Igår, på jobbet, sattes jag på att utföra den relativt trevliga sysslan att stapla gamla pocketböcker från 1960-talet i kassar (samt att hitta kassar att stapla dem i).
Nu fullkomligt avgudar jag de tecknade framsidorna till dessa böcker (och inte heller de dramatiska titlarna går av för hackor, vad sägs om "Den uppochnedvända pinuppan"?), så naturligtvis tyckte att det var ganska roligt att få en ursäkt att titta snabbt och casually på dem.
Hursomhelst, blev jag rent överförtjust då min blick föll på omslaget till "Hämndens timme", en western av någon kallad W.M. Stokoe. Nej, det som fångade min uppmärksamhet var objektets vänsterarm, som - vilket min mor påpekade - ser lätt missbildad ut, nej, det som fick mig att titta efter en gång till var läppstiftet. 
Tyvärr är det inte lika tydligt på den av mig inscannade bilden, som på det faktiska och blanka omslaget, men mannen på  bilden har rentutsagt knallröda läppar.
(Märk även hur snyggt scarfen matchar byxorna... très cowboy chic.)

För att snabbt sammanfatta bokens innehåll, kan jag meddela att jag inte är säker på om vår cover boy faktiskt föreställer en av karaktärerna, men att historien ändå innehöll ett antal små lustigheter. Förstå att det här är den första westernbok jag läst - och dessutom är min kunskap om 60-talskiosklitteratur inte den bästa.

Så döm om min förtjusning (igen) då huvudpersonen, den korte men gode Kid, redan efter 22 sidor inte alltför motvilligt klär sig i drag för att fly undan sina fiender. Till råga på allt är det en (för mig) förvånande handlingskraftig kvinna, Hannah, som kommer på idén med förklädnad (ska vi gissa att om hon hade levt i vår tid, så hade hon läst slash och lyssnat på visual kei?) samt lånar ut sina egna kjolar, och på väg mot ett säkert gömställe träffar de på diverse män som genast antar att det är två damer som är ute och rider.

Hannah beslutar så att lämna av Kid hos den man som hon i hemlighet är förtjust i. Denne är en lömsk spelare med det absolut skräckinjagande tilltalsnamnet Pretty Boy Chase.
Senare, när Kid tagit sig en närmare titt på honom, beskrivs han med orden: "Han var lång och smärt. Hans ansikte var vackert, men den veka munnen med de röda läpparna gav honom nästan ett feminint utseende." Till skillnad från omslagspojken har han dock blåa ögon...
Men iallafall. Très, très gay. 

Nu blir det tyvärr inget mellan Kid och Pretty Boy Chase (snarare kamp intill döden), men däremot misstänker jag starkt att det kan ha varit något på gång mellan Pretty Boy och den ännu lömskare Snap Winger...

Men, seriously, det är nästan så att jag är beredd att börja läsa westernböcker på riktigt, för den här var rent hilarious. Full av klichéer, med en handling som får Voltaires "Candide" att verka långsam, och en huvudperson som trots sin slughet skicklighet med vapen, tenderar att svimma i de mest olägliga situationerna och hamna i knipor ur vilka hans kompis Hannah måste rädda honom.

Sedan slutar boken förstås, ganska out of the blue, med en heterosexualitetsbefästande kyss mellan Kid och Hannah - nämnas bör att när Hannah kysste honom vid ett tidigare tillfälle i boken, för att hindra honom från att bli sedd av en fiende, blev Kid snarare förargad... Tänk vad folks känslor kan ändras snabbt.
Vid det här laget är den feminine skurken förstås förpassad, av Kid, till de sälla jaktmarkerna, tillsammans med sin "vän" och en himla massa andra karaktärer.

Även om jag var totalt lost i vissa av de något röriga slagsmålsscener (vem gjorde vad med vem, sade du?) och den litterära kvaliteten kanske inte hela tiden var på topp, är boken ett utsökt lättläst stycke folklig litteraturhistoria - ungefär så långt ifrån finkultur man möjligen kan komma - och j'adore.

Ärade (om än troligen imaginära) läsare, låt oss tala om subtilitet, om att säga åh-så-mycket med ytterst få ord, om att förmedla någonting på ett sådant sätt att mottagaren inte inser förrän senare vad han/hon fått höra.

