Jag läser ganska många böcker, och för att ha inte slösa tid på dåliga sådana gäller det att snabbt, efter några sidor, kunna göra en korrekt kvalitetsbedöming av hela verket. Ibland är det inte helt lätt, men det finns vissa fall då det är plågsamt klart. Ett sådant är Terry Manners ökända bok om Jeremy Brett - på biblioteket igår (när jag insåg att de inte hade något Sherlock Holmes! Vad?) beslutade jag att låna den för att se om den verkligen kan vara så hemsk som de säger... även om titeln och undertiteln "The Man Who Became Sherlock Holmes: The Tortured Mind of Jeremy Brett" onekligen ger onda föraningar. Väl hemma skummade jag så igenom den samt läst hela introduktionen och, jodå, det kan den.

Först oh främst måste jag påpeka att för gudinnas skull, det här är inte en biografi. Den framställer detaljer alltför  specifika för att vara annat än förstahandsfakta - något som de ju uppenbarligen inte är - och fatta det här: boken innehåller inte en enda not eller källhänvisning. Jag jämförde detta med en Mary Wollstonecraft-biografi i min bokhylla, och fann att denna innehöll runt 50 (femtio!) källhänvisningar i form av slutnoter per kapitel.

Att döma av bristen på källor är The Man Who Became Sherlock Holmes ren fiktion, om än med verkliga karaktärer i huvudrollerna (att det sedan finns en touche av RPS gör det inte bättre), vilket även skulle förklara författarens inblick i Jeremys känsloliv.

I min mening borde den snarare läsas som en "fiktiv biografi", i Sara Stridsbergs ord en "litterär fantasi" över Jeremy Brett, i stil med Joyce Carol Oates' "Blonde" (om Marilyn Monroe), nämnda Stridsbergs "Drömfakulteten" (Valerie Solanas) eller Colum McCanns "Dancer" (Rudolf Nureyev), men även i det fallet finns ett problem: som roman bedömd är den helt enkelt så gräsligt uselt skriven. Jag tänker mig att Manners när han skulle skriva boken konstaterade att det rent biografaska inte räckte till för att skapa det verk han såg framför sig (skandalöst! tabloider! spekulativ! sjukdom! lidande!), gav upp alla ansatser att skriva en korrekt biografi och istället bestämde sig för att skapa en roman, en litterär fantasi över huvudpersonens liv. Helt dum var han dock inte: vid genomläsningen av den färdiga romanen insåg han själv att den totalt saknade de litterära kvaliteter som krävs för fiktion och att hans enda chans att inte bli totalsågad som författare var att framställa den som en - oh goodness - biografi, då löftet om "sanning", "avslöjanden" mer ofta än sällan får människor (inklusive jag) att sänka sina litterära kvalitetskrav.

Den blir till ulven som klätt ut sig i fårakläder, helt enkelt för att han som ulv är den svagaste i sin flock.

Now that's it for det litterära. Som roman är den under all kritik, som biografi utan grund, som meditation över någons liv sensationalistisk, och som Text i Verkligheten faktiskt ganska... offensive. Vad blir det på svenska? Kränkande? Upprörande? Förargande? Redan i Introduktionen fastslår han att "en stark men depressiv mor och en svag far kan öka risken för manodepression" (nämns jämsides med trauman och hormonförändringar); jag vet ärligt talat väldigt litet om sjukdomen ifråga, men ärligt talat, det ensamma faktum man är (vit, heterosexuell?) tabloidkåt man på nittiotalet ska bannemej ursäkta en total brist på genusperspektiv i eventuella pseudovetenskapliga påståenden.

En stark men depressiv far är ju det bästa man kan önska sig! Och en vek mor är en god mor! Men gudhjälpe den som växer upp med en dominant mamma; i värsta fall, och troligen, blir han både manodepressiv och homofil. Bäst egentligen att undvika mammor i allmänhet, ja, varför inte ett par bögpappor? / Sigmund Freud

Vidare. Jag tycker att det är bra att vara efterklok; mycket bättre än att inte vara klok alls. Om man nu bestämt sig för att helt strunta i autenticitet, varför inte försöka åstadkomma något positivt med det man hittar på? I efterhand visa framåtanda, vidsynthet? Varför älta bisexualitet som något ångestframkallade, en avvikelse orsakad av barndomstrauma (inte den dominanta modern, för en gångs skull; om man läser hela boken får man reda på vad som hände i kolskjulet?), när det istället kunde ha framställts - med efterklokhet - som något vackert, den gåva det borde vara, - jag vill inte låta klyschig men - en förmåga att älska människor, ja, helt enkelt, en förmåga att älska. Tacka gud för den. Och minns att om det är något som framkallar ångest är det samhället, under Jeremy Bretts  tid mer än idag, vill jag efterklokt påpeka.

Och allt detta har jag kommit fram till efter att ha läst Introduction och skumläst litet här och var. Och då har jag medvetet undvikit de senare kapitlen som fokuserar på Jeremys manodepression. Jag tror inämligen inte, förstås påverkad av recensioner likväl som av bokens inledning, att Manners klarar av att skriva om det. Respektfullt, sakligt, proportionerligt; du förstår Terry Manners, det finns "litterära fantasier" som jag läst och älskat, jag är inte emot formen, men jag tänker att det finns en viss en viss grundförutsättning när man fabulerar kring en verklig människa: det räcker inte att bara skriva. Du måste förtjäna det.

Är det förresten inte underbart när läsarna tar källkontrollen i egna händer och berikar biblioteksböcker med upplysande noter?

Jag ber om ursäkt för fotokvaliteten, men för att klargöra kan jag meddela att texten i marginalen lyder "Detta sade han aldrig!" och med all trolighet refererar till den understrukna meningen "Quick Watson, the needle!"

Om någon (hur skrattretande är det när jag skriver som om jag hade bloggläsare?) vet med sig att han eller hon skrivit kommentaren i fråga, do contact me!