Statusuppdatering
Jag befinner mig på norra Öland. Tågresan var avslappnande och fab; tåget blev någon timma försenat (hade ingen anslutning att oroa oss för, som tur var) pga växelproblem i Göteborg, och då vi tvingades stå och invänta andra tåg några 20 minuter på en station i Småland bjöd tågpersonalen (i sina eleganta små uniformer!) på kaffe/te/varm choklad, ställde ut termosar och tillbehör i vagnen utanför den lilla kiosken. Sådant gör mig glad. När det bjuds kaffe etc, som kompensation-tidsfördriv-mysfaktorförhöjning-bondingupplevelse.
Jag såg förresten nya UR-programmet "Välkomna nästan allihopa", älskade det för att jag alltid tyckt om den pedagogiska, ftertänksamma men tydliga UR-stilen, för att det var intressant och för att jag har saknat att någon tar upp la Karlssons förflutna (hans förhållandevis oproblematiska status som skojigt provokativ mysfarbror förbryllar och besvärar mig) och insåg plötsligt hur otroligt lik snygg-Sarah Silverman Doreen Månsson är, till sättet eller utseendet. Skåda de båda skänheterna härnedan:
Såg även SVT24-reprisen av Debatt om kommuner med över/underskott som blev till debatt om landsbygdens vara eller icke vara mellan Jag-kan-inte-uttala-r/Qu'ils mangent de la brioche2000 och En Brokig Skara Med Allsköns Dialekter/rött hår. Det var fascinerande, stundtals intressant och bara stundtals freakshow.
Peace.
Quick, Watson, the needle!
Först oh främst måste jag påpeka att för gudinnas skull, det här är inte en biografi. Den framställer detaljer alltför specifika för att vara annat än förstahandsfakta - något som de ju uppenbarligen inte är - och fatta det här: boken innehåller inte en enda not eller källhänvisning. Jag jämförde detta med en Mary Wollstonecraft-biografi i min bokhylla, och fann att denna innehöll runt 50 (femtio!) källhänvisningar i form av slutnoter per kapitel.
Att döma av bristen på källor är The Man Who Became Sherlock Holmes ren fiktion, om än med verkliga karaktärer i huvudrollerna (att det sedan finns en touche av RPS gör det inte bättre), vilket även skulle förklara författarens inblick i Jeremys känsloliv.
I min mening borde den snarare läsas som en "fiktiv biografi", i Sara Stridsbergs ord en "litterär fantasi" över Jeremy Brett, i stil med Joyce Carol Oates' "Blonde" (om Marilyn Monroe), nämnda Stridsbergs "Drömfakulteten" (Valerie Solanas) eller Colum McCanns "Dancer" (Rudolf Nureyev), men även i det fallet finns ett problem: som roman bedömd är den helt enkelt så gräsligt uselt skriven. Jag tänker mig att Manners när han skulle skriva boken konstaterade att det rent biografaska inte räckte till för att skapa det verk han såg framför sig (skandalöst! tabloider! spekulativ! sjukdom! lidande!), gav upp alla ansatser att skriva en korrekt biografi och istället bestämde sig för att skapa en roman, en litterär fantasi över huvudpersonens liv. Helt dum var han dock inte: vid genomläsningen av den färdiga romanen insåg han själv att den totalt saknade de litterära kvaliteter som krävs för fiktion och att hans enda chans att inte bli totalsågad som författare var att framställa den som en - oh goodness - biografi, då löftet om "sanning", "avslöjanden" mer ofta än sällan får människor (inklusive jag) att sänka sina litterära kvalitetskrav.
Den blir till ulven som klätt ut sig i fårakläder, helt enkelt för att han som ulv är den svagaste i sin flock.
Now that's it for det litterära. Som roman är den under all kritik, som biografi utan grund, som meditation över någons liv sensationalistisk, och som Text i Verkligheten faktiskt ganska... offensive. Vad blir det på svenska? Kränkande? Upprörande? Förargande? Redan i Introduktionen fastslår han att "en stark men depressiv mor och en svag far kan öka risken för manodepression" (nämns jämsides med trauman och hormonförändringar); jag vet ärligt talat väldigt litet om sjukdomen ifråga, men ärligt talat, det ensamma faktum man är (vit, heterosexuell?) tabloidkåt man på nittiotalet ska bannemej ursäkta en total brist på genusperspektiv i eventuella pseudovetenskapliga påståenden.