För att följa den nya tradition som går ut på att jag utsätter mig själv för en "kultur"upplevelse varje vecka, var jag ikväll och såg teaterföreställningen "Radio Noir" som gästspelar i Teater Aktörs (små) lokaler i Göteborg. Medans gittaristerna var fullkomligt enastående, och musiken väl integrerad i pjäsen, skulle jag vilja hävda att manuset - för att tala klarspråk - sög. Det här är ju förstås bara min egen ödmjuka åsikt, men tetxen lät i allmänhet som om den skrivits av en - lätt deprimerad - femtonåring. Inget ont om sådana (det var inte länge sedan jag var en själv), men skillnaden är att deras verk inte så ofta sätts upp på teatrar runtom i världen, utan snarare lämnas kvar längst ned i någon byrålåda, där de får representera ett patetiskt men viktigt steg i den personliga utvecklingen.
Vad jag vill säga är att texten var så full av all dessa öevrdrivna liknelser som gav intrycket att vilja chockera, att man till sist (eller ganska snart, för att vara ärlig) bara satt där och väntade på att huvudpersonen skulle bli klar med uppräknandet av självmordsmetoder i detaljerade ordalag, och gå vidare i "handlingen". Vi fattar poängen, liksom, chill out.
Även scenografin, vitt med rakbladsmönstrade lampskärmar, var alltför öevrtydlig och inte heller speciellt tilltalande ur estetisk synvinkel. Det är även intressant om man tänker på att pjäsen sades handla om en radiopratare: inte vid ett enda tillfälle tyckte jag att huvudpersonen faktiskt lät som en sådan, så om scenografin innehållit en radiostudio (eller minsta antydan om) hade det i min mening varit bättre.

Då tänker man sig, att man med dessa förutsättningar kunnat tackla manuset med en något mer minimalisk form av skådespeleri. Men nej. Det var spring och skrik, välgjort i och för sig, även om det bidrog till att man inte riktigt orkade koncentrera sig (och istället vände sitt intresse åt endast musiken). Lite kontraster hade verkligen inte skadat (även om jag tyckte att den tog sig litet i slutet). 
Som det var nu lämnade föreställningen inga djupare spår hos mig, förutom möjligen att gitaerristerna var extrordinära och att kostymerna kunde ha varit bättre.

Men vad vet jag, jag är väl bortskämd efter att ha sett den fantastiska "Le Cabaret des hommes perdus" i Paris i höstas. Perfektion.

Den allmäna observationen chez nous angående Inför ESC... varifrån kommer denna sexfixering hos panelen? Tyå "åh, det här är så osexigt," och  "men han är ju iallafall sexig." Och sedan har de mage att klaga på Alenka Gotars video... *skakar mentalt på huvudet*

Malta: Olivia Lewis - Vertigo
Finns det något trevligare än att få sina fördomar fullkomligt krossade? Jag har gått och tänkt på Malta på ett land som är totalt omförmögna att hitta på något intressant (tyvärr tenderar jag även att blanda ihop dem med Cypern, vilket gör allt ännu mer orättvist.)
Den här låten har sakta men säkert gått och blivit en av mina favoriter, och videon är ursnygg.
Intressant var att både jag och min far ansåg att låt+video var superba, och blev smått förvånade då den mer eller mindre sågades av panelen. Och sedan säger plötsligt Christer Björkman att han minsann tyckte bättre om låten. Det får mig att undra: är det månne ett lokalt fenomen? Jag kan inte säga om det finns kvar, men Christers mor sägs ju ha haft ett bokmärkesmuseum i Horred av alla platser. Och medan det kanske inte är direkt gångavstånd, skulle jag vilja hävda att det inte alls är långt ifrån där jag bor. Att sedan Aplared, varifrån Christer B kommer, ligger i Borås' snarare än Marks kommun är mindre viktigt. (Även om det är litet irriterande: alla kändisar kommer från grannkommunen...)
Betyg: 5

