Ashton: Reborn

Jag har en utvecklat en ny teori (glöm tidigare villospår) vad gäller Sherlocks Jim Moriartys populärkulturella ursprung. Han är uppenbarligen en reinkarnation av klassiske skurken Ashton, känd från filmen Simon Sez (om ni sett den kan ni skatta er lyckliga, men som visas nedan har den en tillgång: Jérôme Pradon). 

Vi känner genast igenom honom inte bara på kostymen, men på svårtydligheten: är han gay, är han engelsman, är han vid teatern, is he for real...? 

Den ultimata likheten med Jim Moriarty är dock hans art pour l'art attityd till sitt kriminella kall; ovanan att begå brott för skojs skull, för att bekämpa ledan, för att tillfredsställa en nyck. Då vi dessutom vet att Jim har en faiblesse för explosioner, har vi anledning att förutspå att han i säsong två kommer vilja fullfölja Ashtons plan på att spränga Eiffeltornet. Varför? Ashtons odödlgia replik därom är som gjord för att uttalas av Moffats Moriarty.

 "Because it's big and delicious and I'm tired of looking at it!"


Stavning, grammatik och skam

Et voilà, för lat för att hitta på något nytt, ännu ett metainlägg.

Trots en relativt låg toleransnivå vad gäller stavfel i tryckta böcker, och trots min preferens för bloggar som någorlunda följer gängse skrivregler, har jag nått slutsatsen att min egen bloggs obetydlighet befriar mig från tvånget att noggrant korrekturläsa - eller ibland ens ögna igenom - skrivna inlägg före publicering.

Detta leder, förutom till en överlag försämrad kvalitet, så ibland även till rent förfärande upptäckter och akut korrigeringsbehov vid senare genomläsning. Som till exempel just precis, då jag ville påminna mig själv om vad det var som gick felSherlocks och mitt förhållande där mellan avsnitt ett (som jag var nöjd med om inte salig över) och två.
Kära läsare, ja, all typ tre av er, hur kan ni ha haft hjärta att inte påpeka det rent obegripliga i meningen "att mer än hundra år faktiskt gått sedan Konan Dolde skrev originalberättelserna".
Va, vem sade du att du sade sade du? Har någon hört talas om denne författare? Ty det enda Konan dolde i det här fallet var förstås namnet Conan Doyle, som hade passat å så mycket bättre in i sammanhanget.

Förstå att jag tar på mig det fulla ansvaret för detta obeskrivligt pinsamma misstag, men låt mig även plädera kort för min - despite appearances ännu någorlunda intakta - mentala hälsas sak. Det finns nämligen en förklaring, utan den minsta koppling till okunskap, Freud eller framforsande förträngningar: i den svenska stavningskontrollen i OpenOffice Writer känner man inte igen termerna "Conan" och "Doyle", och föreslår välmenande istället "Konan" respektive "Dolde".
Så om något ska kritiseras, eller hållas upp som varnande exempel för allmänheten, är det mitt chockerande slarviga bruk av det annars så oundgängliga fenomen som är datoriserad stavnings- och grammatikkontroll.

Så klicka inte blint på "Ändra", gott folk. Var kritiska. Eller ännu bättre: "Lägg till".

Je marche dans dans les villes

Nu på vintern, då stan ligger täckt av is och jag av försiktighet/rädsla låter cykeln stå orörd och istället promenerar överallt, är det viktigt att fylla eventuella bärbara musikspelare med musik musik som manar framåt och till rask gångtakt. Ja, till framgång, rentav.

Så voilà några av mina favoriter (Marc Almonds "Heart on snow" undantagen, då jag ju hade med den i ett annat inlägg alldeles, alldeles nyligen):

Vad kan möjligen överträffa en låt som faktiskt handlar om att vandra genom städer?Om ett fruktlöst sökande efter det omöjliga kombinerat med en aldrig sinande vilja att knalla på (<- den allmängiltiga tolkningen)...  Det är nästan så att man vill skutta fram. (Av samma artist ska förstås nämnas i synnerhet Tout va bien, som det kan vara läge att knappa fram när man har riktigt bråttom, och i allmänhet hela albumet Le rouge et le rose, som innehåller mången en pärla av fransk teatralisk musikkonst.)


I've seen you wandering, baby, up and down my street? Möjligen ett svar på låten ovan, från kvinnan som tröttnat på att se Jean stup i kvarten smyga förbi på jakt efter onämnbara passioner, och tänker: allez, mon petit Jean, venez donc à diner!


Sazzy, liksom.


Ingen vanlig marsch till promenad, men en saligt surrealistisk vansinnesflykt genom staden.


Oundgängligt är förstås soundtracket till Les chansons d'amour. Det att vandra genom en stad, tonsatt till perfektion. P.S. Se filmen !!! !!! !!!


Cali inger känslan av att faktiskt röra sig framåt med just lyckan som det svårfångade målet.


Och om staden den sköna i sin gråskala, efter timmar och timmar till fots, förlorat sin charm och sin förmåga att förundra, är det kanske dags att fundera på ett byte av dekor. Så stämmer vi då möte vid tågstationen!

Spår i snön.

Efter att ha sett grannens trappa kände jag mig ytterst mesig som tog på mig skor bara för gå de få stegen ut för att hämta tidningen.

Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.

90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).


Rambling. Never mind.

Vad är väl en reva i tid och rum om inte ett ett modernt och sekulariserat sätt att säga helvetesgap?

Jag gillar verkligen Torchwood för dess egen skull. Verkligen. Men nu blir jag litet förvirrad - är serien måhända en mutation av mina tidigare favorit(äventyrs)serier (litet som i Moffat's Doctor Who, jag råkade se ett avsnitt i England i somras, där allt verkar ha en koppling till huvudpersonen för att det att skapat utifrån en bok hon läste som barn... typ)? Gränserna till Whedon-versat är minst sagt att luckras upp.

Det börjar alltså med att Spike dyker upp i ny kostym (men fortfarande retro!), sedan får vi en tillbakablick till Jack och Iantos möte som är som taget ur Buffy och Rileys kärlekshistoria (den mörka utomhusmiljön, kudne mycket väl vara en kyrkogård, det faktum att Weevils av utseendet att döma är nära besläktade med vampyrerna i Sunnydale och att just den här känner ett starkt behov att bita Jack i halsen?!, den ena aktören från en korrupt statlig institution och alltför alldaglig för att stanna mer än några säsonger, den andra övernaturlig frilansare, det ofrivilliga samarbetet, förnekelsen etc etc), sedan kommer det fram att BtVS-författaren/producenten Jane Espenson ska vara med i skapandet av säsong fyra,  likaså gamla BtVS-producenten Kelly A. Manners, därefter rapporteras det att Dichen Lachman, känd från Dollhouse, ska medverka i serien.

avslöjas det äntligen vad den nya säsongen, "Miracle day" (låter som något från ett gratulationskort), kommer att handla om: plötsligt en dag (formuleringen förvirrande lik den som beskrev Children of Earth) är det ingen som dör (att jämföra: "one day on Earth no one dies" med "an ordinary day [...] every single child in the world stops" -- vi får veta när det händer, var det gäller och exakt vilka som drabbas -- någon tycker sig tydligen ha funnit ett fungerande koncept). Min första tanke är dock inte "o, vilken spännande spegling av Jacks odödlighet" utan "var har jag nyligen sett det här?"

Nu må det vara så att andra, mer allmänbildade människor, lever sina liv i ett konstant tillstånd av déjà vu; det är klart att det inte kan finnas speciellt mycket nytt att komma på. Men att jag, med min relativt begränsade kunskapsfond, känner igen någonting. Ha! Nästan exakt ett dygn hann passera innan jag fick en uppenbarelse: tidig Xena: Warrior Princess, det där avsnittet där Gabby träffar en skadad yngling och kung Sisyfos har fängslat dödsgudinnan! Värt att nämna är att Xena löser det här på fyrtio minuter; så blir intressant att se hur Captain Jack ska lyckas dra ut på det i hela tio avsnitt.

Avslutningsvis, låt oss försöka skåda in i framtiden? Vad kan tänkas hända härnäst? Varför inte ett musikalavsnitt med Neil Patrick Harris som gästskådis? För några dagar sedan läste vi det här på AfterElton - kan en tillfällig kontakt med de rätta kvalifikationerna möjligen grävas fram ur ruinerna efter Sunnydales? Om vi följer min Ianto/Riley-parallell vore ju Marc Blucas ett självklart, om något tråkiga (som Riley), valet. Och om vi hakar på idén med musikalavsnitt behövs ju någon med erfarenhet av sång och olika musikaliska genrer, och varför inte då en skådespelare som Espenson har god erfarenhet av att skriva för... Tom Lenk! Ärligt talat, jag bryr mig inte om vem eller vad han spelar, men han borde vara med i tv oftare.

Årsskifte

Vilka bättre att sjunga in det nya året med än Paradisco-gänget...


...och John Barrowman.

 

Gott nytt år! Bonne année !

 

(...och bara utifall att Anžej Dežan äntligen skulle villa sig hit: srečno novo leto!)


Den förlorade dottern, indeed.

Den största behållningen med engelska tv-deckare, den som inte försvinner ens efter sju säsonger då författarnas fantasi börjat sina, är ju, trots allt, att försöka identifiera (gäst)skådespelarna och rabbla i vilka andra serier de varit med. Och nästan ännu roligare är ju förstås att försöka urskilja släktskap. Ibland är det uppenbart, som hos de omisskännliga systrarna Weeks, och ibland är det möjligen imaginärt men o så uppenbart.

När jag såg A Bouquet of Barbed Wire, som alltså är engelska för "den förlorade dottern", på SVT igår kunde jag  inte låta bli att stundtals fundera på om det kunde röra sig om filmatiseringen av någon sådan där skum fanfic-berättelse med "male pregnancy" (jag har aldrig riktigt förstått hur det kan ha blivit en etablerad subgenre) med utgångspunkt i gamla  filmen Wilde. Här har stackars Bosie blivit förförd av någon äldre litterär man, och till råga på allt är han gravid! Hur ska det gå!

Ack så distraherande! men tack och lov, då handlingen knappast förtjänade någons fulla uppmärksamhet.

Bilden kommer härifrån, men man måste förstås se dem in action för att verkligen uppleva hur identiska de är.
Så jag tänker att om Moffat & co kulle få för sig att basera ett av sina Sherlock-avsnitt på Shoscombe Old Place, så kunde de ju låta Imogen spela stallpojken. Ett enkelt sätt att få in en kvinnlig karaktär - vilket ju kan se bra ut på pappret - utan att hon för den saken behöver göra så mycket väsen av sig. Torde passa dem perfekt.


Drömscenario.

Om jag skulle lista det jag helst vill se i filmer skulle jag ju kunna nämna några saker som, tja, till exempel: historiska kostymer, 1800-tal, Glenn Close, crossdressing. Klockkedjor.
Jag borde förstås ha känt till det här tidigare, men gjorde det nu inte, så döm om min förtjusning vid upptäckten.

Albert Nobbs, 2011. Inte helt olikt inspelningsbilderna från Sherlock Holmes: the sequel, n'est-ce pas? Crossover, kanske?

Et tu, Brute?

Så blev det då slutligen Miguel, um, Erik, som tog hem årets Robinson, i historiens mest meditativt framställda hinderbana. För den som missat serien såg det ut typ precis så här:

Men vad kan då vi, vanliga människor, ta med oss från denna säsong (förutom en längtan att se Vägen till El Dorado under julhelgen)?
Ja, vad, om inte insikten om vårt språks ofantliga fattigdom. Ty det tungomål ligger illa till, som inte med ett enda utsökt ord kan uttrycka det att "med dolk sticka någon i ryggen". Ack, att behöva tynga sina talorgan med det otympliga "han högg mig i ryggen", då svengelska ljuvligheter som det koncisa "han bæckstæbbade mig" eller det förföriskt assonanta "han stæbbade mig i bæcken" hägrar vid horisonten!

My mama taught me better than that.

När Markus var ilsk i gårdagens avsnitt av Robinson och berättade att han minsann var väluppfostrad och fått lära sig att vara rak&ärlig kom jag osökt att tänka på det här gamla musikstycket. Först därefter insåg jag att det eventuellt finns ännu tydligare paralleller än så.


Det har på senare tid hänt att jag stannat upp och frågat mig själv: den där idén du hade, om att för att spara tid slaviskt följa endast ett program på tv, det är inte så att den kan ha haft en liten, liten negativ bieffekt? Det ska erkännas att jag alltid haft en tendens att engagera mig alltför mycket i underhållningsfenomen (sedan tidig barndom: Pippi Långstrump!), så borde jag då inte ha anat de konsekvenser som detta monopol skulle föra med sig, det alldeles oproportionerliga intresse som jag helt enkelt varit tvungen att tillägna ett, enda program?
För hur skulle det annars kunna förklaras att jag för stunden tycker att Robinson 2010 är något av det mest fantastiska som gjorts i tv-väg?

För några år sedan hade jag inte kommit på tanken att närma mig en tv på vilken Robinson visades - för ack, vad hemskt det var, dessa undermåliga intriger (annat var det på ön i Sunset Beach), dessa lata människor, dessa tråkiga tävlingar, detta frossande i meningslöshet! Så vad, vad har hänt med mig? Inte helt oväsentlig är nog tillvänjningen: även om jag alltid hävdade att det var ofantligt stor skillnad på episodiska "talang"-jakter och grupp-människor-i-ett-hus-dokusåpor, så har Project Runway med avynglingar - frisörer, inredningsarkitekter, kockar - gjort under (eller ska jag säga vidunder?) för min dokutolerans. För att inte tala om alla dessa förbättringsprogram, styling, barnuppfostran, ekonomi, frisörer igen (och sedan ska det ju finnas något kallat Biggest Loser, men jack, ag får alltid så dåligt samvete när de springer omkring och tränare och är duktiga). Att halvfiktionaliserade, verkligheter dragna till och bortom sin spets, människor är underhållning är liksom ingen nyhet längre.
När trodde man senast på något man såg på tv, egentligen? Jag förutsätter mig att jag kan få ut lika mycket sanning ur Torchwood som ur vilken realitets-show som helst och, egentligen, är det inte litet Twin Peaks över karaktärerna i de flesta dokusåpor? Ena avsnittet är de relativt sympatiska, nästa är de som besatta av ondskan inkarnerad. De suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion är ju allmänt genomsyrande kulturen, typ fiktiva bloggar, fin-litterär fransk autofiktion (mer eller mindre utlämnande av andra). Är min brist på bestörtning, min plötsliga tendens att tänka "det är ju bara underhållning" helt enkelt ett tecken på att jag hunnit ikapp min samtid?

Må så vara. Men sedan ska inte heller Paolo Robertos inverkan underskattas. När jag behöver karska upp mig föreställer jag mig bara att han står där i sina kortbyxor och skriker på mig ("inga dumheter, inget jidder", liksom!). Hans överdådighet förstärker intrycket av overklighet, ger en touche av camp, a touch of trash, en doft av kiosklitteratur som gör det svårt att riktigt tro på någonting. På tal om camp, låt oss inte glömma stentrappan! den är litet som vajern under mattan i Rocky Horror Picture Show...

Sedan kan jag inte tänka mig att inte önskan att vara annat än spelar in, för, eller hur, Robinson pryder inte kvällstidiningarna längre. Där finns idoler, bönder och bantarmainstream e, medan Robinson, flyttat till en drelativt iskret torsdagssändningstid (i konkurrens med Lyxfällan och det där programmet från den fria televisionen där de det förra Lyxfällan-programledarparet testar nagellack och deodoranter) tuffar på i sin egen takt. Det är inte utan att man känner sig litet balternativ när man tittar på det, som att förföras av den stapplande första säsongen av Project Runway, som att se Antony & the Johnsons på Trädgårn någon gåt ng i mitten av 00-talet (eventuellt med Lars Gårdfeldt på raden framför, jag ser/hallucinerar den mannen vart jag går)... förutom att det här inte är första säsongen av något nytt, utan ca sjuttioåttondede säsongen av någonting otroligt uttjatat. Det är som om de been there, done that, wrecked that shit och sedan sjunkit in i en stilla lunk. Där det inte är en världsangelägenhet längre vem som vann, vem som svek vem och vem som fick varanen.

Och så tror jag, inbillar mig kanske, att programmet har förändrats. Inga varaner, färre middagar, mindre militärträning och mer goddag yxskaft (gräv ned den här stenen, simma tio meter och tillbaka och lös sedan en rebus) i tävlingarna, och rentav den chockerande utröstningen har blivit mer uddlös, då deltagarna får chans efter chans som vore de övärldens svar på kapten Harkness. Och klippningen, klippningen, klippningen. Har den alltid varit så idiotiskt underbar (då talar jag generellt, och inte bara om Daniel/Erik/Ronan-kollaget, även om det var ett nästan obehagligt inslag av "vad gör ni i mitt huvud?")?

Ja. Som ni ser har det gått över styr. Det är skamligt. Och möjligen obotligt. Tack och lov att de inte ska stanna på ön för evigt.

P.S. Mitt ständiga klagomål kvarstår dock, förstås: men herregud bygg något då! ett hus! en brgga! en stentrappa! vadsomhelst bara man får se något konstruktivt!
P.S.2. Att Daniel och Erik är Tulio och Miguel inkarnerade har vi ju redan fastställt, men är inte Mischa läskigt lik Lucy krigarprinsessa Lawless ibland, i stunder av sammanbitenhet? Det förvirrar mig.

I was fated to be a Nature-appointed amateur detective.



Faktum är att jag läste några intressanta böcker under sommaren och våren (ja, rapporteringen är väl kanske inte direkt vad man skulle kalla direkt sådan), varav två var av mer eller mindre ickefiktiv karaktär och i någon utsträckning behandlade eller nämnde Sherlock Holmes. Vad de dock huvudsakligen har gemensamt, Kate Summersdales The Suspicions of Mr Whicher och Graham Robbs Strangers, är att de förmedlar kunskap om sådant som tilldrog sig under 1800-talet. Och inte är de vilka faktarabblande historieböcker som helst, utan något av det mest underhållande jag läst på år och dagar, och högst manande till streckläsning (eller, i Robbs fall, sporadisk sådan).

Om vi så börjar med Summersdales bok, The Suspicions of Mr Whicher or The Murder at Road Hill House, är det ett utsökt återberättande av historien kring ett skandalomsusat mord som begicks 1860 i Wiltshire, och i synnerhet den polisutredning som följde därpå, ledd av den berömde Scotland Yard-detektiven Jack Whicher.

Nu har jag tidigare aldrig tittat åt True Crime-genrens med kvällstidningsestetik utförda omslag annat än med avsmak, och att köpa en bok om ett verkligt mord hade varit mig otänkbart om det inte varit för det retro-tabloida men med dagens mått mätt ytterst smakfulla omslaget, det faktum att den i bokhandeln stod sorterad bland böcker om Storbritannien under 1800-talet (vilken sektion!), samt den uppsjö av förföriska lovord som prydde bokens fram-, bak- och insidor, varav ett kommer från ingen mindre än min neoviktorianska husgudinna Sarah Waters.

Och tack och lov för det! För istället för att frossa i elände, ondska, exploatering och såpoperadimensionerade känslostormar (som till exempel Terry Manners troligen skulle ha gjort) behandlar Summersdale brottet med tillbakahållenhet och objektivitet, och hämtar sin information från tydligt angivna källor (boken innehåller, gud välsigne den, knappt fyrtio sidor av fotnoter). Trots att boken är uppbyggd som en klassisk whodunnit, kronologiskt och med som formellt syfte att finna en förklaring till en obegriplig händelse, är The Suspicions... ofantligt mycket mer spännande och mer av en bladvändare än någon av de mer konventionella handlingsdrivna deckare jag någonsin läst, och handlar egentligen inte om det enskilda brott den beskriver; istället använder Summersdale denna som ett förstoringsglas genom vilket hon betraktar det samhälle i vilket händelserna tilldrog sig (klassproblematiken, det skandalösa intrånget i det heliga viktorianska hemmet), och för att återge den parallella utvecklingen av detektivyrket och detektivromanen. Via den franske brottslingen turned superdetektiv Eugène Vidcoq, vars memoarer skänkte en glans av spänning och glamour till yrket, Poes enstöring och Dickens dystra hus, Whichers våndor när det kom till att lösa Road Hill-fallet och allmänhetens och de samtida deckarförfattarnas tydliga uppfattningar gällande det senare, får vi följa hur ett nytt, modernt fenomen växer fram, och på köpet, kanske lära oss någonting inte bara om detektivgenrens historia, men om dess mekanismer och etymologi, dess förutsättningar och dess omåttliga attraktion.

Ytterst rekommenderad läsning. Den sorts bok man vill läsa om, för att riktigt kunna ta in all information den har att bjuda på.

 

Graham Robbs bok, är mer av en ren faktabok, och saknar formellt subjekt i form av en hårresande ramhistoria – men faktum är att ämnet i sig är såpass hårresande att streckläsning är garanterad. Och när jag säger hårresande menar jag det delvis i positiv bemärkelse, ty den fullständiga titeln på Robbs bok är något så oemotståndligt som Strangers: Homosexual Love in the Nineteenth Century. Av detta skulle man kunna vänta en huvudsakligen ledsam historia – skam, fördömelse, utpressning, utstötning, rättsprocesser...

...men nej, renodlade snyfthistorier finns det gott om annorstädes, och Robb försöker istället återskapa något så galet som en diskret sprudlande viktoriansk gaykultur. Han framför den radikala tesen att kärlek och sex mellan personer av samma kön faktiskt förekom (och det utan att vara väsensskilt från vad vi ser idag) redan innan ordet ”homosexualitet” dök upp i var mans ordbok, och studerar utvecklingen genom 1800-talet (med avstickare bakåt och framåt i tiden) med huvudsakligt fokus på Storbritannien, Frankrike och USA. Förutom att titta på statiskt, facklitteratur, enskilda fall i form av kända personers livshistoria samt läkarjournaler och bekännelselitteratur, ägnas mycket tid åt de fiktivt litterära verk som i någon utsträckning behandlar homosexualitet (Robb har tydligen skrivit biografier över diverse litterära fransmän från samma tid): här får vi föla med på en litterär utflykt som gör stopp vid la Duchesse de Duras, H.C Anderson, Colette, Whitman, Balzac och många till, för att så slutligen och med besked komma fram till – quelle coïncidence! – detektivgenren i allmänhet. Men det återkommer jag till senare.

I boken behandlas även de förändrande attityderna till homosexualitet – från brott och straff i början av seklet till de vetenskapliga (och pseudovetenskapliga) uppfattningar som senare tog över, och till en högre grad än tidigare hjälpte att föra upp fenomenet på tapeten. (Vissa av de mer fysionomiska idéerna låter snarast komiska. ”Är dina fingertoppar spetsiga eller trubbiga?” för att citera ett frågeformulär för självanalys från 1908. Men skrattet fastnar litet i halsen om man jämför med, ”Är ditt pekfinger längre än ditt ringfinger?” ur en BBC-dokumentär, 100 år senare.) Andra ämnen som tilldelas kapitel är som sagt representation i litteraturen, faktiska kärlekshistorier, mötesplatser, tillhåll och inte-jätte-hemliga-sällskap, religion och så i det allra sista kapitlet, kallat ”Heroes of the Modern World”, den homosexuella som just någon slags superhjälte.

Och vem var då den store hjälten under 1800-talet, vem var ett samhällets beskyddare på samma gång som han befann sig på dess utkanter? Om ni sovit er igenom merparten av inlägget (vilket jag förstås uppmuntrar), kan ni få som ledtråd ett av de citat som inleder kapitlet:

 

When you have eliminated all which is impossible, then whatever remains, however improbable, must be the truth.” Suggestivt, eller?


Ty vem möter vi där, igen, vid slutet av Ariadnes garnnystan, om inte den celebra, cerebralt enastående detektiven. Först ut på genrescenen och även först under Robbs lupp är Poes vänskapligt monogama ensamvarg till fransman, Auguste Dupin. Den analys av detaljer som följer är relativt ingående: jag är inte säker på att jag begriper allt, men bortom den kärlek vid första ögonkastet som uppstår vid mötet med berättaren, poängteras särskilt Dupins oförnekliga status som annorlunda. Inte bara lever han okonventionellt, sitter i biblioteket hela dagen och promenerar sedan på natten (ljuvligt!), men hans intellektuella kapaciteter övergår mer än gemene mans, och vem är egentligen den vandrande vilden i Paris, orangutangen eller Dupin själv?

Från Paris är det inte långt till London och, trots en eller annan yrkesrelaterad diss, inte heller från Dupin till Sherlock Holmes. Genom hela boken har Robb lyckats uppehålla ett väldigt ledigt och underhållande språk, med formuleringar så utsökta och rentav vitsiga att jag ibland finner mig själv tvivlande på allvaret.

Just vetenskapligheten når något av en bottennivå i början av detta avsnitt då Robb snabbt konstaterar att ”Everyone already knows, instinctively, that Holmes is homosexual.” (Strangers, s. 260) Jaha? Finns inget som ett ”Alla vet/tycker...”-yttrande för att få slut på en diskussion. Men, Robb har ändå litet research bakom sitt uttalande: för är det inte så, menar han, att alla adaptationer där man försökt ge Holmes en flickvän misslyckats? Nja, jag är inte helt övertygad av denna logik (eller instinkt), men litet kredd ska han ändå få för att hans tes uppenbarligen plockats upp av BBC och Moffat och så övertydligt illustreras i deras nya Holmes-filmatisering, i vilken alla Holmes' bekanta tydligen just förutsätter (instinktivt eller av erfarenhet?) att Watson är Holmes' pojkvän (ingen dålig deduktion, kan man tycka, med tanke på Holmes historiska förhållande till romantik). Tänka sig.

Men, men. Robb bättrar sig och gör en genomgående undersökning även av Holmes karaktär och livsstil, i så mycket lik Dupin, och citerar en och annan uppenbar passage. Vad som dock är mindre förutsägbart (om Robb är predikanten är jag kören, kan vi väl säga), är hur han sedan pekar på en rad efterföljande androgyna detektiver med eller utan avgudande side-kick och med en förkärlek för celibat. Tillsammans med Balzacs homosexuelle bad guy turned polischef Vautrin representerar Dupin och Holmes enligt Robbsen modern variant av den klassiska bilden av en ”sexually ambiguous” shaman; och, i en sista ansats till ordvits, döper han förstås dessa moderna warlocks till just sherlocks. Så simpelt och självklart att det blir bedårande. På frågan om varifrån denna likhet härrör lyfter han fram den förmåga att iakttaga och det detektivarbete som kunde vara livsnödvändiga egenskaper för en homosexuell person under 1800-talet. Vem bättre att navigera det kiminella samhällskiktet, än den som redan asjälv tillhörde en undre värld, där ett sinne för förklädnad och detaljer var oumbärliga.

"The wearing of masks, the street-wise reading of signs, the ability to operate in different milieux: these were the qualifications of the urban homosexual and the private detective." (Strangers, s. 268)

 

Inte så illa, va? Strangers är en sådan där bok som man, även efter att ha läst den från pärm till pärm, gång på gång måste plocka upp för att påminna sig, verifiera, förtjusas och njuta av all denna fakta framförd med stor entusiasm och språkligt flyt. Och om man mot all förmodan sedan skulle finna sig själv utan något nytt att läsa därefter, är listan med citerade verk trettio sidor lång. Och sådant gillar vi.

~*~*~

Rubriken? Nej, inte rör det sig om Dupin eller Holmes utan, förstås, den New York-baserade sekelskiftestransan Earl Lind! Det är nästan så att man inte bara önskar men tror att Robb är något på spåret. Summersdale, om än med annan utgångspunkt, kan sägas vara och traska i samma trakter, då hon citerar den enstörige Edinburgh-detektiven James Levy som beskriver känslan ("like a crave") av att lägga händerna på en skurk:

 

[...] what a glorious grip that was I got of him, I would not have exchanged it for the touch of a bride's hand., with the marriage hand upon her finger... such was my weakness, that when I saw Thomson struggling ineffectually in the grasp of the officer, one whom I had so often sighed for in secret, and eyed in openness... I absolutely burned to embrace the dauntless leader of the gang." (The Suspicions... s. 223)


Moj dorogoj drug, there's a north-east wind coming.

Normalt sett försöker jag, med olika resultat, låta bli att utsätta hitvirrade bloggsurfare för foton föreställande mig själv, men ibland tycker jag att undantag kan vara acceptabla. Till exempel när: min mössa på bilden ändå tar upp mer plats än mitt huvud. Och mössor av sådana dimensioner förtjänar all uppmärksamhet de kan få, särskilt när de syns mot en bakgrund av något så trevligt som snö i Göteborg i November.

Ja, man kan fälla ned den luddiga delen över öron och nacke!

Jag satt förresten just och skrattade åt hur stenansiktet Mycroft i sista delen av Lenfilm-Holmes (His Last Bow, om än med en något annorlunda slutplädering) på sitt kontor hela tiden störs av ringande telefoner, telegrafer och jagvetintevad av teknikens nya under, då det slog mig: kanske är de oändligt enerverande sms:en i BBC-Sherlock den moderna motsvarigheten till detta? En sätt att kommentera hur de moderna kommunikationsmedlen numera lyckas invadera våra liv överallt: inte bara på kontoret men i hemmet, på gatan, på Andra Avenyn, på presskonferensen, på tv.
Och sedan, jag som beskt påstått att minsann, på den gamla goda tiden slapp man åtminstone se telegrammen dyka upp som text i tv-rutan - även där fick jag fel! Ty vad får vi inte se hos Vasily med vänner, om inte ett evighetslångt telegram projicerat över litet gamla arkivbilder. Ack, ack, ack, vad fel jag hade.


Robinson Eldorado.

Okej, så, är det här en gammal tecknad film från Dreamworks eller är det ett klipp med Daniel och Erik som bondar i Robinson 2010?


Jag menar: en stentrappa? På en öde ö? Det kan ju inte betyda annat än att där gömmer sig en hemlig civilisation bakom ett vattenfall.

This is gonna be so good.

Dammit, Ryan.

