Ashton: Reborn

Jag har en utvecklat en ny teori (glöm tidigare villospår) vad gäller Sherlocks Jim Moriartys populärkulturella ursprung. Han är uppenbarligen en reinkarnation av klassiske skurken Ashton, känd från filmen Simon Sez (om ni sett den kan ni skatta er lyckliga, men som visas nedan har den en tillgång: Jérôme Pradon). 

Vi känner genast igenom honom inte bara på kostymen, men på svårtydligheten: är han gay, är han engelsman, är han vid teatern, is he for real...? 

Den ultimata likheten med Jim Moriarty är dock hans art pour l'art attityd till sitt kriminella kall; ovanan att begå brott för skojs skull, för att bekämpa ledan, för att tillfredsställa en nyck. Då vi dessutom vet att Jim har en faiblesse för explosioner, har vi anledning att förutspå att han i säsong två kommer vilja fullfölja Ashtons plan på att spränga Eiffeltornet. Varför? Ashtons odödlgia replik därom är som gjord för att uttalas av Moffats Moriarty.

 "Because it's big and delicious and I'm tired of looking at it!"


Rambling. Never mind.

Vad är väl en reva i tid och rum om inte ett ett modernt och sekulariserat sätt att säga helvetesgap?

Jag gillar verkligen Torchwood för dess egen skull. Verkligen. Men nu blir jag litet förvirrad - är serien måhända en mutation av mina tidigare favorit(äventyrs)serier (litet som i Moffat's Doctor Who, jag råkade se ett avsnitt i England i somras, där allt verkar ha en koppling till huvudpersonen för att det att skapat utifrån en bok hon läste som barn... typ)? Gränserna till Whedon-versat är minst sagt att luckras upp.

Det börjar alltså med att Spike dyker upp i ny kostym (men fortfarande retro!), sedan får vi en tillbakablick till Jack och Iantos möte som är som taget ur Buffy och Rileys kärlekshistoria (den mörka utomhusmiljön, kudne mycket väl vara en kyrkogård, det faktum att Weevils av utseendet att döma är nära besläktade med vampyrerna i Sunnydale och att just den här känner ett starkt behov att bita Jack i halsen?!, den ena aktören från en korrupt statlig institution och alltför alldaglig för att stanna mer än några säsonger, den andra övernaturlig frilansare, det ofrivilliga samarbetet, förnekelsen etc etc), sedan kommer det fram att BtVS-författaren/producenten Jane Espenson ska vara med i skapandet av säsong fyra,  likaså gamla BtVS-producenten Kelly A. Manners, därefter rapporteras det att Dichen Lachman, känd från Dollhouse, ska medverka i serien.

avslöjas det äntligen vad den nya säsongen, "Miracle day" (låter som något från ett gratulationskort), kommer att handla om: plötsligt en dag (formuleringen förvirrande lik den som beskrev Children of Earth) är det ingen som dör (att jämföra: "one day on Earth no one dies" med "an ordinary day [...] every single child in the world stops" -- vi får veta när det händer, var det gäller och exakt vilka som drabbas -- någon tycker sig tydligen ha funnit ett fungerande koncept). Min första tanke är dock inte "o, vilken spännande spegling av Jacks odödlighet" utan "var har jag nyligen sett det här?"

Nu må det vara så att andra, mer allmänbildade människor, lever sina liv i ett konstant tillstånd av déjà vu; det är klart att det inte kan finnas speciellt mycket nytt att komma på. Men att jag, med min relativt begränsade kunskapsfond, känner igen någonting. Ha! Nästan exakt ett dygn hann passera innan jag fick en uppenbarelse: tidig Xena: Warrior Princess, det där avsnittet där Gabby träffar en skadad yngling och kung Sisyfos har fängslat dödsgudinnan! Värt att nämna är att Xena löser det här på fyrtio minuter; så blir intressant att se hur Captain Jack ska lyckas dra ut på det i hela tio avsnitt.

Avslutningsvis, låt oss försöka skåda in i framtiden? Vad kan tänkas hända härnäst? Varför inte ett musikalavsnitt med Neil Patrick Harris som gästskådis? För några dagar sedan läste vi det här på AfterElton - kan en tillfällig kontakt med de rätta kvalifikationerna möjligen grävas fram ur ruinerna efter Sunnydales? Om vi följer min Ianto/Riley-parallell vore ju Marc Blucas ett självklart, om något tråkiga (som Riley), valet. Och om vi hakar på idén med musikalavsnitt behövs ju någon med erfarenhet av sång och olika musikaliska genrer, och varför inte då en skådespelare som Espenson har god erfarenhet av att skriva för... Tom Lenk! Ärligt talat, jag bryr mig inte om vem eller vad han spelar, men han borde vara med i tv oftare.

Den förlorade dottern, indeed.

Den största behållningen med engelska tv-deckare, den som inte försvinner ens efter sju säsonger då författarnas fantasi börjat sina, är ju, trots allt, att försöka identifiera (gäst)skådespelarna och rabbla i vilka andra serier de varit med. Och nästan ännu roligare är ju förstås att försöka urskilja släktskap. Ibland är det uppenbart, som hos de omisskännliga systrarna Weeks, och ibland är det möjligen imaginärt men o så uppenbart.

När jag såg A Bouquet of Barbed Wire, som alltså är engelska för "den förlorade dottern", på SVT igår kunde jag  inte låta bli att stundtals fundera på om det kunde röra sig om filmatiseringen av någon sådan där skum fanfic-berättelse med "male pregnancy" (jag har aldrig riktigt förstått hur det kan ha blivit en etablerad subgenre) med utgångspunkt i gamla  filmen Wilde. Här har stackars Bosie blivit förförd av någon äldre litterär man, och till råga på allt är han gravid! Hur ska det gå!

Ack så distraherande! men tack och lov, då handlingen knappast förtjänade någons fulla uppmärksamhet.

Bilden kommer härifrån, men man måste förstås se dem in action för att verkligen uppleva hur identiska de är.
Så jag tänker att om Moffat & co kulle få för sig att basera ett av sina Sherlock-avsnitt på Shoscombe Old Place, så kunde de ju låta Imogen spela stallpojken. Ett enkelt sätt att få in en kvinnlig karaktär - vilket ju kan se bra ut på pappret - utan att hon för den saken behöver göra så mycket väsen av sig. Torde passa dem perfekt.


