Efter att ha sett grannens trappa kände jag mig ytterst mesig som tog på mig skor bara för gå de få stegen ut för att hämta tidningen.

Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.

90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).