"La Suède... ah non, pardon, c'est l'Ukraine."
Et voilà. På grund av Annat Att Göra har jag ju uppenbarligen inte lyckats bevaka årets Eurovision Song Contest lika väl som jag hade önskat, och inte heller skriva om den här. Men, i ett försök till botgöring kan jag här och nu, efetr mycket tid och shoklad, presentera mina betyg på finallåtarna (och vad jag tyckte om, till exempel, det svenska bidraget har väl kanske redan framgått).
Cinq points...
Armenien: Eva Rivas - Apricot stone
Vilken kvinna, vilket hår, vilken energi. Därutöver är jag mycket, mycket förtjust i låten som på ett elegant vis blandar en tydlig melodi med de obligatoriska etnovibbarna och litet lagom med naturromantik/symbolik och hemlängtan. Och som sagt gör sångerskan ett storslaget jobb med att framföra den med trovärdighet och med den auktoritet som mer än dansare är ack-så-viktig för att fylla ut den stora scenen. Är inte den gamla gubben för bedårande, också?
Ukraina: Alyosha - Sweet people
När Alyosha slutligen insåg att Oslo kan vara litet kyligt även i maj, och att en skinncape inte skulle sitta fel, var det för sent att gå och shoppa. Istället gick hon då ut i skogen och dödade med sina bara händer ett djur. Även om ukrainska eurovisionärer förstås har en stolt historia av att klä sig i djurhudar skedde detta i form av en dramatisk och utdragen kamp, som resulterade i att Anyosha då hon äntrade scenen för sitt uppträdande fortfarande var täckt av sönderslitna tygtrasor och tarmar. Och: hon. är. FIERCE. Det är fashion så det förslår, det i mörker beslöjade kärleksbudskapet sitter som en smäck, låten är komplicerad och utsökt, och jag kommer på mig själv med att tänka att om man har sådan total kontroll över framträdandet som vår A tycks besitta så är inte steget långt till världsherravälde. Det här är inte bara förhäxande och förvirrande, men även så underbart och uppfriskande imponerande. Den franska kommentatorn nämnde Anouk som musikalisk association, jag ser framför mig en mindre bisarr syster till Diona Dimm, som för några år sedan inte lyckades bli vald till representant för Slovenien med sitt musikaliska ufo "Oce".
Serbien: Milan Stankovic - Ovo je Balkan
Jag vet inte om det beror på överaktiv fantasi eller en tendens att lätt bli uttråkad, på längtan efter lyckliga slut eller på pojkens frisyr, men när jag ser Milan ser jag framför mig en mer eller mindre vuxen version av lille Ludovic från Ma vie en rose. Och vilken underbar uppföljare till en besvärlig film (som genant nog fick mig att fälla mängder av tårar), Ludo the superstar, Ludo gammal nog att styra sitt eget liv, The Revenge of Ludovic. (Vad som hände mellan första filmen och idag för att han skulle bli det blonderade balkanska bakverk han nu är? Jo, han adopterades, blektes och stylades av japanske Gackt.) Om vi för ett ögonblick bortser från den delektable sångaren och ser till det musikaliska har jag inte mycket att säga därom annat än att låten är av det inte nödvändigtvis hjärtskärande men likväl oemotståndliga slaget. Det hela är glatt, underhållande och en i stort sett välsmakande komposition som kanske mest kunde liknas vid något litet, sött, färggrant och lagom substanslöst som en macaron (kakan, inte pastan).
Albanien: Juliana Pasha - It's all about you deliciös, väl framförd perfekt eurovisionspowerpop.
Låten är inte helt revolutionerande - men sångerskan liknar Eliza Dushku och ser ut att äga scenen, med en touche av "Lyssna på mig, annars...", och vips har jag glömt eventuella musikaliska betänkligheter.
Quatre points...
Ryssland: Peter Nalitch & Friends - Lost and forgotten
Det här ska tydligen vara humoristiskt på något vis. Hur det är med det vet jag inte riktigt. Men däremot lyckas ryssarna förmedla någon slags sympatisk uppriktighet som inte är alltför vanligt. Mitt i melodramatiken, i bristen på elegans, i det banala och patetiska finns känsla som är precis så pinsam och utifrån betraktad skrattretande som mänskliga känslor kan vara. Är det inte talande att ordet "patetisk" (av gr. pathos, lidande), som enligt Nordstedts betyder "starkt känslosam", har fått en så negativ klang? Och är det kanske där humorn ligger, i patetiken, i de starka känslorna som får oss att känna medlidande, förakt för att vi vet att vi är så nära att själva hamna i dem. Om jag skrattar är det alltså med en udd av bitterhet, inte åt Nalitch men åt oss, av motvillig igenkänning, och åt den oändliga banaliteten hos våra mest storslagna känslor.
Och, jo, så är jag ju svår för svårmodiga ryssar som sjunger ballader också. Och med eurovisionsmått mätt är låten bannemej bra.
Grekland: Giorgos Alkaios & Friends - Opa
Kontrasten mellan den stadige och inte helt purunge sångaren och dansarna som ser som om de dansat rätt ut ur Xena Warrior Princess (finns någon annan tv-serie som lika ofta omnämns i ESC-sammanhang?) är fascinerande, och jag har ju alltid varit förtjust i trummor som integreras i scen-showen. Låten är catchy, ooriginell, så eurovision det kan bli, och varför bemöda sig att ens försöka motstå något sådant?
Trois points...
Island: Hera Björk - Je ne sais quoi
Kjolen skrämmer mig. Den har så mycket volym och börjar så högt att sångerskan ser rent skrämmande gigantisk ut. Gigant som i jätte. Jag efterlyser bättre proportioner, vilket borde vara lättare att fixa till en något mer grundläggande som en intressant låt. Hon sjunger förstås bra, men ärligt talat - hur kan man bygga en hel refräng på meningen "je ne sais quoi"? Det känns så tunt. Om inte sångerskan vet vad (eller varför), så tänker bannemej inte jag ödsla någon tid på att ta reda på det.
Azerbajdzjan: Safura Alizadeh - Drip Drop
Jag gillar verkligen hennes blåa halvhandske. Det känns litet Gotar sådär att ha något fancy på ena handen. Allt som allt är scenframträdandet och helhetsintrycket ganska trevligt, även om jag inte kan låta bli att tycka att låten i sig - om än väl framförd - är något osammanhängande och inte direkt lyckas göra något större intryck.
Spanien: Daniel Diges - Algo pequeñito
Nu är jag ju då av åsikten att världen skulle överleva även om inte varje land hade sin egen än mer krullhåriga version av Mika, men jag måste säga att Daniel är en av de mer underhållande Mikititor jag hört. Till skillnad från en viss svensk som gömde sig i en stor kostym bakom ett piano som i vilket fall som helst dränktes i elektropretentioner (preten-toner?). Spanjoren verkar däremot att döma av promovideon bringa litet glamour, en blond Pippi Långstrump, det alltid lika originella fenomenet med en låt sjungen på annat språk än engelska och några i eurovisionssammanhang tragiskt underrepresenterade och välbehövliga höbalar.
Turkiet: ManGa - We could be the same
Ack, om de bara hade sjungit på turkiska! Bortsett från denna initiala besvikelse känns det här som en låt som är hyfsat bra i sin genre av MTV-rock (och eftersom ESC ofta samlar bottennappen ur olika stilar är det inte så illa.) Och vaddå, de har ju en robot på scenen! Coolt! Fast jag hade nog föredragit om hon stannat i sin uniform, dansaren därinunder kännetecknades ju inte direkt av originalitet. Är det långsökt att jag kommer att tänka på Justin Timberlakes My love?
