Spår i snön.
Efter att ha sett grannens trappa kände jag mig ytterst mesig som tog på mig skor bara för gå de få stegen ut för att hämta tidningen.
Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.
90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).
Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.
90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).
Årsskifte
Vilka bättre att sjunga in det nya året med än Paradisco-gänget...
...och John Barrowman.
...och John Barrowman.
Gott nytt år! Bonne année !
(...och bara utifall att Anžej Dežan äntligen skulle villa sig hit: srečno novo leto!)
Val!
Imorgon är det så dags att ta vara på sina demokratiska rättigheter och gå och rösta. För att göra upplevelsen så angenäm som möjligt kan det dock, med tanke på de senaste dagarnas väder, vara en bra idé att för säkerhets skull ta med sig ett paraply.
Hemsökta hus.
Först och främst emottog jag i lördags på min portabla röstkommunikationsapparat ett mystisk textmeddelande som önskade mig glad midsommar samt cirkumflex cirkumflex, vad nu det betyder, men vars avsändarnummer var mig främmande och inte stod att finna på interwebben. Vid tidpunkten för händelsen föreföll mig inte detta som något övernaturlig, men sett i det skumma ljuset av kvällens tilldragelser kan jag inte låta bli att undra.
Ty för några timmar sedan, då det dadadam just börjat skymma och jag gick ned för trappan för att hänga tvätt i vardagsrummet, på bottenvåningen, slås jag emot av hög musik (Micheal Jackson! av allt!) emanerande från - inte, som jag hade antagit, det perpetuellt firande grannarna - men från mitt eget hushålls cd-spelare. Som alltså - på bottenvångingen - måste ha börjat spela medan jag befann mig på andra våningen. Jag förutsätter givetvis att det är någon av de andra invånarna i lägenheten som kommit hem och satt på den, men - nej, det var ingen annan hemma, och tycks fortfarande inte vara det, och definitivt ingen som kunde ha satt på stereon och sedan gått upp i rök. Punkt punkt punkt.
Så jag plockade ut cd-skivan och stängde av skivspelaren (även, efter litet om och men, den idiotiska demo-funktionen) och sedan dess har det - tack och lov - varit tyst.
Men ändå? Hur stor är chansen att en gast av något slag, en av dessa Cornwallska kvällar, helt sonika slank ned i min axelväska och följde mig hit?
Glad midsommar!
Så här går det när man ska försöka göra en midsommarstång med krokiga grenar, en begränsad mängd snöre och en något bohemisk syn på skapandet. Jo, jag glömde diagonalpinnarna, men MÄRK att det faktiskt hänger två örhängen, ringar, från den horisontella pinnen. Och hur mycket brännässlor jag fick vada genom för att nå fram till midsommarblomstren.
Nu återstår bara att lokalisera vad är det sju gärdesgårdar och lika många blommor, att lägga under kudden för att sedan drömma om Anzej Dezan Major Edrington någon passande person utan alltför höga krav.
Nu återstår bara att lokalisera vad är det sju gärdesgårdar och lika många blommor, att lägga under kudden för att sedan drömma om Anzej Dezan Major Edrington någon passande person utan alltför höga krav.
Horatio/William 4-ever
Ack, det händer att jag är så upptagen av att kontemplera fördelarna hos höga hattar och klockkedjor att jag för en kort stund glömmer hur oslåbart badass männen kring det napoleonska sekelskiftet var (läs: framställs i modern fiktion).
Hursomhelst, och på tal om 1700-tal, glömde jag i mitt kritiska flöde att nämna höjdpunkten med min snabbvisit till Lindholmen: teaterpubliken innehöll en Sweet Lolita som förstås - och som termen liksom antyder - var helt förfärligt bedårande. Jag blev så nostalgisk, och kände mig dessutom mycket mindre malplacerad i min Chanelesque dräkt med rosa glasyrliknande bårder på jackan och - wait for it - en guldkedja på insidan av fållen. På tal om badass.
Hursomhelst, och på tal om 1700-tal, glömde jag i mitt kritiska flöde att nämna höjdpunkten med min snabbvisit till Lindholmen: teaterpubliken innehöll en Sweet Lolita som förstås - och som termen liksom antyder - var helt förfärligt bedårande. Jag blev så nostalgisk, och kände mig dessutom mycket mindre malplacerad i min Chanelesque dräkt med rosa glasyrliknande bårder på jackan och - wait for it - en guldkedja på insidan av fållen. På tal om badass.
- Damn you, person who invented dvd regions.
Analyze this.
Det som är litet ironiskt är att mitt förra blogginlägg blev i princip just så långt som den hemtentamen jag ännu inte gjort borde vara. Undermedvetet? Och kan jag intala mig att det på något vis är bättre att prokrastinera sina skolaruppgidter genom att göra något liknande, än att till exempel sitta framför tv:n och fundera över om han den där mannen som satt på ett kontor i en scen försöker lura kvinnan som eventuellt inte är mentalsjuk utan snarare förgiftad av sin svärmor i Emmerdale.
Fortfarande på flykt från mina sysslor hittade jag en länk till den här videon på Ola Wikanders blogg.
Fortfarande på flykt från mina sysslor hittade jag en länk till den här videon på Ola Wikanders blogg.
Må vara att det handlar om engelska, men jag känner att ämnet kan vara någorlunda relevant även för en franskastudent (även om den franska motsvarigheten kanske snarare än tyst är instabil).
Kitschactionfetisch.
Så det är hit han har tagit vägen! Tack vare sherlockholmes.se's outtröttliga rapportering kring till synes allt som sägs i den svenska blogosfären om Sherlock Holmes råkade jag till min överförtjusning komma in på ingen mindre än Johan Hiltons blogg, som han tydligen har nuförtiden i egenskap av biträdande kulturchef på Expressen. Det har litet att göra med att denne skrivit ett kort men ack så klarsynt inlägg angående Holmes-filmen; jag var redan fräslt, sedan hans tid som programledare i P3. Sant, jag minns inte direkt vilket/vilka program han förgyllde med sin närvaro, vilket kanske inte gör mig till det trognaste av fans. Men jag minns att jag imponerades av hans förmåga att prata snabbt och mycket (quelle faculté!) och i likhet med min radioidol-nr-one Annika Lantz dra in intressanta resonemang på de mest utsökta (villo)vägar.
Och nej, det skadade väl inte att han hade en tendens att nämna "Buffy the Vampire Slayer" heller.
I somras, så, sträckläste jag hans bok "No tears for queers", (som i princip stått i hyllan sedan den kom ut i pocketformat - det med böcker som med tyger, jag hamstrar alldeles för mycket men jag brukar dem till slut!) en dokumentär som på ett skrämmande sätt lyckas vara mer spännande en den mest fartfyllda av deckare (I'm talking to you, Dan Brown! fast mest av ren vana). Liksom när man ser barnen gråta i "Jesus Camp" (en av de dokufilmer jag aldrig kan motstå när de tv-visas) undrar jag stundtals om det är av faktiskt medlidande, konstruktiv upprördhet och politisk frustration jag själv blir tårögd, eller om jag helt enkelt faller offer för dramaturgin. Men hursomhelst; då både Hiltons bok och filmen om det religiösa kollot är ovanligt smakfulla och eftertänksamma för att existera i ett dokuklimat där Outsiders och brittiska freakshowreportage är något av det första man (om än desillusionerat) förknippar med manusfri television och ickefiktion, handlar den frågeställningen snarare om kritik av (nyfikenhet över?) mig själv och det faktum att tragedier är de deliciösaste av dramer än av den verklighetsbaserade kultur jag konsumerar. "No tears for queers" har alltså den där bladvändande kvaliteten som mycken litteratur önskar besitta, på samma gång som den är hjärtskärande i sina nyanserade, sympatiska beskrivningar av ett antal olycksaliga livsöden - på ett eller annat sätt är det ändå så synd om dem, oss, mänskligheten etc. För att beskriva läsupplevelsen är jag tvungen att använda ett uttryck som skräckblandad förtjusning: jag skräms av det faktum att det inte är fiktion men är förtjust över hur den är skriven och att jag lär mig något av den.
Alltså, jag är glad att ha upptäckt (sådär som Columbus upptäckte Amerika) hans blogg. Nu har jag något mer att läsa innan jag ger efter för mina reality show-begär och går in på Paolos "se på mig" Robinson-blogg eller Simon & Tomas' "se på våra hundar"-blogg (och trots eventuell antydan till sarkasm är jag faktiskt väldigt förtjust i de två senare; och jämfört med mycket annat i blogosfären håller de faktiskt förvånansvärt hög kvalitet.) Och dagens ord, efter häromveckan ha stiftat bekantskap med de sinistra homosexuella hintarna, är, från Hiltons blogg, det i sig sluddrande kitschactionfetischister.
Äntligen, äntligen har jag ett namn på vad jag är.
Och på tal om nämnda kitschactionfetisch gjorde jag faktiskt något så okarakteristiska om inte helt oväntat och gick och såg om Holmes-filmen. Föga förvånande blev inte handlingen bättre, men jag är som sagt helnöjd med en inte alltför intressant sådan som inte ger dålgit samvete för att man inte koncentrerar sig mer på den; dock har jag tre iakttagelser att dela med mig av/tvinga på vilsna nätsurfare. Först och främst två saker som jag inte är helt förtjust i:
- Mrs Hudson. Kanske är jag för påverkad av den kritiskt blängande, vojande ryska motsvarigheten, men hon verkar så... vek? Ledsen, osäker, trött, på väg att gå in i väggen. Jag hoppas att hon får göra något karaktärsutvecklande och självförtroendehöjande eller åtminstone åka på semester (till Mycrofts lantställe?) i uppföljaren.
- När Irene uppe på halvbron säger, typ, "I don't want to run anymore." Må vara att hon är sångerska i bokförlagan, men det är bannemej ingen ursäkt att plötsligt låta som om hon i brist på bättre saker att säga /intresse citerar någon clichéartad, anonym poplåt. Skärp sig.
Och sist men inte minst, har jag dragit dåligt underbyggda slutsaster deducerat av bakgrundsmiljöerna att... det måste ha varit Watson och båtföraren (Tenner?) som enligt miss Adler hade flirtat i en timma i trailern, och inga andra. Alltså tycks det mig inte vara någon större förlust - ja, såvida repliken inte följdes av ännu en bortklippt scen där en svartsjuk Holmes, trött på Watsons promiskuitet, attackerar sin nye rival (och i stridens hetta sliter av sig skjortan). Alltmedan Watson klädsam slits mellan känslor av avsmak och stolt förtjusning, och Irene småleende sitter bredvid och, nöjd med vad hon åstadkommit, uppmanande viskar "Cat fight, cat fight..." Ack ja, det blir väl att vänta på director's cut innan vi får avnjuta ovan beskrivna scen se vad som hände.
~*~*~
Förresten, är det inte fantastiskt att Spotify har en special feature som låter dig beskåda en lista över dina senast spelade låtar "to see what you're currently into"?
Allt jag kan säga är: tack, Spotify! Det har jag alltid undrat!
Och nej, det skadade väl inte att han hade en tendens att nämna "Buffy the Vampire Slayer" heller.
