Moj dorogoj drug, there's a north-east wind coming.

Normalt sett försöker jag, med olika resultat, låta bli att utsätta hitvirrade bloggsurfare för foton föreställande mig själv, men ibland tycker jag att undantag kan vara acceptabla. Till exempel när: min mössa på bilden ändå tar upp mer plats än mitt huvud. Och mössor av sådana dimensioner förtjänar all uppmärksamhet de kan få, särskilt när de syns mot en bakgrund av något så trevligt som snö i Göteborg i November.

Ja, man kan fälla ned den luddiga delen över öron och nacke!

Jag satt förresten just och skrattade åt hur stenansiktet Mycroft i sista delen av Lenfilm-Holmes (His Last Bow, om än med en något annorlunda slutplädering) på sitt kontor hela tiden störs av ringande telefoner, telegrafer och jagvetintevad av teknikens nya under, då det slog mig: kanske är de oändligt enerverande sms:en i BBC-Sherlock den moderna motsvarigheten till detta? En sätt att kommentera hur de moderna kommunikationsmedlen numera lyckas invadera våra liv överallt: inte bara på kontoret men i hemmet, på gatan, på Andra Avenyn, på presskonferensen, på tv.
Och sedan, jag som beskt påstått att minsann, på den gamla goda tiden slapp man åtminstone se telegrammen dyka upp som text i tv-rutan - även där fick jag fel! Ty vad får vi inte se hos Vasily med vänner, om inte ett evighetslångt telegram projicerat över litet gamla arkivbilder. Ack, ack, ack, vad fel jag hade.


Amours folles

Förra onsdagen (ha!) begav jag mig till en biograf för att se jag Yves Saint-Laurent: L'amour fou, och förutom att Pierre Bergé numera är en av mina stora inspirationer vad gäller artikulation och uttal, slogs jag och mitt sällskap av med vilken total framgång Austin Scarlett har lyckats göra sig själv så gott som identisk med Saint-Laurent (med en och annan tpersonlig ouche av Scarlett O'Hara eller Lestat de Lioncourt). Ja, hade jag varit den vackra sidekicken i en Dan Brown-bok hade jag påpekat att Austin ju rentav nästan är ett anagram av Saint; har han således  förutom en ond drottning även ett helgon inom sig?

Tydligen har jag i min förvirring och trots mitt någorlunda regelbundna googlande av namnet missat att Austin Scarlett numera har en egen (om än delad, med a certain Santino) tv-serie, sedan i somras (kallad, fantasifullt "On the Road with Austin and Santino"). Det är ju det här jag väntat på sedan en slug Wendy Pepper stal hans finalplats i PR! Jodå, tydligen är det en skönhets-makeover-show vi talar om, vilket jag har något svårt för om inte Carson Kressley är med - och ska Santino vara god nu? - men ack, sådant får man stå ut med i hopp om att få se frisyrer sträcka sig mot skyn, gardiner ryckas från sina fästen och kvinnor kläs som fru Karenina.

Och på tal om att ge saker en chans: våld, nakna gladiatorer och nyzeeländska skådespelare som pratar amerikanska? Ja, nej? Tack och lov tog jag mig igenom det första avsnittet när det var nytt, vilket ju borde ge mig uppskov med eventuella beslut till nästa vecka.


I ditto that.

Det är klart att jag inte kunde låta det här passera obemärkt (om något som affischeras i Relay-skyltfönstren nu kan sägas vara det), även om jag på grund av Internet-brist 'är något sent ute.
   Premiärnumret av nya Love Magazine har oficiellt världens bästa omslagsbild in the history of ever. Inte nog med att någon så awesome som Beth Ditto agerar covergirl, det är rent estetiskt übersnyggt också. The women (the one) are beautiful, the men (had there been any) are beautiful, even the colours are beautiful. Och fatta, kors i taket, efter att ha betalat mina tio eller så euro (oh, varför läser jag inte typ Chic, eller vad de där 20-kronorspublikationerna heter nuförtiden, i stället?) för ett exemplar av tidningen och intresserat läst igenom det kunde jag konstatera att nej... jag hatade den inte direkt. För att vara ärlig skulle jag till och med kunna tänka mig att inhandla och läsa även nästkommande nummer. (Och för den som oroar sig över det omänskliga i att Beth saknar bröstvårtor på omslaget kan jag lugnande meddela att de finns där, om man bläddrar litet i tidningen.)


Själva intervjun med Beth slutade i ren genialitet. Journalisten slänger ur sig något dubbelbottnat om att "vad riot grrrl egentligen hela tiden behövde för att bli mainstream kanske var din humor." Beth svarar:

"[...] But riot grrrl was always funny, anyway. It's just that the joke was on you."



Queen Victoria's England will never ever be the same

För några veckor sedan insåg att jag då i princip kiunde ha mitt i höstas korta hår i hästsvans, och gick därmed på akutbesök till en frisersalong, med mobilen för säkerhets skull fylld av bilder föreställande Tabs frisyr (ur alla håll), då jag inte är typen som säger "gör vad du vill" till frisören. Et voilà så fick jag en ny frisyr för 150 kr, ett pris som gjorde att jag var smått orolig över att få öron avklippta eller dylikt, jag menar, det var ju knappt hälften av vad jag brukar betala. Var frisören ifråga alltså såpass dålig att hans arbete inte var värt mer? Undervärderade han av någon anledning sig själv? Hade han helt enkelt insett att studenter med dyra framtidsplaner har en tendens att gå till den billigaste salongen (det mest avgörande i mitt fall var dock att det var öppet och folktomt när jag gick förbi på morgonen)?

Inte världens bästa  bild, men ungefär så ser mitt hår ut nu. Och min hand är egentligen inte abnormt stor. Kläderna är så kopierade från Tabatha Coffey så tillsammans med håret  är det borderline cosplay (jag anstränger mig dock för att hålla mig bort från väteperoxiden).


Så var mitt hår relativt kort igen, jippi tänkte jag. Men i söndags var jag på Gbgs filmfestival och såg Affinity, den senaste av filmatiseringar av Sarah Waters böcker (svenska boktiteln ifråga är Livstråden), den som utspelar sig delvis på ett kvinnofängelse någon gång under det sena adertonhundratalet. Och nu känner jag plötsligt att jag måste spara ut mitt hår till samma längd som filmens huvudperson Margaret, för att kunna att ha det i samma uppsättningar som hon. Och medan jag väntar på att håret ska växa, sy upp en kollektion kläder att ha på mig, för att om några år vandra gatorna (på ännu obestämd ort) som en äkta, om en något efter sin tid, viktoriansk dam,
   För av någon anledning så älskar jag (mer än rokoko och Markisinann de Merteuil och allt det där) de där befängt opraktiska kjolarna med allt tyg samlat där bak som slutar  i ett släp av något slag (omöjliga att inte släpa i markens smuts och lera), de markerade midjorna, de höghalsade blusarna, de välformade jackorna, de fantastiska hattarna och de strama håruppsättningarna, caperna! Den där oefterhärmliga, svala elegansen.


Och hur ofantligt vacker är inte Anna Madeley som spelade Margaret? Hon är som den ultimata - viktorianska -  kvinnan. I kombination med kläderna gjorde Affinity till en sann fröjd för ögat.

Lucian Matis Fall/Winter 08

Jag insåg det inte förrän nu (det kan ha varit modellen+minimalistiskt foto som öppnade mina ögon) men j'adore den här känningen.
Mmm, när jag ser klänningen vill jag bara bli kändisstylist och övertala Tabatha Coffey att bära den på någon slags passande event (företrädelsevis om hon nomineras till en Emmy eller något - jag känner att det är en typisk nominee-klänning.) Mycket svart, lagom avslöjande och anständigt på samma gång, hög hals, armbågshöga handskar, och en överliggande majestätisk känsla. Tänk det i kombination med kort vitblonderat hår och världens fierceaste tv-programledare... kan det bli bättre? Annars tänker jag att en vit version skulle kunna fungera för ett klassiskt bröllop (förutsatt samtycke från det potentiella brudparet - i ordagrann bemärkelse, mind you - samt att ett dylikt giftermål fortfarande är lagligt i the land of the free när min karriär väl tagit fart...)
   Hm, tänk om jag skulle använda mina succesivt nyförvärvade kunskaper i sömnad och sådant från höstens kurs inte till att bli misslyckad modedesigner, bitter teaterkostymör eller mönsterkonstruktör på typ Gina Tricot (eller något annat märke), men stället för att göra ändringar (så att de ska passa Riktiga Kvinnor, som man säger)på de fabulösa kreationer jag i egenskap av superkändisstylist  får mina än mer fabulösa klienter att ha på sig.

