A squid with no ocean.

Vid det här laget är jag mer än lovligt trött på min gardinklänning. Det är bara att acceptera, jag är ingen Scarlett O'Hara på något sätt. Usch.
image114


Och dessutom kan jag mycket mindre franska än jag vill. Vilket oroar och irriterar mig. Och till råga på allt har jag troligen skmolkat från fler lektioner de senaste två veckorna än jag gjort under min sammanlagda skolgång.
Och varför ska det vara så svårt att hitta en fralla utan kött, smör eller ost i Göteborg? Det är så att man får lust att sluta äta helt och hållet.

Igår var jag i övrigt på filmfestivalen igen, och såg denna gång en svartvit argentinsk nästan-stumfilm kallad La Antena (The Aerial på engelska). Den var fint gjord och tillräckligt underhållande när man såg den, men satte inga djupare spår i själen (till skilland från Chansons d'Amour, soundtracket på vilket jag fortfarande lyssnar 24/7). Dessutom förekom det scener som irriterade mig mucho - som där fyra barn, två pojkar och två flickor, såg på boxning på tv och pojkarna stod och låtsasboxades mot skärmen och flickorna satt i soffan och knappt vågade titta. Det var bara onödigt, liksom. Dessutom var det oversizade hakkorset och davidsstjärnan kanske litet väl övertydliga. Och vadan denna plötsliga genomgång av europeisk historia?
Det enda som var odelat bra i filmen var a) flyguniformerna och b) den ondes son/cykelbudet  som såg ut som en butch (kvinna) från svunna tider.
Samt även det faktum att filmen (på grund av frånvaron av tal) var textad både på spanska och engelska. Muy lärorikt.

Plus de Chansons d'Amour

Lättad har upptäckt att jag inte var den enda som föll för Gregoire Leprince-Ringuets charm i Chansons d'Amour - Yvonne Nguyen från regardencoulisse.com skriver i ett inlägg i sin musikalblogg att hon är smått besatt av honom (och går vidare till att fundera över hans ringa ålder). Vad som dock irriterar mig är att jag uppenbarligen inte läst bloggen ifråga tillräckligt noggrant för att ha kunnat känna igen honom igår i filmen...

image113
"Je suis beau, jeune et breton, je sens la pluie, l'océan et les crêpes au citron."

På tal om det har jag inte kunnat få mig själv att sluta lyssna på det fantastiska soundtracket till Chansons d'Amour. "Ma mémoire sale", framförd i en av filmhistoriens vackrare scener av en lika vacker Louis Garrel, är min nya favoritlåt. Scenen/låten finns för övrigt upplagd på dailymotion.com, även om jag inte tänker direktlänka eller dylikt då den har starka spoiler-tendenser.

Finally, darlings!

För dem som - sedan Project Runways tredje säsong - väntat på att Malan Breton åter ska kliva ut i det audiovisuella rampljuset presenterar Bravo på sin hemsida något så fabulöst som "The Malan Show".

image112

Les Chansons d'Amour

Dagens cinematiska upplevelse bestod av en fransk musikal - i samma anda som och mycket inspirerad av Paraplyerna i Cherbourg - vid namn Les Chansons d'Amour, på engelska Songs of Love. Jag såg den på Chalmers, efter att ha förtärt en god morotskaka med väldigt riklig glasyr och en chailatte med tepåse i (alltså inte bara pulver), et j'ai adoré.
   Filmen var i likhet med Paraplyerna i Cherbourg (som jag för övrigt såg på tv i somras och älskade) uppdelad i tre delar: le départ, l'absence och le retour; avresan, frånvaron och återkomsten. Vi möter i den Ismaël och Julie, ett ungt (och vackert) par i Paris, som för att förbättra sitt förhållande utökat ekvationen med ännu en (vacker) kvinna, Alice. En tragedi - smått chockerande för intet ont anande bionesökare - förändrar tillvaron för karaktärerna. Jag tänker förstås inte avslöja några detaljer om handlingen, men utan att förstöra spänningen kan jag berätta att historien bärs fram av en strålande ensemble skådespel/are/erskor i de engagerande rollerna som bland annat Julies mamma, pappa och systrar, och som en ung breton vid namn Erwann som är så bedårande att jag inte kunde låta bli att le varje gång han dök upp på duken. (Denne hade även till min förvåning/förtjusning en svart och vitrandig tröja med knappar på ena axeln - mycket lik den från Zara jag har på mitt ID-foto.)
Och viktigast av allt, så förgylls hela den underbara historien av regelbundna, musikaliska inslag som bara är rent perfekta. De genialiska sångerna framförs av skådespelarna medan de välkoreograferat går omkring på gatan, eller klättrar på utsidan av hus (nej, just det var inget återkommande inslag).
   Det finns en risk att jag har nämnt detta tidigare, men jag älskar musikaler. Och Les Chansons d'Amour är en av de bästa sådana jag sett på film (sedan jag kom hem har jag dessutom hunnit lyssna en del på soundtracket, som är fabulöst även utan bild).