Irland: Niam Kavanagh - It's for you
Tydligen har det sagts om författaren Anna Gavalda (som jag tyvärr, skam, inte har läst) att hon på något sätt skriver för att trösta. Litet så tycks mig den här låten. Den är allt annat än ett under av originalitet, tvärtom tycker man sig vid första lyssningen ha hört den tusentals gånger förut. Ändå är det (i min mening, åtminstone) inte så att man är smärtsamt trött på den - snarare är den som en kär gammal vän som återvänt, inte så mycket förutsägbar som pålitlig. Man behöver inte anstränga sig, inte oroa sig, inte göra sig beredd på otrevliga överraskningar, ty man vet att varje behaglig ton kommer dyka upp just där man förväntar sig. Det här, tänker jag mig, är musik för trötta, bräckliga dagar. Ja, och så ser hon sådär underbart behagligt smakfull, stadig och vuxen ut. En stark trea.
Vitryssland: 3+2 - Butterflies
Låter bekant, extremt behagligt, fina fjärilar. Så smörigt (butterflies, ju) så att det blir charmigt.
Israel: Harel Skaat - Milim
Sångaren lider ju uppenbarligen svåra kval, men jag måste säga att jag tycker att de bleknar avsevärt i jämförelse med, till exempel, Ukraina. Det hela är förstås väldigt fint - och mitt förhållande till de hebreiska språket är så kärleksfullt att de kan sjunga vilket skräp som helst och ändå mötas av en tårögd blick från mig -, men kanske just därför har jag svårt att riktigt beröras av hans lidande. Är det så stort som han vill ge sken av eller är han bara litet gnällig? Harel hamnar så slutligen på en stark trea, som jag är villig att höja till en fyra om han i finalen lyckas ta sig igenom låten utan falska toner. För ska det vara vackert och skönsång så måste det bannemej vara rent.
Deux points...
Norge: Didrik Soll-Tangen - My heart is yours
Som en typisk intetsägande musikallåt som infinner sig vid en tidpunkt då man är tillräckligt medryckt av historien för att acceptera en nivå av slätstrukenhet som annars skulle mötas av hån. Och det är fint att det finns en plats för sådana låtar, en helhet där de kan göra det de är skapta för och smälta in, men inte är det Eurovision. Må vara att den musikaliska ribban är låg, men det är oumbärligt att påminna sig om risken - i detta moderna samhället där vi har flera tv-kanaler - att tittarna slår över, om de nu inte redan somnat i den mjuka soffan (hårt trä à la kökssoffor känns ju inte så hett numera). Nej, Norge, jag är alltså inte helt övertygad, men plus i den ESC-naggade kanten för att han sjunger rent.
Rumänien: Paula Seling & Ovi - Playing with fire
Inbillar jag mig eller brukar Rumänien skicka skumma duetter? Låten är inte mycket att hänga i granen, men sångarnas minspel är stundtals underhållande.
Portugal: Filipa Azevedo - Há dias assim
Portugal, darling, efter att du under de senare åren gett oss mästerverk såsom Senhora do mar och överväldigande bedårandehet i form av Flor-de-Lis har jag kommit att ställa litet högre krav på dig. Det är ganska enkelt egentligen - om jag nu efter att ha bevittnat uppträdandet inte är överväldigad av musikalisk perfektion eller förälskad är det helt enkelt inte tillräckligt bra. Filipa sjunger med behaglig röst (trots vissa obehagliga toner) ett behagligt musikstycke - men det är inget jag lägger på minnet. Alls. Det är för övrigt min generella åsikt att det i ESC-sammanhang är långt bättre att vara förskräcklig än att vara intetsägande.
Tyskland: Lena - Satellite
Alla dessa flickebarn (som befinner sig någonstans kring min egen ålder - är jag måhända bara bitter för att de är med i ESC och inte jag?) Lilla Lena är inte bara för halvpretentiös, cool och trendig (ack bitterhet!) för min smak, men även alldeles alldeles för nasal. Jag känner obehag.
Frankrike: Jessy Matador - Allez olla olé
Dansmusik. Kvinnor i bikini. Fotboll?! Jag bemödar mig inte att kommentera detta. Det kan mycket väl hända att det här inte är det musikaliskt värsta som gjorts, men i det här fallet väljer jag ändå att helt enkelt ignorera det. Än mer så då jag bestämt anser att La Copa de la Vida är den enda fotbollslåt världen behöver.
Moldavien: Olia Tira & Son Stroke Project - Run away
Sångaren ser ut litet som en ung Riff Raff, jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men musikaliskt stannar låten någonstans mellan oförarglig och hyfsat trivsam. Men jag måste erkänna att jag redan är litet trött på den.
Cypern: John Lilygreen & the Islanders - Life looks better in spring
Det är nästan litet skrattretande sött hur han försökt anamma vissa yttre egenskaper som finns hos en Kille Med Gitarr, trots att det är så uppenbart att det här egentligen bara är ren pojkbandspop. Vilket ju gör mig ack så nostalgisk.
Bosnien & Hercegovina: Vukašin Brajic - Lightning and thunder
Jag tycker att om man blundar eller dylikt för att slippa bevittna scenshowen, så är låten inte plågsamt dålig. Men inte heller värd någon större uppmärksamhet.
Un point...
Danmark: Chanée & N'evergreen - In a moment like this
Vidrigt, egentligen. Som om man hade tagit en massa tråkiga låtar och satt ihop dem till ett ännu tråkigare medley. Ja, rentav som om man plockat ett antal bleka evergreens och funnit att de tillsammans inte bildade annat än en n'evergreen.
Storbritannien: Josh Dubovie - That sounds good to me
Ja, det är ju bra att han själv tycker att det låter bra. Ofantligt dåligt.
Belgien: Tom Dice - Me and my guitar
Det här är rent oroväckande. En Kille Med Gitarr som sjunger om att han är en Kille Med Gitarr? Sådant ska inte behöva hävdas - det säger sig själv, och Dices upprepade hävdanden får mig snarare att misstänka att sanningen är något helt annat. Tyvärr är dock antydan om en Mörk Hemlighet inte nog för att rädda den ofantligt tråkiga låten.
I stort är jag ganska nöjd med resultaten i semifinalerna (normalt sett brukar ju någon av mina absoluta favoriter hamna sist i sina respektive kval), men det finns ju förstås ett land som förtjänar en special mention: Nederländerna. Gladretroschlager av det slag som inte tycks innehålla den minsta gnutta av ondska, eller ens ironi. Och stylingen som var så totalt otidsenlig, som om inte korsettliv och bara ben dominerade tävlingen, något så subversivt som en påklädd-chock! Jag är bestört och förhäxad, och kan inte låta bli att gilla låten. Dansband, ftw.
Och att Sverige åkte ut är ju inte bara historiskt (tänk vilken tid vi lever i, först Obama och nu detta!), men även hälsomsamt för det kollektiva svenska egot och helt enkelt utsökt.
Då årets kval lidit mot sitt slut.
Sibel – Stop
Gårdagens deltävling inleds och avslutas (ja, då menar jag dig, Peter) med de låtar som, i likhet med den där gamla filmen The Return of the King, satsat på multipla slut. The more the merrier måste ju även gälla för slutklämmar, liksom. Förutsatt att publiken är försatt i tillräckligt stark trans för att inte hinna lämna rummet/zappa/börja tala högljutt redan första gången som låten tycks vara till ända, och därmed missar resten. Tyvärr lyckas inte riktigt Sibel, eller dennas låtskrivare, med just denna bragd, men vem bryr sig? Om jag fick chansen att uppträda i Melodifestivalen (ack, ljuva flickdrömmar!) skulle jag också se till att använda varenda en av de 180 sekunderna innan vakterna kommer och bär mig av scenen. Jag väljer även att bortse från det svajiga sticket, vilket vägs upp dels av nivån konkurrensen, dels av det faktum att Sibel är ursnygg som alltid, har en helt hyfsad låt, en superb röst, bisarra dansare och en fascinerande klänning i fabulös fuchsia som faktiskt sticker ut. Dessutom har hon alltid haft något överjordiskt förvirrat över sig, som en konstnär i sin egen värld – vilket om än irriterande i de flesta fall känns ganska uppfriskande i en ung kvinna som sjunger enkel, renodlad popmusik.
