Drömscenario.

Om jag skulle lista det jag helst vill se i filmer skulle jag ju kunna nämna några saker som, tja, till exempel: historiska kostymer, 1800-tal, Glenn Close, crossdressing. Klockkedjor.
Jag borde förstås ha känt till det här tidigare, men gjorde det nu inte, så döm om min förtjusning vid
upptäckten.

Albert Nobbs, 2011. Inte helt olikt inspelningsbilderna från Sherlock Holmes: the sequel, n'est-ce pas? Crossover, kanske?

No, really, I'll walk.

A, finns det något angenämare än att hyra en häst och vagn tillsammans med en god vän lämna storstadens ständiga dis, och ge sig av på en utflykt bland träd och ängar!
Ja, det gör kanske det: Watson ser onekligen mer än lovligt butter ut, men så har han också mycket av det att leva upp till efter att ha fått konkurrens från sin framtida bloggande reinkarnation.

Han är tydligen inte helt okänd, men jag känner då inte igen nye Moriarty; han tycks nämligen inte ha medverkat i varken Miss Marple, Poirot, Foyle's War eller Midsomer Murders. Så redan där är han ju litet skrämmande. Även Kelly Reilly har dykt upp på IMDBs rollista, så nu känns det mer hoppfullt att hålla tummarna för att vi ska få återse Mary. Är månne den lantliga exkursionen ovan rentav ett försök att göra något av Marys kanoniska mystiska försvinnande, där hon kidnappats av Moriarty och Noomi Rapace och hålls fången på någon hed... Vid närmare eftertanke är jag dock inte så säker på att det vore någon större förbättring att gå från saknad till hjälplös mö, så den idén skrotar vi.
Så låt oss, för vår själsros skull, istället ponera att hon byggt sig ett hus ute på heden eller en ståva inne i skogen, där hon numera lever glad och trind med (Moriarty? Rapace? kan vi få in Honeysuckle Weeks på ett hörn?) några hönor och en och annan lösdrivande hund.

Vad kallas förresten den vagn de sitter i? På svenska. Fyra hjul (stora baktill), två säten (inkl. för den som kör), en häst, uppfällbart tak...

Holmes har ofta sagts vara besläktad med Wilde, men...

Hellooo, triangeldrama. Här kommer man motvilligt hem från Bokmässan och får se att det senaste nyheten gällande Guy Ritchies kommande Sherlock Holmes-uppföljare (och som vi vet vid det här laget gäller det att kommentera dessa nyheter snabbt innan de hinner dementeras), är att broder Mycroft ska spelas av ingen mindre än Stephen Fry. Även om jag nu inte tillhör hans mest hängivna beundrarskara kan jag uppskatta idén och genast se framför mig potentialen vad gäller filmens intrig.

Tänk er: Watson och/eller Mycroft får besöka av en maître chanteur av det osymptatiska slaget, en utpressare (varför inte en bitter/fattig John Grey) som lagt händerna på dokumentation av dessa Holmes' bekantas ungdomssynder.


Ack, ack, ack! Det såg vi i julas, hur ogärna Holmes vill dela med sig av sin sidekick! Vilka såpoperaskimrande konflikter kommer nu inte uppstå då han plötsligt finner en rival i sin förbaskat intellektuellt överlägsna broder? Vad ska stackars Watson ta sig till - förtälja sanningen för Holmes, skriva en bekännelseroman, flytta till Indien med Mary (o, Ritchie, våga inte göra dig av med henne lika lättvindigt som ACD gjorde!) och lämna Mycroft att reda ut det hela, anlita Irene Adler och Noomi Rapace för att ta komprometterande bilder av utpressaren handklovad vid en sänggavel och med orden "sale maître chanteur" intatuerade på bröstet(på franska inte bara därför att det franska ordet för utpressare har en sådan särskild klang, utan även då det ryktats att Rapaces faktiskt ska vara fransyska)?

Så många frågor. Så många dagar kvar innan mina drömmar krossas de får svar.

Boye, Gullberg, Södergran... Doyle, Gatiss, Moffat.

Av en impuls cyklade jag igår kväll solitär iväg till Hagabion, där min gamla favorit Flicka & hyacinter visades. Det måste vara tio år sedan jag såg den sist (och blev så (be)tagen att jag på något vis lyckades blanda in huvudpersonen Dagmar Brink i inte en men om jag minns rätt två högstadieuppsatser), tydligen tillräckligt med tid för att ha glömt det mesta av filmen. Ja, förutom någon enstaka svårmodig kortmonolog, då, de har ju en tendens att sätta sig på hjärnan.
Kort intryck: kanske inte den bästa film att gå och se utan sällskap. Tack och lov att cykelhjälmen inte tillåter en perfekt lockad snedbena à la förra seklets mitt.

Men hur som helst. Vad jag helt hade glömt i mitt idoliserande av den sorgsna Dagmar med de mörka ögonbrynen  (spelad av Eva Henning) var - ironiskt nog - hur bra filmen faktiskt är. Och förvånansvärt rolig, för att handla om någon som tagit livet av sig. Egentligen händer det inte så mycket i den - vi får se hur författaren med plötsliga detektivpretentioner, Wikner, försöker luska ut anledningarna bakom grannen fru Brinks självmord, men inte är det genom slagsmål och biljakter! nej, istället söker han upp människor med anknytning och samtalar med dem, hemma hos dem, i sitt vardagsrum, på en bar. Det tar sin tid och det är subtilt, och är det inte talande att ett av filmens mest avgörande avslöjanden sker - så indirekt - per telefon.

In other news har tydligen Watson '10 en blogg i vilken han återger sina storslagna äventyr. Oh my. Och trailern finns att se utanför Strbritannien.



Det slog mig just: med tanke på alla spinoffs som Doctor Who genererat på senare tid, kanske Gatiss & Moffat kan göra en serie där Mary, efter att ha gått upp i rök, för en gångs skull får vara huvudperson. Och förklara hennes försvinnande med någon gammal temporal reva, alternativt låta henne dyka upp i Torchwood - hur mycket skulle det inte förklara vad gäller den förlorade frun, om det nu visade sig att detektiven&doktorn helt enkelt lurats att inmundiga litet minnesmotverkande substans. Oh, am I getting carried away a bit? Jag får förklara det med att jag fortfarande är i det där pinsamma förälskelsestadiet vad gäller David Tennant Davies' Dr Who-versa.

Från skymning till gryning.

Det är något visst med att gå på bio vid obekväma tider på dygnet. Jag är just hemkommen, medelst cykel genom ett skumt upplyst Göteborg, från något så utmattande som ett Twilight-triatlon på en av stadens biografer. Av en slump läste jag om det idag och inhandlade den sista biljetten, då jag börjat ana att min avgudan av Buffy the Vampire Slayer och min tendes att se Lestat & Louis som representanter för modern vampyrfiktion kanske innebär att jag inte längre är helt à jour med den aktuella blodsugarscenen.
Må hända att jag läst första Twilight-boken som kurslitteratur (jo jag lovar! dessa högre utbildningar!), men filmerna var mig helt främmande och inte alltför lockande, så vad bättre då än utsätta mig själv för en åtta timmars intensivkurs i filmatiserad meyersk mytologi, tillsammans med hundratals entusiastiska tonårsflickor? Jo, de senare var något skrämmande förstås - som alla större och något homogena grupper är - då deras fnittrande påminde mig om de skoldiscon jag tenderade att undvika. Men, personalen var utklädd och det är alltid roligt att se filmer som del av en publik som faktiskt är tillräckligt intresserad för att vänta ända till en minut över midnatt för att få se en film som tydligen hade sitt premiärdatum fastslaget till idag, 30e.

Filmerna då? Jag minns knappt vilken som var vilken - men ett bestående intryck var att hur i hela världen kan en varulv ha så vita tänder? Ge gossen litet kaffe! Allt som allt var de snygg gjorda; episka miljöbilder och våld gör sig utomordentligt bra förpackat i modern teknologi. Och i film två dök det upp några karlar i västar, vilket ju trots allt är mer attraktivt än en vaxad varulvsbringa. På tal om det blev jag dock litet inspirerad av de flickor (och säkert enstaka pojkar) i publiken som jublade och applåderade då nämnda barbröstade bodybuildern ("Doesn't he have one shirt?" e.d. för att citera någon lagom perifer karaktär) dök upp, och föreslår detsamma inför nästa Sherlock Holmes-film. På något fint viktorianskt sätt, alltså. (OMG de borde ordna Sherlock Holmes Movie Night för premiären! Jag tänker fancy sirliga biljetter, utdelande kanderade äpplen (à la Pomegranate), specialinredd biosalong och, hur stor turnyr kan man ha innan det blir omöjligt att få plats i en vanlig biostol?)

Innan jag somnar: den avslutande filmen hette ju "Eclipse" vilket osökt får mig att tänka och nynna på detta. Asså om ni tyckte att Pattinson var blek så...



Sist men inte minst: familjen Cullens hus var snyggt, men det slog inte det i A Single Man. Och hur kommer det sig, att de som har något att dölja vad gäller sitt privatliv boätter sig i hus som består till sådan stor del av fönster?

Löften från öster och slutgiltiga stråktag

Såg Eastern Promises igår. Och jag som trodde av att Ritchie!Holmes innehöll relativt mycket (åtminstone för att vara Holmes) av ambiguous male bonding, lättkläddhet och våld. Som jag fick se mig överbevisad. Ack, ack, ack, fast inte för att jag klagar.

 

För utfyllnad och för att fira min kommande tvåveckors påsk(/pretentamens-)ledighet tänkte jag nedan publicera ett inlägg som jag skrev, imponerades föga av och därför glömde bort förra gången jag avnjöt något som kunde liknas vid lov. Det är höjden av lathet, jag vet, men voilà:

 

I mitt numera ganska välfyllda schema dök en undervisningsfri vecka (som av någon fantastisk slump råkade sammanfalla med många skolors sportlov, för oss mindre atletiska även kallat februarilov) upp som en skänk från ovan och gav mig inte bara möjligheten att återhämta mig från den självförvållade, som det innebär att försöka pussla in ett acceptabelt antal filmfestivalfilmer mellan lektioner, kvällskurser och körövningar och städning, utan även att ge mig hem till den landsbygd jag så räds men alltjämt saknar. Här har jag förutom förebyggande studier och insupande av kurslitteratur hunnit ägna mig åt rena nöjesaktiviteter, som till exempel att plöja mig igenom knähög snö samt The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow. Varje gång jag ser titeln på den senare spelas följande scen upp för mitt inre öga: Holmes är på väg ut till sin ivrigt (beundrande eller hotfull? man vet aldrig) väntande publik för sitt slutgiltiga framträdande, sin chef d'oeuvre, sin karriärs glänsande höjdpunkt. Men innan Holmes kliver ut och utsätter sig för allmänhetens evigt granskande blickar ser Watson till att rätta till sin väns fluga, bowtie, sådär stolt, kärleksfullt och litet nervöst som de gör i filmer.

 

Den faktiska novellen ”His last bow” kunde omöjligt leva upp till detta scenario. För att inte tala om att den plötsliga skapelsen av en opersonlig allseende berättare, som vid de tillfällen då jag lyckades koncentrera mig på innehållet istället för att fantisera om accessoarer skakade om mitt Holmes-versa i klass med den förvirring som följde på att ha beskådat BtVS-avsnittet ”Normal again” med dess obehagliga idéer (som förstås var befängda och orsakade av demongift!). Jag har nu gjort vissa minimala efterforskningar på google, och det visar sig att trots den uppsjö av mer eller mindre möjliga tolkningar på vilken den engelska titeln bjuder (inklusive den egenhändigt hopknåpade och med tanke på den historiska kontexten litet mer subversiva version som bygger på att ”bow” faktiskt i vissa fall är en homofon till ”beau”! Ha!) så är den franska något mindre mångtydig: där talas det om en musikaliskt doftande coup d'archet. Detta ska för övrigt tydligen även kunna vara ett uttryck på engelska, så gissa om jag kommer använda det framöver! För vad skrev nu Jonathan Adler om de fantastiska fördelarna med att utan skam (”skamlöst” låter så negativt) slänga in franska ord i tid och otid, ju mindre befogat desto bättre? Det sätter toujours en guldkant på tillvaron.


