Om jag skulle ge mig på att sammanfatta mina känslor för helheten av Gafatts nya, moderniserade Sherlock, måste jag erkänna att nej, jag begriper't inte. Var det så här vissa kände för Ritchies film? Ack, ack, men dock: varför gräva ned sig i beklämmande autopsykoanalyser och gotta sig i inbillat utanförskap, när det trots allt finns få saker som är mer underhållande än att ondgöra sig över mer eller mindre kulturella fenomen (ja, trashtalking, som det kanske hade hetat i en moderniserad anglofon adaptation av min blogg)? Det är något av en vinnavinna-situation.

Oh? Inte Sherlock, säger ni? Hursomhelst. Minns att inget säger modernt, uppdaterat 2000-tal som en lång, lockig lugg.

Catch ya later.