemligt meddelande* möt mig inte vid Kopparmärra kl 16.30 idag inverterad kod.
Alltså. Romans för Sherlock redan i första avsnittet. Väger det upp för det faktum att käre John förblir ungkarl i serien?
Hursomhelst fick det här (i kombination med att jag prismärkte Tintin-album häromdagen) mig att inse att jag borde nära min allmänbildning genom att läsa Göran Gademans "Operabögar" (<-- i bokhyllan) och la Rosenbergs "Bögarnas Zarah". Jag vet ännu inte hur jag ska passa in det i mitt läs-jobb-och-liv-schema, men om några år kanske jag är där.
P.S.
Är det bara jag som har ofantliga problem med att göra indrag med blogg.se?
The lady doth protest to much.
Och hur kommer det sig att slagsmål i äldre filmer ser så trivsamma och relativt ofarliga ut jämfört med sina moderna motsvarigheter? Nöjde folk sig med det? Innan Fight Club, Tarantino? Jag tvivlar på att Sherlock Holmes haft någon vidare chans om han hade haft en barbröstad Brad Pitt Tyler Durden som motståndare. Snarare hade han behövt kalla på förstärkning från RDJs Sherlock2009.
I brevlådan idag AKA materialism.
A bit of Fry & Laurie.
Hur många avsnitt jag än ser av deras ofantligt underhållande (brittiska! gnabbande - är det en korrekt ordform? i sann S&T-anda kompletterar jag för säkerhets skull med engelskans utomordentliga bickering! stundtals obegripliga designidéer! hantverkare! ibland rent skrämmande DIY-konst! fantastisk redigering!) tv-serie har jag förresten fortfarande svårt att komma ihåg vems namn i kombinationen "Simon & Tomas" som ska uttalas på engelska respektive - ack, om de ändå heta något mer avslöjande som, låt oss säga, Heathcliff & Sten-Sture.
Hursomhaver: igår snubblade jag så över den här videon på youtube, som osökt fick mig att tänka just nämnda blogg. Och så var den ju hyfsat underhållande också.
Hotter than reality, by far.
DVD-filmer jag inte köpte.
Det har vatit nästan outhärdligt varmt här idag, hela 21 grader om man ska tro väderleksrapporten, och sol. Thank goodness att jag tappade tidsuppfattningen och fastnade inne på Fnacs DVD- respektive bokavdelning istället för att ta vara på vädret och dra på mig solsting. Mitt hjärta slog litet extra snabbt då min blick föll på ett antal dvd-boxar med Sherlock Holmes, Jeremy Brett-edition. Jag köpte dem inte (det känns fortfarande litet skumt att köpa en fransk utgåva av en engelsk serie), men det var en vacker syn.
En annan höjdpunkt bland alla filmer var en dvd med de samlade avsnitten av en tv-serie, The Lair, om... tadam, bögvampyrer. Jag har den blekaste aning om vad det var, men srsly, eller hur låter det - i teorin - som den ultimataste av ultimata idén för en tv-serie någonsin? Bögvampyrer. Liksom. Det säger ju sig självt. Fast jag köpte inte den dvdn heller, så vad vet jag om seriens egentliga kvalitet? Den kanske suger. (Oh, for the love of God, Lisa!)
Jag köpte inte heller Affinités, som stod i samma hylla som den senast nämnda. Men jag vet inte om jag kommer lyckas motstå den mycket längre till. För 1800-talet är ju som alla vet alltid hett. Och den filmen är något av det vackraste jag någonsin sett.
Drömtydning, anyone?
What happens in San Fransisco
Men konventrapporter är förstås inte det ända jag missar utan internetuppkoppling. Nej, under veckan gång drar även Melodifestivalen äntligen igång på allvar, på samma gång som fler och fler länders ESC-bidrag trillar in. Allt detta utan min vetskap. Sadistiska, sadistiska stora kända telefonbolag.
Selma vs. subtext
Efter detta sidospår in på min egen litterära bana måste jag ju förstås snabbt och koncist (tja, det var intentionen) kommentera den där tv-serien som visades i den statliga televisionen dagarna efter jul, "Selma". Den var trevlig, Mona Berglu-... Helena Bergström, menar jag, var bra, och Valborg Olander inkarnerad av Ingela Olsson är min nya modeikon. Dock måste jag säga att själva den omtalade Kärlekshistorien lämnade mig litet förbryllad... jag menar, visst, måhända att jag är bortskämd med moderna mer explicita tv-serier som Queer As Folk, The L Word, Nip/Tuck, Six Feet Under, men srsly, om de kallar det-där-mellan-Selma-och-Valborg-och-Sophie för kärlekshistoria så är ju Xena/Gabrielle obestridlig maintext i jämförelse (jag ber om ursäkt för min nörd-jargong). Jag menar, låt oss punkta upp sakerna:
1.