When they have finally stripped you of the handbags and the glad rags


That's not my Judesie...!

Now, really, who am I trying to fool? My Judesie looks just as good in a 'tache as he does in a black wig. And Sally Potter's latest film RAGE, seeing as it is entirely (or as good as) made up of monologues set against monochrome backgrounds, gives plenty of opportunity to just sit back contemplate that exquisite beauty of Jude Law. He may be pretty, though unsympathetic, in Wilde (in which you just want to slap some sense into all the characters), shiny in AI and perfection in a waistcoat as the good Doctor in Sherlock Holmes, but what RAGE does so deliciously is take away everything until there's nothing but the script and the actor left through which to tell the story. At first it makes me think of Norma Desmond reminiscing of a time when they didn't need dialogue because they “had faces!” – because when there is nothing else you find yourself looking at every little nuance of the actor's facial expressions – until I realize that they're actually speaking as well, and a lot, albeit to an invisible and inaudible twelve year old boy with a mobile phone camera and, unbeknownst to the interviewees, a blog.

 

The characters are all in some way involved in an upcoming fashion show with creations designed by the artistic Merlin (a fictional Merlin, mind you, not the one from Bravo's The Fashion Show), for the launching of the company's new perfume, M. M is for what? Mystery, mothers, eventually turning into mortality, me, murder?

Here we meet everyone from the pizza boy turned model on a bike, the cynical fashion writer, the girl model (played by real life model Lily Cole), the war photographer, the invisible hem & zipper seamstress, the over educated marketing wonder boy intern, the PR man, the president of the old family company, the man who bought it (Eddie Izzard), his bodyguard &c &c. Despite never actually seeing what happens, we understand through the interviews that once the fashion show starts event suddenly take a tragic turn (and that one accident seldom comes alone.)

To some extent the characters all represent stereotypes, or archetypes, and are well aware of the role they play in this their corner of the fashion business. While many of them get to step outside their respective boxes, thanks to the sudden falling apart of their reality, certain characters seem more fixed: the infinitely puzzling African-American detective remains something of a caricature of someone I believe (being to young to knoe) you might have seen in a 70's movie, the Hispanic seamstress doesn't move far beyond the nurturing and motherly older Catholic lady, as distant from the world of business and marketing as is possible, and Boy Wonder keeps spitting out his new tag lines. This bothers me a bit – could these characters not have been taken in another direction, or a clearer direction? Does the seamstress with the accent and without the social benefits, the woman of the people, have to be the representation of nature, the good Christian, the one who prays more fervently instead of being bitter? And the detective; how ever did he fit into the picture? If anyone can explain that, I would be very curious to know.

 

Jude Law's character (who, according to an interview that I saw with Law, was apparently inspired in part by Leigh Bowery), on the other hand, is possibly the one who goes through the most blatant transformation. When we first make his acquaintance he is this mysterious androgynous creature, Minx, in a corset and a black wig, speaking with an Eastern European accent, but as the story moves on and his monologues become more personal this shift is made obvious by the replacement of the foreign accent with a regular Jude Law-ish British one. In one crucial scene, I think, the visually ever-changing, perfectly made-up Minx even does a Hedwig and appears – vulnerably – without a wig.

 

What, then, are they saying? There's all kinds of criticism: of consumerism, of marketing strategies, of capitalism, of a lack of humanity; and there's a fascination with new technology, with the shifting power structures when almost anyone, and the younger generations in particular, can express themselves (and in this specific case, post exposing videos of a the going-ons at a fashion house) through new mediums like the Internet. Sometimes I find myself thinking that what the characters are saying becomes a little cliché-like, considering there's not much that hasn't been said a million times before and that here there are no pretty grey London skies or dramatic soundtrack by Hans Zimmer to distract from the script.

 

Still, I love the form of the movie. The idea of monologues strikes me as absolutely delightful (I've had a soft spot for faux documentaries ever since I saw “Children of the Revolution” some ages ago), and turns out just so when combined with wonderful actors/actresses and a superb sense of colour (the scenes were shot against a green screen, and the colours we actually see have been sampled from something in the actors eyes, clothing &c). According to Sally Potter (who showed up for a Q&A session after the movie, as well as took part in a Master Class/Seminar interview in the Festival tent, which I incidentally attended and was quite smitten by) even the most experienced actors, like Jude Law & Judi Dench, were quite terrified of the nakedness of being practically alone with the camera (Sally & one other crew person, the actors themselves never met), which is quite easy to imagine. Either way, what came out of it is a joy to watch, because not only are the actors exposed to an extent where flaws would become easily visible – but you finally get a chance to see how good they really, really are.


This is going to be big.

Årets vinjettfilm, den korta bizarra snutt som visas mellan sponsorerna och huvudfilmerna, på Göteborg International Film Festival var förresten bedårande och genial. Genial. Et voilà, för dem som inte sett den (nämnas bör kanske att GIFFs logga föreställer en drake, och att festivalens har sitt hjärta just på biografen Draken):


Boyfriend in a Coma


Om jag skulle försöka att sammanfatta min Filmfestivalvecka litet. Av både estetiska och tidsrelaterade skäl tänker jag inte skriva om alla filmer i ett enda inlägg, så jag tar mig friheten att återigen dela upp de i små genomtänkta grupper om sisådär tre. Och kittens, märk att det här inte är några trivsamma recensioner – det är spontana tankar om filmerna som stundtals närmar sig analyserande mark, så så kallade SPOILERS! (finns det ett ord för det på svenska?) skulle kunna förekomma.

 

A Single Man

Min spontana reaktion på den här filmen var densamma som efter Sherlock Holmes '09, nämligen: ”Vad snygg! Vilka färger! Vilka kläder! Vilka miljöer! Vilket soundtrack!” Dock vill jag för att verka något litet djupare än det resterande kaffet på botten av min mugg påpeka att jag inte bara satt och dreglade över 60-talsestetiken, de omöjligt snygga studenterna, de till skådespelarnas ögon färgmatchade kläderna och Georges fantastiska, modernistiska inglasade djungel till kök... jag hann även konstatera, om än lika hänfört, att Colin Firths rollprestation i huvudrollen inte är annat än sublim – faktum är att jag till min stora förtjusning redan efter första repliken glömde bort att tänka att ”Va? Men det är ju Birdgets pojkvän!”.

Handlingen följer intressant nog ett konventionellt mönster av sinnesförvirring, klarsyn som en sista smörjelse och sedan la fin, men eftersom filmen bygger på en gammal bok som jag inte läst kan jag knappast kommentera anledningarna där bakom vidare, och dessutom är jag i det här fallet beredd att acceptera den inte alltför originella uppbyggnaden.

A Single Man introducerar även på årets GIFF det filmiska fenomenet ”män som badar nakna sent på kvällen och sedan måste ta en dusch för att de 'fryser'” (mesar!) som är ett omständligt och långdraget sätt att få dem att umgås med varandra au naturel, och vilket osökt leder oss över till nästa film.

 

Brotherhood (SPOILERS ahead!)

Unga snygga homosexuella nynazister, åh, tänker du (läs: jag), hur kan det möjligen gå fel? Men jo, det kan det, och Brotherhood är för mig Årets Besvikelse. Jag fick känslan av att regissören använder ett överflöd av manlig nakenhet och utdragna sexscener för att förhäxa publiken (och det fungerar nästan!), så att dess uppmärksamhet dras från den cliché-artade och slutligen vidrigt moraliserande historien. Lars är alltså den unge, blonde, från militärutbildning av tvivelaktiga skäl utslängda, medelklassbögen som efter ett möte med den lokala Mein Kampf-bokklubben förvandlas till den smarte, reko rasisten: han som inte själv skulle komma på tanken att misshandla flyktingar men gärna gör det för att impa på gruppen. Och med gruppen menar jag bland annat den brunögde, surande, ”se hur bedårande och svårmodig jag är” Jimmy. Lars blir så småningom utsparkad av sin ömma moder, vilket ger den onyanserat obehaglige nazistledaren idén att låta gruppens nye stjärnelev Lars inhysas av Jimmy, och sedan, ja, ni förstår ju vad som måste hända när man låter Arisk Dröm och Brooding Brown Eyes i samma hus. Då Jimmy inte är en ordens man ser sluge Lars till lura ut honom på ett nakendopp i sjön, för att sedan hacka tänder (det är inte ens vinter!) och ta en dusch och etc etc. Det är så obvious och vid det här laget är jag mer än lovligt trött på att se skrattande människor som badar; får mig att önska att filmen utspelat sig i öknen och att fler karaktärer tog åt sig några kommunikationstips från Seven of Nine: Take off your clothes.

Anyways. Snart liknar filmen mest en romantisk komedi med en touche av existentiell ångest, och de ormar som dyker upp i paradiset (för de bor nästan bokstavligt talat i ett sådant, ensamma i skogen, precis vid klipphällarna ut mot havet/sjön) gör det i form av dels Lars förskräckelse då han får reda på att hans nya nazi-posse inte misshandlar bara utlänningar men även bögar (quelle surprise! Jag begriper inte i vilken rosaskimrande fantasivärld Lars levde dessförinnan), dels då Jimmys bror ser något han inte borde ha sett (vårt kärlekspar, och den oändligt självsäkre Lars i synnerhet, är allt annat än försiktiga). Jimmys bror, ja, han är den där klassiska, inte alltid sympatiska sidokaraktären som genom sin olycksalighet och mångbottnade personlighet tar sig ur periferin och blir den vars öde man känner starkast för. Till följd av sina drogproblem förlorar han chansen att få en hedersplats i klubben till nykomlingen Lars, och som om det inte var nog får hans bror fnatt och försätter sig i en situation som inte bara går emot gruppens principer som, oändligt mycket viktigare, hotar att bli katastrofal om ledaren får reda på det. Så, ångestfylld som en annan Jérôme Pradon i JCS tjallar han vilket leder till att Jimmy tvingas misshandla Lars för att visa att han är en riktig man trots allt. Men mjukis som han är innerst inne tar han sedan med sig den skadade pojkvännen hem och säger, när denne vaknar ”Vart vill du åka?” Lars har nämligen tidigare föreslagit att de ska fly bort tillsammans, men fått höra att Jimmy inte kan lämna sin familj & sina vänner. Nu har han dock insett att Lars har rätt, att Kärleken Är Störst och nazistgruppen riktigt osympatisk, så glatt packar de sina väskor och går ut mot bilen.

Hela filmen har jag undrat: vem ska dö? Vem ska bli martyren, vem ska tvingas försmäkta för sina synders skull? Men nu är de på väg bort och jag börjar försiktigt tänka tanken, att det kanske inte måste bli så.

Men nä, där var jag ju nästan lika naiv som Lars. För vad kommer där, farande ur skogen, om inte en pojkvasker med en kniv, som sedan borras in någonstans i Jimmys mellangärde. Scenbyte till ett sjukhusrum där en ångerfylld broder sorgset berättar att Jimmy ligger i koma och att de inte vet om han någonsin kommer vaknar. Tadam... end credits.

Vänta nu, jag ser ett mönster. Ett klassiskt mönster. 1. Jimmy är en Ond Nazist som slår ned stackars oskyldiga bögar. Synden. 2. Jimmy ser att Störst Av Allt Är Kärleken och är beredd att lämna den onda sidan för att leva med pojkvännen. Frälsningen, syndernas förlåtelse. 3. Han kommer aldrig iväg. Straffet. Den in absurdum uttjatade sensmoralen är att han som agerat för den Mörka Sidan måste få en chans att botgöra – och därmed få sin odödliga själ räddad från evig förbannelse – innan han slutligen tar emot det oundvikliga (döds)straffet, och blir ett vackert avskräckande exempel. Den verkliga Andra Chansen finns bara i Melodifestivalen, och gud hjälpe den sate som tror att det faktiskt finns en väg ut. Och på tal om vägar ut: inte är det lätt att lämna tätt slutna sekter, grupper, och det är klart att det kan sluta illa ibland. Men jag tror, att det hade knappast skadat med en god förebild. Om någon kan vara larger than life och en superhjälte så är det en fiktiv karaktär. (och let's face it, Brotherhood var knappast socialrealism).

Att Hundvalpsögonen sedan inte de facto dog i slutet av filmen, utan hamnade i en eventuellt evig koma, känns mest fegt. Att döda honom hade varit för tragiskt, för uppenbart moraliserande, för 60-tal. Så väljer de en kompromissande koma, som mest påminner mig personligen om såpoperor: där ligger stackars Jimmy de 40 kommande avsnitten, medan Lars förför hans mamma, brodern impregnerar nazistledarens flickvän med hjälp av en kalkonösare och Lars politiker till mor använder sig av magiska stenar från Skåne för att hypnotisera väljarna. (Och när man trasslar in sig i Sunset Beach-paralleller är det alltid hög tid att byta ämne...)

 

I love you Phillip Morris

Min avslutning på årets GIFF gick så att säga i lättsamhetens tecken, med denna film som att döma av affischerna utanför Bergakungen kommer dyka upp på vanlig svensk bio om litet mer än två veckor (och enligt imdb en månad senare i USA; hur fungerar sådant här egentligen?). Den handlar alltså om hur Greve Olaf i sin ungdom kom in på bro... nej, just det, om en helt annan karaktär spelad av Jim Carrey rör det sig ju, även om dennes karriärsval (förutom de uppenbara fysiska likheterna) i mångt och mycket påminner om Grevens. Steven börjar nämligen tidigt i filmen försörja sig genom olika slags bedrägerier, för att ha råd med en lyxig livsstil åt sig själv och så småningom även pojkvännen Phillip, en godtrogen och genomgod southern beau (tänk er SugarKayne utan den där bitchigheten som är imperativ i modevärlden) spelad av Ewan McGregor som han träffar och blixtförälskar sig i på då de båda tillbringade en tid i fängelset.

Phillip saknar totalt insikt om sina begränsningar, likaså begränsningar i allmänhet, och fejkar med mer eller mindre elegans allt från borgensformulär till arbetsgivarreferenser, från kreditkort till koma och ekonomisk genialitet.... och faktum är att det, med snudd på hysterisk fartfylldhet, trevligt soundtrack och Jim Carrey mitt i allt blir mycket underhållande. Normalt skrattar jag inte hörbart på allmänna platser, men vid just det här tillfället kunde jag inte låta bli – vare sig det nu berodde på trötthet, nu-är-festivalen-snart-slut-sentimentalitet eller, faktiskt, själva filmen.

 

Och det kittens, var det för en tredjedel av de filmer jag såg förra veckan. Nu ska jag underlåta att korrekturläsa vad jag skrivit och som experiment gå och lägga mig i sängen med The Return of Sherlock Holmes och se hur många sidor jag hinner läsa innan jag somnar. Ciao ciao!


Jag har aldrig varit mycket för att fatta mig kort, men...

Det kan hända att jag såsmåningom kommer få tid att skriva ett sammanfattande inlägg om mina upplevelser under årets Göteborg International Film Festival, men tillsvidare hänvisar jag hit, för mina mellan funderingar mellan filmerna: http://twitter.com/divahisterya

Och jag säger bara: drakfostret. Genialiskt.

I am John's anatomical models.

Det lönar sig förstås inte att ropa Hullo! innan man kommit över Themsen, men jag lade just märke till att Brad Pitt numera anges på IMDB som blivande Moriarty i Den Ännu Namnläsa Sherlock Holmes-Uppföljaren.
Ingen skådespelare kommer ju någonsin kunna slå den sovjetiske föregångaren i läskiga armrörelser och förmåga att aldrig blinka, men... Brad Pitt? Jag kan inte påstå att jag tillhör hans skara av trogna beundrare, men ändå är jag övertygad om att världen skulle må så mycket bättre av att åter få se honom axla rollen som ikonisk superillvilling. Och av bilden nedan kan vi ju utläsa att han redan är väl införstådd med för Holmes-versat såpass viktiga färdigheter som boxning, rökning och att röra sig i homosociala miljöer.



Dåså. Jag ville endast få klargjort att jag till fullo stöder idén om Brad Pitt som Moriarty, då jag insett att det finns ett flertal medlemmar i slashcommunities på livejournal personer som ställer sig bestörta och högst kritiska därtill (och har den dåliga fantasin att föreslå Hugh Laurie! Quel identitetskris det skulle ge upphov till i filmen.)

P.S. Jag säger bara: Damages säsong tre, som hade USA-premiär häromdagen. Oh. my. goddess.

Festivalplaner

Gissa vad jag trotsade snö, hagel och regn för att hämta idag igår? Filmfestivalbiljetter förstås! Jag förväntar mig måhända inga nya uppenbarelse à la Chansons d'Amour (Chalmers, 2008), men litet inomhusförlagd underhållning bland annat folk är helt enkelt nödvändigt så här när Januari, Februari gör sitt bästa för att få drömmar om vår  och ljus att tyckas fåfänga.

Vad blir det då för filmer cette année? (Alla dessa retoriska frågor som sprider sig som ett nyupptäckt virus över min blogg börjar onekligen bli patetiska, men de hjälper mig att intala mig att det jag sysslar med inte är så mycket självupptagen monolog som, tja, en stackars hysterikas dialog med sina imaginära, virtuella vänner. De franska inslagen däremot är en stöld från Jonathan Adler.)

Låt oss hursomhelst dela upp de filmer jag neurotiskt köpte biljetter till på sekunden när de släpptes redan nu beslutat att se i några egenhändigt ihopknåpade kategorier, så där som Festivalfolket själva gör.