I somras, så, sträckläste jag hans bok "No tears for queers", (som i princip stått i hyllan sedan den kom ut i pocketformat - det med böcker som med tyger, jag hamstrar alldeles för mycket men jag brukar dem till slut!) en dokumentär som på ett skrämmande sätt lyckas vara mer spännande en den mest fartfyllda av deckare (I'm talking to you, Dan Brown! fast mest av ren vana). Liksom när man ser barnen gråta i "Jesus Camp" (en av de dokufilmer jag aldrig kan motstå när de tv-visas) undrar jag stundtals om det är av faktiskt medlidande, konstruktiv upprördhet och politisk frustration jag själv blir tårögd, eller om jag helt enkelt faller offer för dramaturgin. Men hursomhelst; då både Hiltons bok och filmen om det religiösa kollot är ovanligt smakfulla och eftertänksamma för att existera i ett dokuklimat där Outsiders och brittiska freakshowreportage är något av det första man (om än desillusionerat) förknippar med manusfri television och ickefiktion, handlar den frågeställningen snarare om kritik av (nyfikenhet över?) mig själv och det faktum att tragedier är de deliciösaste av dramer än av den verklighetsbaserade kultur jag konsumerar. "No tears for queers" har alltså den där bladvändande kvaliteten som mycken litteratur önskar besitta, på samma gång som den är hjärtskärande i sina nyanserade, sympatiska beskrivningar av ett antal olycksaliga livsöden - på ett eller annat sätt är det ändå så synd om dem, oss, mänskligheten etc. För att beskriva läsupplevelsen är jag tvungen att använda ett uttryck som skräckblandad förtjusning: jag skräms av det faktum att det inte är fiktion men är förtjust över hur den är skriven och att jag lär mig något av den.
Alltså, jag är glad att ha upptäckt (sådär som Columbus upptäckte Amerika) hans blogg. Nu har jag något mer att läsa innan jag ger efter för mina reality show-begär och går in på Paolos "se på mig" Robinson-blogg eller Simon & Tomas' "se på våra hundar"-blogg (och trots eventuell antydan till sarkasm är jag faktiskt väldigt förtjust i de två senare; och jämfört med mycket annat i blogosfären håller de faktiskt förvånansvärt hög kvalitet.) Och dagens ord, efter häromveckan ha stiftat bekantskap med de sinistra homosexuella hintarna, är, från Hiltons blogg, det i sig sluddrande kitschactionfetischister.
Äntligen, äntligen har jag ett namn på vad jag är.
Och på tal om nämnda kitschactionfetisch gjorde jag faktiskt något så okarakteristiska om inte helt oväntat och gick och såg om Holmes-filmen. Föga förvånande blev inte handlingen bättre, men jag är som sagt helnöjd med en inte alltför intressant sådan som inte ger dålgit samvete för att man inte koncentrerar sig mer på den; dock har jag tre iakttagelser att dela med mig av/tvinga på vilsna nätsurfare. Först och främst två saker som jag inte är helt förtjust i:
- Mrs Hudson. Kanske är jag för påverkad av den kritiskt blängande, vojande ryska motsvarigheten, men hon verkar så... vek? Ledsen, osäker, trött, på väg att gå in i väggen. Jag hoppas att hon får göra något karaktärsutvecklande och självförtroendehöjande eller åtminstone åka på semester (till Mycrofts lantställe?) i uppföljaren.
- När Irene uppe på halvbron säger, typ, "I don't want to run anymore." Må vara att hon är sångerska i bokförlagan, men det är bannemej ingen ursäkt att plötsligt låta som om hon i brist på bättre saker att säga /intresse citerar någon clichéartad, anonym poplåt. Skärp sig.
Och sist men inte minst, har jag dragit dåligt underbyggda slutsaster deducerat av bakgrundsmiljöerna att... det måste ha varit Watson och båtföraren (Tenner?) som enligt miss Adler hade flirtat i en timma i trailern, och inga andra. Alltså tycks det mig inte vara någon större förlust - ja, såvida repliken inte följdes av ännu en bortklippt scen där en svartsjuk Holmes, trött på Watsons promiskuitet, attackerar sin nye rival (och i stridens hetta sliter av sig skjortan). Alltmedan Watson klädsam slits mellan känslor av avsmak och stolt förtjusning, och Irene småleende sitter bredvid och, nöjd med vad hon åstadkommit, uppmanande viskar "Cat fight, cat fight..." Ack ja, det blir väl att vänta på director's cut innan vi får avnjuta ovan beskrivna scen se vad som hände.
~*~*~
Förresten, är det inte fantastiskt att Spotify har en special feature som låter dig beskåda en lista över dina senast spelade låtar "to see what you're currently into"?
Allt jag kan säga är: tack, Spotify! Det har jag alltid undrat!
Skattgömma.
Jag slet just av ryggplattan till delen med lådor på mitt IKEA-skrivbord (som är så idiotiskt kosntruerat att saker gärna ramlar ned bakom, men ser man på, det tycks mig omöjligt att plocka ut lådorna och därmed är våld mot typ-masonitplattan enda vägen). Här är ett litet axplock av vad jag fann där, fast bakom/under lådorna:
-- En dialog skriven för franskan i gymnasiet.
-- Maria Rådstens autograf, som jag påtvingades någon gång i min barndom.
-- Ett rutat papper med på ena sidan antckningar rörande skolämnet naturvetenskap, på andra sidan en påbörjad, um, doujonshi kallad "Mana & Gackt hos adoptionsnämnden". Jag vet inte vart den skulle leda, men antar att det var ett inlägg i debatten om homoadoptioner. Uppenbaligen.
