Normalt sett försöker jag, med olika resultat, låta bli att utsätta hitvirrade bloggsurfare för foton föreställande mig själv, men ibland tycker jag att undantag kan vara acceptabla. Till exempel när: min mössa på bilden ändå tar upp mer plats än mitt huvud. Och mössor av sådana dimensioner förtjänar all uppmärksamhet de kan få, särskilt när de syns mot en bakgrund av något så trevligt som snö i Göteborg i November.

Jag satt förresten just och skrattade åt hur stenansiktet Mycroft i sista delen av Lenfilm-Holmes (His Last Bow, om än med en något annorlunda slutplädering) på sitt kontor hela tiden störs av ringande telefoner, telegrafer och jagvetintevad av teknikens nya under, då det slog mig: kanske är de oändligt enerverande sms:en i BBC-Sherlock den moderna motsvarigheten till detta? En sätt att kommentera hur de moderna kommunikationsmedlen numera lyckas invadera våra liv överallt: inte bara på kontoret men i hemmet, på gatan, på Andra Avenyn, på presskonferensen, på tv.
Och sedan, jag som beskt påstått att minsann, på den gamla goda tiden slapp man åtminstone se telegrammen dyka upp som text i tv-rutan - även där fick jag fel! Ty vad får vi inte se hos Vasily med vänner, om inte ett evighetslångt telegram projicerat över litet gamla arkivbilder. Ack, ack, ack, vad fel jag hade.

Förra onsdagen (ha!) begav jag mig till en biograf för att se jag Yves Saint-Laurent: L'amour fou, och förutom att Pierre Bergé numera är en av mina stora inspirationer vad gäller artikulation och uttal, slogs jag och mitt sällskap av med vilken total framgång Austin Scarlett har lyckats göra sig själv så gott som identisk med Saint-Laurent (med en och annan tpersonlig ouche av Scarlett O'Hara eller Lestat de Lioncourt). Ja, hade jag varit den vackra sidekicken i en Dan Brown-bok hade jag påpekat att Austin ju rentav nästan är ett anagram av Saint; har han således  förutom en ond drottning även ett helgon inom sig?

Det är klart att jag inte kunde låta det här passera obemärkt (om något som affischeras i Relay-skyltfönstren nu kan sägas vara det), även om jag på grund av Internet-brist 'är något sent ute.
   Premiärnumret av nya Love Magazine har oficiellt världens bästa omslagsbild in the history of ever. Inte nog med att någon så awesome som Beth Ditto agerar covergirl, det är rent estetiskt übersnyggt också. The women (the one) are beautiful, the men (had there been any) are beautiful, even the colours are beautiful. Och fatta, kors i taket, efter att ha betalat mina tio eller så euro (oh, varför läser jag inte typ Chic, eller vad de där 20-kronorspublikationerna heter nuförtiden, i stället?) för ett exemplar av tidningen och intresserat läst igenom det kunde jag konstatera att nej... jag hatade den inte direkt. För att vara ärlig skulle jag till och med kunna tänka mig att inhandla och läsa även nästkommande nummer. (Och för den som oroar sig över det omänskliga i att Beth saknar bröstvårtor på omslaget kan jag lugnande meddela att de finns där, om man bläddrar litet i tidningen.)

Själva intervjun med Beth slutade i ren genialitet. Journalisten slänger ur sig något dubbelbottnat om att "vad riot grrrl egentligen hela tiden behövde för att bli mainstream kanske var din humor." Beth svarar:

"[...] But riot grrrl was always funny, anyway. It's just that the joke was on you."

