Hemsökta hus.

Asså. Jag börjar misstänka att jag kanske oavsiktligt fick med mig något efter att ha gått de där två (konkurrerande, som deras hemsidor upplyser) spökvandringarna i St Ives här om veckan. För inte piper väl spöken i flygplatsdetektorerna, och är det inte så att de säkerligen ej heller kan ta upp någon plats i ett "måttxmåttxmått OR BAG DOES NOT TRAVEL" handbagage? Underliga ting har nämligen börjat hända...
Först och främst emottog jag i lördags på min portabla röstkommunikationsapparat ett mystisk textmeddelande som önskade mig glad midsommar samt cirkumflex cirkumflex, vad nu det betyder, men vars avsändarnummer var mig främmande och inte stod att finna på interwebben. Vid tidpunkten för händelsen föreföll mig inte detta som något övernaturlig, men sett i det skumma ljuset av kvällens tilldragelser kan jag inte låta bli att undra.
Ty för några timmar sedan, då det dadadam just börjat skymma och jag gick ned för trappan för att hänga tvätt i vardagsrummet, på bottenvåningen, slås jag emot av hög musik (Micheal Jackson! av allt!) emanerande från - inte, som jag hade antagit, det perpetuellt firande grannarna - men från mitt eget hushålls cd-spelare. Som alltså - på bottenvångingen - måste ha börjat spela medan jag befann mig på andra våningen. Jag förutsätter givetvis att det är någon av de andra invånarna i lägenheten som kommit hem och satt på den, men - nej, det var ingen annan hemma, och tycks fortfarande inte vara det, och definitivt ingen som kunde ha satt på stereon och sedan gått upp i rök. Punkt punkt punkt.
Så jag plockade ut cd-skivan och stängde av skivspelaren (även, efter litet om och men, den idiotiska demo-funktionen) och sedan dess har det - tack och lov - varit tyst.

Men ändå? Hur stor är chansen att en gast av något slag, en av dessa Cornwallska kvällar, helt sonika slank ned i min axelväska och följde mig hit?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback