Idag har jag cyklat och tappat mitt übersnygga armband som jag gjorde typ i förrgår och lagat alldeles för mycket gazpacho. Nu är jag velig och kan inte besluta om jag ska ringa ett obehagligt telefonsamtal, cykla till Byxelkrok och köpa glass eller bara gömma mig någonstans i huset med en bok och tycka synd om mig själv. Det sista alternativet känns väldigt jag. 
   För övrigt. Även om jag till skillnad från alla andra inte har kommit in på den kurs jag velat gå i höst betyder inte det att jag inte har några planer alls. Nej, i mitten av augusti ska jag nämligen åka till Stockholm och se inte bara Hedwig & the Angri Inch men även Petra von Kants bittra tårar. Kulturweekend, liksom. Och senare i höst tänkte jag åka till Paris och se Jérôme Pradon i L'Opéra de Sarah. Det är hyfsade framtidsplaner, väl?

Efter att Project Rrunway 5 eftersnack-showen "Whatch what happens: After the sew" gjorts tillgänglig endast för dem som har American Express-kort - vilket innebär att jag missar jag vet inte hur lång tid av  Austin Scarlett - börjar jag nästan tycka att det är rätt åt Bravo att Lifetime tar deras hjärtebarn PR ifrån dem. Så det så.

I övrigt var första avsnittet av den femte säsongen högst underhållande, och nämnde Austin Scarlett har återigen övertygat mig om att han är den vackraste, fabulöaste människan du monde.

Austin har typ världens snyggaste hår, och eftersom jag aldrig kommer att nå upp till hans höjder (bildligt och bokstavligt talat) planerar jag att klippa mitt. Kort. Cia ciao (som René Fris troligen skulle säga om han befann sig i Italien.)

Varför kan inte tåget till Borås stå med i de nya busstidtabellerna? För skriva ut det från Internet kan jag förstås inte, för vår skrivare har fått fnatt (eller snarare haft det under en längre tid).

Så (jag vet, jag inleder alltför många meningar med det ordet, helt inkorrekt). I've been thinking. I sommar/höst kommer alltså Hedwig & the Angry Inch spelas på Stockholms Stadsteater, och förstås måste jag åka dit och se den. Dock har jag drabbats av ett smärre dilemma: när tatueringar kommer på tal brukar jag slänga ur mig att jag minsann ska skaffa en sådan som Hedwig har (ett förenklat Origin of love-ansikte), och vad vore ett bättre tillfälle att skaffa tatueringen än inför föreställningen? Det som talar emot inskriberandet av den neo-platonska symbolen i min hud är dels det faktum att jag är allmänt velig, tatueringsrädd och misstänksam mot alla tatuerare jag inte sett på tv i minst en säsong av en dokusåpa, dels att sommaren kanske inte är bästa tiden att tvingas avstå från bad under ett antal läkandeveckor (solning kan jag undvara). Och dessutom, om jag gör som Hedwig och placerar tatueringen på höften, så kommer ingen människa se den iallafall så what's the point. liksom? Ah, quoi faire?

Stadsteatern har by the way publicerat en video med bilder från repetionerna av Hedwig, och till tonerna av Wig in a box (på svenska!). Très spännande. Min första tanke är att Johanness Bah Kuhnkes uttal/dialekt/artikulation påminner om Veronica Maggio. Fast det kanske bara är, typ, Stockholmska?

Snilleblixt: förutom tatuering borde jag förstås köpa mig någon slags fabulös peruk att ha när jag ser musikalen! Hm, var ska man leta?