Betyg: 4
Neo – Human Frontier
För att vara i Melodifestivalen sjunger han ju väldigt rent, för det mesta, men ack, ack, ack, varför ska de upp i den där obehagliga tunna falsetten hela tiden? Mika-håret gör det inte bättre, utan förstärker bara känslan av att han hellre hade varit med i Sikta mot stjärnorna. Jag är helt för återupplivandet av det viktorianska modet (”men du kan inte återuppliva något som aldrig dött ut!” säger du säkert nu, käre läsare, men inte skulle det skada med fler klockkedjor hos klädkedjorna?) men inte heller kostymen och spatserkäppen övertygar mig – och i kombination med den science fiction-flörtande, månlandnings-nostalgiska (?), låttexten blir det bara fånigt och ungefär lika befogat men inte hälften så intressant som när La Roxx för några år sedan framförde sin omusikaliska pärla av intetsägande falsksång iförda full sekelskiftesmundering.
Betyg: 2
Py Bäckman – Magisk stjärna
Det här bidraget var en såpass obehaglig upplevelse att jag lyckats förtränga det helt och därmed inte har den blekaste aning om vad det handlade om eller på något sätt gick ut på. Då jag inte alls har lust att fräscha upp minnet kan jag inte komma med några specifika kommentarer, men: så falskt, så... jag vet inte vad.
Betyg: 1
Lovestoned – Thursdays
Om Abba hade adopterat Alexander Rybak, så... det här är egentligen en ganska menlös låt, på gott och ont. Det finns inte en enda strof i den som man inte tror sig ha hört förut, men trots detta är den (i likhet med Andreas Johnsons bidrag) ganska behaglig att lyssna till.
Betyg: 3
Anna Bergendahl – It's my life
Om jag skulle identifiera ett särskilt fenomen som kännetecknar den här deltävlingen vore det utan tvekan: repetitiva låttexter. Jag hade inte för en sekund tvivlat på att Annas liv är hennes eget om hon inte tagit upp det, men nu börjar jag förstås undra om inte damen protesterar litet väl mycket? Hon har förstås en fantastisk sångröst som låten i min mening inte alls lever upp till; den känns bara upprepande, ofärdig och ointressant, och om den nu ska gå såpass långsamt att man hinner fundera över texten kan de väl lägga ned litet mer arbete på den. Jag har förresten alltid tyckt att fröken/fru B har något religiöst över sig, en upplevelse som till min skräckblandade förtjusning förstärktes av den vedervärdigt vitklädda kyrkokör som jäktade in på scenen i slutet av framträdandet.
Men, viktigast av allt: vart tog gitarren vägen? Var det för att demonstrera att musiken är förinspelad som hon lät dematerialisera den mitt i låten, à la den mystiska scenen på teatern i ”Mulholland Drive”, no hay guitarra? Eller för att visa på tingens förgänglighet? Guds hand?
Betyg: 2
Pernilla Wahlgren – Jag vill om du vågar
Kvinnan kan ju sätta rätt toner, vilket i sammanhanget känns som en stor bragd. I all min enkelhet kan jag inte låta bli att känna mig positiv till dessa låtar utan minsta antydan till djup som bara utstrålar en hysterisk energi, möjligen stundtals något påklistrad men varför inte?, och glädje.
Betyg: 3
Noll Disciplin – Idiot
Är det här den manliga motsvarigheten till Tomotej? Om så är fallet, hänvisar jag till min recension av dem hoppfull om att den kan gå att applicera även på dessa glada gossar. Annars kan jag bara säga: kom tillbaka om tio år. Eller... gör det inte.
Betyg: 1
Peter Jöback – Hollow
Peter är ju onekligen en man med stor talang, så det gör mig litet beklämd att höra att hans främsta argument för att någon ska stanna hos honom är att han är ”hollow”, ihålig. Som en sådan där i glansigt papper klädd påskhare av choklad som till konsumentens stora besvikelse visar sig bestå endast av ett tunt skal. Och med vilka jag hädanefter kommer att förknippa Peter, ack vare dennes evinnerliga upprepande av den mycket simpla satsen ”I'm hollow.” Jag märker ju förtjust att den här låten har mycket av musikal över sig, men tyvärr innebär detta mest att den redan oinspirerade texten känns än mer intetsägande med tanke på att den flörtar med en genre som (även om där förstås som överallt annars finns olika kvalitetsnivåer) trots allt till stor del bygger på just berättande låttexter. Rent allmänt känns den ganska hafsigt hopknåpad, vilket ingen supersångare i världen kan råda bot på, och vacklar mellan att vara antingen för teatralisk eller inte teatralisk nog. För säker, som de skulle ha sagt i Project Runway. Ibland måste man göra som Chris & Christian med sin spättekaka till klänning och sy på 43 meter rynkad organza och en hög krage för att lyckas (och på tal om kläder är jag inte alls förtjust i den glansiga jackan.) Det bör kanske nämnas att i mina ögon och öron satte ju Elnur och Samir ribban vad gäller teatraliskt för två år sedan med sin komprimerade rockopera. Ack, det var tider det.
Men, ljus- och bildshowen var snygg.
Betyg: 3
Ve och melodifestivalkval
Innan jag ger mig på bidragen kan ju nämnas att Meltzers klänning var ganska förskräcklig, att jag återigen satt och drömde mig tillbaka till förra årets ljuva Medeianska era. Mellanakterna fick däremot klart godkänt (Kagemark dök ju upp!), och av Måns insats i programmet minns jag ytterst litet. Kan ha att göra med att kvällen tillbragtes i sällskap av familjen, och att den vilda diskussion som allmänna sågning pågick under hela programmet gjorde det svårt att höra vad som sades på tvn.
Alcazar – Headlines
Man får en känsla av att Alcazar, i likhet med Amy Diamond, inte åldras. Med den enda skillnaden att Alcazar faktiskt ser äldre ut för varje år som de dansar sig in i Andra Chansen. Jag hävdar fortfarande att de var bra innan Magnus, bäst med Magnus, hyfsade så länge Annikafiore fanns där som en glamour-överdoserad drag queen med förskräckt blick och insugna kinder, och tråkigare för varje år som gått sedan dess. Det är sant att en Melodifestival utan dem måhända skulle kännas främmande, men att behöva höra vad som i princip är samma låt år efter år är trots allt litet tröttsamt.
Betyg: 2
Johannes Bah Kunhke – Tonight
Johannes, Johannes, jag ville verkligen älska ditt bidrag. Om jag inte varit helt frälst av din institutionsteater-Hedwig, hade jag då desperat försökt försvara henne inför en pretentiös bitchig fransman som troligen inte hade den blekaste aning om vad han talade om? Men Tonight övergår mitt förstånd: sången är besvärlig att lyssna på, texten är för minimalistisk för ett Tori Amos-fan som jag, och trots att det finns något tilltalande i låten är jag inte alls övertygad. Ännu. Men jag är beredd att ändra mig i framtiden.
Slutligen är det förstås roligt att upptäcka att herr BK är ursnygg även som man!