Kortare hår.

Jag ljög inte när jag skrev att jag hade klippt håret.



Klänningen som är rent himmelsk är från sommarrealisationen på NK, DK-örhängena är från sommarjobbet i hamnen i Byxelkork, och halsbandet som är ett förstoringsglas är en gåva.

If I were a drag queen my name would be... Diva Histerya.

Jag blev så inspirerad av Project Runway (som alltid), så igår beslutade jag att göra en hatt. Med tyg överblivet från diverse projekt, hårdpapp från mappar och ritblock, stenlim från när jag gjorde minimosaik och en bit juldekoration från IKEA. Man tager vad man haver liksom, och ibland kan brist på färdigheter vara ganska befriande, då det gör att det känns helt ok att tejpa ihop en huvudbonad av rester.

Vad gäller bildserien var tanken därbakom litet "Madwoman in the attic på vift", typ. Och nej, jag lever inte i förnekelse vad
gäller min nya frisyr. Jag drabbades bara av ett sådant perukavund när jag såg drag queenarna (...) i PR. Någon gång ska jag köpa en ny peruk där allt plastigt hår inte har trasslat ihop sig i en klump.



Good things.

Jag kan inte påstå att jag vanligtvis är speciellt intresserad av Marc Jacobs, men... alla gör ju något bra ibalnd. Reklamkampanjen för kollektionen höst/vinter 08-09, med en modell vid namn Cole Mohr:






Chapeau bas.

Litet mer av hatten (och ett Pilgrimhalsband förest'llande en orm, jag tänker mig litet bibliska referenser här. Will you give me the apple?)


På skylten bredvid mig, som är inhandlad av min mor i någon trädgård i New York, står det:
 
"Levae room in your garden for the fairies to dance."

Tänk på det.

Pimpad.


Så här, flickor och pojkar, poserar man om man har gott om tid och vill få sitt ena lår att se ginormous ut.


Förresten har jag kombinerat min hemmasydda kjol med, gudhjälpeoss, en pojktröja (och j'adore j'adore j'adore). Och ett Baglady-armband som är snyggt och fabulous men har en irriterande och smärtsam ovana att fastna i mina armhår. I bakgrunden ses den trödgård jag för ögonblicket residerar i, ensam i ett gammalt hus i vilket det sägs spöka. Jag hanterar som vanligt den smygande skräcken (ni vet, när det är mörkt och minsta ljud låter ödesmättat) genom att sjunga högt för mig själv, muntra melodier som "Moi moi moi" eller "The Happy Happiness Song" ur Le Cabaret des Hommes Perdus (som jag förövrigt lyssnade på och sjöng med i för full hals igår kväll när jag diskade någon gång framåt halvtolvtiden). I övermorgon åker jag hem till utanför-Göteborg. Det är något att se fram emot. Och på frdag, sedan, ger jag mig av igen, den här gången till Stockholm! Yay! Hedwig!

