Dammit, Ryan.
Att Glee lockar med ett avsnitt med musik från Rocky Horror får mig nästan att vilja ge serien, som ju började så bra (och när jag säger "började" syftar egentligen jag på pilotavsnittet; tonåriga outcasts! som sjunger!) en ny chans. För om de annars ägnar större delen av sin tid åt att ta dåliga låtar och göra de såpass förfärliga som man kunnat förvänta sig, kanske det ändå kunde bli litet trevlig omväxling med förfärliga versioner av bra låtar. Men är det värt det? Eller borde jag kanske helt enkelt acceptera mitt nuvarande förhållande till Ryan Murphy - där jag helt enkelt inte orkar med mer än en säsong av hans tv-serier (och jag försökte, tro mig, med Nip/Tuck, men intre var det med beundran och glädje).
Intressant nog är Glees utomjordiska transvestit en kvinna, och man kan inte låta bkli att tänka att o, hur nyskapande är inte det, en kvinnlig varelse från yttre rymden! härnäst kanske vi får se en kvinna i titelrollen i Doctor Who (outforskad mark om vi inte räknar med Joanna Lumley). Det är väl en någorlunda acceptabel - om än inkonsekvent realiserad - idé. Men men, intressant att notera är att hon inte alls som man hade kunnat tro kommer från en plats Transsexual, utan från Sensational! Det är intressant att se hur trenderna inom intergalaktisk turism utvecklats sedan 70-talet - men å andra sidan; med tanke på hur extremt dåligt det brukade gå för trans-karaktärerna i Nip/Tuck, är det konstigt att resandet från Transsexual till Ryan Murphys universan är inne i något av en lågsäsong?
När jag lyssnade igenom Glee Horror-låtarna på Internet snubblade jag över en notis som måste sägas ha varit något av en uppenbarelse (man ska ju inte tro något man läser, men jag väljer att det ignorera det för en gångs skull). Enligt denna fann Murphy det löjligt att de homosexuella papporna i Modern Family aldrig kysser varandra (något som jag säkert också irriterats över om jag alls förstått tjusningen med Modern Family), och lovade att protestera mot detta genom att i ett kommande Glee-avsnitt låta Britanny och Santana hångla extra mycket!
Ah, så klart! Att man inte kommit på det tidigare! För vad kan vara mer tydligt och radikalt som protest än unga, smala inte nödvändigtvis lesbiska hejaklacksledare som kysser varandra! Vive la révolution!
Men ärligt talat, och här kommer uppenbarelsen: vore det inte inte ofantligt logiskt om detta faktiskt var det obegripliga, långsökta sätt Ryan Murphy kom på idéerna till sina tv-manus? Hur mycket skulle det inte förklara? Är Nip/Tuck med sina svindlande vändningar möjligen ett enda stort hopkok av politiska statements=
Intressant nog är Glees utomjordiska transvestit en kvinna, och man kan inte låta bkli att tänka att o, hur nyskapande är inte det, en kvinnlig varelse från yttre rymden! härnäst kanske vi får se en kvinna i titelrollen i Doctor Who (outforskad mark om vi inte räknar med Joanna Lumley). Det är väl en någorlunda acceptabel - om än inkonsekvent realiserad - idé. Men men, intressant att notera är att hon inte alls som man hade kunnat tro kommer från en plats Transsexual, utan från Sensational! Det är intressant att se hur trenderna inom intergalaktisk turism utvecklats sedan 70-talet - men å andra sidan; med tanke på hur extremt dåligt det brukade gå för trans-karaktärerna i Nip/Tuck, är det konstigt att resandet från Transsexual till Ryan Murphys universan är inne i något av en lågsäsong?
När jag lyssnade igenom Glee Horror-låtarna på Internet snubblade jag över en notis som måste sägas ha varit något av en uppenbarelse (man ska ju inte tro något man läser, men jag väljer att det ignorera det för en gångs skull). Enligt denna fann Murphy det löjligt att de homosexuella papporna i Modern Family aldrig kysser varandra (något som jag säkert också irriterats över om jag alls förstått tjusningen med Modern Family), och lovade att protestera mot detta genom att i ett kommande Glee-avsnitt låta Britanny och Santana hångla extra mycket!
Ah, så klart! Att man inte kommit på det tidigare! För vad kan vara mer tydligt och radikalt som protest än unga, smala inte nödvändigtvis lesbiska hejaklacksledare som kysser varandra! Vive la révolution!
Men ärligt talat, och här kommer uppenbarelsen: vore det inte inte ofantligt logiskt om detta faktiskt var det obegripliga, långsökta sätt Ryan Murphy kom på idéerna till sina tv-manus? Hur mycket skulle det inte förklara? Är Nip/Tuck med sina svindlande vändningar möjligen ett enda stort hopkok av politiska statements=
No, really, I'll walk.
