Je marche dans dans les villes

Nu på vintern, då stan ligger täckt av is och jag av försiktighet/rädsla låter cykeln stå orörd och istället promenerar överallt, är det viktigt att fylla eventuella bärbara musikspelare med musik musik som manar framåt och till rask gångtakt. Ja, till framgång, rentav.

Så voilà några av mina favoriter (Marc Almonds "Heart on snow" undantagen, då jag ju hade med den i ett annat inlägg alldeles, alldeles nyligen):

Vad kan möjligen överträffa en låt som faktiskt handlar om att vandra genom städer?Om ett fruktlöst sökande efter det omöjliga kombinerat med en aldrig sinande vilja att knalla på (<- den allmängiltiga tolkningen)...  Det är nästan så att man vill skutta fram. (Av samma artist ska förstås nämnas i synnerhet Tout va bien, som det kan vara läge att knappa fram när man har riktigt bråttom, och i allmänhet hela albumet Le rouge et le rose, som innehåller mången en pärla av fransk teatralisk musikkonst.)


I've seen you wandering, baby, up and down my street? Möjligen ett svar på låten ovan, från kvinnan som tröttnat på att se Jean stup i kvarten smyga förbi på jakt efter onämnbara passioner, och tänker: allez, mon petit Jean, venez donc à diner!


Sazzy, liksom.


Ingen vanlig marsch till promenad, men en saligt surrealistisk vansinnesflykt genom staden.


Oundgängligt är förstås soundtracket till Les chansons d'amour. Det att vandra genom en stad, tonsatt till perfektion. P.S. Se filmen !!! !!! !!!


Cali inger känslan av att faktiskt röra sig framåt med just lyckan som det svårfångade målet.


Och om staden den sköna i sin gråskala, efter timmar och timmar till fots, förlorat sin charm och sin förmåga att förundra, är det kanske dags att fundera på ett byte av dekor. Så stämmer vi då möte vid tågstationen!

Litet musikaliskt vemod.

Jag såg på Google Analytics att någon skulle ha hittat till min blogg genom att söka på frasen "kall och frusen ligger ängens tuva". Först och främst gläder det mig att någon kommer på tanken att googla just denna strof, och därutöver i lika grader förtjust och bestört att se att min blogg - faktiskt - dyker upp där vid en testsökning.

Tyvärr hittar jag nu inte Frusen tuva på youtube, så därför får vi nöja oss med ett annat spår från Maritza Horns lämpligt betitlade Jämmer och elände, den ej mindre sorgesamma Harpan.



Vad som dock skiljer Frusen tuva från de andra klassiska skillingtrycken på skivan är att den inte berättar någon historia: den är en meditation kring likheterna mellan den mänskliga existensen och ängens frusna tuva, och först om vi tar en titt i texthäftet får vi veta (? om jag minns rätt, det var några år sedan) att tkvinnan som skrivit texten som barn hade blivit såld av sin fader för en flaska brännvin...

Kall och frusen ligger ängens tuva
Kan ej, får ej någons väg förljuva
Kall och frusen, gömd i snö och driva
Intet har hon, intet kan hon giva

Men om sol och vår de kommer bara
Tuvan kunde åter blomprydd vara

Ängens tuva liksom mångens hjärta
Med dess dolda trånad dolda smärta
Ville älskas, ville kärlek giva
Möttes blott av köld och snö och driva

Möttes blott av köld av världen kalla
Oförstådd hon gick förbi av alla

Men om sol och vår de kommer bara
Tuvan kunde åter blomprydd vara

She's addicted to nicotine patches.

Det obligatoriska dra-uppmärksamheten-från-föregående-svammelinlägget-inlägget får ikväll bestå av en video, närmare bestämt Tori Amos' gamla Spark, som jag haft på hjärnan sedan jag läste om Holmes '10s faiblesse för nikotinplåster.


Tori Amos - Spark
Uploaded by popefucker. - Music videos, artist interviews, concerts and more.

She's afraid of a light in the dark
, onekligen. Jag misstänker att nye Sherlock "jag löser brott efter läggdags" Holmes gnistrar i direkt solsken, och ack, hur pinsamt vore det om det kom fram att han är släkt med den romantiske hjälten i en ökänt sentimental ungdomsbok?

Musikterapi.

Det är alltid till lika stor förskräckelse när ESC är slut, för att ligga mer eller i träda under något knappt halvår. Så, varför inte skölja bort den bittra eftersmaken med en hälsosam blanding av vanlig, ickeeurvisionär musik (åtminstone i väntan på eventuella uppdelade jury/teleröster som förstås isåfall är som gjorda för att analyseas sönder och samman.)








Helt apropå rapporterade
The Sun (tja) häromdagen att BBC skrotat den redan inspelade piloten till Gatiss/Moffats moderniserade Sherlock Holmes (men senare voilà istället tre nya avsnitt), och citerar en insider-källa som gör den finkänsliga observationen: "It must have been a real stinker." Vilken underbar analys.

Hur många böcker har Gatiss förresten skrivit om Lucier Box? Tre? Är den tredje isfall värd att läsa? I min mening var den andra inte nära på lika underhållande som den första, och då inte bara därför att jag omljligt kan förstå varför man vill förflytta handlingen från sent 1800 till, vad kan det ha varit, mellankrigstid.

Small wonder.


Varje år kring påsktider gör jag en kulturell vallfärd, strax under tre timmar med tåg. Eller, ja, jag har bara gjort det två år i rad, men som talesättet säger förkunnar är ju två gånger en vana, så att kalla det en tradition bör inte vara alltför mycket av en överdrift. Förra året rörde det sig om en musikalweekend i Paris (où, il y a un an presque exactement, j'ai rencontré la fabuleuse Poudre de fée et ses amis), och nu häromdagen gav jag mig med stor nervositet iväg mot den exotiska, sydliga och för mig helt okända staden Malmö för att bevista en konsert med  den fantastiska Baby Dee, som under sitt senaste Sverigebesök bara skulle spela där och i Stockholm. Och som jag trots intensivt lyssnande under några (jag har starka minnen av att ha lyssnat på hennes musik i min digitala musikspelare hela julhelgen, läsande DuMauriers Rebbeca, när jag gick tvåan i gymnasiet) år aldrig hade sett live.



Evenemanget tilldrog sig passande nog i vad som tycks vara en gammal (i betydelsen ”före detta” snarare än ”åldersdigen”) kyrka gone wild nattklubb kallad Babel, mycket trevligt om än litet kyligt (bokstavligt, konkret talat alltså, om man är van vid bastun på översta balkong på operan i Tours). Stället svämmade väl inte direkt över av besökare igår kväll (och enligt vad jag lyckades tjuvlyssna till händer det att där är mycket mer folk), men jag tycker nog ändå att vi som var där kompenserade ganska bra för vårt blygsamma antal genom entusiasm.


Stjärnan dök så upp flankerad av två unga (väldigt unga) män som ackompanjerade på cello och kontrabas, medan Dee själv rörde sig mellan piano, harpa och (…) dragspel. Hon var kortklippt och stylad i en salig blandning av mönster och material, och påminde litet om, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här så att det blir förståeligt och låter bra, men: som en obestämd något äldre kvinna någonstans i Hyssna/Sätila-trakterna besittande ett lagom anspråkslöst yrke och som klär sig i det hon tycker är fräsigt. Jag är inte säker på att den associationen drabbade majoriteten av konsertbesökarna, nej. Högst subjektiv. (För att verkligen uttömma temat: basisten var stylad som en 14-åring. Typ. Jag tror att det var hans frisyr som fick mig att tänkta på någon av tonåringarna i Degrassi: The Next Generation. Jag själv? I en nyskapad klänning, som en kaotisk sommardag, övervuxen av blommor och blader.)


Nå, det var ju trots allt inte en modevisning (men som A. Scarlett sade: make the world your runway!) utan ett musikaliskt evenemang, så möjligen bör jag även nämna något åt det hållet. Jag har ju som mer eller mindre bekant en ovana att uttrycka kritik mot singer-songwriters som ackompanjerar sin ofta inte speciellt extraordinära texter genom att taktfast klinka på ett piano (tryck ned hela ackordet en gång per taktslag, ungefär), då jag finner denna praktik både enerverande att lyssna till och varande ett slöseri på instrumentets trots allt mycket stora potential. Men tack och lov finns många undantag från denna trend, och med bara cello och bas i bakgrunden fick Baby Dees fantastiska pianospel verkligen lysa. Inte nog med att hon spelar (och sjunger, för den delen) med hela kroppen, som om det rörde sig om en pardans mellan henne och pianot, men låtarna, arrangemangen, känslan och livfullheten, uppriktigheten. En av konsertens musikaliska höjdpunkter var när hon framförde The dance of diminishing possibilities, som i min mening tjänade otroligt mycket på att göras live – och då med en sådan dramatik, livlighet, och utsökt bluesig energi som helt enkelt inte kommer fram på skiva. Som sagt spelade hon ju sedan även harpa, mycket vackert och fascinerande (och jag älskade verkligen den avskalade kombinationen av de klassiska stråk&stränginstrumenten) och som intro, litet dragspel. Även sången är ju – svårbeskrivlig, finner jag – känslosam mer än något annat. Hon sjunger som om hon berättar (med sång, prat, viskningar, skratt) något som det verkligen är, och då får det låta som det låter och – i slutändann blir det utsökt teatralt som i vissa av låtarna från Safe inside the day, eller mer frekvent, hjärtskärande (eller kanske lagande) vackert som i de högst rekommenderade tidigare, i vissa fall nyligen nyutgivna, stillsamma kompositionerna (för att ta ett exempel från igår kväll: Half a chance).


Slutligen kan jag meddela att the star of the evening även var fantastiskt trevlig mot vissa pinsamma lovordsstammande fans som eventuellt kan ha försökt uttrycka sin stora beundran då denna efter konserten hade installerat sig någonstans vid garderoben.


That robin from a world away

Det sägs ju att man av försiktighetsskäl inte ska ta ut glädjen i förskott, och jag har väl själv en viss tendens att så att säga måla hin håle på väggen, men å andra sidan inser jag att även den glädjefyllda förväntan är värtd något i sig. Så om allt går som planerat beger jag mig till Malmö (för första gången! hur sha jag hitta? har de någon tunnelbana?) i slutet av månaden för att gå på konsert. Baby Dee. Jag kanske inte nämnt det så ofta här, men jag älskar, älskar hennes musik.


På tal om Kosheen.

Jag minns att jag, inspirerad av en rescension i den kortlivade Women Who Rock (AKA den enda musiktidningen värd att läsas) hade planerat att köpa Kosheens "Resist" på Skivhugget, på den tiden då det fortfarande fanns ett flertal välsorterade skivaffärer i Göteborg. När expediten skulle plocka fram skivan åt mig för provlyssning visade det dock sig att tyvärr var försvunnen. Så mycket för att på grund av stöldrisk inte förvara skivorna i omslagen. Och det var den anekdoten, och voilà min favoritlåt från nämnda "Resist", Empty skies.


Klaus.

För att som brukligt försöka ta udden av/dra eventuella besökares uppmärksamhet från föregående sentimentala inlägg, I give you, quite desperately, un poco de youtube (för att överjordiska kontratenorer som bär regnkappa inomhus är framtiden, och melankoliska operaarior passar så utsökt efter midnatt):


Giant eggs! Sci-fi! Giant cone hats!

Härom veckan när jah skulle städa plockade jag fram min gamla (allt är relativt) Pet Shop Boys-skiva, den där trippel-cd samlingsplattan de gjorde för några år sedan, och påmindes om hur superba vissa låtar är. "Left to my own devices" kommer möjligen alltid ligga mig närmst om hjärtat, men det bhindrar mig inte från att vidga mina vyer bortom viktorianska västar och klockkedjor till exempel till den här...


... and the willing sinners.

Min favoritlåt att citera. I wouldn't cross the street to meet him, men Marc Almond är en superb artist.


La Joie de Vivre

Jag kände för att publicera den här videon, utomordentligt fångad på film av systern min, litet som en allmän ursäkt för hur mitt humör ibland kan te sig litet väl spännande och omväxlande.


Sämre sångerskor finns det väl. Ändå. Typ. (Våga inte säga emot mig vad gäller det.) I vilket fall som helst, om ni inte står ut med mitt galande - hoppa ändå direkt fram till ca 03:40, då jag niger och går av scenen, för att skåda hur snyggt en extraordinärt fabulös Bea Szenfeld-klänning kan röra sig.

O, ljuva, ljuvliga Kulturskolan i Mark. Låt dem inte göra nedskärningar hos dig.

Parentes.

(I ett inlägg nyligen publicerat i BloggenSomInteFårNämnasVidNamn syns en bild på Beth Ditto och frågeställningen "Vad skulle folk säga om jag skrev att alla borde se ut som henne istället för Vicky Beckham? Ha!" (som bygger på föreställningen att storlek noll är socialt oaccepterat och allmänt hatat medans övervikt daltas med av alla Politiskt Korrekta människor). Honey. Att Beth är superinne är så gott som ett under, ett tecken på att människor (åtminstone i trendernas namn) faktiskt kan tänka sig att acceptera eller uppskatta en person vars utseende inte fullt stämmer överrens med rådande smala skönhetsideal, och som desstom som körsbär på tårtan dessutom är en lesbisk rrriot girl med en transgender partner.
   Både Beth och Victoria är snygga och fierce, även om ingen av dem har Jackie Warners träning-och-smoothies-i-LA-kropp. Uppenbarligen, men det är inget att diskutera. Må vara att Victorias kroppsform får viss negativ uppmärksamhet, men ärligt talat, hur talande är det inte att den senare nämns på bloggen i fråga först när författaren vill ge exempel på en populär kvinnlig kändis vars vikt ligger väldigt långt ifrån Vickys.)

Min poäng är: nämn inte Beth i idiotiska sammanhang.)


Som en kristallkula.

Jag såg en länk till det här klippet på en hemsida om Xena: Warrior Princess, av alla ställen, och kunde inte låta bli att titta efter vad det var som var så extraordinärt. Och. Jag skulle aldrig få för mig att frivilligt se på ett program som Talang (det är spretigt, och kryllar av läskiga små barnstjärnor) men jag kan sänka mig till att erkänna att det ibland kan finnas vissa rörande inslag. Jag kan totally se mig själv där om 30 år, en uträknad, utskrattad, lätt gråhårig ogift musikalnörd som bor med sin katt... jag behöver bara putsa litet på min sång. Typ. Men så har jag ju några decennier på mig.


Susan Boyle on Britain Got Talent
by dwarthy

Att vela tills det är försent. Fungerar alltid.

Omg alla Jay Brannans tre inplanderade konserter i Paris i maj (på Le Sentier des Halles, my, det låter bekant) är slutsålda! Sure, de har lagt till extraföreställningar, men den ena är för sent (för att ta sig hem till Tours samma dag) mitt i veckan och den andra på lördag kväll. Den 16e. Which is not gonna happen, eftersom jag den dagen kommer vara upptagen med att försöka rösta på Malena Ernman (vaddå "måste ta sig från semifinalen"?) från mitt nya franska mobilnummer.

Det här är ett utmärkt exempel på hur velighet kan vara ett sätt att spara pengar. En mindre teaterbiljett, två mindre tågbiljetter att betala. Det räcker till mer än en chailatte och en morotskaka på Starbucks.

Allmänbildning.

Igår, när jag för tvåmiljontefemtioelfte gången lyssnade på Marc Almonds ryska album, det fantastiska Heart on Snow insåg jag plötsligt - som en blixt från klar himmel - och för första gången att jag ju mycket väl kände igen rösten som sjunger tillsammans med Marc på If your affectionate smile has gone. Det rådde inga tvivel, förutom om varför jag inte tänkt på det tidigare, om att det är - ingen mindre än - (de gamla ESC-deltagarna) Mumiy Trolls sångare Ilya Lagutenko som lånar sin stjärnglans och ryskakunskaper till låten.

Mumiy Marc. Vilken utsökt kombination.

G.L.O.R.I.A. in excelsis deae


Om Patti Smith är bra och Lucy Lawless är bra, säger det ju sig självt att en kombination inte kan bli annat än utsökt. (Lucys byxor. typ, är däremot så hypnotiskt förbryllande att jag iväjer att nte kommentera dem.) Och märk att jag gjorde omfattande research på google för att få fram inläggsrubriken, med vad som förhoppningsvis är en korrekt - i sammanhanget och i allmänhet - dativform av dea. Det är sant att få saker är så roliga, intressanta och lärorika som att söka svar på djupa grammatiska spörsmål med hjälp av interwebben.

Our love has changed... it's better.

Pojkband är ett av de fenomen från min barndom som gör mig mest nostalgisk, och som alltid tycks ha ett rosa skimmer omkring sig. Jag tänker mig att de ändå stid för något... sympatiskt. Snällt. Hursomhelst blir jag följakltigen nostalgisk och varm i hjärta när jag tittar på gamla Boyzones nya video, "Better." Se, de är all grown up, även om det väl kanske är ett tag sedan ordet "boyband" gav en korrekt beskrivning av bandet, och Better är en kombination av ett sound som de haft sedan 90-talet, och en video som inte hade sett ut som den gör idag om den hade spelats in på andra sidan om milleneskiftet.


På tal om pojkband såg jag på Pressbyrån ett specialnummer av någon tysk musiktidning, helt tillägnat Tokio Hotel och ver ni vad? Jag tyckte det var fint, på något vis. I allmänhet känns Tokio Hotel som någon slags tidiga Hansons, fast med mer smink (och inte lika bra), och en än mer imponerande förmåga att tull synes aldrig åldras. Den där überhypen kring en grupp med tre tonåringar med tydlig personlig stil (pojkflick/flickpojk/en, han med dreads som liknar en väldigt ung Boy George ibland och, um, den där tredje medlemmen) som framför trallvänliga låtar med ofullvuxna röster känns så bekant, så trygg på något sätt. Med risk att låta gammal och mer moraliserande än vad jag är, måste jag säga att i en musikindustri befolkad av obegripligt egocentriska och frekvent svärande hiphopare, avklädda sångerskor som extraknäcker som exkotiska dansare i sina musikvideos, en Britney som funnit sig själv i någon slags sexdrypande semielektronisk superproducerad stil (och märk att jag tycker att många av de här sakerna är bra) är jag glad att se ett kompliment i form av någonting som likande de överidoliserade pojkband jag själv växte upp med. Jag känner att något av essencesn hos Hanson, Backstreet Boys osv finns i band som Tokio Hotel, även om förpackningen förstås som sig bör är anpassad till 2000-talet. Det var generellt sett inte bättre förr och det är inte alltid det är bättre nu, men jag blir nostalgisk (trots att jag är medveten om hur skrattretande det kan vara när 19-åringar drömmer om den gamla goda tiden) när jag tycker mig känna igen någots fanss där förr, lokaliser den röda tråden som håller utvecklingen samman. Jag svamlar bara, så ignorea gärna hela stycket efter videon.