-- Anteckningsblock (franska, engelska, historia osv) innehållande otaliga andra små wannabe-seriestrippar (innehållande huvudsakligen Mana, Gackt, Austin Scarlettoch diverse OCs/Mary Sue), diverse illustrationer till anteckningarna och bara helt random teckningar. Man kan utläsa av dem att: jag ville komma ut ur den wicked little town där jag bodde (bor igen) och flytta till New York och bli kostymdesigner och klä mig snyggt (Gothic Lolita ibland, neoviktoriana ibland, och sådant som helt enkelt såg superbra och head-turning ut.)
-- Mitt Attestation de Réussite från DELF-provet!! Tack goda gudinna för det; jag tänkte att jag omöjligen kunde ha haft bort något sådant.
-- En dialog skriven för franskan i gymnasiet.
-- Maria Rådstens autograf, som jag påtvingades någon gång i min barndom.
-- Ett rutat papper med på ena sidan antckningar rörande skolämnet naturvetenskap, på andra sidan en påbörjad, um, doujonshi kallad "Mana & Gackt hos adoptionsnämnden". Jag vet inte vart den skulle leda, men antar att det var ett inlägg i debatten om homoadoptioner. Uppenbaligen.
-- Anteckningsblock (franska, engelska, historia osv) innehållande otaliga andra små wannabe-seriestrippar (innehållande huvudsakligen Mana, Gackt, Austin Scarlettoch diverse OCs/Mary Sue), diverse illustrationer till anteckningarna och bara helt random teckningar. Man kan utläsa av dem att: jag ville komma ut ur den wicked little town där jag bodde (bor igen) och flytta till New York och bli kostymdesigner och klä mig snyggt (Gothic Lolita ibland, neoviktoriana ibland, och sådant som helt enkelt såg superbra och head-turning ut.)
-- Mitt Attestation de Réussite från DELF-provet!! Tack goda gudinna för det; jag tänkte att jag omöjligen kunde ha haft bort något sådant.
... och jag insåg precis att jag kan lyssna på hela Martin Guerre på Sptify! Mm, Jérome Pradon!
Prequel.
Jag tänkte skriva en kortfattad recension/meditation kring Guy Ritchies Sherlock Holmes. Med den saken gick det som det gick, och jag är högst ledsen för det. Jag började i OpenOffice med Perpetua som typsnitt (<-- det är så fint, så man vill bara skriva mer och mer) för vad som känns som en evighet sedan, och är det något jag inte orkar göra nu är det korrekturläsa. Kan hända att jag gör det i morgon. Men what the heck, det här är en blogg, ingen tidning, så jag publicerar förstås inlägget iallafall.
Innan, under och efter.
I år var familjens julfirande uppdelat i tre delar, hopknutna med hjälp av välsignade SJ (men var var de fina bistrovagnarna som ju står för halva anledningen att sätta sig på InterCity till hufvudstaden?): hemma den 23, med morbrors familj i Stockholm den 24 och 25 och så farbror den 26. Julklappsutdelningen hemma blev till en mycket opretentiös och trivsam stund, mycket tack vare att vi - inspirerade av Anna Ankas Jul - beslutade att spontanrimma till julklapparna; litet som Poetry Slam. Mycket rolig idé. Andra höjdpunkter under helgen var möjligheten för mig att för första prova på singstar och likaså ett välsmakande vin utan minsta tillstymmelse till sötma, den försenade och därmed något utdragna tågresan hem då jag hann läsa ut en ypperlig bok (Ali Smith - The Accidental) samt två timmar lång promenad i Vällingby; vi ska till och med ha gått förbi den sjö där Oskar i Låt den rätte komma in knockade sin plågoande.
Imorgon är det back to work; årets mellandagsrea ska visst gå under namnet "mellandagspriser" och jag kan meddela att hos oss är de senare faktiskt är rätt så identiska med "innandagspriserna" och de kommande "efterdagspriserna". Det är som de där "Before, Dring & After Sex Mints"-pastillerna fast med priser och högtider.
Jag planerar även att se till att kunna skriva upp trettio böcker (inte speciellt imponerande mål; nu ligger jag på ungefär 28) på min approximativa lista över litteratur insupen under år 2009, så ihop med intensivt arbetande (kunder! I'm talking to you!) och förhoppningen om att lyckas färdigställa åtminstone den där blusen jag sytt på i några månader, hoppas jag kunna distrahera mig själv tillräckligt mycket för att kunna undvika att läsa eventuella illusionsspolierande recensioner av Sherlock Holmes-filmen innan fredag, då filmen har Sverigepremiär och jag biobiljetter. Jag råkade förresten igår av en slump se en kort trailer på hemmabiostorbildstv igår: RDJ, Jude Law, waistcoats och klockkedjor? Mm, deliciöst. Senaste och ack så minnesvärda tillfället då jag såg en viktoriansk Law var för en evighet sedan i Wilde, ni vet den där filmen om überdandyn i vilken även en ung Ioan Gruffud gjorde en en storslagen insats (syftningsfel?).
Så fatta vilka höga förväntningar jag har när han, Law alltså, nu återigen ikläder sig den eleganta viktorianska herrens skrud.
Imorgon är det back to work; årets mellandagsrea ska visst gå under namnet "mellandagspriser" och jag kan meddela att hos oss är de senare faktiskt är rätt så identiska med "innandagspriserna" och de kommande "efterdagspriserna". Det är som de där "Before, Dring & After Sex Mints"-pastillerna fast med priser och högtider.
Jag planerar även att se till att kunna skriva upp trettio böcker (inte speciellt imponerande mål; nu ligger jag på ungefär 28) på min approximativa lista över litteratur insupen under år 2009, så ihop med intensivt arbetande (kunder! I'm talking to you!) och förhoppningen om att lyckas färdigställa åtminstone den där blusen jag sytt på i några månader, hoppas jag kunna distrahera mig själv tillräckligt mycket för att kunna undvika att läsa eventuella illusionsspolierande recensioner av Sherlock Holmes-filmen innan fredag, då filmen har Sverigepremiär och jag biobiljetter. Jag råkade förresten igår av en slump se en kort trailer på hemmabiostorbildstv igår: RDJ, Jude Law, waistcoats och klockkedjor? Mm, deliciöst. Senaste och ack så minnesvärda tillfället då jag såg en viktoriansk Law var för en evighet sedan i Wilde, ni vet den där filmen om überdandyn i vilken även en ung Ioan Gruffud gjorde en en storslagen insats (syftningsfel?).
Så fatta vilka höga förväntningar jag har när han, Law alltså, nu återigen ikläder sig den eleganta viktorianska herrens skrud.
Ett sämre inlägg utan röd tråd.
Igår köpte jag en capuccino to go (det är ett beroende; känslan av att gå med en miljöförstörande pappmugg och låtsas som om jag vore Rachel Zoe eller hjältinnan i The Devil Wears Prada) på det där caféet som jag för sisådär sex år sedan dömde ut för att det var för dyrt. Cappucinon, om förtärd utanför lokalen, var faktiskt en av de billigare koppar kaffe jag inhandlat på senare tid.
Fyra månader i Frankrike (hello, Starbucks) sätter onekligen saker och ting i perspektiv.
Gårdagens övriga höjdpunkter var a) när jag som avslutning på en lång harang om Sherlock Holmes lyckades övertala en dam att inte köpa en bok och b) när jag sonade för a genom att visa mig något medveten om sortimentet och pekade ut Liv-Strömqvists-bok-med-kollage-på-framsidan till en kunde med spännande glasögon.
Annars har senaste veckan innehållit otaliga adressförfrågningar inför julkortsskickande, en ihållande och oförklarig lust att brista ut i tårar, en godkänd men inte helt korrekt leverans från en nätbokhandel, en färdig akademisk-professionell plan för framtiden, förkastandet av samma plan, julsånger, mindervärdeskomplex (har ni sett sf-bokhandeln Malmös blogg? Dolores simpla ditto kan omöjligen komma ens i närheten; behöver inte heller öra det, men det är frustrerande), kaffe, första delen av Spiderwick, Hound of the Baskervilles och stresstresstress.
Så nu har jag en ledig dag, snart förgången, ledig då jag borde få en massa saker gjorda. Börjar litetgrann på alla. Inget blir färdigt. Det känns litet som....
... dagens estetiska inslag: dockunderdelsporr. Hans Bellmer. Läskigt. Tack till ett fellow Antony & Almond-fan Livejournal som fick upp mina ögon för honom (samt den där himmelska bilden med Antony som Jennifer Honkytits).
Fyra månader i Frankrike (hello, Starbucks) sätter onekligen saker och ting i perspektiv.
Gårdagens övriga höjdpunkter var a) när jag som avslutning på en lång harang om Sherlock Holmes lyckades övertala en dam att inte köpa en bok och b) när jag sonade för a genom att visa mig något medveten om sortimentet och pekade ut Liv-Strömqvists-bok-med-kollage-på-framsidan till en kunde med spännande glasögon.
Annars har senaste veckan innehållit otaliga adressförfrågningar inför julkortsskickande, en ihållande och oförklarig lust att brista ut i tårar, en godkänd men inte helt korrekt leverans från en nätbokhandel, en färdig akademisk-professionell plan för framtiden, förkastandet av samma plan, julsånger, mindervärdeskomplex (har ni sett sf-bokhandeln Malmös blogg? Dolores simpla ditto kan omöjligen komma ens i närheten; behöver inte heller öra det, men det är frustrerande), kaffe, första delen av Spiderwick, Hound of the Baskervilles och stresstresstress.
Så nu har jag en ledig dag, snart förgången, ledig då jag borde få en massa saker gjorda. Börjar litetgrann på alla. Inget blir färdigt. Det känns litet som....
... dagens estetiska inslag: dockunderdelsporr. Hans Bellmer. Läskigt. Tack till ett fellow Antony & Almond-fan Livejournal som fick upp mina ögon för honom (samt den där himmelska bilden med Antony som Jennifer Honkytits).
Ödets ironi.
Dagens händelser. I never can resist a touch of the dramatic.
1. Jag tittar på Granadas version av Silver Blaze. Y'know, den där SPOILER en häst sparkar ihjäl tränaren och sliter sig.
2. Jag tittar ut. I grannarnas trädgård, som för övrigt skiljs från vår trädgård av en grusväg, promenerar en häst. Ensam, litet nonchalant sådär, äter litet gräs. Nu bör kanske nämnas att ur hagen utsprungna hästar hos oss i regel inte är exakt herrelösa utan tillhör nämnda grannar; de dessa dock inte var hemma fick jag ringa en av dem och med hjälp av telefon-coaching och min far som tack och lov dök upp i sista sekunden - ingen av oss har för övrigt någon hästvana, och vi kan båda beskrivas som rätt så små och taniga, jag vid tillfället iklädd innetofflor - locka in hästen ifråga, samt dennas föl som beslutat att göra sin mor sällskap ute i det fria, i en närliggande box. Vid ett tillfälle lyckades jag bli jagad av fölet då jag gjort misstaget att hålla i en bunt hö; men vid närmare efter tanke är möjligen ordet "jagad" något av en överdrift.
1. Jag tittar på Granadas version av Silver Blaze. Y'know, den där SPOILER en häst sparkar ihjäl tränaren och sliter sig.
