Kitschactionfetisch.

Så det är hit han har tagit vägen! Tack vare sherlockholmes.se's outtröttliga rapportering kring till synes allt som sägs i den svenska blogosfären om Sherlock Holmes råkade jag till min överförtjusning komma in på ingen mindre än Johan Hiltons blogg, som han tydligen har nuförtiden i egenskap av biträdande kulturchef på Expressen. Det har litet att göra med att denne skrivit ett kort men ack så klarsynt inlägg angående Holmes-filmen; jag var redan fräslt, sedan hans tid som programledare i P3. Sant, jag minns inte direkt vilket/vilka program han förgyllde med sin närvaro, vilket kanske inte gör mig till det trognaste av fans. Men jag minns att jag imponerades av hans förmåga att prata snabbt och mycket (quelle faculté!) och i likhet med min radioidol-nr-one Annika Lantz dra in intressanta  resonemang på de mest utsökta (villo)vägar.
Och nej, det skadade väl inte att han hade en tendens att nämna "Buffy the Vampire Slayer" heller.

I somras, så, sträckläste jag hans bok "No tears for queers", (som i princip stått i hyllan sedan den kom ut i pocketformat - det med böcker som med tyger, jag hamstrar alldeles för mycket men jag brukar dem till slut!) en dokumentär som på ett skrämmande sätt lyckas vara mer spännande en den mest fartfyllda av deckare (I'm talking to you, Dan Brown! fast mest av ren vana). Liksom när man ser barnen gråta i "Jesus Camp" (en av de dokufilmer jag aldrig kan motstå när de tv-visas) undrar jag stundtals om det är av faktiskt medlidande, konstruktiv upprördhet och politisk frustration jag själv blir tårögd, eller om jag helt enkelt faller offer för dramaturgin. Men hursomhelst; då både Hiltons bok och filmen om det religiösa kollot är ovanligt smakfulla och eftertänksamma för att existera i ett dokuklimat där Outsiders och brittiska freakshowreportage är något av det första man (om än desillusionerat) förknippar med manusfri television och ickefiktion, handlar den frågeställningen snarare om kritik av (nyfikenhet över?) mig själv och det faktum att tragedier är de deliciösaste av dramer än av den verklighetsbaserade kultur jag konsumerar. "No tears for queers" har alltså den där bladvändande kvaliteten som mycken litteratur önskar besitta, på samma gång som den är hjärtskärande i sina nyanserade, sympatiska beskrivningar av ett antal olycksaliga livsöden - på ett eller annat sätt är det ändå så synd om dem, oss, mänskligheten etc. För att beskriva läsupplevelsen är jag tvungen att använda ett uttryck som skräckblandad förtjusning: jag skräms av det faktum att det inte är fiktion men är förtjust över hur den är skriven och att jag lär mig något av den.
Alltså, jag är glad att ha upptäckt (sådär som Columbus upptäckte Amerika) hans blogg. Nu har jag något mer att läsa innan jag ger efter för mina reality show-begär och går in på Paolos "se på mig" Robinson-blogg eller Simon & Tomas' "se på våra hundar"-blogg (och trots eventuell antydan till sarkasm är jag faktiskt väldigt förtjust i de två senare; och jämfört med mycket annat i blogosfären håller de faktiskt förvånansvärt hög kvalitet.) Och dagens ord, efter häromveckan ha stiftat bekantskap med de sinistra homosexuella hintarna, är, från Hiltons blogg, det i sig sluddrande kitschactionfetischister.
Äntligen, äntligen har jag ett namn på vad jag är.

Och på tal om nämnda kitschactionfetisch gjorde jag faktiskt något så okarakteristiska om inte helt oväntat och gick och såg om Holmes-filmen. Föga förvånande blev inte handlingen bättre, men jag är som sagt helnöjd med en inte alltför intressant sådan som inte ger dålgit samvete för att man inte koncentrerar sig mer på den; dock har jag tre iakttagelser att dela med mig av/tvinga på vilsna nätsurfare. Först och främst två saker som jag inte är helt förtjust i:
- Mrs Hudson. Kanske är jag för påverkad av den kritiskt blängande, vojande ryska motsvarigheten, men hon verkar så... vek? Ledsen, osäker, trött, på väg att gå in i väggen. Jag hoppas att hon får göra något karaktärsutvecklande och självförtroendehöjande eller åtminstone åka på semester (till Mycrofts lantställe?) i uppföljaren.
- När Irene uppe på halvbron säger, typ, "I don't want to run anymore." Må vara att hon är sångerska i bokförlagan, men det är bannemej ingen ursäkt att plötsligt låta som om hon i brist på bättre saker att säga /intresse citerar någon clichéartad, anonym poplåt. Skärp sig.

Och sist men inte minst, har jag dragit dåligt underbyggda slutsaster deducerat av bakgrundsmiljöerna att... det måste ha varit Watson och båtföraren (Tenner?) som enligt miss Adler hade flirtat i en timma i trailern, och inga andra. Alltså tycks det mig inte vara någon större förlust - ja, såvida repliken inte följdes av ännu en bortklippt scen där en svartsjuk Holmes, trött på Watsons promiskuitet, attackerar sin nye rival (och i stridens hetta sliter av sig skjortan). Alltmedan Watson klädsam slits mellan känslor av avsmak och stolt förtjusning, och Irene småleende sitter bredvid och, nöjd med vad hon åstadkommit, uppmanande viskar "Cat fight, cat fight..." Ack ja, det blir väl att vänta på director's cut innan vi får avnjuta ovan beskrivna scen se vad som hände.

~*~*~

Förresten, är det inte fantastiskt att Spotify har en special feature som låter dig beskåda en lista över dina senast spelade låtar "to see what you're currently into"?
Allt jag kan säga är: tack, Spotify! Det har jag alltid undrat!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback