À vélo!

Idag, i skolan, såg vi någon slags gammal journalfilmsnutt från 1940-talet i Paris, där människorna i brist på bensin bäst de kunde försökte hitta alternativa färdmedel. Man såg allt från cykeltaxi, halva bilar fastspända på häst till klassiska hästvagnar... Inget gick dock upp mot två kostymklädda herrar som lugnt, världsvant och litet nonchalant (det var är ju trots en vardaglig aktivitet) for gatan fram på en tandemcykel. Som om inte kombinationen cykel+kostym var ljuvlig nog, upptäckte de såsmåningom kameran som följde dem, varpå den bakre av de två såg in i nämnda inspelningsdon och lade hakan i handen, litet sådär fundersamt och bekvämt, eventuellt som om han lutade sig mot den främres axel, och viftade med ögonfransarna. Man skulle rimligtvis kunna tro att min syn samt det faktum att tv-skärmen var en bit bort och bilden inte direkt i HD skulle ha gjort det omöjligt för mig att iaktta  tillståndet hos just ögonfransarna, men jag citerar Monika Fagerholm: "Jag vet inte vad jag såg, men det här såg jag:" en fantastisk kombination av det utomordentliga färdmedlet cykel, male bonding à la 40-tal (dvs då allla var litegrann bögar och litegrann spioner... enligt något BBC-drama, alltså), eleganta kostymer, flört med kameran och Paris.
Och ja, märk att jag alltså talar om den tid då man fortfarande satt någorlunda upprätt i sadeln. Idag hade ovan beskrivna gester troligen både varit svårare för cyklisten att utföra och för kameran att fånga.

Belle époque.

Det finns saker får mig att stanna upp ett ögonblick upp och tänka att "vackrare än så här blird et inte." För att drömma mig bort från min post-febriga vinterkrassliga tillvaro och av rent estetiska skäl tänkte jag redovisa några av dem.


Viktoriansk Anna Madeley i BBCs filmatisering av Affinity.


Dimman i Gräsgårds hamn.


Dr Watson's Inner Monologue
En fantastisk serie i 29 delar (hittills?), av Elina och Katri, om Holmes och Watson och något så allmängiltigt som kommunikationssvårigheter. Färgerna är fantastiska, teckningsstilen, de ofta melankoliska små historierna...


Les Machines de l'Île, Maskinerna på ön, i Nantes. Jag gick dit utan veta vad som väntade och fann mig snart helt förundrad. Det är något av det mest fantastiska jag sett - hantverket, estetiken, skaparglädjen, den 1800-talsdoftande naiva tron på vetenskapens fantastiska möjligheter...
<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/oddg6dCB7FE&hl=sv&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/oddg6dCB7FE&hl=sv&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Lärdomar från bokmässan '09.

...Otto von Bosch, nördfashionista...
Om open source, i vidare sammanhang. Vad är en vara man inte kan ta sig in i? och fan fiction är en form av aktivism, hacktivism, att ta sig in i ett färdigt verk, ta beståndsdelarna och förändra, konfigurera, innehållet.

...Monika Fagerholm, litteraturgudomlighet på finlandssvenska...
”Realism är till för dem som passar in i dem.”

...Tiina Rosenberg, commanding presence...
Att det bör finnas en gräns för självhat och hur korkad man får vara. Skärp dig. (Och rösta r/ä/ö/tt nästa gång.)

Annika Lantz är för övrigt något av en idol för mig. Det finns egentligen inget roligare och smartare än hennes radioprogram.

Sisterhood of the (drama) divas.

Inte för att jag har koll eller något (jag väntar bara tills min favoritpopkulturblogg plockar ut guldkornen, det som är värt att veta), men Emmy-galan har visst gått av stapeln. Tina Fey vann tre statyetter (comedy writing, actress, series) och Glenn Close en (best actress in drama).


"We're proving that complicated, powerful, mature women are sexy in high entertainment and can carry a show. I call us the sisterhood of the TV drama divas."
Word.


"I want to thank my parents for somehow raising me to have confidence that is disproportionate with my looks and abilities. Well done. That is what all parents should do."


La Agrado.

Som sagt är jag i behöv av terapi. Populärkulturell sådan.
Plocka fram eventuella gamla spanskakunskaper och förundras...



Porque una es más auténtica cuando más se parece a lo que ha soñao de sí misma.

"We believe that your home should make you happy."

Voilà några highlights från Jonathan Adlers manifest:

---

"We believe that when it comes to decorating, the wife is always right.
Unless the husband is gay.

We believe in carbohydrates and to hell with the puffy consequences.

We believe minimalism is a bummer.

We believe handcrafted tchotchkes are life-enhancing.

We believe tassels are the earrings of the home.

We believe in being underdressed or overdressed always.

We believe in infantile, happy emblems like butterflies and hearts.

We believe colors can't clash. "

---


Fashion!

Un peu d'inspiration!

Och lite till, i bildform... Amanda Lepore modellar för Heatherette Fall/Winter 2007.
Amanda