S: Selma och hennes litterära väninnor (så att säga) uttrycker sin kärlek till varandra i ord
X: Jag kan inte tänka mig en enda anna tv-serie där huvudpersonerna så ofta brister ut i kärleksförklaringar så ofta som Xena och hennes sidekick.
2.
S: Selma kysser Sophie för att... vad var det, råda denna i vad hon skulle göra för att förföra första bästa manliga bikaraktär (så Sarah Michelle Gellar och Selma Blair i Cruel Intentions)? Det där med karaktärer som bara kysser varandra när de kan hitta på en riktigt absurd förevändning till det påminner mig om...
X: Xenas själ i Autolycus kropp kysser Gabrielle, Gabrielle för över vatten till Xena med mun-mot-mun-metod (och båda blir lite överentusiastiska) och så vidare (jag har ju bara sett tre säsonger, what can I say)
3.
S: Selma & den ej-arbetande prostituerad... sure, litet plus i kanten, men det räknas inte. Vem som helst kan väl hångla med en ung vacker, smal skådespelerska i tv utan att det behöver betyda något?
X: Litet som att Aphrodite kysser en förbryllad Gabrielle eller att de kvinnliga bacchi-vampen dansar sensuellt och väldigt nära stackars Gabrielle. Fast med betoning litet, då Selma förstås saknade det där elementet av hm-vad-vill-vår-målgrupp-av-unga-heteromän-(och-eventuellt-vissa-andra-)ha.
Egentligen är Selma inte riktigt lika subtil och tvetydig som Xena ibland kan vara, men om man tar i beräkning att...
a) Xena spelades in huvudsakligen på 90-talet medans Selma dök upp först tio år senare
b) Xena var tvungen att behålla en majoritet av sina tittare (av olika slag och inklinationer) i sex säsonger; Selma hade två avsnitt, och so what om kristna högern eller gemene man eller vem som helst var av negativ uppfattning därefter.
c) Selma talades så om som en serie inte så mycket om författaren men om kärleksförhållandena, medan Xena handlar om våld och gudar och kvinnor i bikini-liknande outfits och råkar som bonus även innehålla en tav v-historiens vackraste episka kärlekshistorier.
... can you blame me för att jag är litet besviken? Var var kärleksscenerna (jag kräver kroppskontakt) mellan Selma och Valborg, liksom? Var de för gamla för att kyssas, eller vaddå? (Eller för gamla och normalbyggda, som Brooke Smith i kombination med inte-heller-utmärglade-Sara Ramirez) Eller mellan Selma och Sophie, sans fransman i rummet intill, då? För att vara en ovanligt sexuell Selma var hon faktiskt ganska... kysk.
Efter detta inlägg är eventuell julstämning i den här bloggen finito.
Natten var trivsam och vänlig, där den omslut de två i släden. Överallt runtomkring dem glittrade stjärnor, och allt Tjet kunde höra var den andres trygga andetag. Vanligtvis skulle det ha skrämt honom att befinna sig på en otrolig höjd som denne, men det enda som rörde sig i hans hjärna var de sex korta orden "han gjorde en julklapp till mig"; upprepade som ett saligt mantra. "Em... du Allram?" Han rodnade i mörkret.
"Ja, lille Tjet, vad är det?" Svarade den välkända rösten.
Tjet tittade fundersamt bort. Vad var det han hade tänkt säga? Och varför verkade det plötsligt så svårt? Nu, när de inte längre var i sändning, när hans ord inte skulle dömas av tusentals tittare över landet, borde det inte om något vara lättare än vanligt? Här fanns ingen annan, bara dessa två personer, som arbetat tillsammans i vad som tycktes en evighet. Alla dagar hade kanske inte varit perfekta, och visst hade Allram en tendens att säga saker som inte var så snälla, men...
Tjet mindes alla de kvällar han suttit och täljt på sin present. Han hade fantiserat om hur han gav den till Allram, som skulle le och säga att det här var minsann den finaste staty han någonsin sett. Han hade inte alls planerat att börja gråta, men det gjorde så ont, och han kände sig så ensam. Om Allram inte alls tyckte om honom... han hade aldrig förr i sitt liv känt sig så övergiven.