2. Jag tittar ut. I grannarnas trädgård, som för övrigt skiljs från vår trädgård av en grusväg, promenerar en häst. Ensam, litet nonchalant sådär, äter litet gräs. Nu bör kanske nämnas att ur hagen utsprungna hästar hos oss i regel inte är exakt herrelösa utan tillhör nämnda grannar; de dessa dock inte var hemma fick jag ringa en av dem och med hjälp av telefon-coaching och min far som tack och lov dök upp i sista sekunden - ingen av oss har för övrigt någon hästvana, och vi kan båda beskrivas som rätt så små och taniga, jag vid tillfället iklädd innetofflor - locka in hästen ifråga, samt dennas föl som beslutat att göra sin mor sällskap ute i det fria, i en närliggande box. Vid ett tillfälle lyckades jag bli jagad av fölet då jag gjort misstaget att hålla i en bunt hö; men vid närmare efter tanke är möjligen ordet "jagad" något av en överdrift.
Fryntlig på farmen
Ok ok då, det är klart jag saknar gymnasiet! Tänk att återigen få sitta nätterna igenom sönderstressad, undersövd och hög på koffein vid datorn kämpandes med skrivuppgifter på olika teman! Visst, gymnasiet innefattade andra saker också, men inatt vill jag minnas det som orsakade den största desperation, inspiration, depression, passion inom mig.
Funny fact: när jag skrev "homosocialitet" i OpenOffice Writer drog programmet ett rött streck under ordet och undrade om jag inte egentligen hade menat att skriva "homoasocialitet". Hm. Om jag sedan läser längre på deras lista över ordförslag finner jag det utsökt "smygsocialiserat". I vilket sammanhang använder man det?
At the (awful art) party:
Lestrade: Det må jag säga, Holmes, du ser förskräcklig ut! Ditt hår är rufsigt och din skjorta felknäppt! Säg inte att du har varit och smygsocialiserat med Watson nu igen?
(Post-efterforskning: ok, uppenbarligen var inte det den huvudsakliga betydelsen. Darn. Jag är för anglosaxisk i mitt tänkande. Men förresten: identifiera den populärkulturella referensen, till ett stycke popmusik.)
Speaking of, så beslutade jag, litet trött på att behöva läsa in en massa obefintliga saker i böcker, att bege mig tillbaka till det muntra (som i "gay") 1700-talet och ta itu med Diana Gabaldons "Lord John and the Brotherhood of the Blade". Titeln är kanske inte den mest lockande, men vad gäller andra egenskaper är jag inte besviken. So to speak. Där skrivs en del om den dåtida pressens förkälrek för så kallade "sodomite conspiracies" och drar genast en prallell till dagens media: är de månne förfäder till "de homoseuxella ljudteknikerna" som gjorde sig så kända under Melodifestivalen för några år sedan. Det vore förresten en idé för en bok: "De Homosexuella Ljudteknikernas Brödraskap".
Hursomhelst, då jag fortfarande känner litet skuld över mitt förra inlägg som hade en massa text och INGA BILDER tänkte jag försöka gottgöra eventuella vilsna läsare med något så mysigt som ett bokomslag från sextiotalet, genre: homogay-kiosklitteratur, från gayontherange.com. Nedan ser vi uppenbarligen Holmes & Watson på en av de många field trips där de av ekonomiska skäl tvingats dela rum.
Funny fact: när jag skrev "homosocialitet" i OpenOffice Writer drog programmet ett rött streck under ordet och undrade om jag inte egentligen hade menat att skriva "homoasocialitet". Hm. Om jag sedan läser längre på deras lista över ordförslag finner jag det utsökt "smygsocialiserat". I vilket sammanhang använder man det?
At the (awful art) party:
Lestrade: Det må jag säga, Holmes, du ser förskräcklig ut! Ditt hår är rufsigt och din skjorta felknäppt! Säg inte att du har varit och smygsocialiserat med Watson nu igen?
(Post-efterforskning: ok, uppenbarligen var inte det den huvudsakliga betydelsen. Darn. Jag är för anglosaxisk i mitt tänkande. Men förresten: identifiera den populärkulturella referensen, till ett stycke popmusik.)
Speaking of, så beslutade jag, litet trött på att behöva läsa in en massa obefintliga saker i böcker, att bege mig tillbaka till det muntra (som i "gay") 1700-talet och ta itu med Diana Gabaldons "Lord John and the Brotherhood of the Blade". Titeln är kanske inte den mest lockande, men vad gäller andra egenskaper är jag inte besviken. So to speak. Där skrivs en del om den dåtida pressens förkälrek för så kallade "sodomite conspiracies" och drar genast en prallell till dagens media: är de månne förfäder till "de homoseuxella ljudteknikerna" som gjorde sig så kända under Melodifestivalen för några år sedan. Det vore förresten en idé för en bok: "De Homosexuella Ljudteknikernas Brödraskap".
Hursomhelst, då jag fortfarande känner litet skuld över mitt förra inlägg som hade en massa text och INGA BILDER tänkte jag försöka gottgöra eventuella vilsna läsare med något så mysigt som ett bokomslag från sextiotalet, genre: homogay-kiosklitteratur, från gayontherange.com. Nedan ser vi uppenbarligen Holmes & Watson på en av de många field trips där de av ekonomiska skäl tvingats dela rum.
A taste of what's to come.
Har haft en busy week och till och med, under någon timma eller så igår, mycket att göra på jobbet då människorna som ville köpa saker avlöste varandra. Hello, julrusch. När jag köpte soppa till lunch fick jag en plastbytta med delikat salladsbuffé (komplett med sådan där orange typ morots-boll) på köpet. Det gjorde mig mycket lycklig; att få mer mat än vad jag betalat för.
Jag har även tagit mig i kragen och läst The Sign of Four (den hade åtminstone läslig textstorlek), trots mina traumatiska minnen av Granada-avsnittet med samma namn som bara. aldrig. tog. slut (särskilt inte båtjakten). För att stå ut med beskrivningarna av Vilden Tonga (vars namn jag upprepade gånger läste som "Toga", vilket iofs känns mindre stereotypt) och motverka ett sammanbrott av postkoloniala skuldkänslor beslutade jag att läsa hela fallet som en metafor för utvecklingen av triangeln Holmes/Watson/Mary Morstan. Metaforer är ju viktiga, som Rachel fastställer i premiäravsnitter av Glee. Vilket jag förstås fåtts att förstå långt tidigare, mycket tack vare Buffy the Vampire Slayer (och vad har jag inte den serien att tacka för?) där Dagens Demon mer ofta än sällan fungerade som ett verktyg i någon av huvudkaraktärernas personliga utveckling. Egentligen hade jag tänkt följa upp här med en snabb sammanfattning av De Fyras Tecken: I Read It My Way, men efter att vad som från början skulle ha varit 20 ord blivit till närmare 2000 (no wonder att jag inte hinner, um, gymma och sådant) bneslutade jag att låta det bli ett eget inlägg. Som dyker upp så snart jag korrekturläst det litetgrann. (Jag ber om ursäkt för dessa tråkiga evighetsinlägg: jag använder bloggen som utlopp för sådant som jag aldrig skulle kunna uttrycka muntligt inför någon annan än min spegelbild eller mina Bleeding Edge Goths- och Bratz-dockor, utan att den personen efter två minuter i panik skulle komma på att hon hare något extremt viktigt och brådskande att göra någon annanstans.)
Med mina storslagna färdigheter som webbdesigner har jag förresten satt en tomteluva på en av logo-tjejerna på Dolores-bloggen. Väldigt stolt är jag över det.
Alinéa.
Ha. Ha. Ha.
Lägg märke till hur mina inlägg antingen har indrag överallt eller inte alls. Jag börjar mer och mer tro att det är helt slumpmässigt, alternativt någon bloggterrorist som sitter och ändrar i koden efter behag. Utom ibland när OpenOffice är inblandat.
Fast i Frankrike lärde jag mig att göra indrag i varje nytt stycke. Efter blankrad också.
I den här bloggen finns inget halvhjärtat - it's all or nothing, baby. Is that not right, Mr S?
Lägg märke till hur mina inlägg antingen har indrag överallt eller inte alls. Jag börjar mer och mer tro att det är helt slumpmässigt, alternativt någon bloggterrorist som sitter och ändrar i koden efter behag. Utom ibland när OpenOffice är inblandat.
Fast i Frankrike lärde jag mig att göra indrag i varje nytt stycke. Efter blankrad också.
I den här bloggen finns inget halvhjärtat - it's all or nothing, baby. Is that not right, Mr S?
Mikrokosmos.
Jag skyller min vakenhet på det bittra, svarta libanesiska kaffet jag drack. Alltså, det är inte så att jag försökt sova men misslyckats eller så, men det är bra att ha något att skylla på utifallatt.
Idag har jag druckit utsökt café au lait à emporter, jobbat, sett på The Producers på Lorensbergsteatern och sedan ätit meze samt baklava och druckit nämnda kaffe. Det är möjligen mindre intressant, men låt oss komma in på ett av mina favoritämnen: restaurang/cafétoaletter. När dessa små rum inreds med någon form av vision blir de som en espresso av interior design, minus hjärtklappningen, en komprimerad dos av artistisk vision. För det har vi ju sett i Bravos reality-såpor, att det ofta är under stränga restriktioner som de mest storslagna, kreativa och nyskapande verk föds. Då de inte syns utifrån restaurangen i sig blir de dessutom ibland en kitschig fristad för grälla färger och allsköns plastväxter.
Ja, det är en hel vetenskap och en dag kanske jag skriver en monograf om det. Anyways, såhär såg det ut in the ladies' room på Chateau Beirut (<-- en även i övrigt positiv restaurangupplevelse), sett genom en inte helt extraordinär mobilkamera. Jag ber att få påpeka att bakom mig på väggen är det inte en platt målning av en pelargång ni ser, utan en skulpturell kreation i tre dimensioner. Fabulous.
Idag har jag druckit utsökt café au lait à emporter, jobbat, sett på The Producers på Lorensbergsteatern och sedan ätit meze samt baklava och druckit nämnda kaffe. Det är möjligen mindre intressant, men låt oss komma in på ett av mina favoritämnen: restaurang/cafétoaletter. När dessa små rum inreds med någon form av vision blir de som en espresso av interior design, minus hjärtklappningen, en komprimerad dos av artistisk vision. För det har vi ju sett i Bravos reality-såpor, att det ofta är under stränga restriktioner som de mest storslagna, kreativa och nyskapande verk föds. Då de inte syns utifrån restaurangen i sig blir de dessutom ibland en kitschig fristad för grälla färger och allsköns plastväxter.
Ja, det är en hel vetenskap och en dag kanske jag skriver en monograf om det. Anyways, såhär såg det ut in the ladies' room på Chateau Beirut (<-- en även i övrigt positiv restaurangupplevelse), sett genom en inte helt extraordinär mobilkamera. Jag ber att få påpeka att bakom mig på väggen är det inte en platt målning av en pelargång ni ser, utan en skulpturell kreation i tre dimensioner. Fabulous.
Sidenote.
Ibland tolkar Google sökorden litet väl fritt, kan man tycka.
Accomplishments.
Dagens åstadkommanden:
- Jag har klippt ut ett antal mönsterdelar till en skjorta (som egentligen snarare är en blus, men jag har en viss aversion gentemot det ordet) och lagt ut dem på tyget. Må vara att de är helt felaktiga, men det kommer ju inte visa sig förrän jag börjat sy och som vi säger: den dagen den sorgen. (Vänta, vad sa du? Toile? Qu'est-ce que c'est?)
- Jag har inför arbetsveckan lagat en curry-grönsaks-sojakött-gryta av saker jag hittade i köket som är ätlig om än något tråkig i färgsättningen... jag hade önskat att vi hade haft kokosmjölk. Mat ska ändå vara litet fet så här in på vintern.
- Jag läste ut en bok, men det, inser jag nu, får bli ett eget inlägg. Just nu funderar jag på hur jag ska gör mig av med den. Det finns ingen plats på Dolores, så jag borde söka nya vägar, alltså... ge bort den (den skulle säkert uppskattas av många)? Gruvan (men jag jobbar ju alltid när dem har öppet och kan därmed inte utnyttja fikakupongen man får när man lämnar saker)? Loppmarknad? Bookcrossing.com (alltså lämna den på en offentlig plats, jag funderar på Kalmartåget)?
- Och så har jag funderat på hur fantastiskt mycket jag tyckte om Göteborgsoperans uppsättning av Goya som jag som häromdagen. Den var inspirerande.
Igår:
- Lyckades få litet ordning på Open Office Writer - kan använda backstegstangenten igen.
- Sjöng i gospelkör i Härryda kyrka. Jag hade inte kunnat föreställa mig (minnas) hur ofantligt underbart roligt det är att sjunga i kör, och då dessutom med band och solist.
- Läste litet Walt Whitman på interwebben.
- Jag såg andra delen av Wallander, den brittiska versionen, avsnittet "Firewall". Jag må ha en i fallet allt annat överskuggande faiblesse fär Kenneth Branagh, men intrigen var inte speciellt bra, och efter att ha sett två avsnitt måste jag säga: ärligttalatvadärdetmeddem?! Är det verkligen så totalt omöjligt att skriva en kriminalhistoria utan att inkludera minst en ung flicka som utsatts för sexuella övergrepp? Till och med i Firewall lyckades dem få in ett gammal våldtäkt - av en slump - som inte hade något med huvudfallet att göra. Linjen mellan belysande av problem och fetischistiskt frossande är faktiskt ganska tunn. Kom igen.
- Jag har klippt ut ett antal mönsterdelar till en skjorta (som egentligen snarare är en blus, men jag har en viss aversion gentemot det ordet) och lagt ut dem på tyget. Må vara att de är helt felaktiga, men det kommer ju inte visa sig förrän jag börjat sy och som vi säger: den dagen den sorgen. (Vänta, vad sa du? Toile? Qu'est-ce que c'est?)
- Jag har inför arbetsveckan lagat en curry-grönsaks-sojakött-gryta av saker jag hittade i köket som är ätlig om än något tråkig i färgsättningen... jag hade önskat att vi hade haft kokosmjölk. Mat ska ändå vara litet fet så här in på vintern.
- Jag läste ut en bok, men det, inser jag nu, får bli ett eget inlägg. Just nu funderar jag på hur jag ska gör mig av med den. Det finns ingen plats på Dolores, så jag borde söka nya vägar, alltså... ge bort den (den skulle säkert uppskattas av många)? Gruvan (men jag jobbar ju alltid när dem har öppet och kan därmed inte utnyttja fikakupongen man får när man lämnar saker)? Loppmarknad? Bookcrossing.com (alltså lämna den på en offentlig plats, jag funderar på Kalmartåget)?
- Och så har jag funderat på hur fantastiskt mycket jag tyckte om Göteborgsoperans uppsättning av Goya som jag som häromdagen. Den var inspirerande.
Igår:
- Lyckades få litet ordning på Open Office Writer - kan använda backstegstangenten igen.
- Sjöng i gospelkör i Härryda kyrka. Jag hade inte kunnat föreställa mig (minnas) hur ofantligt underbart roligt det är att sjunga i kör, och då dessutom med band och solist.
- Läste litet Walt Whitman på interwebben.
- Jag såg andra delen av Wallander, den brittiska versionen, avsnittet "Firewall". Jag må ha en i fallet allt annat överskuggande faiblesse fär Kenneth Branagh, men intrigen var inte speciellt bra, och efter att ha sett två avsnitt måste jag säga: ärligttalatvadärdetmeddem?! Är det verkligen så totalt omöjligt att skriva en kriminalhistoria utan att inkludera minst en ung flicka som utsatts för sexuella övergrepp? Till och med i Firewall lyckades dem få in ett gammal våldtäkt - av en slump - som inte hade något med huvudfallet att göra. Linjen mellan belysande av problem och fetischistiskt frossande är faktiskt ganska tunn. Kom igen.
Datorrelaterade saker som inte fungerar, yay.
Jag börjar bli riktigt frustrerad över att inte kunna använda min Open Office-ordbehandlare; jag har googlat, reparerat, tagit bort och ominstallerat men fortfarande fungerar inte pil- och backspcetangenterna.
Om detta skulle leda till ett psykotiskt utbrott av kriminella tendenser kan jag redan nu specificera att om jag hamnar i rättegång, så vill ja att rapporteringen ska se ut så här. Inga förbannade fotografier och groteskt överdimensionerande blockbokstäver.
Är den inte... utsökt?
Om detta skulle leda till ett psykotiskt utbrott av kriminella tendenser kan jag redan nu specificera att om jag hamnar i rättegång, så vill ja att rapporteringen ska se ut så här. Inga förbannade fotografier och groteskt överdimensionerande blockbokstäver.
Är den inte... utsökt?