GIF är ett ypperligt tillfälle att se obskyra filmer från okända länder
I love you Philip Morris. Jag skäms. Men what the heck. Må vara att det är en amerikansk film med kända skådespelare, och att den säkert kommer på bio inom en snar framtid, men faktum är att film är roligare på festival, om så bara för den utomordentligt fina traditionen att klappa händerna efter visningen. Och vad kan jag säga; Jim Carrey får mig inte helt oväntat att tänka på Greve Olaf och A series of unfortunate events och  Lemony Snicket och slutligen på att... jag vill dricka kaffe med Daniel Handler!
A single man. Julianne Moore i en film som utspelar sig på 60-talet? En modeskapare som nästlat sig in i en annan bransch? Oemotståndligt.

Men gone wild
Brotherhood. Faktiskt en direkt följd av att jag såg Guy Ritchies viktorianskt Fight Club-osande Sherlock Holmes, som så att säga väckte min aptit på filmer innehållandes män+våld. Vad kan då tyckas mer lockande än manliga homosexuella nynazister? Som dessutom talar på Fischer och la Cours (um, bromance!) modersmål! Och som om inte det vore nog spelas en av huvudrollern av skådisen som spelade den ryske (!) pojkvännen i andra säsongen av tv-serien Sugar Rush.
Tomorrow at dawn. Den obligatoriska franska filmen, som jag i årets musikaltunna utbud mest valde genom uteslutningsmetod. Hur jag sedan kom fram till just denna kan man fråga sig - men faktum är att jag av en slump såg samme regissörs La Tourneuse De Pages (som tydligen blev till "En studie i hämnd" på svenska, har jag nu lärt mig - då trodde jag ju att det var någon obskyr tv-film som bara jag sett) på tv i våras, och blev mycket förtjust. Att Tourneuse sedan kretsar kring hämndlystna respektive deprimerade heteroflexibla kvinnor (och idel bittra pianister) som går omkring och blänger på varandra, och den festivalaktuella Demain dès l'aube handlar om män som gör lajv-rollspel om Napoleon-krigen (eller dylikt) är något jag väljer att se som irrelevant.

Attractive by association, AKA I was Robert Downey Jrs BFF
Bad lieutenant: port of call New Orleans. Jag var fortfarande litet inne i Ritichie-ruset när jag gjorde upp mitt festivalschema, så i de här banorna gick mina tankar: Holmes --> RDJ --> Kiss kiss bang bang --> där spelade RDJ partner till Val Kilmer som, och ser man på, är med i den här filmen! Och, tja, underhållningsvåld.
Rage. Relation till Sherlock Holmes: Holmes --> där spelade RDJ partner till Jude Law och OMG Jude Law medverkar, trots att jag av trailern inte lyckades utläsa vilken roll han spelade, i Sally Potters Rage. Den här filmen har dessutom flertalet andra saker som talar för sig: Jude Law är inte bara med, han dyker upp iförd drag i en roll till vilken han sade sig ha dragit inspiration bl.a. från Leigh Bowery; Judi Dench är extremt snygg på filmaffischen; Eddie Izzard medverkar; den handlar om modevärlden, och den är iscensatt i form av en dokumentär. Nämnde jag Law i drag?

Ett desperat slag för den geografiska mångfalden
A woman's story. När man går på filmfestival några år i rad är det lätt hänt att man (läs: jag) ådrar sig vissa fördomar vars främsta funktion är att vara behjälpliga i gallringen av filmer man spontant vill se. De två saker jag till följd av något tidigare trauma valt att försöka undvika är: tyska filmer (i allmänhet, och prostituerade (mtf-)transpersoner. Det senare går det - uppenbarligen och möjligen lyckligtvis - så där med. A Woman's Story påstås i katalogen vara en Almodovaresque grekisk tragedi om en man som går och kärar ned sig i en transkvinna med En Mörk Hemlighet (bad-ass!)

The Topp Twins. Trallande lesbiska tanter som pratar australiensiska låter ju (eventuellt obegripligt - det här blir slutprovet för att se om jag faktiskt lärt mig något i form av hörförståelse av Tabatha's Salon Takeover - men för säkerhets skull ska jag youtuba Darren Hayes-intervjuer) onekligen som ett säkert recept för en feelgood-dokumentär.

Om det är något jag saknar i mitt schema så är det musikaler en japansk film. För dem har jag faktiskt goda erfarenheter från. Så vi får se om jag lyckas klämma in någon sådan, eller eventuellt i stället rova på en koreansk kreation. (Men hur kan det komma sig, frågar sig den imaginära allvetande läsaren, att inte The Fish Child är med på listan? Hur kan jag möjligen motstå något sådant? Faktum är att jag inte genomått en personlighetsförändring, utan helt enkelt såg filmen redan förra våren, fast då hette den El Niño Pez och var fransktextad... Till skillnad från festivalprogramskribenten fick jag dock inga Mulholland Drive-vibbar av den, trots att den senare är en av mina favoritfilmer. Faktiskt. Jag vet inte vad det betyder, men så är det.)

Och det var det. En liten sammanfattning ifall jag kommer vara för trött på filmerna för att skriva om dem när jag väl sett dem och möjligen skulle kunna ha något vettigt att säga därom. Igårkväll beslutade jag att skrota det här inlägget, men idag är den klarsyntheten borta med vinden. Eller gömd under isen som ligger tjock på trottoarerna.

Kom ihåg var ni läste det först.


Klart att jag valde den bilden. Viktorianska västar i all ära, men duh, liksom.

Jag är inte vänskapligt inställd till tabloidjournalistik, men...

Det är något lugnande med att läsa nyheter som till större delen saknar substans. Ungefär som när löpsedlarna löd "Kalle olyckligt kär i Mariette" eller vad det nu var; för ett ögonblick kan jag låta mig själv tro att det faktiskt är det största, mest angelägna som har hänt på senaste tiden. Inga katastrofer. Inga osämjor eller orättvisor (ödets eller samhällets). Bara ett tv-program och en medverkande som sade något som blev till något annat.

