Jag har en utvecklat en ny teori (glöm tidigare villospår) vad gäller Sherlocks Jim Moriartys populärkulturella ursprung. Han är uppenbarligen en reinkarnation av klassiske skurken Ashton, känd från filmen Simon Sez (om ni sett den kan ni skatta er lyckliga, men som visas nedan har den en tillgång: Jérôme Pradon). 

Vi känner genast igenom honom inte bara på kostymen, men på svårtydligheten: är han gay, är han engelsman, är han vid teatern, is he for real...? 

Den ultimata likheten med Jim Moriarty är dock hans art pour l'art attityd till sitt kriminella kall; ovanan att begå brott för skojs skull, för att bekämpa ledan, för att tillfredsställa en nyck. Då vi dessutom vet att Jim har en faiblesse för explosioner, har vi anledning att förutspå att han i säsong två kommer vilja fullfölja Ashtons plan på att spränga Eiffeltornet. Varför? Ashtons odödlgia replik därom är som gjord för att uttalas av Moffats Moriarty.

 "Because it's big and delicious and I'm tired of looking at it!"

Gott nytt år! Bonne année !

(...och bara utifall att Anžej Dežan äntligen skulle villa sig hit: srečno novo leto!)

Om vi så börjar med Summersdales bok, The Suspicions of Mr Whicher or The Murder at Road Hill House, är det ett utsökt återberättande av historien kring ett skandalomsusat mord som begicks 1860 i Wiltshire, och i synnerhet den polisutredning som följde därpå, ledd av den berömde Scotland Yard-detektiven Jack Whicher.

Nu har jag tidigare aldrig tittat åt True Crime-genrens med kvällstidningsestetik utförda omslag annat än med avsmak, och att köpa en bok om ett verkligt mord hade varit mig otänkbart om det inte varit för det retro-tabloida men med dagens mått mätt ytterst smakfulla omslaget, det faktum att den i bokhandeln stod sorterad bland böcker om Storbritannien under 1800-talet (vilken sektion!), samt den uppsjö av förföriska lovord som prydde bokens fram-, bak- och insidor, varav ett kommer från ingen mindre än min neoviktorianska husgudinna Sarah Waters.

Och tack och lov för det! För istället för att frossa i elände, ondska, exploatering och såpoperadimensionerade känslostormar (som till exempel Terry Manners troligen skulle ha gjort) behandlar Summersdale brottet med tillbakahållenhet och objektivitet, och hämtar sin information från tydligt angivna källor (boken innehåller, gud välsigne den, knappt fyrtio sidor av fotnoter). Trots att boken är uppbyggd som en klassisk whodunnit, kronologiskt och med som formellt syfte att finna en förklaring till en obegriplig händelse, är The Suspicions... ofantligt mycket mer spännande och mer av en bladvändare än någon av de mer konventionella handlingsdrivna deckare jag någonsin läst, och handlar egentligen inte om det enskilda brott den beskriver; istället använder Summersdale denna som ett förstoringsglas genom vilket hon betraktar det samhälle i vilket händelserna tilldrog sig (klassproblematiken, det skandalösa intrånget i det heliga viktorianska hemmet), och för att återge den parallella utvecklingen av detektivyrket och detektivromanen. Via den franske brottslingen turned superdetektiv Eugène Vidcoq, vars memoarer skänkte en glans av spänning och glamour till yrket, Poes enstöring och Dickens dystra hus, Whichers våndor när det kom till att lösa Road Hill-fallet och allmänhetens och de samtida deckarförfattarnas tydliga uppfattningar gällande det senare, får vi följa hur ett nytt, modernt fenomen växer fram, och på köpet, kanske lära oss någonting inte bara om detektivgenrens historia, men om dess mekanismer och etymologi, dess förutsättningar och dess omåttliga attraktion.

Ytterst rekommenderad läsning. Den sorts bok man vill läsa om, för att riktigt kunna ta in all information den har att bjuda på.

Graham Robbs bok, är mer av en ren faktabok, och saknar formellt subjekt i form av en hårresande ramhistoria – men faktum är att ämnet i sig är såpass hårresande att streckläsning är garanterad. Och när jag säger hårresande menar jag det delvis i positiv bemärkelse, ty den fullständiga titeln på Robbs bok är något så oemotståndligt som Strangers: Homosexual Love in the Nineteenth Century. Av detta skulle man kunna vänta en huvudsakligen ledsam historia – skam, fördömelse, utpressning, utstötning, rättsprocesser...

...men nej, renodlade snyfthistorier finns det gott om annorstädes, och Robb försöker istället återskapa något så galet som en diskret sprudlande viktoriansk gaykultur. Han framför den radikala tesen att kärlek och sex mellan personer av samma kön faktiskt förekom (och det utan att vara väsensskilt från vad vi ser idag) redan innan ordet ”homosexualitet” dök upp i var mans ordbok, och studerar utvecklingen genom 1800-talet (med avstickare bakåt och framåt i tiden) med huvudsakligt fokus på Storbritannien, Frankrike och USA. Förutom att titta på statiskt, facklitteratur, enskilda fall i form av kända personers livshistoria samt läkarjournaler och bekännelselitteratur, ägnas mycket tid åt de fiktivt litterära verk som i någon utsträckning behandlar homosexualitet (Robb har tydligen skrivit biografier över diverse litterära fransmän från samma tid): här får vi föla med på en litterär utflykt som gör stopp vid la Duchesse de Duras, H.C Anderson, Colette, Whitman, Balzac och många till, för att så slutligen och med besked komma fram till – quelle coïncidence! – detektivgenren i allmänhet. Men det återkommer jag till senare.

I boken behandlas även de förändrande attityderna till homosexualitet – från brott och straff i början av seklet till de vetenskapliga (och pseudovetenskapliga) uppfattningar som senare tog över, och till en högre grad än tidigare hjälpte att föra upp fenomenet på tapeten. (Vissa av de mer fysionomiska idéerna låter snarast komiska. ”Är dina fingertoppar spetsiga eller trubbiga?” för att citera ett frågeformulär för självanalys från 1908. Men skrattet fastnar litet i halsen om man jämför med, ”Är ditt pekfinger längre än ditt ringfinger?” ur en BBC-dokumentär, 100 år senare.) Andra ämnen som tilldelas kapitel är som sagt representation i litteraturen, faktiska kärlekshistorier, mötesplatser, tillhåll och inte-jätte-hemliga-sällskap, religion och så i det allra sista kapitlet, kallat ”Heroes of the Modern World”, den homosexuella som just någon slags superhjälte.

Och vem var då den store hjälten under 1800-talet, vem var ett samhällets beskyddare på samma gång som han befann sig på dess utkanter? Om ni sovit er igenom merparten av inlägget (vilket jag förstås uppmuntrar), kan ni få som ledtråd ett av de citat som inleder kapitlet:

”When you have eliminated all which is impossible, then whatever remains, however improbable, must be the truth.” Suggestivt, eller?

Ty vem möter vi där, igen, vid slutet av Ariadnes garnnystan, om inte den celebra, cerebralt enastående detektiven. Först ut på genrescenen och även först under Robbs lupp är Poes vänskapligt monogama ensamvarg till fransman, Auguste Dupin. Den analys av detaljer som följer är relativt ingående: jag är inte säker på att jag begriper allt, men bortom den kärlek vid första ögonkastet som uppstår vid mötet med berättaren, poängteras särskilt Dupins oförnekliga status som annorlunda. Inte bara lever han okonventionellt, sitter i biblioteket hela dagen och promenerar sedan på natten (ljuvligt!), men hans intellektuella kapaciteter övergår mer än gemene mans, och vem är egentligen den vandrande vilden i Paris, orangutangen eller Dupin själv?