Et tu, Brute?

Så blev det då slutligen Miguel, um, Erik, som tog hem årets Robinson, i historiens mest meditativt framställda hinderbana. För den som missat serien såg det ut typ precis så här:

Men vad kan då vi, vanliga människor, ta med oss från denna säsong (förutom en längtan att se Vägen till El Dorado under julhelgen)?
Ja, vad, om inte insikten om vårt språks ofantliga fattigdom. Ty det tungomål ligger illa till, som inte med ett enda utsökt ord kan uttrycka det att "med dolk sticka någon i ryggen". Ack, att behöva tynga sina talorgan med det otympliga "han högg mig i ryggen", då svengelska ljuvligheter som det koncisa "han bæckstæbbade mig" eller det förföriskt assonanta "han stæbbade mig i bæcken" hägrar vid horisonten!

My mama taught me better than that.

När Markus var ilsk i gårdagens avsnitt av Robinson och berättade att han minsann var väluppfostrad och fått lära sig att vara rak&ärlig kom jag osökt att tänka på det här gamla musikstycket. Först därefter insåg jag att det eventuellt finns ännu tydligare paralleller än så.


Det har på senare tid hänt att jag stannat upp och frågat mig själv: den där idén du hade, om att för att spara tid slaviskt följa endast ett program på tv, det är inte så att den kan ha haft en liten, liten negativ bieffekt? Det ska erkännas att jag alltid haft en tendens att engagera mig alltför mycket i underhållningsfenomen (sedan tidig barndom: Pippi Långstrump!), så borde jag då inte ha anat de konsekvenser som detta monopol skulle föra med sig, det alldeles oproportionerliga intresse som jag helt enkelt varit tvungen att tillägna ett, enda program?
För hur skulle det annars kunna förklaras att jag för stunden tycker att Robinson 2010 är något av det mest fantastiska som gjorts i tv-väg?

För några år sedan hade jag inte kommit på tanken att närma mig en tv på vilken Robinson visades - för ack, vad hemskt det var, dessa undermåliga intriger (annat var det på ön i Sunset Beach), dessa lata människor, dessa tråkiga tävlingar, detta frossande i meningslöshet! Så vad, vad har hänt med mig? Inte helt oväsentlig är nog tillvänjningen: även om jag alltid hävdade att det var ofantligt stor skillnad på episodiska "talang"-jakter och grupp-människor-i-ett-hus-dokusåpor, så har Project Runway med avynglingar - frisörer, inredningsarkitekter, kockar - gjort under (eller ska jag säga vidunder?) för min dokutolerans. För att inte tala om alla dessa förbättringsprogram, styling, barnuppfostran, ekonomi, frisörer igen (och sedan ska det ju finnas något kallat Biggest Loser, men jack, ag får alltid så dåligt samvete när de springer omkring och tränare och är duktiga). Att halvfiktionaliserade, verkligheter dragna till och bortom sin spets, människor är underhållning är liksom ingen nyhet längre.
När trodde man senast på något man såg på tv, egentligen? Jag förutsätter mig att jag kan få ut lika mycket sanning ur Torchwood som ur vilken realitets-show som helst och, egentligen, är det inte litet Twin Peaks över karaktärerna i de flesta dokusåpor? Ena avsnittet är de relativt sympatiska, nästa är de som besatta av ondskan inkarnerad. De suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion är ju allmänt genomsyrande kulturen, typ fiktiva bloggar, fin-litterär fransk autofiktion (mer eller mindre utlämnande av andra). Är min brist på bestörtning, min plötsliga tendens att tänka "det är ju bara underhållning" helt enkelt ett tecken på att jag hunnit ikapp min samtid?

Må så vara. Men sedan ska inte heller Paolo Robertos inverkan underskattas. När jag behöver karska upp mig föreställer jag mig bara att han står där i sina kortbyxor och skriker på mig ("inga dumheter, inget jidder", liksom!). Hans överdådighet förstärker intrycket av overklighet, ger en touche av camp, a touch of trash, en doft av kiosklitteratur som gör det svårt att riktigt tro på någonting. På tal om camp, låt oss inte glömma stentrappan! den är litet som vajern under mattan i Rocky Horror Picture Show...

Sedan kan jag inte tänka mig att inte önskan att vara annat än spelar in, för, eller hur, Robinson pryder inte kvällstidiningarna längre. Där finns idoler, bönder och bantarmainstream e, medan Robinson, flyttat till en drelativt iskret torsdagssändningstid (i konkurrens med Lyxfällan och det där programmet från den fria televisionen där de det förra Lyxfällan-programledarparet testar nagellack och deodoranter) tuffar på i sin egen takt. Det är inte utan att man känner sig litet balternativ när man tittar på det, som att förföras av den stapplande första säsongen av Project Runway, som att se Antony & the Johnsons på Trädgårn någon gåt ng i mitten av 00-talet (eventuellt med Lars Gårdfeldt på raden framför, jag ser/hallucinerar den mannen vart jag går)... förutom att det här inte är första säsongen av något nytt, utan ca sjuttioåttondede säsongen av någonting otroligt uttjatat. Det är som om de been there, done that, wrecked that shit och sedan sjunkit in i en stilla lunk. Där det inte är en världsangelägenhet längre vem som vann, vem som svek vem och vem som fick varanen.

Och så tror jag, inbillar mig kanske, att programmet har förändrats. Inga varaner, färre middagar, mindre militärträning och mer goddag yxskaft (gräv ned den här stenen, simma tio meter och tillbaka och lös sedan en rebus) i tävlingarna, och rentav den chockerande utröstningen har blivit mer uddlös, då deltagarna får chans efter chans som vore de övärldens svar på kapten Harkness. Och klippningen, klippningen, klippningen. Har den alltid varit så idiotiskt underbar (då talar jag generellt, och inte bara om Daniel/Erik/Ronan-kollaget, även om det var ett nästan obehagligt inslag av "vad gör ni i mitt huvud?")?

Ja. Som ni ser har det gått över styr. Det är skamligt. Och möjligen obotligt. Tack och lov att de inte ska stanna på ön för evigt.

P.S. Mitt ständiga klagomål kvarstår dock, förstås: men herregud bygg något då! ett hus! en brgga! en stentrappa! vadsomhelst bara man får se något konstruktivt!
P.S.2. Att Daniel och Erik är Tulio och Miguel inkarnerade har vi ju redan fastställt, men är inte Mischa läskigt lik Lucy krigarprinsessa Lawless ibland, i stunder av sammanbitenhet? Det förvirrar mig.