Scarlett for me

Jag är för ögonblicket långt ifrån Borås och dess publikationer, men min far var snäll att skicka det här tidningsutklippet från BT. Förutom att jag vill påpeka att jag inte är bra på japanska (alls) och inte dålig på att sy (även om jag säkert kan ha sagt det) stämde det som stod i intervjun bra med verkligheten och jag blev positivt överraskad av hela artikeln (jag är allitd lika chockad av att upptäcka att folk faktiskt kyssnat på vad jag sagt, även om de sitter och antecknar), för att inte tala om bilden som modellen till trots var rätt så snygg. Och hur awesome är det inte att jag nämnde Austin Scarlett och på så sätt klargjorde att, kläder åt sidan, så är jag innerst inne en vanlig tv-nörd? Som inte är bättre än att hon occasionally fotar stora tidningsurklipp istället för att scanna in dem i två delar och pussla ihop i photoshop. 
Förresten köpte jag i brist på bättre alternativ Plaza Magazine igår (inget jag kommer göra igen, då tidningen visade sig vara ytterst substanslös), och jag har för mig att det stod något om att paisley skulle vara inne. Äntligen, liksom.

Och btw. Jag är inte längre reserv utan antagen till den där kursen jag ville gå, nu när jag hade ställt in mig på att göra något annat. Jag är så förvirrad.

Har jag nämnt att j'adore Austin Scarlett?

Efter att Project Rrunway 5 eftersnack-showen "Whatch what happens: After the sew" gjorts tillgänglig endast för dem som har American Express-kort - vilket innebär att jag missar jag vet inte hur lång tid av  Austin Scarlett - börjar jag nästan tycka att det är rätt åt Bravo att Lifetime tar deras hjärtebarn PR ifrån dem. Så det så.

I övrigt var första avsnittet av den femte säsongen högst underhållande, och nämnde Austin Scarlett har återigen övertygat mig om att han är den vackraste, fabulöaste människan du monde.


Austin har typ världens snyggaste hår, och eftersom jag aldrig kommer att nå upp till hans höjder (bildligt och bokstavligt talat) planerar jag att klippa mitt. Kort. Cia ciao (som René Fris troligen skulle säga om han befann sig i Italien.)

La diva en fuchsia, argent, blanc, or, cristal et noir

Låt oss nu gå igenom kläderna som visades upp av stjärnan under konsertens, one by one, illustrerat antingen av bilder från som jag lånat från l'Internet eller egna foton (bildkvaliteten borde ge er en aning om vilka som tillhör vilken kategori). De ansvariga stylisterna heter för övrigt Annie Horth och Andrea Lieberman.

























När Céline först visade sig för sin andäktiga publik var det iklädd en rosa klänning från
Balmains ready-to-wear-kollektion för våren 2008. Förstås visste jag inte det , men efter litet googlanden lyckades jag dock identifiera den (tack vare att någon annan före mig varit väldigt duktig.)


Nästa outfit kretsade kring en klänning prydd av någon slags mosaikliknande silverapplikationer. Det vita lakanet/manteln kan jag lugna er med att hon inte hade på sig speciellt länge.


Sedan var det dags för vad jag skulle säga var kvällens mesta bizarra ensemble: svart tröja, silverväst och svarta byxor med silverstrass på noga utvalda ställen (knän, lår, skrev har jag för mig att det var). Some people call me the space cowboy, liksom.


Därefter kom den kläduppsättning som jag måste säga gjorde starkast intryck på mig. En kort vit (glansig, toujours) kortärmad klänning och SKORNA! To be honest är de något av det jag minns bäst från hela konserten (det var liksom kronkret nog för att fastna i min hjärna). De högklackade (förstås) vita skorna med glansiga remmar faux-virade (egentligen satt de ju fast på baksidan) runt benen upp till knäna. Så. Snyggt. Så fabulöst dramatiska och uppmärksamhetskrävande. Eventuellt är även denna utstyrsel signerad Balmain.


Sedan blev kjolen något kortare igen, då la Céline iklädde sig en guldglittrig klänning med havfensformad nederkant.


Efter litet ihädigt klappande från publiken dök så Céline upp för det självklara extranumret, My heart will go on, bärandes en vacker svart långklänning med glittriga detaljer. Tyvärr syns det inte så bra på bilden, men den var vad jag minns ganska vid och rynkad, i ett tunt tyg, och hade någon slags volang längst ned.