Betyg: 3
Elin Lanto – Doctor doctor
Doktor, doktor, ge flickan litet medicin så att hon blir tyst någon gång! Det här är lättklädd vulgopop med upprörande dålig text när det är som vedervärdigast. Om någon kunde ha tjänat på att sjunga på ett språk okänt för en större del av publiken så är det Elin.
Betyg: 1
Erik Linder – Hur kan jag tro på kärlek
Jag har mig veterligen aldrig sett på Talang, men ändå har jag en naggande obehaglig känsla av att känna igen herr Erik. Liknar han någon? Har jag stött på honom i en mörk gränd? Har han, med sin blick riktad mot skyn/taket i Scandinavium, försökt utföra en exorcism på mig eller någon jag känner?
Betyg: 1
Getty Domain – Yeba
Så stäm mig, och min smått patetiska och förutsägbara etno-fetisch, men jag gillar faktiskt låten, och är vid det här laget tacksam för varje textrad jag slipper förstå. Den påminner mig om att jag på senare tid glömt bort att lyssna på Kosheen *bläddrar i iTunes*. Framträdandet och sången var inte i klass med materialet, men jag ser fram emot studioversionen. Inkongruensen mellan Gettys kostym och dansarnas arbetar- eller jag vet inte vad-linnen förvirrar mig dock. "Ja, jag skulle gå till mitt kontor en dag, men när jag kom dit visade det sig att de inte hade byggt färdigt det ännu."
Betyg: 4
Timotej – Kom
Kom, kom, kom och ta mig långt härifrån. Jag vill ju inte vara diskriminerande mot människor på grund av deras härkomst, men dialekten. Har man bott ett halvår i Borås och alldeles för längre i kommunen som namnet till trots inte har något med en viss socialistisk anfader att göra finns det en gräns för hur mycket man mäktar med. Märk dock hur sångerskan lyckas med bragden att uttala ordet ”får” ungefär som Jeremy Brett uttalar ”moor” (ett uttal som jag till min omgivnings oförståelse och befogade förskräckelse med stor entusiasm försöker efterhärma då jag talar om biotopen ifråga), genom att på något vis få in alfabetets samtliga vokaler i det ”å”-ljud som befinner sig i ordets mitt. Den enda skillnaden är att när brittiska skådespelare säger det låter det exotiskt (med en touche av internatskola och allt vad det innebär av högre utbildning, spioneri, orgier och homosociala sekter), medan det när det kommer ur the mouth of babes från Bert Karlsson-land vill man bara förflytta sig någonstans där svenska språket är ett minne blott. I likhet med Thomas Lundin, om än kanske inte till samma grad, har jag en viss faiblesse för kvinnor med dragspel (överträffas endast av kvinnor med etno-trummor) och dragspel i allmänhet; dock är det med musik som med kläder: musikern måste kunna bära upp sitt instrument. Och Timotej, förutom att deras bandnamn är vidrigt, behöver växa upp. Om tio år, kanske, flickor. På villkor att alla inte är blonda.
Betyg: 1
Darin – You're out of my life
Om det är något som bör hållas utanför MF är det sorgearbete. Någon viss poäng finns det faktiskt med allmängiltiga texter (de ska beroende på tolkning kunna handla om förlust eller ond bråd död, visst, men även om krossade kärleksdrömmar, dåliga betyg, ekonomiska problem och vänskap). Och litet glädje, om så bara ett frö, litet jävlar anamma, vill jag ha i min Melodifestival. Och för övrigt skulle jag inte säga att det är i dramatiska powerballader som Darins röst gör sig bäst. De kräver sin man.
Betyg: 2
Crucified Barbara – Heaven or hell
När hon grimaser och förställer rösten (jag hittar inget bättre mer rock n roll sätt att beskriva det) påminner hon, säkert mycket tack vare frisyren, litet om Lucy Lawless, i ett av de där Xena-avsnitten där nivån på humorn är som lägst. Det blir följaktligen litet svårt att ta låten på allvar. Men. Den är inte dålig. Den är melodiös och väl framförd, och intetsägande snarare än obehaglig.
Betyg: 3
Melodifestival II: liveblogging
Goodness, Christine gillar uppenbarligen den där klänningsmodellen. Själv är jag inte helt övertygad – men som jag misstänkte skulle det ta ungefär en vecka för mig att vänja mig vid och lära mig att uppskatta programledarna, och numera känner jag mig ytterst positiv till Måns & Christine, & Dolph i begränsade doser. Ja, till och med mellanakterna var bra.
Erik Saade – Manboy
Det är nästan så att jag tar den här låten personligt – för en av mina stora irriterande vanor är ju att referera till människor som är minst ett år yngre än mig med ord som antyder extrem ungdom. Gossen Saade är tydligen mindre förtjust i detta, och har valt uttrycka sin växtvärk i ett oroande oemotståndligt musikstycke komplett med en egen syndaflod på scenen. Disney bad by galore!
Betyg: 3/5
Andra Generationen & Dogge Doggelito – Hippare hoppare
Kebabpizza Slivovica är ju en modern MF-klassiker, och ge mig litet dragspel och Balkantoner så glömmer jag genast mina musikaliska principer – men helt säker är jag inte på att Dogge tillför något. Det blir litet Markoolio, och inte alls på ett bra sätt.
Betyg: 1/5
Anna-Maria Espinoza – Innan alla ljusen brunnit ut
Låten, arrangemanget, stylingen och inte minst A-Ms armrörelser och stillsamt dramatiska framträdande har något av filmmusik, på gränsen till musikal, över sig. Den får mig att tänka på Les Parapluies de Cherbourg, vilket är odelat positivt.
Betyg: 4/5
Mist & Twilight – Come and get me now
Sångaren ser ut som en korsning mellan en ung Magnus Karlsson och den där snygge programledaren vars namn jag alltid glömmer, och litet 1700-tals indpirerade outfits är ju aldrig fel, även om just den här ser extraordinärt billig ut. Det var länge sedan jag tvingades bugga i skolan – men det här låter som något vi kunde ha dansat till: inte alltför gripande så att man tappar bort stegen, men ändå livlig nog för att inspirera till rörelse.
Betyg: 2/5
Pauline – Sucker for love
Hårspray! Färgerna! Handskarna! Snyggast ikväll. Låten känns inte tillräckligt direkt för MF – det är för mycket på gång – men kan nog hålla. Trendig. Och jag har alltid gillat Pauline.
Betyg: 4/5
Andreas Johnson – We can work it out
Börjar ganska bra, och stort plus för kläderna. Det här låter som något man hört otaliga gånger förut, men som å andra sidan är trevligt nog att upprepas. Och jackan! Jag älskar jackan! Denna fantastiska... grönska.
Betyg: 3/5
Kalle Moreaus & Orsa Spelmän – Underbart
Som Sarek, fast äldre och mer homosocialt. Sympatiskt, men ack så tråkigt. Och aj vad den röda elgitarren sticker ut mot alla fioler och svarta kläder.
Betyg: 2/5
Hannah Lindblad - Manipulated
Vilken outift! På något sett lyckas de hoppa omkring i baddräkter och korsett utan att se billiga ut, och det är en bragd. Låten är väl inte det mest hjärtskärande, men i välsignad Lady Gaga-anda blir den ett trevligt dansant med hyfsat modernt sound, genomarbetad koreografi och spännande scenkläder med en tydlig touche av asymmetri.
Betyg: 3/5
Melodifestival I: förutfattade meningar
Anyways kan man visst lyssna på klipp ur första deltävlingens låtar på svt.se fram till imorgon kväll. Voilà mina korta omdömen.
Ola – Unstoppable
En musikalisk déjà vu-upplevelse. Är inte det här en gammal Zelmerlöv-låt? Eller EMD? Ola själv?Klippet känns jättelångt, vilket ger gott om tid att studera bilden: har han mascara på sig eller är ögonfransarna så mörka?
Jenny Silver – A place to stay
Tråkig. Jag får hoppas att det händer något spännande i andra eller tredje minuten.
Linda Pritchard – You're making me hot hot hot
Trots mina farhågor (inspirerade av titeln) är det här inte speciellt dåligt (vilket som bekant är ett positivt! omdöme i Melodifestival-sammanhang) och onekligen energiskt. Inte originellt i det minsta, men litet etnotrummor och Ruslana-moves på scenen tror jag att bidraget skulle kunna bli rätt så svårt att motstå.
Pain of Salvation – Road salt
Så. Långsam. Men vet ni vad den påminner mig om... Jérome Pradons försök att agera rockbandssångare, Will you be there. Den där extrema sprödheten på gränsen till sprucken falsett, i någon slags modern vaggvisa för män insida som levt ett hårt liv och som trots sitt tuffa yttre är ack så fragila på insidan. En tidig medelålderskris i vaggviseskepnad?
Anders Ekborg – The saviour
Så här kan man tänka sig att Jesus Christ Superstar hade låtit om Fredrik Kempe skrivit den (att det här sedan är en av de låtar som den senare inte varit med och komponerat är därmed ett mysterium). Medan jag är glad att han inte gjorde det, avskyr jag förstås inte det här. Bra eller dåligt, är det ju trots allt drama! musikal!
Jessica Andersson – I did it for love
Låter som en blandning mellan en Abba-ballad, och Céline Dion à la mitten av 90-talet. En sådan låt som jag genom uteslutningsmetoden kan tänka mig att gilla om allt annat är väldigt dåligt.
Frispråkarn – Singel
Ack, bevara mig från svensk hihop om relationer..
Salem Al Fakir – Keep on walking
Jag är egentligen inget fan alls av herr Fakir, eller hans röst, men måste ändå ge poäng för den dramatiska instrumenteringen. Det låter litet som indie-BWO, och behöver vi verkligen mer BWO i MF?
Så, slutsatsen: i nuläget är Pritchard, trots sin låttext, min favorit. Och förresten, kommer det att finnas sådana där MF-kakor i år som de hade 2009 (och av vilka jag släpade med mig en i flytten till Frankrike)?
Det relativt långa inlägget om ESC, version '09.
Jag menar, egentligen är jag ju bara pissed att Storbritannien, Island och Azerbajdzjan hamnade på så pass höga placeringar. Visst, må vara att Andrew Lloyd Webber känner alla i musikbranschen, men jag trodde och hoppades så innerligt att vi lämnat låtar som den (annat än i musikalsammanhang) i nittiotalet.
I något anfall av plötslig naivitet hade jag lyckats intala mig att en Lane Moje-wannabe per år, flickor med hjärta i handen, discokule-transor och religiöst färgad mugham-rockopera, ja till och med något så bisarrt som människor som inte sjunger på engelska, skulle bli en långlivad trend.
Så intet ont om det norska gossebarnet med sin Junior Eurovision-text (förutom just JESC-texten då), intet ont om de förbryllande sarkasm-befriade franska kommentatorerna som var chockade över Patricias katastrofala placering (inbillar jag mig eller vill folk vara besvikna och bittra?) och framförallt bara gott om den twitter:ande Malena Ernman som ju gjorde förhållandevis gott intryck med tanke på att hon inte syntes i ljussättningen och även om jag personligen inte tyckte att numret var alls lika bra uttänkt som i Melodifestivalen.
Varje dag tackar jag i mitt hjärta väl valda gudomar för att det inte finns några kvällstidningslöpsedlar i Tours (jag svär - jag har inte sett en enda). Trots att jag gått flera hundra meter utanför min dörr idag har jag inte läst ett ord om Frankrikes eget schlagerfiasko, så tack och lov att ett land som Sverige ändå finns som kan hålla den seriösa journalistiken vid liv. Ta det här till exempel: Fiasko! Björkman = grunden till allt ont? Fenomenalskandal!
Ärligt talat, säg mig, hur ska jag någonsin frivilligt kunna återvända till detta? Är det kylan och mörkret under vintern som fryser våra skandinaviska hjärnor och förstör dem just i tid för Eurovisionen?
Som nämns på Pierre's Schlager Experience (själv hade jag pinsamt nog igår natt ännu inte kommit på tanken att, um, ställa resultat mot det faktiska antalet deltagare) så kom Malena på 21:a plats av sammanlagt 43 tävlande länder (av vilka mina favoriter Tjeckien nog skulle kunna sägas ha kommit sist.) Och fjärde plats i sin semi, men det är en annan historia. Ärligt talat, vill vi verkligen ha en tävling med 43 deltagare där alla som får en placering från mitten och nedåt, eller varför inte alla utanför topp fem, anser sig ha råkat ut för ett fiasko? Vill vi att halva Europa ska vara bitter (ja, Christer Lindarw, jag vet att du vill det för att kunna få till stånd en ny sådan där fin och glammigt metallisk järnridå.) Where's the love, yo?
Det bisarraste är ändå de som påstår att eftersom vi bara fick en mittplacering, alltså, så borde vi bojkotta ESC och bara tävla i Sverige. Ok. Om de nu bryr sig tillräckligt litet om Eurovisionsfestivalen för att lämna dem helt, vad spelar det för roll vilken placering det svenska bidraget får? Kan de inte bara låta bli att titta och låtsas att Sverige inte deltar (sådär som jag föredrar att förtränga vissa partier ur sista X Files-avsnittet) och låta oss andra få ha kvar vår musikaliska dröm om det spretiga och i vänskaplighet förenade Europa-med-omnejd?
Ja, inte för att min dröm är speciellt intakt efter årets tävling, då, för att gå vidare i den europolitiska djungeln. Faktum är att jag inte är så liknöjd och glad och douce som det kan tyckas - jag är också bitter. I sisådär tio år rörde sig Eurovision i riktning mot och uppnådde ett röstningssystem som bygger på demokrati - förra året inskränktes den något till Plåtniklas Perellis räddning - och 2009 reducerades den till en del demokrati, en del oligarki. Och nej, en halv demokrati är väl knappast att se som en demokrati alls? Allt för att kunna blidka de mest etnocentriska av mediala pladdertackor och kontrollera att det obildade europeiska folket inte tar fel beslut. (För att sammanfatta ett ämne som jag behandlar för utförligt i det här inlägget.) Bara tanken på det gör mig illa till mods.
Gårdagens tävling måste ju dock kunna sägas ha fört med sig någonting positivt som kan återupptända hoppet om folkomröstningar: den officiella anledning till de återinförda jurygrupperna är ju som bekant inte att hålla Europas alla Verka Serduchkor utanför topp fem, utan att få bukt med Grannröstningen. Så eftersom grannarna uppenbarligen glatt röstade på varandra igår också (och låt oss inte tala om den svenska juryns poängfördelning), borde väl det betyda att diktaturexperimentet misslyckats med sitt syfte och kan läggas ned och sedan bortförklaras som Eurovision Song Contests 50-årskris.
Peace out.
Eurovision!!!
Nu beger jag mig till Casa Suède för att se på Eurovision! Heja Malena!
Le Concours Eurovision de la Chanson
Så var det alltså dags för Eurovisionsfinalen, denna årets höjdpunkt som jag av bloggen att döma tycks ha försummat litegrann just i år (av olika ointressanta anledningar). Detta betyder dock inte att jag legat på latsidan - jag har faktiskt under våren hunnit diskutera (/föra monolog om) eurovisionen med inte bara svenskor, norskor och fransmän och belgiskor, utanäven ecuadorianer och personer från något annat ickeeuropeiskt land vilket jag för ögonblicket glömt.