A, finns det något angenämare än att hyra en häst och vagn tillsammans med en god vän lämna storstadens ständiga dis, och ge sig av på en utflykt bland träd och ängar!
Ja, det gör kanske det: Watson ser onekligen mer än lovligt butter ut, men så har han också mycket av det att leva upp till efter att ha fått konkurrens från sin framtida bloggande reinkarnation.
Ja, det gör kanske det: Watson ser onekligen mer än lovligt butter ut, men så har han också mycket av det att leva upp till efter att ha fått konkurrens från sin framtida bloggande reinkarnation.
Han är tydligen inte helt okänd, men jag känner då inte igen nye Moriarty; han tycks nämligen inte ha medverkat i varken Miss Marple, Poirot, Foyle's War eller Midsomer Murders. Så redan där är han ju litet skrämmande. Även Kelly Reilly har dykt upp på IMDBs rollista, så nu känns det mer hoppfullt att hålla tummarna för att vi ska få återse Mary. Är månne den lantliga exkursionen ovan rentav ett försök att göra något av Marys kanoniska mystiska försvinnande, där hon kidnappats av Moriarty och Noomi Rapace och hålls fången på någon hed... Vid närmare eftertanke är jag dock inte så säker på att det vore någon större förbättring att gå från saknad till hjälplös mö, så den idén skrotar vi.
Så låt oss, för vår själsros skull, istället ponera att hon byggt sig ett hus ute på heden eller en ståva inne i skogen, där hon numera lever glad och trind med (Moriarty? Rapace? kan vi få in Honeysuckle Weeks på ett hörn?) några hönor och en och annan lösdrivande hund.
Vad kallas förresten den vagn de sitter i? På svenska. Fyra hjul (stora baktill), två säten (inkl. för den som kör), en häst, uppfällbart tak...
Så låt oss, för vår själsros skull, istället ponera att hon byggt sig ett hus ute på heden eller en ståva inne i skogen, där hon numera lever glad och trind med (Moriarty? Rapace? kan vi få in Honeysuckle Weeks på ett hörn?) några hönor och en och annan lösdrivande hund.
Vad kallas förresten den vagn de sitter i? På svenska. Fyra hjul (stora baktill), två säten (inkl. för den som kör), en häst, uppfällbart tak...
For the trill of it.
Tro för allt i världen inte att jag stavat fel i rubriken.
Många är de gånger då jag med tungt hjärta betraktat de olycksaliga pocketböcker som tillbringat en längre tid i min väska - never trust a person who hasn't brought a book - och till följd av denna oömma behandling förlorat all glans och styrsel, och med längtan tänkt tillbaka till den tid i grundskolan då man var tvungen att slå in sina läroböcker innan man började använda dem, gärna i något fint blommigt papper (eller varför inte genomskinlig plats med TMNT-motiv - oh, I've done both).
När jag igår kväll så fick idén att slå in mitt relativt nyinhandlade och fortfarande oförstörda pocketexemplar av Henriette Walters Le francais dans tous les sens i ett gammalt tidningsomslag (vad kan jag säga! storleken på papperet stämde! det glänste! skulle annars ha slängts!) gladdes jag över att ha fått ett så för mig ovanligt kreativt och produktivt infall, och då dessutom med en tidsenlig touche av återanvändning.
Men, ack, ack. Resultatet blev, snarare än charmigt och pyssligt, rent skräckinjagande. Och knappt vågar jag numera öppna boken i rädsla att den ska visa sig vara Rabbies alltför tidigt utgivna (och gemensamma! ack!) memoarer.
På tal om språk, sedan, letade jag mig idag ned till bibliotekets undervåning på jakt efter böcker om engelska språket, för att där försöka finna en ledtråd om det i vardagen alltför sällan omtalade fenomen som inträffar from time to time, då äldre britter uttalar sina r. Och när jag säger "britter" menar jag Jeremy Brett, och de lätt rullade r som dennes Sherlock Holmes ibland uttalar (och bara på rak arm, sådär, möjligen även Charles Gray, och varför inte Higgins och hans elev diskuterande orkanerna i Hereford). Möjligen hittade jag en not i en gammal svenskförfattad grammatikbok och ett något utförligare stycke i en bok om engelska språkets historia, men jag vill ha detaljer, detaljer! Infaller dessa [r] alltid just innan vokaler? Knappast. Men så när? Eller är det en fråga om humör, om sinnestillstånd, som när en ung Anzej Dezan uttalar det engelska ordet "hurting" först med [h] och sedan, när dramatiken börjat tillta, med något av ett [x] (något som tydligen aldrig kommer sluta att fascinera mig).
En viss Labov ska tydligen ha studerat uttalet hos kunder och anställda av "r" i tre amerikanska butiker; kan jag möjligen satsa på en karriär inom forskningen kring dels bokstaven "r" i Granadas Sherlock Holmes, dels av bokstaven "h" i Eurovision Song Contest (med ett eventuellt appendix behandlande våra sovjetisk favoriter Mrs Xudson och Sherlock Xolmes)...?