Andorra: Anonymous - Salvem el món
Jag förstår ju tanken de har med att i år skicka något som är totalt annorlunda från förra årets bidrag, "Sense tu" med Jenny, som jag har för mig placerade sig sist i semifinalen. Tyvärr fungerar den här taktiken inte alls på mig, då "Sense tu" var en av mina (två) absoluta favoriter som jag fortfarande avgudar.
Det här är bara hemskt. Låten är trååkig, sångaren har en sådan där dum alternativt drogad uppsyn som bara är irriterande och goda gudinna, kan inte människan lära sig att artikulera?! Jag må vara liberal när det gäller accents, men min regel är att: det gör inget om du uttalar bokstäverna fel, så länge du uttalar dem. Isch.
Betyg: 1

Ungern: Magdi Rúzsa - Unsubstansial Blues
Hmm. Den här låten gör mig lätt konfunderad. Jag minns att jag gillade den första gången jag hörde den, men den blir liksom inte bättre. Och jag är övertygad om att det finns många blueslåtar som är bättre än så här, även om de inte råkar ha varit med i ESC. Men, jag gillade den som sagt första gången, och den är fortdarande bra även om det i min mening händer litet för litet i den (för lite... substans...?) Och hon sjunger ju förstås väldigt bra.
Betyg: 3

Estland: Gerli Padar  - Partners in crime
Det än sådan låt som jag glömmer bort. Jag vet följaktligen inte vad jag ska säga.
Betyg: 2

Belgien: The KMG's - Love power
Läskigt nog har jag vaga minnen av att ha gillat även den här låten förstgången jag hörde den. Jag vet inte vilket konstigt tillstånd jag kan ha varit i då.
Betyg: 2

Slovenien: Alenka Gotar - Cvet z juga
Nu skulle man ju kunna tänka sig att den enda anledningen till det positiva saker jag har att säga om "Cvet z juga" är att jag fortfarande inte har kommit över min kärlek till Sloveniens bidrag förra året, Anzej Dezans storslagna "Mr Nobody" aka "Plan B". Medans man isåfall inte är helt ute och cyklar vill jag hävda att Alenka Gotar faktiskt klarar sig bra på sin egen prestation, och att det ljuva minnet av Anzej bara är ett plus i kanten.
I vilket fall som helst kan operapop med kvinnlig vokalist knappast gå fel, och det här är inget undantagsfall. Slovenskspråkig dramatik när den är som bäst och j'adore.
(När jag ändå är inne på ämnet slovensk musik vill jag passa på att slå ett slag för den högst fascinerande låten Oce, framförd av Diona Dimm, som trots ett gott försök inte valdes att representera Slovenien i år.)
Betyg: 5

Turkiet: Kenan Dogulu - Shake it up shekerim
Jag har gått en evighet och funderat på huruvida shekerim var ett ord eller ett namn, så det var en lättnad när ordet översattes i Inför ESC. Hursomhelst gillar jag det här. Videon är i min mening inte så himla snygg som folk påstår, men å andra sidan tyckte jag att Albaniens video i 2006's tävling var ganska söt. Jag menar, hur imponerande är det egentligen att stila med att man råkade ha en stor budget? Tsk. Men jag faller i vilket fall som helst pladask för låten, så... 
Betyg: 4

Österrike: Eric Papilaya - Get a life - get alive
Min mor påpekade då videon visades i tv att sångaren liknade Jérôme Pradon. Det uttalandet bragde mig så smått ur balans (även om det mest gällde frisyren - eller bristen på sådan). Hursomhelst är det en positiv sak att likna nämnda franska superstar, så för det får han ett poäng. Och för det allt-annat-än-subtila Röda Bandet får han ett till. Men tyvärr slutar det där. Låten är för ointressant. 
Betyg: 2

Lettland: Bonaparti.lv - Questa notte
... Um... tja... non capisco, skulle jag ju kunna säga, för att slänga mig med lite italienska (som jag på inet sätt behärksar).
Varför gör de på detta viset?
Betyg: 1

Jag återkommer senare med en lista över de låtar som jag skulle vilja att gick vidare till finalen (då jag inte har något system i hur jag betygsätter låtarna - det beror nog snarare på dagshumör än speciella kriterier - kan jag inte garantera att det nädvändigtvis blir de som jag gett högst poäng. Men man vet aldrig.)
Och sedan kan jag nämna att jag väntar med de lägre betygen till de finalklara låtarna...

Så går jag, mitt i natten av någon anledning, in på New York Observers hemsida för att se om det dykt upp någon ny krönika från Simon Doonan. Då jag fortfarande inte har orkat bry mig om att försöka se om det finns ett mönster angående vilka dagar hans nya texter publiceras är detta en nästan daglig syssla för mig, och därför har nyobserver.com blivit något av ett tredje hem (bravotv.com är det andra, och huset där jag rent fysiskt bor är naturligtvis det första).
För att komma till poängen, iallafall, så upptäcker jag idag till min chock att sidans utseende helt plötsligt har genomgått en totalmakeover. Den tidigare bakgrundsfärgen vitt (har jag för mig) har bytts ut mot de mycket mer minnesvärda grått, svart och, um, beigerosa. Ingenting är som det var förut.
Så förstås blir jag förskräckt, hur ska jag nu kunna lokalisera nämnda window-dressers skrifter? Men när den inledande chocken lagt sig, ser jag en liten klickbar text som lyder "authors". Trots det till synes oändliga antalet bidragande författare, hittar jag till sist Simon Dooan och upptäcker, to my utter delight, att länken leder till en sida där de listar de texter han skrivit för tidningen. Och inte nog med att det finns en fullkomligt logisk lista, man kan uppenbarligen klicka på rubrikerna och läsa texterna också. Något som hade varit väldigt svårt att göra innan den stora Förändringen.
För att avsluta kan jag alltså bara konstatera att NY Observers nya hemsida (i jämförelse) är rent sagolik och åh-så-användarvänlig. Som Simon Doonans make skulle ha sagt: j'adore.

On a different note, om än ganska nära besläktad, så är jag förskräckt över insikten att, inte bara är Top Design verkligen över (vem ska jag se till för inspiration utan den regelbundna dos av Carissas allämna coolhet, Kelly Wearstlers fabulousness och Johnathan Adlers franglais som jag blivit van vid?), men Watch what happens på bravotv.com tar en paus fram till sommaren. Det är ju en evighet. Förutom att slaviskt följa Bravos nya Shear Genius (på tal om det: Shane i L Word är inte bara eventuellt inspirerad av Sally Hershberger, de är identiska!) kanske jag kan förhindra abstinensbesvär genom att se Project Runway säsong ett på dvd (för det säger väl sig självt att jag äger ett exemplar av den?).
Konservativ som jag är i sammanhanget, tvivlar jag på att en dokusåpa någonsin kommer att nå upp i samma klass som PR1. Jag älskar den där första-säsong-mindre-budget-känslan. Och förutom gissar jag att det över huvud taget inte är möjligt att finna två lika fantastiska personligheter som den designbegåvade vinnare Jay McCarroll och den på alla de vis sagolike Austin Scarlett.

Layla tov Eropa, and seeya later, Bravo appreciators!

Igår hade vi drog- och alkoholinformation i skolan (jag satt där och fattade nada - jag dricker inget som är starkare än kaffe), och jag förnedrades totalt då informatören skulle demonstrera hur man kan avgöra om ens reaktionsförmåga har påverkats negativt av eventuell alkoholkonsumtion. Experimentet gick ut på att låter en annan person släppa något platt, typ en sedel, en bit ovanför ens hand och så ska man fånga den (mellan pekfingret och tummen, ungefär). Om man är berusad klarar man inte detta och bör inte köra bil. Sure. Jag sitter närmst till hands och blir testperson.
Och förstås, för vad annat kunde man vänta sig, klarar jag inte att fånga sedeln. Jag försöker skylla det på dålig syn (vilket jag har, och som enligt mig är en fullkomligt legitim ursäkt), men ändå.

Imorgon drar min klass till Malmö (och Skåne i allmänhet) för att studera stenar, men hur gärna jag än skulle vilja få lyssna till den skånska accenten följer jag inte med då jag verkligen inte vill missa min en-gång-i-veckan-japanskalektion. Vilket förstås inte är intressant för någon annan än mig.

Då min ipod valde att dö av batteribrist, tvingades jag att ägna dagens bussresor till och från skolan åt läsning, av Donna Tartts "The little friend". Jag har inte kommit så värst långt i den, men kan redan nu meddela att den är en ren njutning att läsa. Den är fiktion när det är som bäst, med en massa intressanta karaktärer och detaljerade beskrivngar av gamla hus och trädgårdar i Amerikanska södern. J'adore.