'Nuff said.
(Men förresten: varför har jag varit i sammanlagt tre ica-affärer idag utan att hitta Valios laktos(och löpe-)fria cottage cheese? Jag som hade planerat och sett fram emot hela veckan att göra laktovegetarisk ostkaka i helgen, och så plötsligt idag är huvudingrediensen försvunnen från butikshyllorna? Var i hela världen har de gömt den? Eller är den någon slags blockad...? Kalvslaktarlobbyn som köpt och bränt hela lagret för att de är upprörda över att det görs keso utan löpe?)

You know you can follow my voice.

Vanligtvis har Idol fått mig att känna mig osäker och rädd för att någonsin öppna munnen och sjunga igen. Men i år har något förändrats (med mig, eller programmet, vem vet), för snarare än den tidigare avskräckande inverkan har jag nu istället känt mig uppmuntrad - för om andra människor som inte kan sjunga till och med får uppträda i tv, varför skulle inte jag också kunna göra det (om man nu byter ut "tv" mot "blogg som ingen läser")? Det är något av en punkattityd liksom, alla kan om de vill. Eller en Gunde-Ingenting-Är-Omöjligt-Svan-attityd, om man så vill.
Så here you go. Min ovärdiga men kärleksfulla tolkning av Wicked Little Town. Och vet ni vad, om jag inte kan spela gitarr så är jag iallafall uppriktig nog att erkänna det.

 

Fast vad var det egentligen som hände med fru Lot, när hon vände sig om?

I'm aware what the rules are, but -


En kort kärleksförklaring till Otep Shamaya, och till Women Who Rock

Jag är generellt inget större metalfan (även om min musiksmak hela tiden förändras i perioder), men Otep är det där undantaget som jag alltid kommer att tycka om, trots att hennes musik skiljer sig såpass från det mesta andra jag lyssnar på. Hon är cool, hon är begåvad, hon är smart, hon är - av högst sekundär betydelse men ändå - förstås snygg, och hon arbetar och utför stordåd i en av de mest mansdominerade av musikstilar jag kan tänka mig.

Dave Navarro's Spread TV: Otep Shamaya: Spread TV Interview: EP 14

Powered by
maniaTV.com

En intressant anekdot är förresten att jag upptäckte Otep genom den fantastiska men kortlivade tidningen Women Who Rock, som gavs ut i några (alltför få) nummer för ett antal år sedanom och skrev om bra, coola och ofta musikaliskt väldigt olika kvinnliga artister och musiker, samt om musikskapande i sig. Föga oväntat fick tidningen kritik från alla tänkbara håll för att den var så uppriktig med sitt könsseparatistiska urval - till och med namnet avslöjade ju att det här var en publikation som förenklat skulle kunna sägas välja medverkande artister på grund av kön. För finns det något som många människor tycks vara högst rädda för är det kvotering - och då menar jag inte den där vanliga, subtila sorten, som till exempel låter män ta upp nästintill allt sidutrymme i många andra musiktidningar, utan den explicita typen där urvalskriterierna tydligt redovisas och förklaras på förhand.
   Jag minns när en annan tidning, typ Rolling Stone eller något dylikt mainstream-populärt, gjorde ett temanummer på just "kvinnor i rock". Detta innebar att halva tidningen tillägnades intervjuer med och artikllar om alltifrån Britney till Cher till... jag vet inte vem, men det är inte det viktiga, poängen är att den andra halvan, som inte tillhörde "temat", utan bara bestod av vanliga "ickekvoterade" inslag, handlade om manliga musiker. Så om man hade velat vara litet krass kunde man alltså ha döpt om temanumret till "Women AND men in rock", uppmanande läsaren till att "take a peak beyond your male homosocial desires and find a fascinating binary gender system".
   Jag var ung och msuikaliskt relativt obildad när jag började läsa Women Who Rock, det var innan jag (världen?) Internet insåg Internets fantastiska potential för spridandet av musik som inte spelas stupikvarten på radio, och vad tidningen (trots de brister den, liksom alla andra publikationer, må ha haft) gjorde för mig var att den samlade, informerade och tipsade om coola och intressanta kvinnliga artister som det annars hade tagit en evighet för mig att upptäcka en i taget.


Tidigare inlägg