Att Glee lockar med ett avsnitt med musik från Rocky Horror får mig nästan att vilja ge serien, som ju började så bra (och när jag säger "började" syftar egentligen jag på pilotavsnittet; tonåriga outcasts! som sjunger!) en ny chans. För om de annars ägnar större delen av sin tid åt att ta dåliga låtar och göra de såpass förfärliga som man kunnat förvänta sig, kanske det ändå kunde bli litet trevlig omväxling med förfärliga versioner av bra låtar. Men är det värt det? Eller borde jag kanske helt enkelt acceptera mitt nuvarande förhållande till Ryan Murphy - där jag helt enkelt inte orkar med mer än en säsong av hans tv-serier (och jag försökte, tro mig, med Nip/Tuck, men intre var det med beundran och glädje).
Intressant nog är Glees utomjordiska transvestit en kvinna, och man kan inte låta bkli att tänka att o, hur nyskapande är inte det, en kvinnlig varelse från yttre rymden! härnäst kanske vi får se en kvinna i titelrollen i Doctor Who (outforskad mark om vi inte räknar med Joanna Lumley). Det är väl en någorlunda acceptabel - om än inkonsekvent realiserad - idé. Men men, intressant att notera är att hon inte alls som man hade kunnat tro kommer från en plats Transsexual, utan från Sensational! Det är intressant att se hur trenderna inom intergalaktisk turism utvecklats sedan 70-talet - men å andra sidan; med tanke på hur extremt dåligt det brukade gå för trans-karaktärerna i Nip/Tuck, är det konstigt att resandet från Transsexual till Ryan Murphys universan är inne i något av en lågsäsong?

När jag lyssnade igenom Glee Horror-låtarna på Internet snubblade jag över en notis som måste sägas ha varit något av en uppenbarelse (man ska ju inte tro något man läser, men jag väljer att det ignorera det för en gångs skull). Enligt denna fann Murphy det löjligt att de homosexuella papporna i Modern Family aldrig kysser varandra (något som jag säkert också irriterats över om jag alls förstått tjusningen med Modern Family), och lovade att protestera mot detta genom att i ett kommande Glee-avsnitt låta Britanny och Santana hångla extra mycket!
Ah, så klart! Att man inte kommit på det tidigare! För vad kan vara mer tydligt och radikalt som protest än unga,  smala inte nödvändigtvis lesbiska hejaklacksledare som kysser varandra! Vive la révolution!
Men ärligt talat, och här kommer uppenbarelsen: vore det inte inte ofantligt logiskt om detta faktiskt var det obegripliga, långsökta sätt Ryan Murphy kom på idéerna till sina tv-manus? Hur mycket skulle det inte  förklara? Är Nip/Tuck med sina svindlande vändningar möjligen ett enda stort hopkok av politiska statements=

No, really, I'll walk.

A, finns det något angenämare än att hyra en häst och vagn tillsammans med en god vän lämna storstadens ständiga dis, och ge sig av på en utflykt bland träd och ängar!
Ja, det gör kanske det: Watson ser onekligen mer än lovligt butter ut, men så har han också mycket av det att leva upp till efter att ha fått konkurrens från sin framtida bloggande reinkarnation.

Han är tydligen inte helt okänd, men jag känner då inte igen nye Moriarty; han tycks nämligen inte ha medverkat i varken Miss Marple, Poirot, Foyle's War eller Midsomer Murders. Så redan där är han ju litet skrämmande. Även Kelly Reilly har dykt upp på IMDBs rollista, så nu känns det mer hoppfullt att hålla tummarna för att vi ska få återse Mary. Är månne den lantliga exkursionen ovan rentav ett försök att göra något av Marys kanoniska mystiska försvinnande, där hon kidnappats av Moriarty och Noomi Rapace och hålls fången på någon hed... Vid närmare eftertanke är jag dock inte så säker på att det vore någon större förbättring att gå från saknad till hjälplös mö, så den idén skrotar vi.
Så låt oss, för vår själsros skull, istället ponera att hon byggt sig ett hus ute på heden eller en ståva inne i skogen, där hon numera lever glad och trind med (Moriarty? Rapace? kan vi få in Honeysuckle Weeks på ett hörn?) några hönor och en och annan lösdrivande hund.

Vad kallas förresten den vagn de sitter i? På svenska. Fyra hjul (stora baktill), två säten (inkl. för den som kör), en häst, uppfällbart tak...


"She worshipped fame, and admired famous people of any sort from felons to female impersonators to fiddle players."

- J. Burchill

RSS 2.0
bloglovin