Gissa förresten om jag blev överförtjust över att se Tim Gunn i dagens avsnitt av "Ugly Betty"? Jag visste förstås sedan innan att han skulle vara med, men att äntligen få se honom leverera sina, vad var det, två repliker var ju näst intill en religiös upplevelse.

Yay för snabba reprisr, och voilà mina tankar angående de bidrag som presenterades i det andra avsnittet av Inför ESC.
Men först angående de medverkande i programmet... jag förstår inte vad vissa har emot Christer Björkman. Han gör inte tillräckligt mycket i programmet för att över huvud taget kunna vara förargelseväckande, och jag tycker att det är alldeles utmärkt som det är. Däremot förstår jag mig inte på dansken. Liksom, tvätta håret människa!
Charlotte tycker jag fortfarande illa om efter att hon för några år sedan klagade på att Luminita Anghel såg ut som en byggarbetare i sin video. Som om det vore något generellt fel med byggarbetare, och de inte möjligtvis kunde vara sexiga. Tsk.
Normannen och islänningen är ok, och Tomas blir jag då och då övertygad om att är min tvillingsjäl, då han ibland ger höga poäng till låtar som ingen annan i panelen.

Albanien: Aida & Fredrik Ndoci - Hear my plea
Inte revolutionerande, direkt, men ett stort plus för den allmäna dramatiken. Och för uttalet, bannemej.
Betyg: 3

Danmark: DQ - Drama Queen
Jag tycker att det är förskräckligt fantasilöst att artistnamnet är samma som "initialerna" i titeln. Snacka om one-trick-pony. Sången må vara ok, men i videon ser artisten extremt stel ut, och den nöst intill midjehöga slitzen var midnre lyckad. Låten i sig är tråkig, med ett antiklimax till refräng. Och s'il vous plait, definiera "drama queen"? För mig antyder ordet en personlighet i likhet med någon av de mer utåtagerande karaktärerna i Bravos reality shows, som Austin Scarlett (j'adore) när en av de andra tävlanden syr sig i tummen och Austin skpar stor dramatik (bland annat genom att knuffa (!) en förvånad Rob).
Låten saknar detta drama, tyvärr.
I vilket fall som helst älskar jag huvudbonaderna som sågs i videon!
Fram för mer hattar i Eurovision. Fram för mer hattar i allmänhet.
Betyg: 3

Kroatien: Dragonfly feat. Dado Topic - Vjerujem u ljubav
Alltså. De må sjunga falskt i videon, men, i studioinspelngingen tycker jag faktiskt att det låter bättre. Och låten är ganska småtrevlig, egentligen. Och riktigt katchy, om jag bara hade lyckats lära mig den kroatiska texten...
Betyg: 2

Polen: The Jet Set - Time To Party
Sååå dåligt. Och jag vet inte vad Tomas Lundin talar om: jag tillhör definitivt den yngre generationen och jag förstår inte det här.
Fel fel fel.
Och texten... "you know it's your right to party"? Javisst, låt oss diskutera mänsikliga rättigheter, och varför rätten att gå på party!
Betyg: 1

Serbien: Marija ?erifovic - Molitva
Från början var jag inte speciellt förtjust i den här låten. Den är fin och välgjord, men påminner mig om förra årets "Lejla" (från Bosnien-Hercegovina), som i min mening endast fungerade som sömnmedel.
När jag hörde låten hade jag hade bestämt tänkt mig att den sjungs av någon mager, skranglig varelse med sorgsen skyltdockeuppsyn, så döm om min förvåning när jag såg videon och upptäckte att sångerskan är absolut bedååårande!
Och stylingen må ha varit lite konfunderande, men den var åtminstone annorlunda och en kontrast mot de Lejla-sövande dansarna. (Dessutom var det alldeles lagom med kvinnlig fägring, vad Charlotte än tycker. Marija är bedårande. Moi je suis completement amoureuse d'elle.)
Betyg: 4

Tjeckien: Kabát - Malà dàma
Gäsp. Och här kan man snacka tråkig styling.
Betyg: 1

Portugal: Sabrina - Dança conmigo (vem ser feliz)
Den har något vemodigt öevr sig... som om hon säger "jag vet att livet är jobbigt nu, men kom och dan sa med mig och bli lycklig". Drama, liksom. En av mina favoriter, faktiskt.
Betyg: 5

