Ni vet, hur man sitter där i en teatersalong och känner – ja, rentav vet – att det är just ens egna själ sångaren/skådespelare/e.d. medvetet ser in i under den där extra starka scenen. Ja, och först sedan inser man att det troligen bara var inbillning (som ifall den uppträdande verkligen behärskade sitt yrke bör ha delats av hela publiken). Till sist lär man sig att nej, det är inte mig de tittar på; ett hälsosamt accepterande av faktum som dock i värsta fall kan leda till att man inte inser när man faktiskt har hamnat i skådespelarnas blickfång. Litet som pojken och vargen. Eller tvärtom?
Hursomhelst hade jag tidigare ikväll det stora nöjet att bevista en liten så kallad modern teaterföreställning, och hej fördomar/farhågor om audience paricipation!, blev dragen i håret av skådespelarna. Typ.
Jovisst, det är sant att den del av min personlighet som skriker efter uppmärksam jublade inom mig, men på samma gång gjorde det mig till en strängare kritiker: jag vill bannemej inte ha offrat mina hårstrån för en dålig föreställning. Och tänka sig, det gjorde jag inte.

Nog om mig och min närkontakt med konsten, och över till den faktiska teaterupplevelsen. Vad jag såg (helt utan att veta vad det var, och tack vare min mors bekantskap med kostymören) i Göteborgs Dramatiska Teaters ytterst mysiga och intima lokaler var en pjäs kallad Cloning Frankenstein, skapad av det debuterande ”teaterkollektivet” EnKor. Den lilla scenen var i likhet med de två skärmar som utgjorde bakgrunden klädd i något slags vitt, plastigt material med något slags strukturmönster, och rekvisitan bestod i princip av en hurts, några lika vita läkarrockar i lackmaterial, (lack är det nya svarta inom teater – se Göteborgsoperans utsäkta uppsättning av Massenets Thaïs) litet blod och en fantastisk fosterhinna (det ni!).

Jag önskar att jag kunde beskriva pjäsens inledning för er, då den var rätt så genialisk och ytterst underhållande, men det kan jag tyvärr inte göra då det för ovanlighetens skull vore att avslöja för mycket och förta spänningen. Men se för guds skull till att vara i tid.
Man kan ju tycka att framförandet av pjäser liknar tillagandet av soppa: för många kockar och det blir pannkaka istället. Vad gäller det tycker jag faktiskt att enkorna gjort kloka val; de roller som förekom fördelades på två skådespelare, Johan Westergren & John Winton, vilket gjorde att det aldrig blev plottrigt som kan ske med större produktioner, samtidigt som de på ett alldeles utmärkt sätt kompletterade (och – ibland, när det behövdes – tog udden av) varandra.

Men handlingen då? Att jag så gärna trippar på tå runt det ämnet beror på att det ofta är det svåraste att beskriva, och rent omöjligt att beskriva väl och värdigt. Men om jag ska försöka rannsaka mitt närminne, vilket inte är det lättaste, kan jag konstatera att det förenklat handlade om en moderniserad iscensättning av historien om den tragiske Victor Frankenstein och hans lika olycksaliga skapelse. Någon slags ramhandling tycks ha existerat, men då menar jag snarast ”ram” som i Harry Potter-böckerna där tavelmotiven om jag inte minns fel efter eget bevåg kan gå in och ut ur de ramar som omsluter dem. Två forskare inom genetik virrade in sig på en tom teaterscen, iklär sig de stereotypa vetenskapsmanna-plaggen och tadam – börjar utagera de roller som de omisskännliga kostymerna bär med sig. Därpå följer litet mer melodramatiskt skrikande än vad som kan sägas vara min tekopp (och som för mina tankar snarast till uppträdanden framförda av teknikstudenter), men även en del filosoferande, mycket humor, referenser till Mary Shelleys verk, några väl utförda dialektala hopp, en scen på franska och överlag riktigt imponerande skådespeleri.

På det hela taget var Cloning Frankenstein trots mina initiala tveksamheter (ack, fördomsfullhet, som kan spåras tillbaka till ett trauma av tråkighet kallat Radio Noir) en riktigt angenäm och sympatisk teaterupplevelse. (”Sympatisk” är trots att det kanske inte låter jättespännande, faktiskt ett gott omdöme från mig.) Tydligen var kvällens föreställning den sista i Göteborg, men det verkar som att de även ska framföra den i Stockholm den 25e någonting på något ställe som heter typ Improvisation & Co. Gå gärna dit, men fundera eventuellt på att sätta er någon annanstans än på första raden om ni bär ljusa kläder.

Och och och... be still my heart, var inte den blonde litet lik Sam West (à la Cambridge Spies, snarare än Hornblower)? Eller hur? Inbillning eller inte var han lik nog (jfr Martin Kagemark), så honom blir det till att hålla lätt utkik efter i teatervärlden. (Nej, jag överföll honom inte efter föreställningen och påpekade detta. Självbehärskning, vet ni.)

P.S. Gilbert & Gubars analys av Frankenstein har fortfarande den bästa slutklämmen någonsin: "And now, we see that they were Eve and Eve all along."