Om någon kan namnge (och bevisa) upphovspersonen till de andra kläderna är jag högst imponerad, då jag inte lyckats identifiera dem med mitt googlande. I den här intervjun med stylisten Annie Horth nämns dock en gammal klänning från Versace, aldrig förr buren av en stjärna, broderad i guld och Swarowski-pärlor och en finalklänning från Alber Elbaz (designer för Lanvin) - att användas fr.o.m.den andra maj - som delar ur Célines turnégarderob.

With a hi, hi, hay.

Sedan kom min syster hem och agerade modell i den sista outfiten. She totally rocked it, förstås.




Miss Scarlett, will you be using curtains?

Så gick det med de sammetsgardinerna.

By me, förutom skjortan. Skor & strumpor anpassade av mig.


Les femmes qui lisent sont dangereuses.

Klänning & hatt av mig.

Jag är äntligen klar med alla plagg tills visningen på torsdag. Jag hann till och med sy en matchande hatt (inte för att jag sedan hunnit göra något annat av det jag borde, men, men...)

Klänning & hatt av mig.

Ma vie en rose.

Igår var jag typ kreativ (eller produktiv) och sydde en klänning av den rosa guldmönstrade stretch-stuvbyten som jag fick för ett tag sedan. Jag planerar att bära det färdiga plagget om jag någon gång skulle erbjudas att delta i en beach volley-match... like that's ever gonna happen. Nej, ärligt talat får jag nöja mig med att invänta en varm dag. Tyvärr ser man inte klänningen jättebra på bilden, på grund av en olycklig kombination av dålig fotoraf och dålig modell, all in one.







På svenskan i skolan har vi i uppgift att observera någon på en allmän plats och studera personens klädsel, rörelsemönster osv, för att sedan med hjälp av den fantasi vi förhoppningsvis besitter fylla i tomrummen i personens historia. Osv. I vilket fall som helst påminner det mig om när jag var i Paris för några år sedan och var så gott som övertygad om att jag satt och lunchade jämte Jocke Berg och dennes hemlige älskare.... det var tider, det.

Student-y

I förmiddags var jag i Göteborg och besökte tillsammans med min mor och en bekant till henne Fresh Fish-mässan/evenemanget/vad det nu är för något, där nyetablerade designers tävlar och ställer ut sina verk, samt visade upp sig i en modevisning (och can you believe it, i likhet med Tillskärarakademin hade de problem med sin PowerPoint). Det var trevligt, och en del av de utställda sakerna var finare och intressantare än de andra. Och tv4 var där med kamera, så jag fick anstränga mig för att inte råka springa ivägen för dem.
   Sedan åt jag crêpes med nutella, banan och lönnsirap. Det är fantastiskt hur crêpesätarna har inkluderat nutella i sin matkultur, måste jag säga.

Och mina byxor som jag sytt i skolan är klara så till den grad att de sitter ihop och går att ha på sig, och idag bar jag dem tillsammans med bland annat en högst estetiskt tilltalande Lagerfeld for H&M-kavaj som jag inte kunde låta bli att köpa på Myrorna härmodagen (det är inte varje dag man hittar något i strl 34 där, heller).

image196

Idag, insåg jag förresten när jag lugnt satt och åt lunch, publiceras (kl 12 närmare bestämt) resultaten i CAE-provet. Jag kommer eventuellt behöva terapi.

But soon, they look at the furniture.

Det fantastiska med restaurang Yamato vid Masthuggstorget är att deras stolar är inklädda i samma tyg som jag köpte i Byxelkrok för några år sedan och sydde mig en kjol och en boleroish-jacka av.

image188

Former Fashion Director of Elle Magazine.

OMG världen som vi känner den håller på att RÄMNA. Först den chockerande flytten av Project Runway från Bravo till Lifetime, och nu får vi reda på att PR-domaren Nina Garcia, fashion director, har fått sparken från Elle Magazine!!!
   Vad kommer detta att innebära för PR? Kommer La Nina kunna fortsätta som domare, ens i säsong 5? Om Elle fortsätter att sponsra - vilket det verkar som - betyder det att hon kommer bytas ut?

image178

Tidigare inlägg