Robinson Eldorado.

Okej, så, är det här en gammal tecknad film från Dreamworks eller är det ett klipp med Daniel och Erik som bondar i Robinson 2010?


Jag menar: en stentrappa? På en öde ö? Det kan ju inte betyda annat än att där gömmer sig en hemlig civilisation bakom ett vattenfall.

This is gonna be so good.

Dammit, Ryan.

Att Glee lockar med ett avsnitt med musik från Rocky Horror får mig nästan att vilja ge serien, som ju började så bra (och när jag säger "började" syftar egentligen jag på pilotavsnittet; tonåriga outcasts! som sjunger!) en ny chans. För om de annars ägnar större delen av sin tid åt att ta dåliga låtar och göra de såpass förfärliga som man kunnat förvänta sig, kanske det ändå kunde bli litet trevlig omväxling med förfärliga versioner av bra låtar. Men är det värt det? Eller borde jag kanske helt enkelt acceptera mitt nuvarande förhållande till Ryan Murphy - där jag helt enkelt inte orkar med mer än en säsong av hans tv-serier (och jag försökte, tro mig, med Nip/Tuck, men intre var det med beundran och glädje).
Intressant nog är Glees utomjordiska transvestit en kvinna, och man kan inte låta bkli att tänka att o, hur nyskapande är inte det, en kvinnlig varelse från yttre rymden! härnäst kanske vi får se en kvinna i titelrollen i Doctor Who (outforskad mark om vi inte räknar med
Joanna Lumley). Det är väl en någorlunda acceptabel - om än inkonsekvent realiserad - idé. Men men, intressant att notera är att hon inte alls som man hade kunnat tro kommer från en plats Transsexual, utan från Sensational! Det är intressant att se hur trenderna inom intergalaktisk turism utvecklats sedan 70-talet - men å andra sidan; med tanke på hur extremt dåligt det brukade gå för trans-karaktärerna i Nip/Tuck, är det konstigt att resandet från Transsexual till Ryan Murphys universan är inne i något av en lågsäsong?

När jag lyssnade igenom Glee Horror-låtarna på Internet snubblade jag över en notis som måste sägas ha varit något av en uppenbarelse (man ska ju inte tro något man läser, men jag väljer att det ignorera det för en gångs skull). Enligt denna fann Murphy det löjligt att de homosexuella papporna i Modern Family aldrig kysser varandra (något som jag säkert också irriterats över om jag alls förstått tjusningen med Modern Family), och lovade att protestera mot detta genom att i ett kommande Glee-avsnitt låta Britanny och Santana hångla extra mycket!
Ah, så klart! Att man inte kommit på det tidigare! För vad kan vara mer tydligt och radikalt som protest än unga,  smala inte nödvändigtvis lesbiska hejaklacksledare som kysser varandra! Vive la révolution!
Men ärligt talat, och här kommer uppenbarelsen: vore det inte inte ofantligt logiskt om detta faktiskt var det obegripliga, långsökta sätt Ryan Murphy kom på idéerna till sina tv-manus? Hur mycket skulle det inte  förklara? Är Nip/Tuck med sina svindlande vändningar möjligen ett enda stort hopkok av politiska statements=

Victor/Victorian

Om jag var en vilsen främling som snubblade över min blogg och såg allt jag skrivit om Sherlock på senare tid skulle jag skratta menande och ropa genom cyberrymden:
"Kärlek börjar alltid med bråk!"

Det är ju omöjligt att nämna viktoriansk drag show utan att associera till Tipping the Velvet. Jag kan även rekommendera French & Saunders parodi - den är så spot on att den totalt fördärvar upplevelsen av originalet.


Mm-yes, well, wouldn't be the first time... and it won't be the last.

Ok, jag ger upp. Det är ingen idé att försöka lura mig själv – jag har tydligen inte kommit över Sherlock ännu och kommer därmed fortsätta att tala i cirklar om den ett tag till. Till mitt försvar hade jag nästan nått framgång i mina försök att förpassa vissa av de obehagligare minnen som serien lämnat efter sig till en mörk intellektuell skrubb, då jag (till min förvåning för första gången) häromdagen såg på Granadas nästintill oändliga filmatisering av Charles Augustus Milverton, här litet mindre mystiskt kallad The Master Blackmailer, och kom att tänka på moderniseringar av olika slag. Jag har nämligen ett vagt minne av att någonstans på internet snubblat över en diskussion rörande det faktum att man här mixtrat litet extra med historien genom att lägga till en inte osannolik detalj som dock aldrig kunnat förekomma i Conan Doyles original eller – historiskt sett – Doktor Watsons egna publikationer-inuti-publikationen (det senare vilket kan bortförklaras med att filmen är ett nedslag i H&Ws liv snarare än en fiktiv filmatisering av en tidningsartikel, samt att Holmes faktiskt i slutet ber sin vän att lägga pennan åt sidan för ett slag).

Vad Granada ger oss är inte bara två timmar av komplicerat kostymdrama och bekymmersamma brev i sann Dangerous Liaisons-anda, utan även något så efterlängtat som litet viktoriansk – eller är det edwardiansk vid det här laget? – professionell drag show ( alltså inte den amatör-crossdressing som Holmes & co annars ägnar sig åt) och en olycksalig mer eller mindre homosexuell soldat på avslöjandets brant. Normalt sett försöker jag låta bli att mentalt jubla över tragiska dödsdömda fiktiva homofiler, men har jag en sådan svaghet för stoiska soldater faktum är att hans blotta och otvetydiga existens måste sägas vara något av en framgång i Holmes-sammanhang (vi talar 1800-tal här! eller 1990-tal! pre-QaF är det iallafall). Riktigt intressant blir det när Holmes uttrycker en tydlig, tja, brist på avståndstagande vad gäller soldatens Mörka Hemlighet (och vidare kanoniskt berättigad avsmak för utpressaren), och inte ens en krass Lestrade kan undgå att förstå vad det rör sig om.