 Något som by the way tycktes mig nästan litet spöklikt var när eftertexterna började rulla till tonerna av Barbaras Ce matin-là - som jag utan större anledning gått och nynnat på de senaste dagarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att jag var synsk.
 
...Och till sist måste jag nämna att jag är väldigt stolt över mig själv, då jag genast (och korrekt) kände igen den gata i Paris på vilken Ismaël och Julie hade sin lägenhet, efter ha vandrat de kvarteren flera gånger på väg från ett hotell vid Gare du Nord till den etiska modemässan på Tapis Rouge.

...Nästa gång jag besöker Paris (i Mars) kommer jag troligen bli litet besviken om jag inte ser vackra unga män stå och kyssa varandra på en kant på väggen utanför de franska fönstren till deras lägenhet.

Filmfestival i lila

Idag bar det för mig, i sällskap av min mor, iväg till Göteborgs Filmfestival, för att se den första av de fem (inte världens mest imponerande antal, jag vet) filmer jag har biljett till. Mer om detta i nästa inlägg - filmen förtjänar utan tvekan ett eget sådant.
Detta gav mig en ursäkt att ta mig ur de mjuka men mindre glamourösa kläder jag burit tidigare under dagen, och premiöranvända skjortan jag köpte under - men inte på - mellandagsrean.
Och what can I say, innehavandet av en ny fabulös rosa kamera inspirerar till narcissism.


image109
(Let's not even mention mina patetiska försök till poserande.)

image110


Och så här såg jag ut igår, på väg till Footloose... hemmagjord kjol av - dare I say it? - second hand-tyg, skjorta från min favoritaffär i Borgholm (den heter något franskt, typ Magnifique), och fake-korsett från H&M.
image111

Footloose & star-struck

Ungefärligt citat:

"Gå. Jag vill vara ensam nu."
"Pastor Green? Det är du redan."

Amen, sistah.

Anyways. Igår gick jag, efter en minimuffin, en sweet soja-chai latte och ett oväntat möte med bekanta från vischan på Condeco, tillsammans med en gammal skolkamrat och tre blonda bekanta till denna och såg Footloose på Storan. Äntligen, och bättre sent än aldrig. Jag är väldigt tacksam till mig själv för att jag till sist tog mig i kragen och tog initiativet att gå dit (det var très nära att rinna ut i sanden). Låt mig förresten slå fast att jag inte i första hand kommer köpa biljetter till platser med "begränsad sikt" på Storan - de vi hade var inte sådana, men krävde ändå stor anstränging för att man skulle få en hyfsad överblick av scenen.
   Hursomhelst köpte jag comme d'habitude ett program (klart godkänt vad gäller utformning/inehåll/pris osv), som berättade för mig att Pastor Samuel Green (yes) i föreställningen spelas av två oliak personer, en vars namn jag inte minns och... tadam... Fred Johanson! Dvs han som spelat i samma JCS-film som Jérôme Pradon! Igår var det dock förstås den andre som gjorde rollen (Fred ska enligt hemsidan göra den i Stockholm), men jag får trösta mig dels med att denne gjorde sitt jobb helt utmärkt samt att det - om Fred spelat rollen - kanske hade känts lite, vad ska man säga, disturbing, att sitta och dregla över Pastor Green.
   Någon som däremot förgyllde musikalen med sin kändisnärvaro var Måns Zelmerlöw AKA Mums-Måns AKA Elake Måns (till följd av rollfigurens personlighet, och har inget som helst  att göra med hans behandling av halvhysteriska publikmedlemmar efter showen), komplett med motorcykel på scen och allt.
   I allmänhet var musikalen mycket underhållande och glad, och sångarna/dansarna/aktörern (samtliga, inte bara de jag på rak hand kan nämna vid namn) som vanlig imponerande. Som vanligt gick jag därifrån med känslan av att vilja ägna hela återstoden av mitt liv åt att gå på musikaler. Vad är mindre vanligt hade jag även en autograf från tidigare nämnde Måns i väskan, då denne efter föreställningen stod ett tag i garderoben och socialiserade med sina fans. Då en i sällskapet erkände att hon samlade på autografer visade det sig att min ex-klasskamrat hade den fantastiska egenskapen att helt glatt kunna gå fram och be om sådana (samt ett pennskrin - jag hittade ett block i min väska). Själv hävdade jag envist att jag minsann inte behövde någon, nej, men kunde förstås inte stå emot när vi väl stod där face to face med en riktig mkusikalstjärna. Och även om vi inte hade några djupare filosofiska diskussioner att döma av, kunde vi konstatera att Måns var väldigt trevlig.
I efterhand inser jag dessutom att autografen fatiskt är en mycket rolig minnessak att spara tillsammans med programmet i min växande programsamling. 