För några veckor sedan insåg att jag då i princip kiunde ha mitt i höstas korta hår i hästsvans, och gick därmed på akutbesök till en frisersalong, med mobilen för säkerhets skull fylld av bilder föreställande Tabs frisyr (ur alla håll), då jag inte är typen som säger "gör vad du vill" till frisören. Et voilà så fick jag en ny frisyr för 150 kr, ett pris som gjorde att jag var smått orolig över att få öron avklippta eller dylikt, jag menar, det var ju knappt hälften av vad jag brukar betala. Var frisören ifråga alltså såpass dålig att hans arbete inte var värt mer? Undervärderade han av någon anledning sig själv? Hade han helt enkelt insett att studenter med dyra framtidsplaner har en tendens att gå till den billigaste salongen (det mest avgörande i mitt fall var dock att det var öppet och folktomt när jag gick förbi på morgonen)?

Inte världens bästa  bild, men ungefär så ser mitt hår ut nu. Och min hand är egentligen inte abnormt stor. Kläderna är så kopierade från Tabatha Coffey så tillsammans med håret  är det borderline cosplay (jag anstränger mig dock för att hålla mig bort från väteperoxiden).


Så var mitt hår relativt kort igen, jippi tänkte jag. Men i söndags var jag på Gbgs filmfestival och såg Affinity, den senaste av filmatiseringar av Sarah Waters böcker (svenska boktiteln ifråga är Livstråden), den som utspelar sig delvis på ett kvinnofängelse någon gång under det sena adertonhundratalet. Och nu känner jag plötsligt att jag måste spara ut mitt hår till samma längd som filmens huvudperson Margaret, för att kunna att ha det i samma uppsättningar som hon. Och medan jag väntar på att håret ska växa, sy upp en kollektion kläder att ha på mig, för att om några år vandra gatorna (på ännu obestämd ort) som en äkta, om en något efter sin tid, viktoriansk dam,
   För av någon anledning så älskar jag (mer än rokoko och Markisinann de Merteuil och allt det där) de där befängt opraktiska kjolarna med allt tyg samlat där bak som slutar  i ett släp av något slag (omöjliga att inte släpa i markens smuts och lera), de markerade midjorna, de höghalsade blusarna, de välformade jackorna, de fantastiska hattarna och de strama håruppsättningarna, caperna! Den där oefterhärmliga, svala elegansen.


Och hur ofantligt vacker är inte Anna Madeley som spelade Margaret? Hon är som den ultimata - viktorianska -  kvinnan. I kombination med kläderna gjorde Affinity till en sann fröjd för ögat.

Jag insåg det inte förrän nu (det kan ha varit modellen+minimalistiskt foto som öppnade mina ögon) men j'adore den här känningen.

Mmm, när jag ser klänningen vill jag bara bli kändisstylist och övertala Tabatha Coffey att bära den på någon slags passande event (företrädelsevis om hon nomineras till en Emmy eller något - jag känner att det är en typisk nominee-klänning.) Mycket svart, lagom avslöjande och anständigt på samma gång, hög hals, armbågshöga handskar, och en överliggande majestätisk känsla. Tänk det i kombination med kort vitblonderat hår och världens fierceaste tv-programledare... kan det bli bättre? Annars tänker jag att en vit version skulle kunna fungera för ett klassiskt bröllop (förutsatt samtycke från det potentiella brudparet - i ordagrann bemärkelse, mind you - samt att ett dylikt giftermål fortfarande är lagligt i the land of the free när min karriär väl tagit fart...)
   Hm, tänk om jag skulle använda mina succesivt nyförvärvade kunskaper i sömnad och sådant från höstens kurs inte till att bli misslyckad modedesigner, bitter teaterkostymör eller mönsterkonstruktör på typ Gina Tricot (eller något annat märke), men stället för att göra ändringar (så att de ska passa Riktiga Kvinnor, som man säger)på de fabulösa kreationer jag i egenskap av superkändisstylist  får mina än mer fabulösa klienter att ha på sig.

Jag blev så inspirerad av Project Runway (som alltid), så igår beslutade jag att göra en hatt. Med tyg överblivet från diverse projekt, hårdpapp från mappar och ritblock, stenlim från när jag gjorde minimosaik och en bit juldekoration från IKEA. Man tager vad man haver liksom, och ibland kan brist på färdigheter vara ganska befriande, då det gör att det känns helt ok att tejpa ihop en huvudbonad av rester.

Vad gäller bildserien var tanken därbakom litet "Madwoman in the attic på vift", typ. Och nej, jag lever inte i förnekelse vad
gäller min nya frisyr. Jag drabbades bara av ett sådant perukavund när jag såg drag queenarna (...) i PR. Någon gång ska jag köpa en ny peruk där allt plastigt hår inte har trasslat ihop sig i en klump.

Jag kan inte påstå att jag vanligtvis är speciellt intresserad av Marc Jacobs, men... alla gör ju något bra ibalnd. Reklamkampanjen för kollektionen höst/vinter 08-09, med en modell vid namn Cole Mohr:

Så här, flickor och pojkar, poserar man om man har gott om tid och vill få sitt ena lår att se ginormous ut.


Förresten har jag kombinerat min hemmasydda kjol med, gudhjälpeoss, en pojktröja (och j'adore j'adore j'adore). Och ett Baglady-armband som är snyggt och fabulous men har en irriterande och smärtsam ovana att fastna i mina armhår. I bakgrunden ses den trödgård jag för ögonblicket residerar i, ensam i ett gammalt hus i vilket det sägs spöka. Jag hanterar som vanligt den smygande skräcken (ni vet, när det är mörkt och minsta ljud låter ödesmättat) genom att sjunga högt för mig själv, muntra melodier som "Moi moi moi" eller "The Happy Happiness Song" ur Le Cabaret des Hommes Perdus (som jag förövrigt lyssnade på och sjöng med i för full hals igår kväll när jag diskade någon gång framåt halvtolvtiden). I övermorgon åker jag hem till utanför-Göteborg. Det är något att se fram emot. Och på frdag, sedan, ger jag mig av igen, den här gången till Stockholm! Yay! Hedwig!

Efter att Project Rrunway 5 eftersnack-showen "Whatch what happens: After the sew" gjorts tillgänglig endast för dem som har American Express-kort - vilket innebär att jag missar jag vet inte hur lång tid av  Austin Scarlett - börjar jag nästan tycka att det är rätt åt Bravo att Lifetime tar deras hjärtebarn PR ifrån dem. Så det så.

I övrigt var första avsnittet av den femte säsongen högst underhållande, och nämnde Austin Scarlett har återigen övertygat mig om att han är den vackraste, fabulöaste människan du monde.

Austin har typ världens snyggaste hår, och eftersom jag aldrig kommer att nå upp till hans höjder (bildligt och bokstavligt talat) planerar jag att klippa mitt. Kort. Cia ciao (som René Fris troligen skulle säga om han befann sig i Italien.)

I förmiddags var jag i Göteborg och besökte tillsammans med min mor och en bekant till henne Fresh Fish-mässan/evenemanget/vad det nu är för något, där nyetablerade designers tävlar och ställer ut sina verk, samt visade upp sig i en modevisning (och can you believe it, i likhet med Tillskärarakademin hade de problem med sin PowerPoint). Det var trevligt, och en del av de utställda sakerna var finare och intressantare än de andra. Och tv4 var där med kamera, så jag fick anstränga mig för att inte råka springa ivägen för dem.
   Sedan åt jag crêpes med nutella, banan och lönnsirap. Det är fantastiskt hur crêpesätarna har inkluderat nutella i sin matkultur, måste jag säga.

Och mina byxor som jag sytt i skolan är klara så till den grad att de sitter ihop och går att ha på sig, och idag bar jag dem tillsammans med bland annat en högst estetiskt tilltalande Lagerfeld for H&M-kavaj som jag inte kunde låta bli att köpa på Myrorna härmodagen (det är inte varje dag man hittar något i strl 34 där, heller).


Idag, insåg jag förresten när jag lugnt satt och åt lunch, publiceras (kl 12 närmare bestämt) resultaten i CAE-provet. Jag kommer eventuellt behöva terapi.