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien: Karolina Gocheva - Mojot svet
Det ser kallt ut med de där långa bara benen i videon. Seriously, skaffa ett par långbyxor. Låten är ok, men det är allt. Inte min tekopp.
Betyg: 2

Norge: Guri Schanke - Ven a bailar conmigo
Cover your legs, människor! Helsinki är (vad jag vet) inte Athen, ens i maj.
Förresten har jag aldrig förstått meningen med att sjunga hela låten på engelska utom en mening i refrängen/titeln. Ganska svängig är låten annars, även om den inte sätter några djupare spår i mitt medvetande.
Betyg: 2

Voilà, c'était tout.

Som Johnathan Adler hade sagt, seeya later, decorator!

Litet snabbt bara, Eurovision-låtarna - eller åtminstone de som presenterades i första delen av Inför ESC (jag har inte sett det andra programmet ännu, då jag som sagt såg Rikard III igår och ingen spelade in det till mig.) I vilket fall som helst hade man ju lyssnat på låtarna lite innan. Fast vissa måste jag fräscha upp minnet av genom att lyssna nu, och det blir en väldigt intressant effekt då min syster lyssnar på någon form av hårdrock i samma rum.
Voilà, starting with:

Bulgarien: Elitsa Todorova & Stoyan Yankupov - Voda
Låtar med framträdande trummor påminner mig alltid om Luminita Anghel & Sistems "Let me try" låt från 2005 (för Rumänien, har jag för mig), vilket enbart är något positivt. Den här låten är dock lite enformig, och knappt något jag slkulle lyssna på allt för ofta - jag befarar att den skulle orsaka huvudverk efetr ett tag. Men... jag gillar den ändå. Den är energisk.
Betyg: 4

Israel: Teapacks - Push the button
Jag gillar hebreiska, och jag gillar för övrigt att de sjunger på hela tre språk. Samt att de som enda land verkar ha brytt sig om att erbjuda någon form av tröst för dem som fortfarande deppar över att Morrissey inte, som ryktena sade, representerar Storbritannien. Om jag blundar och ansträönger mig riktigt mycket, kan jag då månntro intala mig att det är Moz som sjunegr där i bryggan?
Visst kan låten ses som spretig, blablabla, men jag föredrar ordet eklektisk. De ord som Jay McCarroll en gång anvädne för att beskriva Austin Scarlett, "eclectic weirdo", passar även ganska väl på Teapacks låt.
Sedan är var det det där med den kontroversiella texten, och lite tycker jag att de kanske kunde ha försökt vara lite mer subtila. Det är tråkigt när (folks tolkning av) en text blir så viktigt redasn innan själva tävlingen. Det finns ju så många andra faktorer beakta, som scenframträdande och en bra musikvideo (vilket de dock saknar).
Hurosmhelst gillar jag verserna och mångspråkigheten...
Betyg: 2

Cypern: Evridiki - Comme ci comme ça
Jag blev chockad när jag såg videon, för att hon såg så ung ut. Låten känns så  gammal - herregud, hon sjunger om sitt tråkiga vardagsliv, hur spännande är det? Texten påminner mig om Arjas "Vad du en trodde så trodde du fel", fast utan dramatiken och den långa titeln.
Så intetsägande. Comme ci comme ça, liksom. Sådär.
Betyg: 2

Vitryssland: Dmitry Koldun - Work your magic
Jag går helt emot alla dem som klagar på dålig engelska, och säger bara: love the accent!
Jag menar, vilken annan sångare skulle kunna få "feeling" att rimma så elegant med "willing"? Huh? Jag läste någonstans, kanske någon blogg, där Anzej Dezan, love him, hånades för att han förra året skulle ha sjungit "pee-low" istället för "pillow". Först och främst tror jag nog att man hör det man vill höra. Och för det andra, vad är  "dåligt uttal"om man faktiskt hör vad de sjunge och förstår vad de försöker förmedla? Snacka om att försöka bli av med varje litet tecken på individualism eller avvikande från riksengelska och ordboksstandard. Dessutom, när så många i ESC nu tyvärr framför simna låtar på samma språk, är det bara trevligt om de ger det en liten personligt.
Som sagt. Love the accent. Och jag älskar även låten, och videon, och sångarens framträdande i den som bara är trop dramatique. (Inte lika bra som Anzej, nej, men sådan standard tvilar jag att man någonsin kommer nå upp till igen i ESC.)
Betyg: 5