image108


Ett plus i kanten till Condeco som till skillnad från vissa andra cafén faktiskt kallar sin smått vidrigt sötade pulverchai-latte för Sweet Chai Latte.

Adam Ruggiero

Som någorlunda troget fan av Degrassi: The Next Generation (som går vid halvelva-tiden under helger på kanal5) blir jag förstås extra glad över den här inte helt nya nyheten. Heja Adam!

image107

Green is the New Black, and purple is the new New Black.

Då jag till min stora sorg och fasa inte hittade pappret till min franskaläxa (som jag för övrigt sett fram emot att göra) har jag istället ägnat helgen åt sömnad (även det skolarbete), av min Scarlett O'Hara-wannabe gardin-klänning, med avbrott för saker såsom att se senaste avsnittet av Project Runway 4 (absolutely fabulous säger jag bara) och att läsa i Anna Karenina, samt läsa ut The Slippery Slope.
Så här såg min kreation hursomhelst ut i morse:
image106
(CD-skivan på bordet är förresten Sofia Karlssons "Svarta ballader", där hon sjunger tonsatta dikter av Dan Andersson. Den är fin.)

När jag sedan lämnade den för kanske någon timma sedan var det fortfarande inte mycket som satt ihop, men då jag ändå på något vis lyckats fästa det mesta (mer grön sammet! med fransar!) på provdockan fick man en idé om hur den färdiga produkten förhoppningsvis kommer att se ut. Och... more is more, darlings, det säger sig ju självt.
Eller som Project Runway-juryn skulle ha sagt:
"It looks a little costumy."

That's what you call a star, boys. Part II.

Imponerande.

LARA FABIAN - Je suis malade
Uppladdat av Pat-Sera

Well, that's what you call a star, boys.


DALIDA Je suis malade
Uppladdat av libelule64

Sol idag och en diva från förr.

Idag, då man hade råtts att stanna inne av risk att få träd i hvudet, var det i princip soligare än det varit på ett halvår. Tack och lov blev inte den utlovade stormen speciellt dramatisk hos oss, så jag vågade mig ut åtminstone ett slitet slag för att hämta tidning osv.
Och ohmygoddess, vad litet naturlig ljusterapi kan göra. Om det inte blåst så gräsligt hade jag gått ut på picknick.

Vad, ur populärkulturens skattkammare, kan nu bättre illustrera detta än Dalidas "Soleil, soleil"?


Dalida - Soleil soleil
Uppladdat av Pat-Sera

O, Titanas.

Det här såg jag i höstas när jag var i Paris...
Panique à bord:


PaniqueABord2007
Uppladdat av OGRESSESTHEATRALES

Text & musik: Stephane Laporte & Patrick Laviosa
Regi: Agnès Boury
Med: Christine Bonnard, Vincent Heden, Ariane Pirie, Angélique Rivoux, Gilles Vajou, Jacques Verzier

Then I will be a man, oh, and I will stand tall.

Jag har som sagt en ny kamera (om än utan minneskort), på gott och ont.
Och jag vill inte vara skrytsam, men är den här (inte helt nya) klänningen fabulous eller vaddå? Den är gjord efter ett mönster från tidningen ゴスロリ, med ett tyg som jag köpte (på rea!) i Rotterdam i somras, där vårt hotell låg i princip granne med en tygaffär.

image103 image105


(Och ja, det är en signerad Eddie Izzard-bild ni ser där i bakgrunden, de sålde sådana när han var på Lorensbergsteatern för några år sedan. Dvs det var ingen livesignering. Och på dörren sitter en karta över Japan som även är en kalender för 2007. What can I say, either you're in or you're out.)

Crazy Dutch sex club people.