En stark men depressiv far är ju det bästa man kan önska sig! Och en vek mor är en god mor! Men gudhjälpe den som växer upp med en dominant mamma; i värsta fall, och troligen, blir han både manodepressiv och homofil. Bäst egentligen att undvika mammor i allmänhet, ja, varför inte ett par bögpappor? / Sigmund Freud
Vidare. Jag tycker att det är bra att vara efterklok; mycket bättre än att inte vara klok alls. Om man nu bestämt sig för att helt strunta i autenticitet, varför inte försöka åstadkomma något positivt med det man hittar på? I efterhand visa framåtanda, vidsynthet? Varför älta bisexualitet som något ångestframkallade, en avvikelse orsakad av barndomstrauma (inte den dominanta modern, för en gångs skull; om man läser hela boken får man reda på vad som hände i kolskjulet?), när det istället kunde ha framställts - med efterklokhet - som något vackert, den gåva det borde vara, - jag vill inte låta klyschig men - en förmåga att älska människor, ja, helt enkelt, en förmåga att älska. Tacka gud för den. Och minns att om det är något som framkallar ångest är det samhället, under Jeremy Bretts tid mer än idag, vill jag efterklokt påpeka.
Och allt detta har jag kommit fram till efter att ha läst Introduction och skumläst litet här och var. Och då har jag medvetet undvikit de senare kapitlen som fokuserar på Jeremys manodepression. Jag tror inämligen inte, förstås påverkad av recensioner likväl som av bokens inledning, att Manners klarar av att skriva om det. Respektfullt, sakligt, proportionerligt; du förstår Terry Manners, det finns "litterära fantasier" som jag läst och älskat, jag är inte emot formen, men jag tänker att det finns en viss en viss grundförutsättning när man fabulerar kring en verklig människa: det räcker inte att bara skriva. Du måste förtjäna det.
Är det förresten inte underbart när läsarna tar källkontrollen i egna händer och berikar biblioteksböcker med upplysande noter?
Jag ber om ursäkt för fotokvaliteten, men för att klargöra kan jag meddela att texten i marginalen lyder "Detta sade han aldrig!" och med all trolighet refererar till den understrukna meningen "Quick Watson, the needle!"
Om någon (hur skrattretande är det när jag skriver som om jag hade bloggläsare?) vet med sig att han eller hon skrivit kommentaren i fråga, do contact me!
I brevlådan idag AKA materialism.
A Novel of No Importance
Jag har alltså under dagen läst ut Gyles Brandreths deckare "Oscar Wilde and a Death of No Importance", som nyss införskaffades tack vare det eleganta omslaget och det simpla faktum att den utspelar sig det sena 1800-talet. Boken handlar föga fantasifullt om en Oscar Wilde med Sherlock Holmes-komplex som tillsammans med sin levnadstecknare Robert Sherard och Arthur Conan Doyle löser brott. Du kan gissa intrigens uppbyggnad: repliker menade att vara finurliga, hemlighetsfulla klubbar, unga, stundtals mördade, pojkprostituerade vackra intill perfektion, välbärgade gamla (manliga) homofiler, förföriska kvinnor och idel bedragna hustrur, en och annan tågresa och hästdroskor i överflöd...
Att jag inte blev helt förtjustad av boken beror inte endast på att upplösningen var en total besvikelse av förutsägbarhet och klichéer, utan även bristen på djup hos huvudkaraktärerna. Sherard var - uttalat och in absurdum - bokens Watson, och i mina ögon en högst naiv, underdånig, okänslig och rentav dum sådan. Wilde sedd genom dennes ögon saknade följaktligen helt dimensioner och blev till slut intet mer än en samling med finurliga citat (författaren hade inte ens kommit på dem själv!) och repliker. Doyle i sin tur var relativt frånvarande och därmed något underutvecklad, och de enda karaktärer som lyckades beröra var de som jag antar var rent skönlitterära (eftersom vi snackar fiktiv deckare här: alltså offer, vittnen och förövare). Det var så att man fick en känsla av att Brandreth inte vågade ta sig några friheter med de historiska personligheterna, inte förse dem med några ord, åsikter eller känslor som skulle kunna anses annat än autentiska. Inte komma med några egna idéer för att komplettera den dokumentation och skapa mångbottnade karaktärer, utan låta dem säga så litet som möjligt av känslomässig betydelse.
Just åstadkommandet av denna urvattnade känsla i romanen var i och för sig inte utan genialitet, med Sherard-draget som hemlighet: att Wilde porträtteras relativt avsexualiserad torde ju vara det naturliga i en biografi skriven av en samtida viktoriansk (heterosexuell) och relativt fantasibefriad herre. Jag har svårt att se fördelen med ett sådant grepp; jag har alltid tyckt att en stor anledning till att skriva historiska romaner är att man på så sätt kan berätta de historier som aldrig fick komma till uttryck under den tid då de utspelade sig, på grund av dåvarande samhälleliga normer. (Tänk: Sarah Waters. Tänk: otaliga andra böcker. Tänk, dessutom: fanfiction.)
Jag är fullt medveten om att det moraliska (och stundtals, det kreativa) i att skriva fiktion ens om ej längre levande men verkliga personer diskuteras (är de inte åtminstone bättre än dåliga biografier?) - men när jag läser något som detta tycker jag nästan att det är mer respektfullt att överösa en karaktär med känslor och drag hon kanske/kanske inte besuttit än att på det här sättet reducera henne till ett skal som på sin höjd innehåller en bandspelare med inspelade citat. Bland mina absoluta favoritböcker räknar jag "Blonde" av Joyce Carol Oates och "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, fiktiva verk om Marilyn Monroe respektive Valerie Solanas, och vet ni vad? Oates och Stridsberg ryggar inte tillbaks inför sina karaktärer: de bevärdigar dem med mänsklighet och - ve och fasa - de fläskar på. Med fantastiska resultat.
För att fortsätta i jämförelsens tecken läste jag i våras Julian Barnes' "Arthur & George", en utomordentligt estetiskt tilltalande roman där en av de två huvudpersonerna är nämnde Arthur Conan Doyle. Barnes bok är på intet sätt skandalös eller sensationalistisk i sitt berättande av faktiska, historiska händelser - bara för att den fällan finns behöver man inte falla i den - men trots detta porträtteras Doyle, George Edalji och de andra karaktärerna respektfullt som fullkomliga människor. Där finns en levande Doyle - och paradoxalt nog säger den ungefär lika mycket om dennes relation till Oscar Wilde som Brandreths bok om just detta.
En anledning till kan jag ange för att förklara varför "Oscar Wilde & a Death of No Importance" misslyckades med att imponera på mig. Låt oss sammanfatta det med en fråga: Varför Oscar Wilde och Sherard? Må vara att författaren säger sig intresserad av vänskapen mellan Wilde och Doyle, men det faktum att boken till syvende och sist är en inte speciellt engagerande Sherlock Holmes-pastisch förbryllar mig: varför skrev han inte om Holmes och Watson? Eller med ändrade namn, säg, Shamrock House och Johnny Wilson? Varför i hela världen ta två verkliga människor och få dem att efterlikna urvattnade versioner två fiktiva karaktärer? Och till råga på allt sedan låta dem frottera sig med de senares skapare, upphovsman, i någon slags förvirrande meta-existens? Varför?
Kanske beror allt egentligen på att Brandreth tidigare har skrivit biografier över det brittiska kungahuset och sedan dess lider av en nästintill sjuklig rädsla att bli stämd.
Och ärligt talat, om boken varit 100 sidor längre och jag tvingats utstå än mer ältande av ynglingars skönhet hade jag säkerligen kreverat. Personlighetsbefriade gudomligt vackra, ikoniserade, glorifierade sexobjekt är ennerverande i sig, men parade med en genomgående släng av allvarlig gubbsjuka blir det rent olidligt. För att inte tala om patetiskt.
Accomplishments.
- Jag har klippt ut ett antal mönsterdelar till en skjorta (som egentligen snarare är en blus, men jag har en viss aversion gentemot det ordet) och lagt ut dem på tyget. Må vara att de är helt felaktiga, men det kommer ju inte visa sig förrän jag börjat sy och som vi säger: den dagen den sorgen. (Vänta, vad sa du? Toile? Qu'est-ce que c'est?)
- Jag har inför arbetsveckan lagat en curry-grönsaks-sojakött-gryta av saker jag hittade i köket som är ätlig om än något tråkig i färgsättningen... jag hade önskat att vi hade haft kokosmjölk. Mat ska ändå vara litet fet så här in på vintern.
- Jag läste ut en bok, men det, inser jag nu, får bli ett eget inlägg. Just nu funderar jag på hur jag ska gör mig av med den. Det finns ingen plats på Dolores, så jag borde söka nya vägar, alltså... ge bort den (den skulle säkert uppskattas av många)? Gruvan (men jag jobbar ju alltid när dem har öppet och kan därmed inte utnyttja fikakupongen man får när man lämnar saker)? Loppmarknad? Bookcrossing.com (alltså lämna den på en offentlig plats, jag funderar på Kalmartåget)?