Men nu satt de här, tillsammans i rymden, och bara tyckte om varandra.
"Tjet? Mår du bra?" sa Allram när den mindre av dem varit tyst en för lång stund.
"Ja, jag gör det nu." Tjet såg på sin vän, och mindes plötsligt vad han tidigare varit på väg att säga. Och den här gången skulle han inte avbryta sig. "Jag... älskar dig, mycket. Tror jag."
"Jaså, det säger du. Jaha. Vad trevligt. Ja, jag tycker mycket om dig också, faktiskt. Vilken tur," sa Allram och skrattade.
Ett ögonblick av tyst samförstånd senare, snuddade deras varma läppar vid varandra, i den kalla, mörka decembernatten.
Julklappar
Så här ser min snygga fönsterljusdekoration från Hajom, typ, ut bakom spetsgardinerna, underexponerat och oprofessionellt fotad med ostadig handkamera. Man ser tyvärr inte på bilden att den är grön och att den har en massa plastlöv och knappt att den är en krans. Men you get the picture, väl?
Ord, ord, ord. Och inga förskönande bilder.
Det är ju ingen nyhet att de som textar tv-program av olika slag är antingen extremt slarviga eller extremet obildade och definitivt dåliga på sitt jobb (såvida inte "hallå yxskaft" står i arbetsbeskrivningen), men vad upptäcker jag idag? Jo, de promotar heteronormativitet också. Vilket förstås är upprörande (och i Xena, av alla tv-serier!) Så här är det: ibland är det svårt att höra vad folk säger, när de inte talar så där pedagogiskt långsamt som franska toppolitiker brukar göra. Det kan till och med hända att ett pronomen så elegant knyts ihop med kingliggande ord att det är fullkomligt omöjligt, för båd utbölingar och infödingar, att urskilja och identifiera det. Så ligger det till med en scen i det avsnitt av Xena: Krigarprinsessan som visades på tv6 i förmiddags, då Gabrielle förklarar för sin prinsess-coach (som förresten talar om en "speciell person" som han håller av, vilket ju är subtextvarianten av att stolt vifta med en regnbågsflagga) varför hon omöjligen kan gifta sig med den kung vars maka hon rövats bort för att bli.
"I can't marry the king because my heart belongs to another. And even though I can't be with 'em now, I'm not ready to be with anyone else."
Men, vad var det där egentligen? Sa hon "him" (det finns ju ett antal döda expojkvänner att välja mellan)? Eller sade hon "them", inte som i polygami men som i provisoriskt könsneutralt pronomen? Länge har interwebbens lärda (och mindre så) tvistat därom, om detta korta men ack så avgörande "m"-ljud i mitten av repliken. I min mening är det förstås ingen tvekan om vad eller vem som åsyftades, men det är inte det viktiga här (även om någon poängterade det intressanta att om en bard - vars yrke är att tala - hade velat säga "him" så hade hon gjort det, och därmed är eventuell brist på artikulation är snarare ett tecken på medveten vaghet), utan det som gjorde mig så upprörd var att det i den svenska textremsan stod (ungefär) "trots att jag inte kan vara med honom nu..." Qué? Där finns ingen som helst otydlighet, ingen grund för diskussion. Sure, det är svårt att på svenska få "honom" och "dem/den" att inte bara låta likadant men även i skrifta vara snarlika (voilà ett argument för dubbning à la française), men ärligt talat, av två onda ting, kunde man inte ha valt det inte riktigt lika definitiva "dem/den" (eller motsvarande) då detta trots allt skulle kunna referera till vem. som. helst. man, kvinna, centaur, cyklop, Euripides...
Förstår de inte att det som sägs mellan raderna (och ibland i korta men väl genomtänkta repliker) är minst lika viktigt som allt annat för att hålla tittarnas (ok, vissa tittares) intresse vid liv? Om människor har oliak uppfattningar om och diskuterar vad de sätt på tv är det positivt, för sådan publiciet är bra publicitet. Så srsly, fortsätt med era yxskaftiga översättningar (även om dessa - för att vara rättvis - mest förekommer i dokusåpor på tv3), men lämna subtexten ifred.
