Le Théâtre des Vampires

Les Molières, den franska award show:en för teater (motsvarighet till vad vi i Sverige kallar guld...masken?), visas direkt på tv.
   L'Opera de Sarah tilldelades priset för Bästa musikal (i konkurrens med bland andra Panique à Bord) - det hela var något av ett black tie event och den alltid lika smakfullt klädda Jérôme Pradon såg ut att ha stulit Spikes svarta läderjacka (och eventuellt pimpad den litet kvällen till ära).


Möjligen är det dags att byta stylist?

(Är det inte imponerande vilken versatilitet och kulturell bildning jag visar prov på när jag i ett och samma inlägg lyckas referera till Buffy the Vampire Slayer, Anne Rice, prisutdelningsceremonier och fransk musikteater.)

Jag köpte fem meter tyg under håltimmen.

Just because.

Det var typ 19 grader varmt idag. Inte lika varmt som i Strasbourg, men ändå. Som den solsvultna skandinav jag är kunde jag inte låta bli att sola vaderna. Märk hur den suddiga kvaliteten på mobilkameran är som automatisk retuschering. Vilken lyx. (Och det där är inte mitt rum. Det är min propriétaires sons rum. Just so you know.)


Jag blev förresten ganska lättad igår när hela föredetting-panelen (det har gått från dåligt till värre sedan Jostein pedersen försvann) i Inför ESC totalsågade Aven Romale, Jag menar, om de hatar den och jag älskar den, då måste det ju vara sant: den är fantastisk!
   Jag tänkte förresten lista mina Eurovision-favoriter på någe' vis här framöver när jag anser mig ha tid. Vi får se om det blir före eller efter det utlovade inlägget om L'Opéra de Sarah.

Framtidsplaner. För femtielfte gången.

Idag är sista dagen för högskoleanmälningar, och för ögonblicket känner jag att det enda jag vill ha är ett kök, en trädgård och någon form av heltäckande klädesplagg (sådan där med litet hål för ögonen, typ) att ha på mig om jag någon gång tvingas gå utanför min tomt och vistas bland människor.

Vilken utbildning leder fram till det?


(Gammal bild från 2007 och inte-så-gammal bild från Hanbury Gardens. Borde jag strunta i allt  annat och ta tåget tillbaka till Ventimiglia, eller Vintimille, som de säger här?)

Parentes.

(I ett inlägg nyligen publicerat i BloggenSomInteFårNämnasVidNamn syns en bild på Beth Ditto och frågeställningen "Vad skulle folk säga om jag skrev att alla borde se ut som henne istället för Vicky Beckham? Ha!" (som bygger på föreställningen att storlek noll är socialt oaccepterat och allmänt hatat medans övervikt daltas med av alla Politiskt Korrekta människor). Honey. Att Beth är superinne är så gott som ett under, ett tecken på att människor (åtminstone i trendernas namn) faktiskt kan tänka sig att acceptera eller uppskatta en person vars utseende inte fullt stämmer överrens med rådande smala skönhetsideal, och som desstom som körsbär på tårtan dessutom är en lesbisk rrriot girl med en transgender partner.
   Både Beth och Victoria är snygga och fierce, även om ingen av dem har Jackie Warners träning-och-smoothies-i-LA-kropp. Uppenbarligen, men det är inget att diskutera. Må vara att Victorias kroppsform får viss negativ uppmärksamhet, men ärligt talat, hur talande är det inte att den senare nämns på bloggen i fråga först när författaren vill ge exempel på en populär kvinnlig kändis vars vikt ligger väldigt långt ifrån Vickys.)

Min poäng är: nämn inte Beth i idiotiska sammanhang.)


Som en kristallkula.

Jag såg en länk till det här klippet på en hemsida om Xena: Warrior Princess, av alla ställen, och kunde inte låta bli att titta efter vad det var som var så extraordinärt. Och. Jag skulle aldrig få för mig att frivilligt se på ett program som Talang (det är spretigt, och kryllar av läskiga små barnstjärnor) men jag kan sänka mig till att erkänna att det ibland kan finnas vissa rörande inslag. Jag kan totally se mig själv där om 30 år, en uträknad, utskrattad, lätt gråhårig ogift musikalnörd som bor med sin katt... jag behöver bara putsa litet på min sång. Typ. Men så har jag ju några decennier på mig.


Susan Boyle on Britain Got Talent
by dwarthy

Cuando digo futuro

Gissa om jag börjar få ångest nu när jag har sisådär tre dagar kvar på mig att besluta vad jag ska göra med min framtid och söka till högskola/universitet. Same procedure as last year. Och varför måste det vara så att informationssidan för just den utbildningen jag ville titta på inte fungerar?

Paris, i korthet

För sisådär två veckor sedan var jag alltså i Paris och såg Hedwig & the Angry Inch (tillsammans med Poudre de fée och hennes musikalvänner, samtliga supertrevliga) som jag redan skrivit om, L'Opéra de Sarah och Madame Raymonde. Den senare är en two-man-show med Denis d'Arcangelo (som vi sedan tidigare känner som "Ödet" från Le Cabaret des Hommes Perdus) i rollen som Mme Raymonde, babblandes och sjungandes ackompanjerad av en accordéonist som även denne sjöng väldigt bra. Jag kände typ inte igen en enda av de gamla låtar som framfördes (men däremot en fransk version av Amy Winehouses "Rehab"), men det var i det hela en trevlig föreställning, och jag tror aldrig att jag tidigare sett så många gråhåriga tanter samlade i en teatersalong (utblandade med the occasional yngre man utan hår).

   För att hålla mig till den, um, finkulturella stilen kompletterade jag teaterbesöken med att även besöka tre (det magiska numret) museer och utställningar: 1800-talskläder på Musée Galliéra, medeltidskonst på Musée de Cluny och modernt fotografi i form av David LaChapelle på Monnaie de Paris. De två första var båda väldigt trevliga (särskilt Cluny med alla sina gobelänger), medan det senare faller under kategorin "mindre imponerande".


L'Opéra de Sarah är inte så-gott-som-utelämnad ur min snabbgenomgång av helgen därför att jag inte tycker att den är värd att nämna vidare. Nej, förstås är det för att den förtjänar ett helt eget inlägg.


The Beautiful People

Jag vet, sensmoralen i min bibel, Simon Doonans "Nasty", är egentligen att The Beautiful People, till en början definierade som de vackra människorna som mest tillbringar sina dagar med att gå omkring i sina våningar iklädda morgonrock och bara vara allmänt fabulösa, visar sig vara dem man lämnade bakom sig i sin jakt på demsamma, den galna fastern, den vardagsglamorösa modern, den excentriske fadern. Men ändå. Inte är det mindre fantastiskt när man tagit sig från en liten by någonstans till en huvudstad, och finner sig själv sittandes på - till exempel - en kaffekedja eller en restaurang, förtärandes sin middag eller sin sojachailatte i sällskap av fyra fabulösa franska musikalfantaster och en eller annan homme perdu extraordinaire. Visst känner man att man kommit någonstans. Från Mark till Marais. Inte lika vilsen, fortfarande perdue men inte ensam.


Det här vaga inlägget har något att göra med min fantastiska weekend i Paris häromveckan. Det var bättre än jag kunnat drömma om, och på samma gång fyllt av sådant som jag trodde bara hände i drömmar. De dagarna betydde, av olika anledningar, mycket för mig. Merci.


Veckans moraliska frågeställning

Vad är värst: en man som säger sig läsa Elle för att "komma i kontakt med sin kvinnliga sida", eller en man som, som svar på frågan om han gör detsamma muttrar att han absolut inte läser Elle (underfärstått att kontakt med kvinnlig sida är överflödigt)?

Jag vet inte om det är för att Ricardo i Sunset Beach gillade att shoppa för att komma i kontakt med sin feminina sida och för att han råkade vara superond (och indirekt tvingade Gabi att lämna staden för att Ricardo trots triangeldramat skulle kunna bonda homosocialt och bokstavligt talat broderligt med Antonio) som jag blir ytterst irriterad och känner mig manad att föraktfullt rulla med ögonen var gång jag hör en man prata om att göra något för att komma i kontakt med sin kvinnliga sida.
    Det enda andra fenomen som kan få mig att koka lika mycket av oproportionerlig ilska och förakt är när män pratar om kvinnlig mystik. Varför tror ni att jag så konsekvent håller mig borta från de flesta manliga författare?

Och nej, jag läser inte Elle. Nej, jag behöver inte komma i kontakt med min kvinnliga sida.

It's magic, I can tell.

Jag var precis och knackade på hos min granne i hopp om att få hjälp med att öppna en konservbruk (den lilla öppningsflärpen som satt på à la Cola-bruk lossnade). Tack och lov hade hon en konservöppnare till hands, och jag fick min majsburk öppnad, och när jag så frågade henne vad "la petite chose que tu as utilisé pour ouvrir" heter, för jag är ju mån om att lära mig saker i vardagen, svarade hon först att hon inte visste, och sedan ett ögonblick senare "appareil magique".

Det, om något, bådar gott för min matlagning.


It doesn't have to make sense, it's for the Internet.

Youtube är fantastiskt när man kan hitta allt från det här

Ca 25 minuter lång vettig och intressant intervju med författaren Beth Nugent, om dennas högst fascinerand ebok "Live Girls":



J'adorable Andrew från Buffy the Vampire Slayer och  Xandir från Drawn Together pratar strunt. Hysteriskt roligt, if you're into that kinda stuff:



Lack. Manasama. Fanservice. Och litet msuik, också:


DVD-filmer jag inte köpte.

Det har vatit nästan outhärdligt varmt här idag, hela 21 grader om man ska tro väderleksrapporten, och sol. Thank goodness att jag tappade tidsuppfattningen och fastnade inne på Fnacs DVD- respektive bokavdelning istället för att ta vara på vädret och dra på mig solsting. Mitt hjärta slog litet extra snabbt då min blick föll på ett antal dvd-boxar med Sherlock Holmes, Jeremy Brett-edition. Jag köpte dem inte (det känns fortfarande litet skumt att köpa en fransk utgåva av en engelsk serie), men det var en vacker syn.
  En annan höjdpunkt bland alla filmer var en dvd med de samlade avsnitten av en tv-serie, The Lair, om... tadam, bögvampyrer. Jag har den blekaste aning om vad det var, men srsly, eller hur låter det - i teorin - som den ultimataste av ultimata idén för en tv-serie någonsin? Bögvampyrer. Liksom. Det säger ju sig självt. Fast jag köpte inte den dvdn heller, så vad vet jag om seriens egentliga kvalitet? Den kanske suger. (Oh, for the love of God, Lisa!)


Varför i hela världen ser en av karaktärerna ut som om han kom direkt från vampyr-klassikern The Lost Boys? Är 80-talet  modernt igen?

Jag köpte inte heller Affinités, som stod i samma hylla som den senast nämnda. Men jag vet inte om jag kommer lyckas motstå den mycket längre till. För 1800-talet är ju som alla vet alltid hett. Och den filmen är något av det vackraste jag någonsin sett.

Hedhead

Låt oss vara litet crazy och skriva ett inlägg på engelska här, för att spegla min internationella, emigrerade status:

So, now I've seen Hedwig & the Angry Inch, the musical, three times. Twice at Stockholms Stadsteater (once with a superb view of all the stage from a few rows back, and the second in the first row, *this close* to the stage and all) and once in a whaddya-mean-air-conditioning-cave in Paris.

   Now, I really don't want to compare the two versions, because they are so different and were shown in such different environments (to very dissimilar audiences) that it's simply unnecessary. But, suppose someone walks past me and says that "Stockholm was horrible", and I have no way of - with my lacking French and social skills - defending Farnaz Arbabi's glam Hedwig... how could I not feel obliged to at least try and explain in an unusually international blog entry what makes Stockholm so fabulous, in itself and in comparison with other versions that I've seen (yes, one, to be exact).
   (Still, the whole point of having this blog be in Swedish is I don't want the majority of the Internet to understand what I'm writing, so even if I feel this needs to be in English in order to be slightly less pathetically pointless, a big part of me would kind of prefer that no one read it. But anyways. End  of disclaimer.)


But I'll start by admitting this: Stockholm!Hedwig is different, I myself was puzzled when I first saw it. That's the one that doesn't even try to emulate the classic tiny drag club origins of Hedwig, obviously because Stockholms Stadsteater is anything but, and to attempt to make it look like one isn't only madness but a waste of a - way too big, yes, but - great venue. There's a lot of space which is filled up with lightning, stage design, with drama students/dancers as devoted Hedheads, with beer cans, with colours and glamour. It's different.

   Then there's the fact that if you're going to play on one of the biggest stages in a small country, then you need to appeal to pretty much everyone, the fanatic, the tourist, the average theatre goer. I am still amazed at the fact that they dared take such a chance with a shoe that had never before been played in Sweden and that was - cult in some groups of people but still - relatively unknown. The first time I went I - the fanatic - was of course in seventh heaven, and both my mother - who'd heard so much about it from me - and my aunt-in-law - the Stockholmer - loved it, though I'm not as sure about the old couples or the bitchy culture workers. So the fact that they even did extra shows is... quite extraordinary. But, I drigress.

   What the fact that it was a big theatre production did, expect make the show accessible for people who do not live in a town or have the possibility of planning their lives around a show which has only a few dates (and in my case are too young to get into clubs), was make it possible to have a superb director like Farnaz Arbabi (whose Swedish translation of Hedwig was actually really good) as well as lead characters be played by fantastic performers such as Johannes Bah Kuhnke och Irisl Esell.


Onto Paris then. Temperature-wise, it was hot. That's what I remember the most, really. Along with the fact that there were actually, I think, several, people screaming "no" when Hedwig asked whether we liked her pelt. I don't think I really heard that in Sweden. Does that mean people actually think before yelling? Awesome.

   But anyway, first of all I don't really get the idea of doing the songs in English (with subtitles? in France?), to me that kind of made it feel more like a concert and less like a play, less personal and direct. Plus I had to really restrain myself in order to not sing along to all the songs now that I knew the lyrics (in Sweden it was more like "yeah, that makes sense, that's literal and...what did she just sing?")... But everything that was spoken was however in French, which of course meant I didn't understand everything that wasn't literally translated (what happened to "You, Kant, always get what you want"? I think she said something else) and therefore I shall naturally refrain from commenting on the actual translation which I'm sure was as good as any. Plus as I know there were a lot of jokes in Swedish Hedwig that were very much aimed at a Swedish audience, I probably didn't know to appreciate half of the cultural references in French.

   Another thing that I didn't understand was the role of Yitzhak - I might have missed something, but to me he looked a bit like... comic relief, and just didn't have that butch macho calm&quietness about him that I would have expected. He didn't really appeal to my inner (latent) drag king groupie. And was I dreaming, or did another of the band members sing The Long Grift, Yitzhak being more like the back up-singer? Because that was actually - in my opinion - one of the highlights in Stockholm, Iris Esell singing "Ditt stora spel" (as I think it was called in Swedish) to a mesmerized audience.

  

So now, that said, slightly puzzling thins aside, and even if I wasn't, say, flabbergasted (since I never write in English nowadays, I just had to use that word) by its awesomeness, I immensely enjoyed the French version of Hedwig & the Angry Inch. The music is fantastic, that's a fact, the story wonderful, and it was all perfectly well performed in a venue which was hot but undeniably fabulous. Plus it feels good to have seen a Classic Hedwig, as well as only the pimped up glammed up institutional theatre version.


But you know how people always seem to be really conservative about whatever version of a musical/song/movie they saw first? (Like how so many *cough* old *cough* people seem to passionately hate Jesus Christ Superstar 2000, except me who didn't see the original until way later.) I can relate to that.

   Farnaz Arbabi's was my first (live) Hedwig, and partly therefore I love her the most. Forgive the pretentiousness of what I'm about to say, but in hat time in my life, in that city, that show broke my heart and put it back together again better.


Iris, Iris, Iris. Always stealing the show.

And we are a lucky part of a miracle.

Veggoprodukter, Melodifestivalen, way billigare kaffe än i Frankrike och nu det här. Why did I ever leave?

Där satt jag på ett TGV-tåg och läste i min fiktivt historiska mysterieroman, när det på samma gång skrevs riktig historia i Sverige. Suck it, Yngve: igår röstade den svenska riksdagen - med 261 ja, 22 nej (*host* KD) , 16 avstådda, 50 frånvarande  - igenom förslaget om en
könsneutral äktenskapslagstiftning. Lagen ska, som jag tror mig ha nömnt tidigare, träda i kraft den första maj.
"Sweden allows same-sex marriage"
"La Suède légalise le mariage gay"

Avslutningsvis, vad sägs om litet sommar '04-nostalgi? Och litet framtida kreativitet vad gäller bröllopsutstyrslar?


Riksdagen.se:
"På onsdagen röstade riksdagen ja till förslaget om könsneutrala äktenskap. Beslutet innebär att kön inte längre ska ha någon betydelse för möjligheten att gifta sig och att lagen om registrerat partnerskap upphävs."