Och en uppföljare om vad som någon gång kring millennieskiftet med uttalet av namnet Lestrade. Wtf liksom?
Många är de gånger då jag med tungt hjärta betraktat de olycksaliga pocketböcker som tillbringat en längre tid i min väska - never trust a person who hasn't brought a book - och till följd av denna oömma behandling förlorat all glans och styrsel, och med längtan tänkt tillbaka till den tid i grundskolan då man var tvungen att slå in sina läroböcker innan man började använda dem, gärna i något fint blommigt papper (eller varför inte genomskinlig plats med TMNT-motiv - oh, I've done both).
När jag igår kväll så fick idén att slå in mitt relativt nyinhandlade och fortfarande oförstörda pocketexemplar av Henriette Walters Le francais dans tous les sens i ett gammalt tidningsomslag (vad kan jag säga! storleken på papperet stämde! det glänste! skulle annars ha slängts!) gladdes jag över att ha fått ett så för mig ovanligt kreativt och produktivt infall, och då dessutom med en tidsenlig touche av återanvändning.
Men, ack, ack. Resultatet blev, snarare än charmigt och pyssligt, rent skräckinjagande. Och knappt vågar jag numera öppna boken i rädsla att den ska visa sig vara Rabbies alltför tidigt utgivna (och gemensamma! ack!) memoarer.
På tal om språk, sedan, letade jag mig idag ned till bibliotekets undervåning på jakt efter böcker om engelska språket, för att där försöka finna en ledtråd om det i vardagen alltför sällan omtalade fenomen som inträffar from time to time, då äldre britter uttalar sina r. Och när jag säger "britter" menar jag Jeremy Brett, och de lätt rullade r som dennes Sherlock Holmes ibland uttalar (och bara på rak arm, sådär, möjligen även Charles Gray, och varför inte Higgins och hans elev diskuterande orkanerna i Hereford). Möjligen hittade jag en not i en gammal svenskförfattad grammatikbok och ett något utförligare stycke i en bok om engelska språkets historia, men jag vill ha detaljer, detaljer! Infaller dessa [r] alltid just innan vokaler? Knappast. Men så när? Eller är det en fråga om humör, om sinnestillstånd, som när en ung Anzej Dezan uttalar det engelska ordet "hurting" först med [h] och sedan, när dramatiken börjat tillta, med något av ett [x] (något som tydligen aldrig kommer sluta att fascinera mig).
En viss Labov ska tydligen ha studerat uttalet hos kunder och anställda av "r" i tre amerikanska butiker; kan jag möjligen satsa på en karriär inom forskningen kring dels bokstaven "r" i Granadas Sherlock Holmes, dels av bokstaven "h" i Eurovision Song Contest (med ett eventuellt appendix behandlande våra sovjetisk favoriter Mrs Xudson och Sherlock Xolmes)...?
Och en uppföljare om vad som någon gång kring millennieskiftet med uttalet av namnet Lestrade. Wtf liksom?
Amours folles
Förra onsdagen (ha!) begav jag mig till en biograf för att se jag Yves Saint-Laurent: L'amour fou, och förutom att Pierre Bergé numera är en av mina stora inspirationer vad gäller artikulation och uttal, slogs jag och mitt sällskap av med vilken total framgång Austin Scarlett har lyckats göra sig själv så gott som identisk med Saint-Laurent (med en och annan tpersonlig ouche av Scarlett O'Hara eller Lestat de Lioncourt). Ja, hade jag varit den vackra sidekicken i en Dan Brown-bok hade jag påpekat att Austin ju rentav nästan är ett anagram av Saint; har han således förutom en ond drottning även ett helgon inom sig?
Tydligen har jag i min förvirring och trots mitt någorlunda regelbundna googlande av namnet missat att Austin Scarlett numera har en egen (om än delad, med a certain Santino) tv-serie, sedan i somras (kallad, fantasifullt "On the Road with Austin and Santino"). Det är ju det här jag väntat på sedan en slug Wendy Pepper stal hans finalplats i PR! Jodå, tydligen är det en skönhets-makeover-show vi talar om, vilket jag har något svårt för om inte Carson Kressley är med - och ska Santino vara god nu? - men ack, sådant får man stå ut med i hopp om att få se frisyrer sträcka sig mot skyn, gardiner ryckas från sina fästen och kvinnor kläs som fru Karenina.
Och på tal om att ge saker en chans: våld, nakna gladiatorer och nyzeeländska skådespelare som pratar amerikanska? Ja, nej? Tack och lov tog jag mig igenom det första avsnittet när det var nytt, vilket ju borde ge mig uppskov med eventuella beslut till nästa vecka.