Mitt hår är fortfarande en tragedi. Men å andra sidan cyklade jag tidigare idag flera kilometer utan svårighet, samt klippte ut diverse mönsterdelar ur mitt fabulösa älv-tyg, och dessutom ser mitt rum ovanligt städat, genomtänkt och elegant ut. Det är nästan så att jag kan glömma bort at sura över det faktum att adaptern till min laptop har bestämt sig för att dö. Vilket innebär att datorn i sig har ca en timma och tio minuter kvar att leva innan även den går till de sälla jaktmarkerna.

För övrigt har jag verkligen, verkligen försökt att tänka positivt angående den kommande Lord of the Rings-musikalen och Jérôme Pradons medverkan i den. Det har dock varit utan framgång, så nu har jag beslutat att ge upp och helt enkelt omfamna den sida av mig som tycker att hober, gråa trollkarlar och mänskliga krigare med otvättat hår är något av det mest patetiska som finns. Sorry, Jérôme.
Men, från ett skamlöst fördomsfullt perspektiv, erkänn att hela idén med LotR: The Musical är väldigt gay. Jag menar, långfilmerna var ju redan homoerotiska så att det förslog, så hur ska det bli nu när de till råga på allt brister ut i sång och dans stup i kvarten? Och när Jérôme Pradon, av alla tänkbara människor, syns i rollen som El Macho.

På tal om Jérôme, så upptäckte (=blev medveten om dess existens) jag förra veckan den franska tv-serien Clara Scheller, om Clara som bor ihop med sin bögkompis JP. Min första tanke när jag läste den här sammanfattade programinformationen var "Oh my god! JP är ju Jérôme Pradons initialer! Karaktären måste ju förstås vara direkt byggd på honom!" Efter att ha kastat ett öga eller två på serien kunde jag dock lätt besviken konstatera att så inte var fallet. JP var typ kontorsarbete snarare än musikalstjärna, och hade dessutom halvlångt lockigt hår. Suck.

Anyway, I'm doing skolarbete. Mycket koncentrerat och fokuserat.

En ce moment je déteste mes cheveux och har därför en mindre personlig kris.

Och, bara för att fylla ut inlägget, kan jag nämna att jag blev minst sagt chockad att upptäcka att tv400 är mitt inne i den fjärde säsongen av L Word. Och här har jag gått och väntat på att tv3 ska börja visa den (inte för att jag saknat serienså värst mycket, när jag tänker efter, men i alla fall). Världen är sannerligen ur led.

... och thank goodness att turbaner börjar bli inne.  Jag kanske kan ta någon gammal gardin och svepa runt huvudet?

Jag har just sett avsnitt två ur andra säsongen av Project Catwalk, och gud, jag hoppas att Julien McDonald får en massa mjöl kastat på sig även i framtiden.


Jag vet att man inte ska tro allt man ser på tv, men han måste ändå vara en av historiens mest vidriga personer.

För övrigt är stämningen i Project Catwalk så mycket mer otrevlig än den i Project Runway Till exempel, vad tänkte de när de anltade storbritanniens mest bitchiga designer att vara mentor? Han uppträder precis så som man kan förvänta sig av en extra omogen tävlande. Till skillnad fr¨ån Tim Gunn som går omkring och är lugnet självt och faktiskt ger stöd och råd. Inte ens det faktum att Kelly Osbourne leder Catwalk kan rädda det.