- Och så har jag funderat på hur fantastiskt mycket jag tyckte om Göteborgsoperans uppsättning av Goya som jag som häromdagen. Den var inspirerande.
Igår:
- Lyckades få litet ordning på Open Office Writer - kan använda backstegstangenten igen.
- Sjöng i gospelkör i Härryda kyrka. Jag hade inte kunnat föreställa mig (minnas) hur ofantligt underbart roligt det är att sjunga i kör, och då dessutom med band och solist.
- Läste litet Walt Whitman på interwebben.
- Jag såg andra delen av Wallander, den brittiska versionen, avsnittet "Firewall". Jag må ha en i fallet allt annat överskuggande faiblesse fär Kenneth Branagh, men intrigen var inte speciellt bra, och efter att ha sett två avsnitt måste jag säga: ärligttalatvadärdetmeddem?! Är det verkligen så totalt omöjligt att skriva en kriminalhistoria utan att inkludera minst en ung flicka som utsatts för sexuella övergrepp? Till och med i Firewall lyckades dem få in ett gammal våldtäkt - av en slump - som inte hade något med huvudfallet att göra. Linjen mellan belysande av problem och fetischistiskt frossande är faktiskt ganska tunn. Kom igen.
Datorrelaterade saker som inte fungerar, yay.
Om detta skulle leda till ett psykotiskt utbrott av kriminella tendenser kan jag redan nu specificera att om jag hamnar i rättegång, så vill ja att rapporteringen ska se ut så här. Inga förbannade fotografier och groteskt överdimensionerande blockbokstäver.
Är den inte... utsökt?
... and the willing sinners.
Curtains closed, and a bolted door, breaking every law.
Men så insåg jag tack vare interwebben att allt det där fortsätter ju postumt, för visst hade även Hollywoods första största och Shakespearianska aktörer liv utanför scenen och biografen, med enda skillnaden att de inte längre kan dementera eller bekräfta något. Informationen bara hopar sig och jag sedan vet man inte vad man ska tro. Det är klart att skvallertidningsjournalister ljuger, men vem gör inte det? Och hur många utomordentliga anledningar finns det inte, fanns det inte i än större utsträckning förr, att inte säga allt?
Sedan fann jag aspekter som rörde Storbritanniens juridiska historia, personlig integritet, personligt ansvar, skådisar som medverkat i Sarah Waters-filmatiseringar, orättvisa anklagelser, möjliga intressekonflikter, eventuella hysterikor, dålig stavning, bristande källhänvisningar samt mina egna förutfattade meningar, homofoba tendenser och analyserande feministiska motreaktioner.
För att lindra förvirringen och frustration som allt detta orsakade skapade jag, något inspirerad av att för mental styrka ha läst Nina Hemmingssons fantastiska seriesamling "Jag är din flickvän nu", DH's Bad Comics as Therapy part II. Det är ett bra sätt att sätta saker i perspektiv - när de väl är nedtecknade på papper av en person i avsaknad av vidare talang ser de så befriande små, ja futtiga ut. Jag har en ovana att teckna män i scarf alldeles för mycket; har med Austin Scarlett att göra (men vad har inte det?)
A bit of Fry & Laurie.
Hur många avsnitt jag än ser av deras ofantligt underhållande (brittiska! gnabbande - är det en korrekt ordform? i sann S&T-anda kompletterar jag för säkerhets skull med engelskans utomordentliga bickering! stundtals obegripliga designidéer! hantverkare! ibland rent skrämmande DIY-konst! fantastisk redigering!) tv-serie har jag förresten fortfarande svårt att komma ihåg vems namn i kombinationen "Simon & Tomas" som ska uttalas på engelska respektive - ack, om de ändå heta något mer avslöjande som, låt oss säga, Heathcliff & Sten-Sture.
Hursomhaver: igår snubblade jag så över den här videon på youtube, som osökt fick mig att tänka just nämnda blogg. Och så var den ju hyfsat underhållande också.
Belle époque.
Viktoriansk Anna Madeley i BBCs filmatisering av Affinity.
Dimman i Gräsgårds hamn.
Dr Watson's Inner Monologue
Skärp er.
Jag intalar mig, som ett mantra, att fenomenet konst inte är av ondo, och inte heller de som utövar det. Det finns ju ändå verk som säger något, skulpturer i fantastiska färger (Pinocchio i Borås, je t'adore), gobelänger som man kan sitta och förundras över i evigheter. Ben Moody, tidigare medlem i Evanescence, ska ha sagt att "The biggest reason for atheism is Christians." Just sayin'.