Osökt kom jag förstås att tänka på det lika långa premiäravsnitt av 50-talsdeckaren Kommissarie Gently som visades på svensk tv häromveckan, i vilket the leader of the pack straffades för sitt förhållande med the first of the gang to die genom korsfästning (en misslyckad sådan, utförd av avsnittets mördare, som för övrigt var skrämmande lik en illvilling i Sherlock). Dock såg Gently till att poängtera att han själv, gammal och vis, till skillnad från sina bigotta kollegor varken ville straffa eller bota homosexuella, och visade prov på den där ibland oväntade vidsyntheten som ibland kan finnas hos fiktiva hjältar. Tänk att just vår kommissarie lyckats se förbi sin tids missuppfattningar! Och vår detektiv! Vilken slump! Nu kan vi se filmerna utan den bittra eftersmaken!

 

Det kanske kan tyckas fånigt, ickerepresentativt, att försaka inte bara konst men sannolikhet för att skydda våra ömtåliga moderna sinnen, och – dare I say it – politiskt ”jag har inga argument” korrekt. Men nej, jag slipper gärna rysa av obehag inför protagonisters rasism och sucka över totaldominerande heterofili. Att låta Gently eller Holmes ge uttryck för uppfattningar som inte hade fallit i god jord i deras samtid, det är vad jag kallar modernisering, och vad jag – som jag tidigare nämnt – saknar i Sherlock. Vad säger mobiltelefoner och bloggar om modernitet, egentligen, om de på samma gång används för att framföra idéer som var sista skriket på Doyles tid? Är det verkligen till att registrera matvaror vi behöver självscanning?

Att jag ställer orättvisa krav på Sherlock – double standards är så att säga mitt mellannamn (jfr Sherlock Holmes) – beror troligen på att jag i och med det hundraåriga hoppet i tiden förväntar mig just en modernisering – inte bara ett byte av dekor, kostymer och tekniska hjälpmedel, men karaktärerna och äventyren sedda genom ögon som sett 1900-talet passera och landat i en tid då mycket – trots likheterna – faktiskt har förändrats och förändras dagligen (bland annat i och med hjälp av media). Och ärligt talat, på ett mer primitivt plan, om du tar turnyrerna från mig ska du bannemej ha något fantastiskt att komma med i deras ställe.

 

Jag får lov att gardera mig och så småningom se om serien på svensk tv. För kanske har jag missat något bärande (jag började misstänka det när jag läste att scenen i föreläsningssalen hjälpte Sherlock att lösa ett fall! den östeuropeiska vilden måste ha distraherat mig!) men bakom sms:en och nikotinplåstren har jag ändå svårt att knyta an till den tidsålder som Sherlock porträtterar. Om man nu gjort sig besväret att förflytta H&W till vår egen samtid, så varför? Vad är det egentligen man vill säga om den? Eller är den tidsmässiga kontexten helt enkelt något pittoreskt i bakgrunden? Jag förstår att det är svårt att redan vara efterklok vad gäller det tjugoförsta sekel, men det betyder inte att man inte kan reflektera över det.

Gafatt är inte färdiga med den berömde detektiven, det talas om ytterligare avsnitt, vilket innebär den chans att utveckla den potential serien faktiskt har (samt tillfredsställa de dreglande fans som redan är frälsta). Jag önskar att Sherlocks värld ska sträcka sig längre bortom Baker Street, än till kringresande kinesiska cirkusar, obestämt östliga svärdsvingare och tjeckiska sagoväsen, och jag tror att den gör det. Jag tror att, utanför ett älskat London, finns en omvärld. För hur börjar serien, om inte med John som vrider sig i mardrömmar om sin tid i kriget i Afghanistan. Inte bara ger detta karaktären en intressant och komplicerad bakgrund att utforska, men det lyckas även (tyvärr) med att placera in Sherlock i ett större sammanhang, på ett sätt som en handdator aldrig kan efterhärma.

 

Eller har jag fel? Är det kanske trots allt våra portabla telekommunikationsapparater som definierar oss? En släkting berättade ett rolig historia i somras:

Hur vet man att en man har en i-phone?”

Han visar den.”


Sherlock. Igen.

Har ni tänkt på förresten att Sherlock & John i NuHolmes tilltalar varandra, just så, med förnamn? Innebär det att det är démodé för rumskompisar att kalla varandra vid efternamn?

Jag ska möjligen försöka skriva om något annat än Sherlock Holmes så småningom. När jag har tid. Dock kan jag inte låta bli att hänvisa till det
här blogginlägget, signerat Amanda Hellberg (kan det ha varit hon som intervjuades i det enda avsnitt av Skräckministeriet jag sett? pratade de om läskiga barn?), enligt vilket SVT planerar sända Sherlock någon gång kring jul/nyår.

Ser ut som att Andra Avenyn får litet konkurrens vad gäller televiserade sms-konversationer, då. Vilket får mig att tänka på att om de gjorde en deckarspinoff från den senare med Roxana som huvudperson skulle jag se den. Gunvald the next generation, liksom.

Som alla engelsmän genomgick BBCs Lestrade [lestra:d], här i mitten, i sin ungdom en viktoriansk period.

Sherlock Holmes vs Elle Woods

Och för att avsluta kvällens bloggspamming, låt mig säga något mer om den otrevlighet dagens Sherlock drabbats av, och som rimmar illa med min bild av karaktären, ungefär på samma sätt som vissa menar att Robert Downey Jr var kort för att spela honom. Disträ, självcentrerad? Jovisst. Men den totala avsaknad av takt som Sherlocks Sherlock uppvisar förbryllar mig, och får mig att börja misstänka att det egentligen handlar om den notoriskt oartige dr House när denne som ung London-bo extraknäckte som detektiv.

Taktlös, alltså. Mer specifikt tänker jag på scenen med Molly och hennes nye pojkvän, vars (spelade?) homosexualitet Sherlock på någe' obegripligt vis och till allas stora förvåning lyckas deducera. (Ja, egentligen, utifrån sett är det egentligen ganska enkelt att ana en uggla i mossen: Mollys identitet går ut på att hon är olyckligt förälskad, just skaffat katt och inte är tillräckligt cool för att få någon pojkvän, så per definition måste hennes nye bf vara kortlivad i rollen och utnyttja henne på något vis; må det så vara för att träffa killar i labmiljö eller för att förverkliga sina kriminella planer.)

Men nej, Sherlock ger sig in på den klassiska men inte alltid helt pålitliga (han kan vara! är utan tvekan! europé) metoden att bedöma grooming och klädsel. Et voilà: plötsligt känns dylik deduktion som något otroligt simpelt som vem som helst kan hålla på med, och som syns i var och varannan film.