Island: Eirikur Hauksson - Valentine Lost
Oh my goddess, han ser ut som Jérôme Pradon i Aragorn-peruk i videon!!! Hjälp!!!
Visual traumas aside, så hade jag föredragit den på isländska. J'adore isländska. Som det är melodin inte tillräckligt bra i sig, och texten dålig (jag hade inte haft något emot att inte förstå den), och hur fånigt är det inte när man i rocklåtar sjunger orden "rock 'n' roll"? Liksom "det här är minsann ingen fånig fjollschlager utan riktigt, machomanlig ROCK 'N' ROLL! Hell yeah!" Spar på elitismen, liksom. Men, som sagt, jag gillar den isländska versionen som jag inte förstår de snygga orden i.
Betyg: 3

Georgien: Sopho Khalvashi - My Story
Lite för komplicerad för mins smak kanske. Men den låter å andra sidan som att den är bra, underneath it all. Dock tror jag att den liksom Bulgariens skulle kunna vara lätt huvudverksframkallande i längden.
Betyg: 4

Montenegro: Stevan faddy - 'Ajde Kroči
Boring, som den franska killen som bodde hos mig förra veckan skulle ha sagt. Inte så dålig, men... inte så spännande. Varför inte låta No Name representera dem igen (eftersom deras eventuella medverkan förra året var en så big deal)? Det hade låtit bättre än det här.
Betyg: 2

Schweiz: Dj Bobo - Vampires are alive
Well, the thing is, att jag verkligen är svag för Eurodisco och sånt som spelades på mellanstadiediskon. Det må ha att göra med min uppväxta under nittiotalet, men så är det bara. Och den här är ganska bra gjord. Precis lagom smaklös, med en i min mening förvånande smakfull video. Och vampyrer. Och tihi, den blir bättre varje gång jag hör den. Så vad kan jag säga, annat än j'adore.
Betyg: 5

Moldavien: Natalia Barbu - Fight
Sannerligen en förbättring sedan förra årets poetiska "hey loca give me give me your boca".
Sångerskan är dessutom smått förhäxande i videon. Och låten är ganska bra. Den påminner mig om t.A.T.u. (inte deras ESC-bidrag, utan gruppen i allmänhet), av någon anledning. Refrängen är inte riktigt vad jag hade önskat, men...
Betyg: 4

Holland: Edsilia Rombley - On top of the world
Återigen en stor förbättring sedan förra året, då jag verkligen avskydde deras bidrag.
Deb här är däremot inte så värst dålig, tycker jag, även om jag hade föredragit den holländskspråkiga verisonen.
Betyg: 2

Och det var allt för idag, skulle jag tro.

See ya later, Eurovision debater!

(...voilà...promotion!)

Satt och tittade på hela Miss USA-tävlingen på tv, that is (2007's upplaga den här gången). Jag vet inte vad som har hänt med mig, annat att det var Kayne Gillaspie som fördärvade mig.

Min personliga favorit vad gällde aftonklänningarna (för det är ändå den roligaste delen av tävlingen, tillsammans med möjligen Sista Frågan då) var Miss California i sin eleganta svarta kreation med korta ärmar. Jag älskar att klänningen hade ärmar.
Och när jag ändå är på ämnet klädsel, vill jag passa på att påpeka att den kreation Nancy O'Dell bar under tävlingens slutskeden var ganska så förskräcklig. Att jag tycker det beror förstås delvis på att jag redan sedan tidigare känner viss irritation gentemot nämnda programledare efter att hon valde att belöna den stuyggelse till outfit som Wendy Pepper designade i Project Runway och därmed såg till att konkurrenten Austin Scarlett inte gick till final, men som sagt bara delvis. Tillkommer gör det faktum att klänningen var gräslig. End of story.

Anyway, heja Former Miss USA Tara Elizabeth Connor! (Jag vet inte varför, men jag kan inte prata om henne utan att nämna hennes mellannamn.)
Och gratulationer till Miss Tennessee/USA 2007!