Från Paris är det inte långt till London och, trots en eller annan yrkesrelaterad diss, inte heller från Dupin till Sherlock Holmes. Genom hela boken har Robb lyckats uppehålla ett väldigt ledigt och underhållande språk, med formuleringar så utsökta och rentav vitsiga att jag ibland finner mig själv tvivlande på allvaret.

Just vetenskapligheten når något av en bottennivå i början av detta avsnitt då Robb snabbt konstaterar att ”Everyone already knows, instinctively, that Holmes is homosexual.” (Strangers, s. 260) Jaha? Finns inget som ett ”Alla vet/tycker...”-yttrande för att få slut på en diskussion. Men, Robb har ändå litet research bakom sitt uttalande: för är det inte så, menar han, att alla adaptationer där man försökt ge Holmes en flickvän misslyckats? Nja, jag är inte helt övertygad av denna logik (eller instinkt), men litet kredd ska han ändå få för att hans tes uppenbarligen plockats upp av BBC och Moffat och så övertydligt illustreras i deras nya Holmes-filmatisering, i vilken alla Holmes' bekanta tydligen just förutsätter (instinktivt eller av erfarenhet?) att Watson är Holmes' pojkvän (ingen dålig deduktion, kan man tycka, med tanke på Holmes historiska förhållande till romantik). Tänka sig.

Men, men. Robb bättrar sig och gör en genomgående undersökning även av Holmes karaktär och livsstil, i så mycket lik Dupin, och citerar en och annan uppenbar passage. Vad som dock är mindre förutsägbart (om Robb är predikanten är jag kören, kan vi väl säga), är hur han sedan pekar på en rad efterföljande androgyna detektiver med eller utan avgudande side-kick och med en förkärlek för celibat. Tillsammans med Balzacs homosexuelle bad guy turned polischef Vautrin representerar Dupin och Holmes enligt Robbsen modern variant av den klassiska bilden av en ”sexually ambiguous” shaman; och, i en sista ansats till ordvits, döper han förstås dessa moderna warlocks till just sherlocks. Så simpelt och självklart att det blir bedårande. På frågan om varifrån denna likhet härrör lyfter han fram den förmåga att iakttaga och det detektivarbete som kunde vara livsnödvändiga egenskaper för en homosexuell person under 1800-talet. Vem bättre att navigera det kiminella samhällskiktet, än den som redan asjälv tillhörde en undre värld, där ett sinne för förklädnad och detaljer var oumbärliga.

"The wearing of masks, the street-wise reading of signs, the ability to operate in different milieux: these were the qualifications of the urban homosexual and the private detective." (Strangers, s. 268)

Inte så illa, va? Strangers är en sådan där bok som man, även efter att ha läst den från pärm till pärm, gång på gång måste plocka upp för att påminna sig, verifiera, förtjusas och njuta av all denna fakta framförd med stor entusiasm och språkligt flyt. Och om man mot all förmodan sedan skulle finna sig själv utan något nytt att läsa därefter, är listan med citerade verk trettio sidor lång. Och sådant gillar vi.

~*~*~

Rubriken? Nej, inte rör det sig om Dupin eller Holmes utan, förstås, den New York-baserade sekelskiftestransan Earl Lind! Det är nästan så att man inte bara önskar men tror att Robb är något på spåret. Summersdale, om än med annan utgångspunkt, kan sägas vara och traska i samma trakter, då hon citerar den enstörige Edinburgh-detektiven James Levy som beskriver känslan ("like a crave") av att lägga händerna på en skurk:

[...] what a glorious grip that was I got of him, I would not have exchanged it for the touch of a bride's hand., with the marriage hand upon her finger... such was my weakness, that when I saw Thomson struggling ineffectually in the grasp of the officer, one whom I had so often sighed for in secret, and eyed in openness... I absolutely burned to embrace the dauntless leader of the gang." (The Suspicions... s. 223)