 

Ja, suggestiva detaljer i all ära, men jag är förvånad att Sherlock inte gjorde the bend and snap bara för att vara riktigt på den säkra sidan.



Can you walk across my swimming pool?

Extremt lätt och högst subjektiv Sherlock-spoiler nedan.

~*~*~

Sherlock
s Moriarty (eller...? som någon bloggare till min stora lättnad föreslog) påminde mig förfärande mycket om det här:




Lika besynnerliga platser.

För att inte begränsa det kulturella utbudet alltför mycket brukar jag försöka ha överseende (åtminstone tillfället sådant): rasism, chauvinism, misogyni, ja, de stackars viktorianerna visste ju inte bättre! Även om vissa inslag i äldre litteratur får mig att rygga tillbaka lägger jag (troligen) inte ifrån mig boken, utan vänder snabbt blad och förpassar vad obehagligt är till någon av hjärnans låsta och tryggt vadderade celler. Det är nödvändigt – för den litterära, om inte historiska och antropologiska, behållningen – att jag, var gång Sherlock Holmes eller hans kompanjon stöter på någon med ickebrittiskt ursprung, tvingar mig själv att sluta tänka för ett slag och koncentrera mig på, till exempel, miljöbeskrivningar.

Dock täcker inte den blinda fläcken all litteratur (eller gudskelov, all kultur); en tydlig gräns finns där som mellan tidszonerna på en karta: kravet är, att det gäller förr-i-tiden. För idag är det ju inte så, idag Vet Vi Bättre. Eller?

 

I BBCs Sherlock dröjer det inte längre än till andra avsnittet (av tre, Midsomer-långa) innan vi överöses av exotism. Inte nödvändigtvis ens i form av de uråldriga kinesiska teceremonier (med en förlorande Project Catwalk-modell som MC) som inleder avsnittet, nej; men i den scen då Sherlock själv först visar sig är denne mitt uppe i en för sammanhanget slående lågteknologisk duell med någon för tittaren totalt främmande svärdsvingande man, kännetecknad av... tja, sin... allmänt Orientaliska dräkt (det hela ackompanjerat av passande östinspirerad musik). För ett förbryllat ögonblick glömmer man vilken tv-serie det är man har framför sig, och undrar om det kan vara så att en reva i tid och rum (eller en temporal anomali, pick your fandom) uppstått i vardagsrummet på 221b Baker Street och spottat ut en jetlaggad och förvirrad, obestämt orientalisk krigare från 1800-talet. Eller är det månne den övernaturligt ungdomlige Sherlock som drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden?

Faktum kvarstår, i vilket fall som helst, att för att ackompanjera Watsons bryderi med självscanningsapparaten hade de kunnat välja en mycket mindre anakronistisk scen än nämnda sammandrabbning. Så varför? För att det är roligt, oväntat, exotiskt? Nja. Som en blinkning till huvudpersonens viktorianska bakgrund? Måhända, och inte mig emot, men som sådan tycks det mig för bokstavligt för att passa in i en serie som trots allt verkar ganska entydigt (entidigt) modern i sin framtoning.

 

Härpå följer så ett fall med en kinesisk smugglarliga utklädd till cirkus och med en ond kvinnlig! ledare, mystiska gamla kinesiska siffror som ingen känner igen men som står på undersidan av porslinskatter i China Town, en olycksalig tespecialist vars egen skuld blir en bagatell då hon är både offer och – i vid, genreöverbryggande bemärkelse – före detta modell. Lägg till detta en evil brother kinesisk cirkusartist med en obegriplig talang för att klättra på väggarna och en hårnål med ofantligt värde och dra ut på det i en och en halv timma, och det blir lätt att glömma att mer än hundra år faktiskt gått sedan Conan Doyle skrev originalberättelserna (som i ett plockepinn av repliker och handling/ar/ till viss del ligger till grund även för detta).

 

Dags att pusta ut, tänker jag så, nu har de gjort den tydligen obligatoriska Exotiska Historien. Nu är vi fria att fokusera på karaktärer istället för nationaliteter. Men ack så besviken jag blev. Ty avsnitt tre visar att den internationellt betonade och för handlingen till synes totalt irrelevanta möt-Sherlock-scenen inte var en engångsföreteelse, utan begynnelsen av en ny tradition. Sherlock är nämligen upptagen med att förhöra en brittisk brottsling i Vitryssland (jag hoppas verkligen att denna scen – högst obehaglig, men det kommer jag in på senare – utvecklas i säsong två). Det är vid det här laget tydligt att veckans Främmande Land ligger något närmre kungariket men likväl österut: från det exotiska Kina med sina ömtåliga koppar och någon fjärran öken, till det bistra, fårade Östeuropa.

Korrekt. Snart visar det sig nämligen att en tjeckisk kvinna försöker sälja en förfalskad tavla, och orolig över att i konstsäljaren ha funnit en konkurrent till titeln Miss Skinny Bitch 2010 gör Sherlock allt för att bevisa hennes skuld – som avsevärt förvärras av det faktum att hon för att dölja sitt brott anlitat en jätte (*host*Ritchie*gäsp*) till lönnmördare döpt efter en lervarelse ur judisk mytologi, Golem (enligt wikipedia big in the Czech Republic). Denne är inte bara gigantisk och kväver sina offer med händerna, men fårad och sammanbiten, säger inte ett ord, som hade han faktiskt formats av lera och sedan levt ensam och utstött på någon karg tundra. För så är det ju utanför England; de kriminella där är inte vilka som helst, nej, är de inte cirkusartister så är de sagoväsen.

Och som avsnitt tre är uppbyggt är Golems roll, eller Viktor Dzundzo, av minsta möjliga betydelse. Efter ett dramatiskt slagsmål är hans tid ute och det utan att vi fått en en endaste gnutta inblick i hans person, vilket kanske inte är så konstigt: för extraordinära cirkusartister och förvillade sagomonster är ju inte så mycket karaktärer med egna identiteter (eller känslor! bah!), som de är idéer, och exotiska prydnadssaker.

 

Slutligen ryggar jag så tillbaka för Sherlock som jag gör för vissa av Conan Doyels berättelser, och önskar bara att författarna, de nutida, kunde ha tänkt litet längre – i både bildlig och och tidsmässig bemärkelse.


Why do you look right through me thinking 'No'?