Jag är faktiskt själv lätt bestört över insikten att jag just har skrivit ett relativt långt inlägg om ett pronomen i en replik ur en sex säsonger lång tv-serie. Tänk bara hur mycket jag skulle kunna få ihop om, säg, Star Trek: Voyager (merparten av avhandlingen skulle förstås ägnas åt Kate Mulgrews minspel när hon i Endgame får reda på att Seven inte bara är död men har varit gift med omg... Chakotay!)
Men godnatt iallafall, dear unfortunate reader. Och som ett postscriptum kan jag nämna att jag såg Avenue Q som var helt sjukt überfabulös i Kungsbacka igår; om vilket jag planerar att återkomma någon annan gång.
Cara mia.
Men ibland händer något som gör att den där tv-serien man gillar plötsligt går från att vara utmärkt till utsökt, och i Medium ifann sig detta ögonblick då den superba Anjelica Huston dök upp som missing persons-hittaren (vad är det oficiella ordet?) Cynthia Keener och förgyllde varje scen hon var med i. Det meförde dessutom en del bonding - komplex, komplicerad och perfectly flawed - mellan två vuxna professionella kvinnor, något man knappast kan få för mycket av (särskilt som det kanske inte är det vanligaste i tv-serier). Och idag visades alltså det sista, nervkittlande avsnittet där Cynthias 7 avsnitt långa historia medverkan nådde sitt stillsamt dramatiska slut. Jag ser inte mycket positivt i att hon lämnar serien, men att en filmskådespelerska över huvudtaget merdverkar i tv är inget att ta för givet, och om en gästande karaktär ska göra sorti så ska det vara med grace och dramatik (ingen simpel write-off för att tv-bolaget fick kalla fötter, alltså, *host*Grey's*host*). Och i denna sista två-avsnitts story arch för Cynthia fick Anjelica till sist bidra med något annat än att bara vara extremt snygg i skjorta (nästan lika snygg som Glenn Close) då vi tilläts följa med bakom hennes karaktärs sammanbitna (men ändå alltid ack så charmerande, vill jag påstå) yttre.
Ju mer av kvällens avsnitt som utspelade sig, ju mer nervös kände jag att jag blev, känslan av förebådande starkare: för där fanns ju en potentiell utgång som antyddes, en ganska originellsådan (och jag tycker faktuskt att Medium har en historia av imponerande twists), som skulle innebära ett helt nytt slags konsekvens av Allisons syner, en fantastisk möjlighet för Huston att visa vad hon går för, men som onekligen skulle innebära Cynthias farväl från serien. Och så blev det, och Medium starkast lysaste gästande stjärna är ute ur serien, men utan att hon blev offer för någon av de frekvent medverkande mördarpsykopaterna och dog och utan att hon och Allison blev ovänner. Istället gör Cynthia ett val (eller om det är ett måste), lugn och saklig som alltid, får sitt avslut och syns i sista scenen sittandes på en trappa tillsammans med Allison. Hand i hand.
That's what I call a star, boys. Och att hennes sista scen var med Allison, bara, stillsam, var så rätt och precis som det måste vara.
Och... för eventuella personer som inte ännu har insett hur fantastisk Anjelica är, låt oss litet ytligt avsluta med ett foto.
I sense there's something in the wind
Imorse råkade jag se på Jay Lenos talkshow, där Amy Lee uppträdde med "Sallys Song" (från någon kommand eskiva, "NIghtmare revisited" - behöver vi verkligen ett album med NBC-covers?) och don't get me wrong, j'adore Amy och tycker att hon är superb på alla vis, men allt jag kunde tänka var... har Dee Adames fixat henes hår? Det där plötsliga inslaget av orange påminner mig om Dee, och i synnerhet dennas Bird of Paradise-kreation i Shear Genius. Incidentially verkar den allmäna åsikten på youtube vara att det är inte mindre än en orange fjäder Amy har i håret - tråkigt men inte helt opassande. Mitt förslag är att hon tar och letar upp Dee en gång för alla och går all the way. Med hårfärgen. Innerst inne vill hon nog det, för även om världen skulle vara more into young girls with dyed black hair, kan man ju inte vara en sådan för evigt. Vad sägs om... något sådant här?
Jag läste förresten på Dees myspace att hon är 1, 58 lång. Se, det finns en plats i dokusåpavinnarvärlden för oss under 1,60 också. Jag är så tillbaka i det fär tillståndet där jag kommenterar andras hår för att hantera mina egna hår-insecurities. Min frisyr börjar se ut som något jag inbillar mig att en man på 60-talet skulle ha haft. Typ en Beatle. Tror jag.