Nej, inlägget kommer inte leva upp till rubriken, som typ är ett citat. Av Rufus Wainwright. Om Victor & Rolf. Från FashionTV.

Jag känner mig så falsk. Ena dagen står jag och försöker övertyga stackars gymnasieettor (eller deras föräldrar, egentligen) om att man lär sig såååå mycket på samhällsinriktningen Språk, och att man verkligen ser framstegen konkret när man studerar språk (jämfört med kanske historia eller något, där man måste vara med i någon halvnördig frågesport för att de förvärvade kunskaperna ska märkas), och nästa dag sitter jag en halvtimme vid datorn och försöker med wordreference.com som hjälp konstruera ett hyfsat förståeligt meddelande.
Ah ma déesse. Jag kreverar, som Elias Nyström hade sagt. (Ni vet, dokusåpastjärnan från Fashion House.)

Här får ni förresten ett litet dilemma att sätta klorna i:
imogon ska jag hålla ett föredrag på engelskan, och vill i min text använda ordet "forte", som i "stark sida". Så långt är allting gott. Dock läser jag på dictionary.com (jag är en flitig användare av online-ordböcker, da) att även om det korrekta uttalet är (av mig försvenskat) "få:(r)t", så är det mer förekommande att man säger "få:(t)ej" (eftersom ordet blandats ihop med det musikaliska forte). Det senare är såpass vanligt, står det, att det finns risk att man förvirrar lyssnaren genom att använda det korrekta.

Vad ska jag då göra, betygsatt som jag kommer att bli? Tala korrekt, och vara svårförståelig, eller tala som de flesta, men uttala ett ord fel under en lektion och riskera mitt betyg? (Eller, tja, jag kanske överdriver så smått. Troligen är inte min engelskalärare en sådan forte-fascist som jag befarar.)

Förresten läste jag i den nya numret av lokala tidningen att kommunen troligen kommer att behöva fler SFI-lärare i framtiden. Just sådan lärare är ett av de yrken jag skulle kunna tänka mig. SFI-lärare, bibliotekare, kostumör eller, um, svetsare.
Jag hittade by the way en påklädar-utbildning (det låter inte speciellt glamoröst, men jag lovar, c'est du thêtare, och heter "Techniques de l'habillage") i en Paris-förort. Det kanske är billigare än att gå på Paul Poiret i centrala stan? Iofs har jag inte lyckats hittat någon prisinformation om den senare heller. Stackars mig. Jag borde återgå till min engelska.


Av rent estetiska skäl, voilà Kate Mulgrew.

image102

Follow your bliss.

Idrottsgalavaddå? Idag började äntligen den nya säsongen av ett av mina svenska favoritprogram: Design Simon & Thomas.
Visst, det är sant att jag ställer mig mycket tveksam till majoriteten av deras designmässiga val och högljutt förfasar mig där jag sitter i tv-soffan. "Thom Filicia skulle aldrig ha gjort sådär!" "Om Thom Filicia varit där hade han så målat hela lägenheten i grönt!" Men, hur upprörande och not aesthetically pleasing vissa av inredningsidéerna än är, så innehåller programmet för övrigt precis det som jag tycker om (i verklighets-tv). En allmänt trevlig stämning, någon form av välmenande make better-mission, och kärleksfullt gnabbande de medverkande emellan. Who carese om kombinationerna av färg (eller brist på sådan) och möbler får dina ögon att bildligt talat blöda? Det här är feel good-tv at its best.

Jag måste dock säga att det halvgroteska målade ordet "bliss" på väggen i dagens program gav mig lite läskiga associationer till, vem annars om inte Daniel "Follow your bliss" Franco, känd från säsong 1 & 2 av Project Runway. *ryser*

Bara tanken på PR1 gör förresten att jag känner en stor längtan att se om dvdn med nämnda program. För vad kan vara mer inspirerande än
Austin Scarlett, med sina fabulösa kläder och sitt genialt volumiösa hår?
Och dessutom är Robert Plotkin det roligaste som någonting hänt inom reality tv.
Och... på tal om PR1-dvdn så ska vi läsa klassiker från romantiken/naturalismen på svenskan, och efter att ha sett Austin propagera för Anna Karenina i dvd-extramaterialet kan jag ju inte göra annat än att välja den, trots dess omfattning. Så jag kommer onekligen inte att finna mig skälv sysslolös inom den senaste framtiden.

image99

Current obsession:

image98

Si la photo est bonne...