Då jag ju redan är fullkomligt såld på schlager, tyckte jag att det var dags för mig att uppleva en annan kulturyttring efter vars namn man kan sätta epitetet -bög. Vad jag talar om är förstås opera!
För att avsluta en vecka full av kaffe, kanji, köpcentra-konserter och katastrofala prov gjorde jag alltså, efter några timmars hårt arbete i en butik bland dammiga tidningar och tunga lådor, något så lyxigt som att gå och se La Traviata på Göteborgsoperan. Förstås satt jag på fjärde raden: man får passa på att ta de dyra platserna medans man fortfarande betalar halva priset. Stort yay för ungdomsrabatt. Skojigt nog hamnade jag bredvid en äldre dam som gärna erbjöd mig att titta i hennes program (jag hade inget eget; efter att for the occation ha inhandlat en mycket elegant turkos - den matchar mitt nagellack - klänning på H&M hade jag inte en krona kvar), samt gav mig en välbehövd resumé av historien då jag något generad erkände att jag inte riktigt visste vad föreställningen skulle handla om. Det är alltid roligt att tala med främlingar, och hon var tillräckligt nördig för att väga upp för min okunskap.
Angående operabyggnaden är jag inte speciellt förtjust i idén med båt-stil på allt. Det är till och med ganska fult, och påminner i min mening mest om en byggnadsställning (om en något mer luxuös än your average one).
Storyn i La Traviata var... tja, förstås gripande men på samma gång sådan att man bara ville bitch-slappa (...) författaren i hans grav, för även om den skrevs under en tidsålder då världen var ur led, så kan jag inte låta bli att bli förbannad/irriterad av dessa otaliga historier om självuppoffrande kvinnor.
För övrigt var kostymerna i uppsättningen knappast 1800-tal, och tanken att detta skulle äga rum i nutid är ju ännu mer irriterande.
Någon borde göra en ny version av den, för operan, där Violetta är bitter och jävlig och inte alls har lust att offra sog för någon (minst av allt för någon obskyr svägerska som hon aldrig träffat).
Those things aside, så tyckte jag mycket om scenen där hon, um, diskuterade offer med sin svärfar. Mycket dramatiskt och känslofyllt. Och förstås var ju sånginsatserna très imponerande (speciellt fadern och Violetta), och helhetsintrycket var mycket gott.
Är det förresten något speciellt för operor att sluta sådär plötsligt med en dödsscen (hjältinnan dör)? Jag såg slutet av Madame Buttefly (som var rent gräslig i form av självuppoffrande) på tv ganska nyss, och även den slutade på samma abrupta sätt. Inget sorgearbete, liksom.

Hursomhelst, på tal om väna kvinnliga huvudpersoner som dör i pjäser, tillåt mig att citera filmen "Stage Beauty" (som för övrigt inte är speciellt bra, även om den glimtar till lite då och då).
Maria säger (skriker?) detta till sin drag queen-pojkvän (som på 1600-talet har gjort en lyckad karriär av att spela kvinnoroller på teatern):

"Your old tutor did you a great disservice, Mr. Kynaston. He taught you how to speak, and swoon, and toss your head but he never taught you how to suffer like a woman, or love like a woman. He trapped a man in a woman's form and left you there to die! I always hated you as Desdemona. You never fought! You just died, beautifully. No woman would die like that, no matter how much she loved him. A woman would fight!"

(Å andra sidan kanske han blir det i sista boken av HP-serien också?)
Varför måste SVT alltid avsluta sina lördagkvällar med att visa filmer om plågade åttaåringar? Jag blir helt förstörd. Idag var det alltså Jesus Camp, en amerikansk dokumentär. Hur kan man ens komma på tanken att få barn att ta ställning till abort? Snacka om att växa upp i förtid. Och skrika åt dem att de har syndat, och måste renas, bekänna sina synder, tills de gråter och ser ut att lida något ofantligt. (Som den blonde killen. It  broke my heart to see him.)

Nu nämnde de inte det i filmen, men han den där superstarpredikanten (som använde ordet fabulous två gånger under sin inte alltför långa screen time, kunde jag inte låta bli att lägga märke till) som man fick se, Tedd Haggard, som bland annat predikade att  homosexualitet var en synd, blev ju faktiskt avskedad från sin post i november 2006 efter att ha anklagats, av en viss Mike Jones, för att dels ha haft gay-sex, och dessutom använt droger; han erkände såsmåningom till både droganvändandet och "sexual immorality".
Och nu i februari ska han ha påstått att han efter tre veckor av omvändelse-counseling har blivit fullkomligt heterosexuell.
Så så gick det med det.

Vad som verkligen är fabulous är hur den enda anledningen till att jag över huvud taget kände till Tedd Haggard och hans sexskandaler är att Andy Cohen nämnde honon i sitt word association game i Valentine's Day-avsnittet (med paret Doonan-Adler som gäster) av "Whatch what happens", som man kan se på Bravo's hemsida.
De ord som Andy själv associerade till Haggard var "Penis-loving sodomite."
J'adore Andy Cohen.