Om jag skulle ge mig på att sammanfatta mina känslor för helheten av Gafatts nya, moderniserade Sherlock, måste jag erkänna att nej, jag begriper't inte. Var det så här vissa kände för Ritchies film? Ack, ack, men dock: varför gräva ned sig i beklämmande autopsykoanalyser och gotta sig i inbillat utanförskap, när det trots allt finns få saker som är mer underhållande än att ondgöra sig över mer eller mindre kulturella fenomen (ja, trashtalking, som det kanske hade hetat i en moderniserad anglofon adaptation av min blogg)? Det är något av en vinnavinna-situation.

Oh? Inte Sherlock, säger ni? Hursomhelst. Minns att inget säger modernt, uppdaterat 2000-tal som en lång, lockig lugg.

Catch ya later.

There was no baby, you psychotic bitch!

Jag anser mig vara hyfsat skaplig vad gäller att känna igen skådespelare då de medverkar i olika filmer o.d. (den störstas tjusningen med engelska tv-deckare är möjligen just att namnge och placera bekcktanta gästskådisar), men ack! som jag gjort bort mig, förblindad av tidens gång och nationsgränser.

Ni förstår, jag har alltid (...) fått litet klassiska såpopera-vibbar av John Barrowman (från Doctor Who och Torchwood, alltså, Desperate Housewives gav jag upp om efter någon säsong - de har så långsökta storylines, ju), men antagit att detta beror på något allmängiltigt som utseende eller skådespeleristil. Men vad får jag veta, oskyldigt läsande på wikipedia (jag var uttråkad och fast vid en dator - vad ska man göra?), om inte att samme John Barrowman i mitten av 90-talet spelade Peter Fairchild i den amerikanska såpan C.P.W. (Central Park West)!

Jag följde ju den serien - inte slaviskt men som en väldigt, väldigt god anställd, när det begav sig! Jovisst att det må ha gått femton år sedan serien visades i USA och kanske tio sedan jag såg den på svensk tv, men hur, HUR kan sådan viktig information falla bort så här? Och är det konstigt att mitt undermedvetna desperat överöser mig med såpavibbar, för att hjälpa mig att dra parallellen mellan dagens JB (initialerna redan upptagna? JB 2?) och en av mina gamla favoritserier (trots vissa undantag, har jag aldrig haft direkt god smak vad gäller tv, nej). 

Sanningen är dock att Barrowmans roll i C.P.W. inte direkt satt några djupa spår (och han har uppenbarligen inte fastnat i någon anti-åldrande-tidsloop), då de enda jag egentligen minns från serien är Mädchen Amick (dock inte tillräckligt för reagera på hennes medverkan i tredje säsongen av Damages) och Lauren Hutton. Så låtom oss, i nostalgins ljuva tecken, fräscha upp minnet. I klippet nedan har Peter Fairchild utsatts för det obligatoriska frun-låtsas-vara-gravid-tricket, och ja, konsekvenserna blir minst sagt dramatiska.

Och för skojs skull, en jämförelse med JB för bara några få år sedan, Torchwood, som sagt. I och för sig dröjer det en och en halv minut innan han dyker upp i det här klippet, men under tiden kan vi roa oss med att iaktta hur Ianto lämnat sin kostym på kemtvätten och omfamnat sin inre gentlemanna-popstjärna i lila skjorta och väst, och faktum är att den som väntar på något gott, gott och väl kan vänta 90 sekunder. Och när jag säger att det är värt att vänta på, menar jag hela videon.


We can't giggle, it's a crime scene!

/Varning, SPOILERS AHEAD, SPOILERS AHEAD rörande en viss nyutkommen brittisk tv-serie. Så om du, ärade vilsna cybersurfare, hade tänkt läsa följande inlägg finns alltså ännu en anledning - att lägga till de andra, mer uppenbara - att inte göra det.)

Så har nu BBCs nya miniserie Sherlock, skapad av Steven Moffat & Mark Gatiss (jag frågar mig om man ännu bestämt sig för en officiell kortsammansättning av namnen à la Brangelina, Snarry, Janto?), äntligen äntrat etern, och de har gjort det med besked: inte bara sändes det första avsnittet häromdagen på BBC, men även interwebben har fått sin beskärda del av neosherlockiana, i form av ett antal bloggar och hemsidor tillhörande karaktärerna. Hightech, hightech, hightech (men tack och lov inte interaktiva).

Denna vilja att omfamna de nya vetenskaperna syns även i serien själv, där Gafatt tydligen låtit sig inspireras av Andra Avenyn genom att i tid och - i synnerhet - otid låta sms-meddelanden dyka upp som text mitt på tv-skärmen. Medan jag är villig att erkänna att det trots sin inneboende vedervärdighet kunde ha en viss kitschig charm i denna SVTs satsning på ungdomlig såpopera är det snarast ivägen i den glansigare Sherlock - och alldeles för flitigt använt (minns jag fel eller tjänade det vid ett tillfälle som något slags fancy tankebubbla?). Jag kan förstå idén med att låta sms ersätta telegram - de är båda obehagligt kortfattade och framför oftast med information snarare än poesi - men ärligt talat, hur ofta händer det att man tv-tittare tvingas läsa alla de femtielva telegram som huvudpersonen hinner skicka iväg under en och en halv timmas tid? Nej, de läses isåfall upp av skådespelarna. Är det här ett tecken i tiden, en föraning om den högteknologiska värld där vi inte längre kommunicerar direkt med varandra, tête à tête, utan medelst textmeddelanden, om vi så sitter i samma rum som mottagaren?

(Sidospår? Kanske, och kanske beror det, helt enkelt, på min egen lätta aversion gentemot sms som huvudsakligt kommunikationsmedel: det är den där förbaskade längdbegränsningen, även funnen på Twitter, som gör varje litet meddelande till en sådan tidsödande utmaning. För inte kan man väl skicka något som inte glänser av fina formuleringar och genomsyras av förtjusande finurlighet?)