Inte för att jag vill försöka bortförklara det skamliga faktum att jag inte skrivit och bedömt alla bidrag (för jag är ju ävertygad om att det finns... um, jättemånga... människor som är intresserade av min åsikt). Jag skäms och förebrår mig särskilt för att ha försakat ESC-kommenterandet just det år då min förhandsfavorit ("förhands-" som i "sedan jag hörde att hon skulle medverka i MF") för första gången sedan Den Vilda någon gång på 90-talet gick och vann den svenska uttagningen. Jag borde ju naturligtvis ha ägnat dagar och nätter åt att granska motståndet i sömmarna.
Det jag tyckte minst om med Malenas finalnummer var ärligt talat klänningen. Bara armar i all ära, men ärligt talat,om vi ignoerar det bisarra men schlageracceptabla fjäderfäet vid hennes fötter, vad är det som händer vid bysten? Någon slags vingar som står ut? Och eftersom de inte har fjädrar, betyder det att de ska föreställa flygplansvingar? Eller - och nu känner jag att jag är något djupt på spåren - är överdelen måhända inspirerad av operahuset i Sydney?
Och problemet var ju att hon försvann i det vita ljuset. Varför, varför, varför? "Song contest", visst, men det är så mycket trevligare om man faktiskt kan se Malena också (till och med slovenskan visade sig ju i semin). Jag föredrar faktiskt green room-klänningen som såg litet bekvämare ut, litet mer... människoanpassad.
J'adore j'adore j'adore.
Kortfattat.
Vid sidan av Malena, gillar jag de här bidragen (några få, bara, typ):
Portugal: så söta och sympatiska. Gör mig varm i hjärtat och lätt förälskad.
Estland: Vackert, rullande r.
Albanien: bra till och med i engelsk version. Som flickan kan sjunga!
Armenien: kläderna. Frisyrerna. Låten är inte så pjåkig heller.
Moldavien: moldavisk dans är oemotståndligt, även om klädvalet kunde må bra av att ses över.
Israel: finstämt, hebreiska, läskigt aktuellt.
Ryssland: rysk ung kvinna-ångest när det är som bäst.
Frankrike: stereotypiskt franskt. Och vilken röst.
Kroatien: vackert, dramatiskt, glidande mellan toner och en touche av desperation.
Bosnien-Hercegovina: röda fanor, be still my heart. Balkan-emo-nostalgi, den har något för alla (om inte allt för mig). Men vilken låt är det den liknar (annat än Stad i ljus)?
Norge: charmig, vitrysk enligt mor min, fiolspelande, men texten? Känns den inte litet amatörmässig, litet Junior ESC?
Ukraina skrämmer mig, men efter att mor min berättade att sångerskan varit med i VIA Gra känner jag att jag kanske borde försöka arbeta bort rädslan och gilla den. Jag menar, hon har varit med i en grupp som var med i filmmusiken till Lilja 4-ever. Som Lena Katina och Yulia Volkova, som Maarja...
Sedan ogillar jag typ Tyskland, England, Turkiet, Irland... the usual suspects och några till.
Hm-mm.
Votez ! Votez ! Votez !
+ Opera singer.
+ Level "Tabatha Coffey" blonde.
+ Utterly stunning.
+ Knitted in the green room.
+ That sly smile.
+ The look on her face everytime she moved forward in Melodifestivalen.
+ Those rather shapley arms.
+ Blogs (<-- and I mean that as a verb).
+ Collects action dolls.
Oh and then there's that fabulous song and show and awsome voice as well. Which you already knew, of course.
(Yes, I started writing this in Swedish but re-did it when I realized most Swedish speakers are probably in Sweden and unable to vote for the same.)
OMG! Eurovision!
Uppenbarligen har jag inte lyckats med att som vanligt skriva något om alla årets ESC-bidrag här i min blogg i år, vilket helt enkelt kan förklaras med att jag faktiskt haft andra saker att göra. Dock ska jag så här litet i sista sekunden försöka säga något litet om åtminstone mina favoriter (och personligen föredrog jag dessutom förra årets startfält, förutom när det gäller Sverige då.)
Ja, min musiksmak är eklektisk och stundtals oförutsägbar.
Låtar som jag skulle kunna tänka mig att se som vinnare, förutom Malena som fortfarande har min ESC '09 Eviga Kärlek:
Tjeckien: Gypsy.cz - Aven Romale
Ni vet hur vissa låtar växer ju fler gånger man lyssnar på dem? Den första gången jag hörde Aven Romale tänkte jag att "jo, det här var väl intressant", och sedan dröjde det inte länge innan den flyttat sig upp bland mina absoluta favoriter, just bredvid Malena (ja, jag skulle beskriva min musiksmak som "eklektisk"). Den är catchy, omväxlande vad gäller både språk och musikstilar (som om Push the button och Razom naz bahato hade anställt Freddie Mercury som nanny åt sitt kärleksbarn), använder på ett alldeles utmärkt sätt ljudeffekter och verkar till och med ha något så lustigt som ett vidare budskap. Videon? Den är så awesome att det inte finns ord för det.
De säger det själva i låttexten: det här låter som (en) hel symfoni. Bidraget har fått ta en del kritik, men ja kan omöjligt förstå den: kärleken må vara blind men det gör det inte mindre sant att jag älskar den - och att alla som är av en annan åsikt har fel är ju helt uppenbart.
Det första ord som dök upp i mitt huvud när jag hörde/såg låten var "sympatisk". De verkar liksom på all sätt så trevliga och glada. Låten fortsätter i samma anda, vacker och stillsam, och gör mig varm i hjärtat och litet förälskad. Och inte skadar det att de sjunger på det mycket estetiskt tilltalande språket portugisiska.
Yassou Marija
OMG. Är det en fauxhawk jag skådar? I kombination med den vita kavajen får det henne att se ut som att hon har siktet inställt att castas som exotiskt europeisk chefbian i nästa säsong av Top Chef.
Och varför blir jag en sådan totalt intelligensbefriad avgudande fangirl varje gång jag ser henne?
Tvärsnitt?
Den positiva aspekten med årets program är att mitt starka ogillande mot Charlotte Perelli (i synnerhet för vad hon sade om a) Luminita Anghel och b) Marija Serifovic och även för hennes allmäna människosyn) hamnat litet i perspektiv när jag tvingats sitta igenom timmar av Marie "Va? Jag? Måns är min pojkvän? Jo?" Serneholt och Christer "jag spenderar inte bara all min vakna tid framför youtube, jag skryter dessutom om det" Lindarw när de desperat och ovant försöker få igång någon form av tankeverksamhet för att kunna åtminstone låtsas ha en åsikt.Vissa människor är inte gjorda för att prata i tv. Eller sjunga. Eller synas. Eller uttala sig.
Vad gäller Christer Lindarw, som uppenbarligen inte kan skylla sin intelligensbrist på ungdom, tänker jag att det kunde vara en bra idé att kanske, typ, stänga in honom i någon slags ljud-isolerad inhögnad. I något hårt material, typ järn. Ja, litet som en sådan där, vad heter det, en järnridå. Det skulle han väl ändå gilla?
Ja för där klämmer ju skon också. Jag står inte ut med folk som för "komisk" effekt föreslår att vi hänger upp en ny järnridå i Europa. Jag må vara för ung för att förstå det roliga eller önskvärda i bildliga påtvingade avgränsningar och kalla krig, jag har ju trots allt bara hört om det i efterhand, läst om det i skolan (och fått den befängda idén om att det var något dåligt). Men jag menar, Jesus Kristus, hur gammal, och hur jävla cynisk, ska man vara för att faktiskt tycka att det är roligt?