Ohmygoddess jag har en ny kamera! Eller, tja, ny kanske är att at i lite med tanke på att jag inte haft någon kamera alls de senaste kanske fem åren. Anyways, jag är nu ägare till något så fabulöst som en rosa digitalkamera. Och tro det eller ej, den verkar till och med fungera.
image95

Allt jag behöver nu (förutom ett minneskort) är en bättre modell. Eller så håller jag mig till att fota föremål. Som mitt Parisiska kort av Sinan Bertrand som (Lullaby som) Marpessa Glove i Le Cabaret des Hommes Perdus.
image96

Om jag bara hittar (lyckas snickra ihop?) en ram i rätt storlek tänkte jag ge kortet (Marpessa, inte mitt egna foto) en hyfsat glamorös rosa minimosaikinramning.

Invite ton amant dimanche à dîner

This makes me one very happy webmistress.

image94

Idag var det för övrigt första dagen i skolan efter jullovet. Eftersom jag bara har en lektion på onsdagar hann jag även med att gå den inte fullt så långa men likväl kalla, blåsiga och regniga vägen till närmsta tygaffären fär jag inhandlade ett stycke knall-lila allväv och matchande satinband. I'm not sure I have a taste level, no.

What are they thinking?

Från sr.se:

"Kära lyssnare!

Vi har just fått besked att fr o m den 1e februari så blir SR Atlas en nonstop musikkanal. DVS våra program läggs ner, och det blir musikflöde dygnet runt. Ni får gärna mejla era synpunkter till lyssnarservice@sr.se
Vi vill tacka för de roliga stunder vi njutit tillsammans med er och hoppas att ni fortsätter lyssnar till kanalen.
Kris, Hiba, Anneli och Terri."

....

?!?!?!?!

Vad? Varför?
Mest av allt... vad händer med Diggil-ej? 

I vilket fall som helst tänker jag döpa ett av eventuella framtida barn till Hiba. Kanske inte så mycket som hyllning till prgramledarna i  SR Atlas som för att jag är allmänt svag för namnet. Men iallafal.


A sweet designer from Transssylvania...

Bloggutfyllnad, av en estetiskt tilltalande sort, i form av Lucian Matis, från Project Runway Canada.

image93

Jag har förresten varit nästan-produktiv idag och försökt organisera  de skrynkliga mönsterdelar som hittills legat i total oordning i lådor och påsar. Och så har jag köpt nya mormors(farmors?)kängor i plastigt material på rea. Vi får se om de håller längre än de förra.

Lighten up, it's just fashion and sculpture.

Idag drog jag i mina fabulösa högklackade fauxconverse-skor och tillsammans med familjemedlemmar/släktingar iväg till Rydals museum för att åter besöka deras utställning (det var, ahem, färre folk där idag än det var på vernissagen) om Badmode, och hade denna gång utrustat mig med en kamera (om än lånad). Et voilà, I made a little photomentary, med inte-helt-utmärkt bildkvalitet.

It's better being infamous than being unfamous - lägg märke till att jag har en vägg all by myself.
image80

Utställningen består - förutom kläder - av olika slags skulpturer skapade av elever från mellan/högstadiet. De som skulpterat människor i badrelaterade situationer hade även skrivit små historier till sina kreationer. Vissa av dessa var smått absurda...

... medan andra, i sin skönhet, bara kan beskrivas med ordet mind-blowing. J'adore följande mycket eleganta kreation.


Bland badkläderna från gymnasiet fanns också många olika stilar, från stickad (j'adore och önskar att jag hade kunnat göra en lika fabulös dräkt), +1 huvudbonad, draperad, rosaglänsande (j'adore färgen) och ett svansbeprytt ufo (jag bara väntade på att den skulle börja röra på sig, à la Hussein Chalayan).
   

Nog om andra. Jag är trots allt relativt självupptagen, så voilà ett antal bilder av min vägg. (Morgonrocken har sett bättre tider. Och värre, för den delen.)
image88

Rocken syns in action och mindre livlös på den bilden nedan.


Et voilà en close-up av själva baddräkten och badmässan.


Vad ingen av oss mer eller midnre amatör-designers dock tog fasta på vad gäller bad - simpuffar! Det var förstås för att vi alla visste att Gareth Pugh redan been there, done that (wrecked that shit, som min morbror skulle ha sagt) way back slash för något år sedan. Även om jag personligen är mer av en pissible-à-porter kinda gal så kan jag inte låta bli att charmas av Gareths inte helt sällan väldigt vältäckande kreationer.