Hursomhelst, när man väl förskonas från dessa litterära nedslag, kan man gott och väl luta sig tillbaka och njuta av interaktionen mellan de två utmärkta huvudrollsinnehavarna - alltså han från The Office och mannen med namnet, Cumberbatch - och den stundtals underhållande dialogen (förutsatt att man hänger med i den senares talhastighet, vilket undertecknad inte alltid gjorde - och då blev dessa sessioner av sherlockianskt tjatter snarare ett tillfälle att drömma sig bort och tänka på annat). En dialog som förvånansvärt ofta tycktes ta på sig uppgiften att illustrera huvudsatsen i Graham Robbs underutvecklade tes/konstaterande att "everone already knows, instinctively, that Holmes is homosexual." (Robb, Strangers, p. 260) För inte är vi i Kansas längre, utan i det post-milleniala, multikulturella och omnisexuella London of the 21st century (when everything changes), och som Robb förutspådde redan 2003 förutsätter en mängd bikaraktärer att S och H är - inget konstigt med det - ett par. Och det uppstår dråpliga situationer och samtal.
Först och främst är jag förstås glad att denna sköna nya värld av vidsynthet intagit televisionen och eventuellt verkligheten, även om jag med en känsla av att vara gammal och en överhängande risk att bli till Little Britains Daffyd inte känner igen den eller vågar tro att den existerar bortom fiktionens gränser. Dagens Sherlock vet (apropå en eventuell bf, "I know it's fine" + intensiv blick, omfg) att det är helt ok att vara homobitrans och kanske till och med asexuell (även om det senare helst bör döljas bakom en acceptabelt skynke av fashionabel arbetsnarkomani), och det unnar jag honom onekligen. Och som manisk matchmaker när det kommer till fiktiva karaktärer kan jag inte låta bli att finna det litet kittlande varje gång möjligheten nämns i tydligt tal.

Men det finns något beskt i skrattet, något bittert, då kyparen, som Holmes känner sedan tidigare, till Watsons förfäran föreslår ett stearinljus för att förhöja den romantiska stämningen. För faktum är att en scen som den inte bara kan uppstå i vår mörka, moderna utopi till dystopisk stad. Antydningar om homosexualitet, underminerande av heterosexualitet är roligt. Ha. Ha. De mest hjärtskärande skrattframkallande repliker som Buffy the Vampire Slayers Andrew fick bidra med handlade om hans obesvarade kärlek till Warren. Eller? Inte? Poängen är att det inte spelar någon egentlig roll vad det säger om karaktärernas känsloliv, så länge vi får vår dos av komik. Det är bara det att, femtielfte gången man hör skämtet är det inte roligt längre. Och vad händer sedan? Är Gafatts rakt-på-sak-taktik ett sätt att snabbt distrahera a certain faction av fansen med sötsaker (alltför sent märker de hur deras tänder fördärvats, och sockerbehovet om möjligt blivit värre av dessa artificiella sötningsmedel). "Homosexualitet är en numera ickefråga MEN minns att just H&W har ett extraordinärt platoniskt förhållande och inget annat." Hursomhelst kan vi ju glädja oss åt att, om dessa nya tider är så nya som de utger sig för att vara, borde Sherlock och John (efternamn är så förrförra seklet) rent statistiskt sett kyssa varandra åtminstone en gång under seriens gång, om så i värsta fall bara för att dölja sina ansikten eller avleda uppmärksamhet.

Ja, jag ber om ursäkt för ännu en avvikelse från huvudspåret.

Kriminalfallet i premiäravsnittet är inte mycket att hänga i granen, och till skillnad från Guy Ritchie har man inte låtit detta faktum överglänsas av andra storslagna utsmyckningar i form av halvfärdiga broar och topless-våld (på tal om Ritchie – bakgrundsmusiken i första avsnittet fick mig att vänta mig att se RDJ-Holmes komma farande genom något fönster) . Tyvärr, måste jag nog säga, för en timma och trettio minuter är för mycket för att bäras upp av en retouchad vintage-story (something old & something new, something borrowed, something, ja, pink) och två återanvända – och förtjusande men något förutsägbara – huvudpersoner, och för att ta lärdom av Livet är en schlager, så kan litet dekorationer i form av wailing rädda en annars tunn melodi. En tunn budget, sedan, kan seriens skapare hantera genom att ge en relativt stor roll till, tja, sig själv. Ack, Gatiss, Gatiss, du självupptagna varelse.

Vad jag tycker om med serien är dock, förutom huvudrollsinnehavarna, vad man gjort av just huvudpersonerna. Watson lider av psykosomatiska skador, drömmer mardrömmar om kriget och dras till faran, medan Holmes som vanligt är otrevlig och självdestruktiv, älskar brott mer än brottsbekämpning, och inte har ätit en matbit sedan 1800-talet (bevismaterial: H&W sitter mycket väl på en restaurang och talar om ännu en, ser vi honom någonsin äta? Nej!). Cumberbatch är nämligen lång och mager så det förslår, och för att förvirra oss litet har han den lockiga kalufs som jag i mitt huvud kallar tycker om att kalla ”indie Urie”, efter Michael Urie i filmen WTC View. Och ja, i likhet med den senare, är den senaste Sherlock bedårande. Besvärlig och enerverande kanske, men bedårande, och John med sina sömnproblem smälter som smör i solsken, och redan nu kan vi ana att de tillsammans kommer att leva lyckliga alla i sina mörka, sinistra nätter.

Men till nästa avsnitt hoppas jag, faktiskt, att det hunnit bli dag.


I need to hear those beautiful Welsh vowels.

(Säg det några gånger snabbt efter varandra, ni.)

När vi nu ändå är inne på ämnet, såg jag att SVT enligt en gammal
artikel från Variety ska ha köpt in Sherlock. Så den som laglydigt väntar på något gott... och, inte att förglömma, svensktextat! Är det jag som inbillar mig eller uppvisar brittiska tv-serier en större dialektrikedom än sina motsvarigheter av andra nationaliteter? Eler är det statistiskt opålitligt av mig att jämföra med, typ, Sunset Beach och Seventh Heaven i USA?

Förresten heter den göteborgska motsvarigheten till Paris' Vélib', det nya lånecykelystemet vars stationer börjat dyka upp i staden och som ska ha premiär den 10 augusti, tydligen Styr & Ställ. Ja, jag säger då det.


J'ai marché dans les villes (Fin de siecle oct 2000)
Uploaded by mikadocity. - Watch more music videos, in HD!

Let's get this straight.

Brittiskt tv-drama är som ett eget litet klassiskt universum, med sina ödesgudinnor, gudar och hjältar. Det går varken att se en retrotonad scifi-serie eller en modernt lagom socialrelaistisk deckare utan att vid något tillfälle utropa "Där är ju pojkvännen från The Line of Beauty!" När jag ser på tv-produktioner med ursprung i Sverige, som för mig saknar den air av exotism som förstås genomsyrar det fjärran förenade kungadömet, är min allmäna känsla snarare något av "Inte han igen!", med bara något enstaka, förtjust inslag av "Det är ju hon från Backateatern!"

I vilket fall som helst är ju det ultimata sättet att överskåda dessa mikrokosmer av populärkultur att alltid klicka vidare på titlar och namn på imdb (utan att alltför ofta rensa webbhistoriken - färgfoörändringen av klickade länkar är onekligen till hjälp). Det är nästan en religiös upplevelse att se hur allt hänger ihop. Typ:

I Doctor Who-alumnerna Stephen Moffat och Mark Gatiss nya serie Sherlock spelas titelkaraktären av Benedict Cumberbatch som tidigare medverkat i Cambridge Spies, som skrevs av Peter Moffat (huruvida denne är gift med den tidigare med samma namn eller om de helt enkelt är två av de musicerande Moffat-bröderna är bortom min vetskap) som några år senare knåpade ihop det historiska dramat Einstein & Edrington, i vilket den tionde doktorn David Tennant hade en bärande, om inte alltför munter, roll (och var olyckligt förälskad i Patrick Kennedy, som ju är känd fär att ha vanhelgat Virginia Woolfs sockor i ovan nämna Cambridge Spies); i samma film syns Johdi May som vi känner igen från Sarah Waters-filmatiseringen Tipping the Velvet, i vilken även ingen mindre än  Benedict Cumberbatch dyker upp (och som har manus av Andrew Davies, som ligger bakom ett imponerande antal bbc-adaptationer av diverse romaner - bland annat The Line of Beauty och Little Dorrit, och i den senare är Eva Myles med och... bla bla Torchwood.... bla bla Gareth David-Lloyd... bla bla Sherlock Holmes vs dinosaurier.)

Och så har ju alla brittiska skådiskar vid något tillfälle varit med i Midsomer Murders eller en Agatha Christie-filmatisering, helst bådadelarna (och helst både Marple och Poirot.)

Hursomhelst. Cumberbatch (vilket namn, "cumber" och "batch", låter så tungt) & han-från-The Office:

Gud, Watson ser bedrövad ut. Hans lidande är tydligen enormt, och... ja, det verkar som att vi kan få höra mer om det på BBC1 redan den 25e juli. Enligt, um,
Twitter.


Your secrets are safe.

För att lämna mitt plötsliga utbrott av allvar bakom oss och dyka tillbaka in i den ljuvliga populärkulturen, kan jag nämna att den tredje säsongen av den superba advokatserien Damages - med den alltid lika fantastiska Glenn Close i huvudrollen - kommer börja sändas i USA om mindre än två veckor.


En nypa Watson.

Jag känner att det är på tiden (beskåda hur jag är villig att bli nästintill självutlämnande för att inte bloggen ska verka helt död) att jag kommer ut med en sak, en sida som jag till min stora förfäran och chock på senare tiden upptäckt hos mig själv: min inre Ytterst Irriterande, Lätt Nedlåtande, Utan Minsta  Respekt För Personligt Utrymme-, Höhöhö-ande Gamla Gubbe.

Aldrig hade jag misstänkt att jag - 20 år gammal, kvinna, petite och lagom folkskygg - skulle bära en sådan varelse inom mig, men tji fick jag och är vi kanske mer lika varandra än man tror?
Hur har jag då kommit till denna oroväckande insikt?, vore den logiska följdfrågan. Jo, det ska jag berätta.
Varje gång jag ser på post-Reichenbach Granada-Holmes får jag den något absurda men starka impulsen att upphäva fysikens lagar, gå in genom tv-rutan och nypa Edward Hardwicke i kinderna. Sådär kärleksfullt men samtidigt (oavsiktligt) nedlåtande och såpass hårt att det ändå gör litet ont. Liksom: "Hej du, Edward lille, det gjorde du bra. Höhö. Och vad roligt att se att du äter duktigt. Hö."
Percis som till exempel Jeremy Brett och Glenn Close gör sig extra bra i närbilder och vissa människor har tjockt hår som man bara vill ta på, tycks mig Edward Hardwickes kinder som skapta för att nypas i.utsätta sina redan hårt prövade läsare

Jag tänkte illustrera här med en youtube-video, men det är inte helt lätt när man har som mål att bara med endast det bästa. 10-minutersklippen från Holmes-avsnitten är imho egentligen för långa för att se tagna ur sitt sammanhang, och jag avskyr verkligen, verkligen alla de sentimentala hyllningsvideor med någon finstämd poplåt som bakgrundsmusik som förekommer i överflöd (de flesta med Jeremy Brett som huvdperson, förstås): så föreställ er min besvikelse då det visar sig att den musikvideo som någon knåpat ihop till tonerna av Sin With Sebastians mästerverk "Shut up (and sleep with me)" endast innehåller klipp från A Scandal in Bohemia, där Hardwicke inte ens är med. Så föga originellt, voilà, scenen i vilken Watson dånar av synen av den återuppståndne Holmes (när jag tänker efter: nyp honom, Holmes, så vaknar han!)...

För att vara litet seriös och rättvis känner jag att jag bör tillägga att jag trots allt anser att Hardwicke även besitter vissa andra kvaliteter: hans Watson tycks mig så ofantligt... kärleksfull, accepterande, på ett vuxet och livserfaret sätt. Trygg. Som att han utstrålar: been there, done that, wrecked that shit (som min mrobror skulle ha sagt citerandes någon rockstjärna), och nu, trorts allt, är jag fortfarande, faktiskt här.
Jag tänker att Sherlock ska vara så tacksam när han har Hardwicke!Watson vid sin sida.

P.S. Vad jag egentligen hade tänkt skriva innan jag förlorade mig själv i detaljer, var att jag närmast kommer att flytta (rent fysiskt, alltså, inte bloggen sådär som folk gör ibland) samt börja studera (enligt universitetets uträkningar 60 timmar i veckan), vilket förhoppningsvis kommer innebära mindre tid till att skriva strunt i bloggen eller - ungefär lika troligt - att jag kommer hänfalla åt rent bloggspammande för att prokrastinera sådant jag faktiskt borde göra. Spännande värre. D.S.


Tidigare inlägg