Jag köpte fem meter tyg under håltimmen.
Det var typ 19 grader varmt idag. Inte lika varmt som i Strasbourg, men ändå. Som den solsvultna skandinav jag är kunde jag inte låta bli att sola vaderna. Märk hur den suddiga kvaliteten på mobilkameran är som automatisk retuschering. Vilken lyx. (Och det där är inte mitt rum. Det är min propriétaires sons rum. Just so you know.)
Jag tänkte förresten lista mina Eurovision-favoriter på någe' vis här framöver när jag anser mig ha tid. Vi får se om det blir före eller efter det utlovade inlägget om L'Opéra de Sarah.
La voix, la joie.
Jag var alltså minst sagt neurotisk. Själva programmet var ärligt talat dåligt, inget av skämten om Ryssland var kul, och inte heller Petra nådde upp till sin vanliga standard. Det kändes som en allmänt trött final.
Sedan dök Marija upp och var cool och snygg (men hur idiotiskt är det att ha med henne utan att hon sjunger?), men när hon började läsa upp int-juryns röster var det som ett slag i magen. Visst, hon var oficiellt där för att representera fascistjuryn, men what about de internationella flatfansen? Hur kunde du, Marija?
Och därefter kom den verkliga tortyren. Plågsamt usla komiker som presenterar förskräckliga resultat från fascistjuries runtom i landet (jag var just då glad att ha lämnat Göteborg), och förhandsfavoriten Malena fick kanppast någonting. Hela situationen (mest komikerna) gjorde mig så uppgiven att jag helt glömde bort att tittarrösterna fortfarande fanns kvar och kunde påverka, så lättnaden var stor när man drog igång den sista snabbreprisen. Men om både fascisterna och Marija (jag vet jag är orättvis som gör henne till representant för jag-vet-inte-vad) nu övergett Malena, skulle då svenska folket också göra det? Men spänning och även hoppet växte med varje poäng som lästes upp, jag gjorde litet snabb huvudräkning för att vara beredd på potentiella resultat (och huruvidafascistjuryns röster skulle komma att väga över, eller demokratin slutligen segra), och när motsvarande tian - nu helt i enlighet med förhandstipsen - gick till Caroline utan att bidrag nummer 11 tilldelats något ännu, och publiken började skrika och Caroline mimade Malena... då var det som om det som tidigarer verkat för bra för att vara sant plötsligt var den mest sannolika utgången. Et voilà. Finalframträdandet. Glitterkonfettin. De tystade falsettskriken. Tårarna. Det envisa leendet som stannar kvar.
Lycka, lycka, lycka. Och jag var uppenbarligen inte den enda som kände så. Moskva kommer att bli så awesome i maj så det finns inte ord för det.
Grattis, grattis, gratttis! :D <3
Je t'aime quand j'entends la voix
För jag vågade aldrig riktigt tro det här om er, om oss, där jag satt ensam och maktlös vid min dator i en stad i Frankrike, hade liksom börjat tappa hoppet nu till slut. Och så åstadkommer ni det här. Ni bildade er en egen uppfattning, ni öppnade era sinnen för något nytt, ni stod upp mot jurygrupperna, och ni vann. För det var egentligen den största kampen ikväll; mellan folket och de som tycker sig veta. Det är en kamp vi ofta förlorat, som resulterat i upprörda löpsedlar (men vad gör inte det?), men i år... vi gjorde det. Och det var vackert. Så ofantligt vackert. Tack, tack, tack, svenska folket, Malena, Fredrik. Vi gjorde det.
Melodifestival
Schlagerhög Final
Uppenbarligen är jag back in the blogging-game, även om jag missat en hel del under veckorna utan fungerande Internetuppkoppling. Men, jag har dock tagit mig i kragen och lyssnat igenom MF-låtarna litet extra nu inför finalen, et voilà, ungefär så här tycker jag:
Två:
Molly Sandén - Så vill stjärnorna
Första raden låter som Whitney Huostons I have nothing, men sedan går det nedåt därifrån (och jag blir mer och mer besviken för varje takt över det inte är Whitney). Människan sjunger ju onekligen bra, och låten är inte direkt upprörande, och bidraget hade varit fullkomligt acceptabelt och trivsamt om det inte var för (min pet peeve, som det ska visa sig:) uttalet. Ni vet hur barn låter när de sjunger, litet som om de sväljer tonerna, och resultatet blir t.ex. ett förskräckligt "att jå älskar dig". Som tur är brukar detta växa bort med åldern och sångvana (så tack och lov för 16-årsgränsen), och jag hoppas att även Mollys behandling av språket kommer att utvecklas till det bättre så småningom. Öppna upp, kvinna!
E.M.D. - Baby goodbye
Deras sånginsatser är väl inte det allra sämsta i tävlingens historia, och visst kan det vara charmigt med människor som försöker dansa trots att det inte är deras mest framstående färdighet (och jag älskade "Jenny let me love you", FYI), men ärligt talat; jag kan inte tycka annat än att det här är rent mediokert. Jag förstår mig verkligen inte på varken låten, eller dess anknytning till det rätt så retro-konceptuella framträdandet. Om det här är bra på något sätt har jag inte lyckats upptäcka det ännu.
Måns Zelmerlöv - Hope & Glory
Um, strippchock. Fast jag har för mig att jag läste någonstans att han ändrat i sitt nummer; blir det fortfarande pole dancing? Att se Footloose med Måns i gjorde att mitt omdöme gällande honom grumlades något (han var väldigt söt up close, kan inte förnekas), men nu är jag efter detta wake up call snarare bara väldigt irriterad. Och ärligt talat, när man tänker efter, så suger den krigsglorifierande låten fett.
H.E.A.T. - 1000 miles
Det här måste vara första gången som en rocklåt som inte är rent dålig dyker upp i Melodifestivalen. Det här är i likhet med Agnes' bidrag oklanderligt och imponerande välgjort, i klass med det bättre ur sin genre. Vilket inte säger att jag gillar det.
Två och en halv:
Alcazar - Stay the night
Jag har för mig att min mamma i tv-soffan kommenterade att den här skulle funka bra på Friskis & Svettis, och vem är jag att säga emot? Jag kan definitivt se framför mig hur en grupp människor i alla åldrar och former hoppar omkring till låten. Men i egenskap av någon som trots upprepade "nu ska jag börja träna på något vis" aldrig egentligen lämnar soffan, känner jag att detta inte är nog för att vinna över mig. Ni förstår, jag gillade Alcazar pre-Magnus. Jag avgudade Alcazar när både Magnus och Annikafiore var med, och den första skivan de gjorde som foursome var rent utsökt. Men nu? Jag kan inte låta bli att känna att de - om en superproffsiga och begåvade - blir mindre musikaliskt intressanta för varje singel som släpps, så vid det här laget känner jag snarast en allmän likgiltighet inför dem.
Agnes - Love love love
Jag avgudar-älskar inte Agnes. Jag har inget emot Agnes. Den senaste singeln jag hörde med henne innan jag lämnade landet var jättebra. Love, love, love är bara ok, men den är så pass väl framförd att jag tror att den är bättre än så.
Sarah Dawn Finer - Moving on
Alltså, känns inte den där hissen litet... krystad? Varför, liksom? Kläderna ur hursomhelst trevligt färgglada och glittriga så att man har något att titta på, och låten är helt ok. Däremot känns det som att den saknar viss dynamik; verserna är stillsamma nog, men refrängen blir liksom aldrig sådär dramatisk som den verkar vilja vara. För övrigt tycker jag inte riktigt att SDF:s röst gör det bästa av låten (eller vice versa). Den (rösten) är liksom sådär fin och behaglig, och saknar liksom den där underliggande smärtan som i min mening krävs för att få till den där dramatiska, stor-kör-gospel-känslan.
Tre:
Emilia - You're my world
Låten är rentav mysig, och Emilias ljusa röst bara ganska enerverande, så om hon ser till att sjunga den bättre än vad hon gjorde i deltävlingen (i en soft, jazzig låt som den här måste alla toner sitta perfekt) kan det här bli riktigt bra. Jag har inte överdrivet stora förhoppningar, men viss potential finns åtminstone i den här låten, vilket uppenbarligen inte alltid är fallet.
Tre komma fem:
Caroline af Ugglas - Snälla snälla
Jag vill så gärna gilla det här, verkligen. Caroline är awesome och cool och sjunger superbt och sympatiskt och har snygga läder och jag vet inte vad. Men hur jag än försökt har jag inte ännu lyckats acceptera låten (även om jag numera kan höra henne sjunga "jag skiter i det" utan att få obehagsrysningar av ordvalet): först är det ju det där med uttalet. Den som någon gång läst min blogg i eurovisionstider vet att jag är oerhört positivt inställd till brytningar av olika slag (om än företrädelsevis slaviskt färgade) och tycker att "pee low" och "wee ling" låter precis lika bra som "pillow" och "willing" (och ibland är en nödvändig kompromiss för att få till vissa rim). Däremot, när det börjar anas att dialekterna inte är helt... genuina, som i t.ex. Fatals Picards fall, känner jag bara att goda gudinna, vad sysslar de med, kan de inte prata rent? Nu menar jag inte att Caroline för att ha en affekterad accent, men personligen blir jag så förbryllad av den engelska brytningen som plötsligt framträder när hon börjar sjunga att jag har svårt att uppskatta resten av arrangemanget. Men visst, I'm working on it, och nu när jag tillbringar all min tid omringad av alla möjliga skumma accenter, har det möjligen blivit litet lättare att acceptera den. Återstår då gör låten, som egentligen är den största besvikelsen för mig. Rent musikaliskt känns det som att den har potential till att bli riktigt stark (ja, t'nk, Janis, tänk ångest), som den dock envist vägrar att nå upp till. Den tar liksom slut innan den hunnit komma igång, och jag blir lika förvånad varje gång. Var det här allt?
Fyra:
Sofia - Alla
Min första tanke när jag hörde den här var att det är den bästa upptempo-låten jag hört i Melodifestivalen. Om man ser utanför de svenska uttagningarnas gränser är originaliteten är kanske inte slående, men jag älskar - rent generellt sätt - låtar med trummor som tydlig ingrediens (och gärna trumspelare på scen). När jag känner mig positivt inställd till en låt brukar jag - för att inte dras med och bli alltför positiv (hemska tanke) - fundera på huruvida jag skulle lägga märke till och gilla låten även om den dök upp som något annat lands bidrag i ESC. Alla uppfyller så pass många av mina musikaliska preferenser att den onekligen skulle vara en av mina favoriter i ESC (om än av den mer perifera sorten, då det hela säkerligen ändå skulle sluta med att någon operaflörtande drama queen, av valfritt kön, kom och swept me off my feet). Så, visst jag kan tänka mig att be om ursäkt litegrann till den Inetrnationella juryn för att jag vid ett eller annat tillfälle kan ha refererat till dem som "fascistjury". Inte för att jag ändrat min grundläggande åsikt om dem; det är bara det. att jag inte är bättre än att jag uppskattar fascistjurier då de tycker samma sak som jag.
Fem:
Malena Ernman - La Voix
Jag blev så generad när jag hörde henne prata i den där intervjun om fansen som bloggade om henne att jag inte vet om jag vågar skriva med, i rädsla (à la Mika) att måla in mig själv i ett fack. Men. Je t'aime, amour, j'adore, j'adore, j'adore (se tidigare inlägg för detaljer.) Operaschlagerfusion är deliciöst, klänningen ytterst passande, dansarnas masker ursnygga och Malena än mer så, och det faktum att refrängen är på franska gör att jag kan intala mig att konstant lyssnande på låten är en studiefrämjande aktivitet.
Ang. the strippchock, om ni lade märke till den
Jag skrev det här efter ett visst MF-kval medans vi inte hade internet, och glömde sedan bort att publicera det. Dock känenr jag att det kan vara på sin plats att lägga ut det trots allt, för kontinuitetens skull (och för att de som börjat tvivla på min viktorianska prydhet ska slippa vidare grubblerier):
"Men vad i hela fridens namn säger du, horisontell pole dancing i Melodifestivalen? Det var sanna mina ord det dummaste jag någonsin hört."
Så tänker jag i ett försök att intala mig själv att åsynen av Måns Zelmerlöws strippchock! till scenshow bara var en ond, ond dröm. För det kan väl inte ha hänt? Egentligen? Att en låt med oroväckande militäriskt tema fick illustreras av kvinnliga dansare i svart korsett och trosor som slängde med benen, skrevade mot publiken och ålade sig mot tre parallellt liggande järnstänger som fick mig att komma att tänka på ridsport. I den fria televisionen (är frihet bara ett annat ord för "inget kvar att förlora"?). På alla hjärtans dag (nej, av någon anledning tror jag inte att det var det svenska folkets hjärtan som dansöserna ifråga hade till uppgift att beröra).
Det är inte så att jag - vad än min faiblesse för det viktorianska modet må antyda - per se har någonting emot lättklädda kvinnor, män eller människor i allmänhet. Jag ser ju med nöje på Xena: Warrior Princess (mm... läderkorsetter... Amazoner i liten topp och kjol... och the occasional grupp välrakade manliga slagskämpar i endast glansiga kalsonger), på Top "låt oss börja med baddräktsplåtning!" Model, scenen i Hornblower där det vankas dusch ombord och, till och med, Carson Kressleys version av How to Look Good Naked. Jag kan rentav se Lil Kim utan att få ett nervöst sammanbrott. Men det finns skillnader (och kanske någon enstaka likhet när man jämför med ANTM on a bad day), mellan människor som klär sig någorlunda efter klimatet - och delvis efter vad tittarna förväntas önska - och sedan går och gör något vettigt och förmedlar ett budskap när de väl fångat publikens uppmärksamhet, och dem vars syfte endast är dekorativt och vilkas kombination av klädsel, rörelsemönster och rekvisita tydligt säger samma sak (och det är inte "du är stark och snygg som du är"). Måns sweetie, koreograf darling, om det är sånt här ni vill ha, gå till en strippklubb. Men ta inte med det in i Melodifestivalen. Och försvinn ur min åsyn.
Och minns hur media gav sig på en halvnaken Jenny Serrano (som klädde på sig efter genrepen) och hennes korsettklädda glädjeflickor och låt oss be att dem går lika hårt åt Mr Hope & Glory. (Nörden i mig är förskräckt över hur jag inte tänkte på att läsa av de olycksbådande tecknen i förväg: Hope är ju ingen annan än den onda djävulsavkomman i Xena: WP som bl.a. orsakade en svår schism mellan seriens själfränder, och Glory den illvilliga hjärnutsugande guden som i Buffy the Vampire Slayer ville öppna gränsen mellan vår värld och en helvetesdimension. Hur kunde jag någonsin ha goda förhoppningar gällande ett bidrag med ett sådant illavarslande namn, som kombinerar Hope och Glory?! Är det vad Melodifestivalen gör med min förmåga till kritiskt tänkande? Jag visste att det var illa, men i denna utsträckning?)