Dagens ickenyhet (som jag tydligen trots den benämningen känner för att föra vidare - paradox!), om än en mindre trivsam sådan, verkar vara att Sherlock Holmes-uppföljaren är hotad, då en person som enligt vissa
källor inte har några rättigheter till Holmes hotar med att dra tillbaka desamma ifall film nr II innehåller för många anspelningar på att Doktorn & Detektiven skulle vara romantiskt involverade, som vi säger i den övertydliga shipper-branschen.

Vad gör då den här historien intressant? Först och främst tycker jag att det faktum att en vad jag vet icke  ännu påbörjad uppföljare kan vara all over the news som ämnet för någon slags debatt (om än inbillad) bara någon vecka efter att dess föregångare haft premiär. Här snackar vi heavy publicitet.
För det andra är ser jag födelsen av ett nytt allitererande modeuttryck: anglofonerna får nämligen det hela att handla om rättighetshävdarens rädsla för så kallade "homosexual hints". Smaka på det - homosexual hints - är det inte för ljuvligt? Inte bara upprepningen av bokstaven h, dessutom skapar det en abstrakt bild av den lilla hinten som inser att den gått och kärat ned sig i en annan hint. Hur ser då en hint ut, är det en fantasivarelse eller helt enkelt ett dialektalt sätt att uttala "hind", som i "Den Lilla Hinden", om djuret som blev satt i guldbur hos kungen osv... och frågan på ALLAS läppar: är de homosexuella hintarna släkt med de homosexuella ljudteknikerna?
Och sist men inte minns inspirerade storyn det alltid lika pålitliga Aftonbladet att författa den deliciösa rubriken "Homo-Holmes kan stoppa uppföljare". Det, darlings, är inte bara journalistik på hög nivå, det är en genialisk potentiell tagline till en uppföljare, alternativt till en serietidning av superhjältetypen. Just you wait.


It's a motherf***ing walk-off.

(Popquiz: var kommer rubriken från? Vem sade det, i vilket sammanhang?)

Det ligger böcker över hela golvet (samt på varje liten upphöjd yta) på mitt rum. Det börjar bli farligt att försöka gå där, så jag måste antingen städa eller flytta någon annanstans. Men först, vad sägs om en liten standoff mellan mina två viktorianska crushes sans waistcoat?


Mary Morstan


Margaret Prior

Mm, vad sägs om en crossover? Anledning till att Mary gick upp i rök var ju förstås att hon efter att i sista sekunden ha fiskat upp Margaret ur floden beslutade att i hemlighet lämna London i sällskap av denna. Och så vidare.

Godnatt, intellekt. Godmorgon, puerila iakttagelser.

Man kan ju tycka att mitt förra inlägg aldrig verkar ta slut, och att jag därmed borde ha fått sagt allt det jag har på hjärtat. Men då har jag ju inte ens nämnt statyerna!

En sådan utsökt inredningsdetalj.
Någon kvicktänkt person föreslog i en Livejournal-community att anledningen till att statyerna står just i fönstret, där grannarna ser dem, är att de ska dra uppmärksamheten från eventuella levande nakna manskroppar som kan tänkas skymta då och då.

Don't get excited.


Igår såg jag så äntligen Sherlock Holmes-filmen, efter att sedan juldagen ha tvingats beträda interwebben med största försiktighet, i syfte att veta så litet som möjligt om filmen på förhand. Något jag faktiskt lyckades med – mitt enda snedsteg var då jag ögnade igenom GPs recension, men då å andra sidan valde att endast aktivt läsa den (enda) paragraf som presenterade filmen i oklanderlig dager.

Så? Hur var den, filmen? Jag beskrev den redan igår med ett adjektiv som för tankarna till den kulinariska sfären, mer specifikt till en i synnerhet  njutbar smakupplevelse. Jag kan intet annat än att fortsätta i samma anda, för Guy Ritchies Sherlock Holmes är på gott och enligt vissa ont en underhållningsfilm. När jag kom ut ur biografen insåg jag att jag om jag skulle ombes att bedöma filmens handling troligen skulle stå svarslös – faktum är nämligen att jag var såpass upptagen av att beundra de ändlösa vyerna över ett evigt mulet London, de fantastiska färgerna som nästintill  gnistrade i det vackra ljus som låg över scenerna, den otroligt drivna, dramatiska musiken, de viktorianska kostymerna (Irenes hatt med blommor!) ångpunk-estetiken, de ofta storslagna actionscenerna och sist men inte minst, det som först gjorde mig intresserad av Holves.-versat (och även är anledningen till att jag inte kan sluta att se på Simon & Tomas, ens när den senare borrar i böcker, och stundtals känner en önskan att bli adopterad av Simon Doonan & Jonathan Adler [Adler! Quel hasard!]): det kärleksfulla käbblandet. Jag vill inte gå och bli sentimental , egentligen, men det är så romantiskt, på något vis. Min bild av det ”ulitmata” äkten/partnerskapet har blivit en  där man – efter att ha känt varandra tillräckligt länge för att ha utsatts mer än nog för den andras ovanor och egenheter – fortfarande behåller ett respektfullt men hett debattklimat och (cliché, blablabla) ser humorn i tillvaron och (det här är det nya kravet som jag tar med mig från filmen:) där man kallar varandra för saker som ”old cock” och ”mother hen”.
Vilket förstås för oss  in på, tja, föga chockerande, förhållandet mellan Holmes och Watson. Säga vad man vill därom, men jag har gjort mitt val och ärligt talat, bromance är ju bara så 00-tal. Men har resten av  världen, eller Guy Ritchie i synnerhet, nått samma trendanalytiska slutsats som jag? As a matter of fact, ja – filmen påminner mig om en viss nyzeeländsk äventyrsserie med en kvinnlig duo i fokus i det att subtexten faktiskt finns där, att skaparna insett att det finns en publik som, van att behöva allt jobb själv, faktiskt gör glädjeskutt inombords vid minsta antydan till erkännande. (Och Downey Jr, uppenbarligen, vet vad ha
sysslar med.) När en recensent skriver att Ritchies Holmes & Watson – i likhet med Harry Potter-versats bildligt talat sammanvuxna ungkarlar Sirius & Remus, min anm. – grälar som ett äkta par är det på något vis inte lika roligt längre; för det som finns är inte nödvändigtvis ett kanoniskt läger och ett som inbillar sig saker, utan en osäkerhet. Valet att låta filmen utspela sig just då Watson beslutat att förlova sig med Morstan; uppbrottet från ungkarlslyan till trots banar det väg för svartsjuke Holmes och ett allmänt intensifierande av interaktionen mellan detektiven och doktorn, samt att ett tydligt fokus hamnar på deras inbördes förhållande just för att detta hotas.

När jag tidigare läste om filmen antog jag av erfarenhet att all osäkerhet som kunde skapas av åsynen av två i ytterst attraktiva ungkarlar som tycks trivas bäst i varandras sällskap skulle blåsas bort med hjälp av en otvetydig now-that-settles-it romans med – i rollen som heterosexuellt alibi – operasångerskan turned mästertjuv  Irene Adler. Men döm om min förvåning då –  icke, icke! Om något behandlades Holmes/Adler-förhållandet med en sådan återhållsamhet att det ur min  slashletande synvinkel tycktes hamna på samma (under/huvud)-textuella  nivå som Holmes/Watson, en nivå där publiken är relativt fri att själv välja vilken version de ska se som officiell. Om inte jämfört med kanonen så åtminstone mina förväntningar var heterosexualiteten rentav nedtonad, medan spelet mellan herrarna på Baker Street gav en hel del food for thought, så att säga. Att Irene Adler sedan slogs som en vampyrdråpare gjorde inte saken värre, eller att hon – i tradition med kanon – faktiskt framställdes som en kvinna värdig att tala med Holmes som en jämlike, och inte bara ett obligatoriskt romantic interest.
Normalt sett är inte Mary Morstan min favoritkaraktär – inte så mycket för att hon stjäl Holmes' pojkvän rumskamrat, utan därför att hon som karaktär är så ytterst underanvänd och därmed underutvecklad. Efter vägen till förlovning i The Sign of the Four tycks intresset för henne svalna markant, och hon blir till den där som i bästa fall finns där som en konstant faktor i hemmet, ungefär som klockan på spiselhällen eller statyerna av nakna män i fönstret, i värsta fall hindrar maken att utan vidare ge sig av på alla de äventyr (för tillfället outvecklad parallell: Hornblower-filmatiseringen med Ioan Gruffud); innan hon i likhet med Tove Jansssons osynliga flicka försvinner. Döm då om min förvåning då Guy Ritchie plötsligt presenterar en Mary Morstan,  spelad av den strålande Kelly Reilly, som jag inte bara trött accepterar utan blir lätt förälskad i kommer att se som ett av filmens starkaste inslag. Plötsligt har jag inga svårigheter att se varför Watson vill gifta sig med henne,  oavsett sexuella preferenser. Hon var inte bara vacker, hon verkade intelligent och rolig. Om jag levt i Ritchie-verse på under 1800-talet hade jag, oavsett sexuella preferenser, velat gifta mig med henne. Och om någon fiktiv person förtjänar att hälla vin över sina medkaraktärer är det Mary Morstan.

Beslutsam att inte ignorera kvinnorna till förmån för historiens eminenta turturduvor har jag så lyckats skriva motbjudande mycket utan att kommentera Downey Jr och Laws rolltolkningar, som ju trots allt var av en  ganska, tja, bärande karaktär. Jag kan erkänna att jag innan jag såg filmen ställde mig ytterst kritisk kritisk till RDJs rufsiga hår. Hade de inga elfenbenskammar, eller vad som nu var på modet då i form av grooming-produkter, på den tiden? Men jag har sedan dess tack och lov lärt mig att se bortom sådant: för vad i hela världen spelar det för roll att hans frisyr är litet ovårdad, annat då än att han kan tänkas ådra sig en och annan ogillande blick på operan – inte konstigt att Watson inte hade lust att följa med på Don Giovanni.
Det är klart att åsikterna blir starka böand vissa när karaktärer överlever tillräckligt länge för att hinna gestaltas inte bara av en skådespelare (”Boken är bättre än filmen!”) utan flera unika sådana (”Basil är bättre än Brett!”, ”Livanov är kortare än son tecknade förlaga!”, ”Downey Jr är inte Brett!”), men jag tycker att det fantastiska med det faktum att så många adaptationer görs av en historia är hur det låter olika aspekter hos huvudkaraktärerna lyftas fram, belysas och förstärkas, på ett sätt som aldrig skulle ha varit möjligt i bara en film.
Downey Jrs Holmes ägnar sig åt boxning och slagsmål, ja, men han är även berikad med en utsökt dos av Robert Downey Jrs karakteristiska humor, mumlande, tafatthet... och tycks mig  en utmärkt tolkning av mästerdetektiven. För att gå  vidare på våldstemat gillade jag faktiskt de pedagogiska beskrivningar av det kommande händelseförloppet som gavs – i all sin konsgtighet gav de en fördjupad känsla av koreografi (vilket påminner mig om dans och musikaler) till slagsmålsscenerna; och om någon vetenskapligt planerar sina slag i förväg är det Sherlock Holmes, och möjligen Skalman. Dessutom gav mig den detaljdroppande berättarrösten och synen av en svettig, barbröstad RDJ som tar ut sina aggressioner i boxningsringen... *andningspaus* sådana Fight Club-vibbar att jag i något ögonblick bara satt och väntade på att Tyler Durden skulle dyka upp (och så fel hade jag tydligen inte! Brad Pitt ryktas visst vara påtänkt för uppföljaren, tänka sig!).

Vad finns mer att säga? Jag älskade musiken. Dramas, dramas, dramas, och i kombination med actionsscener och springande människor gav den en känsla av opera, dans, musikteater. Det är troligen den mest visuellt bländande vackra film jag sett sedan den där vargen, eller vad det nu var, sprang över vägen i Collateral. Handlingen anser jag som sagt i nuläget inte så mycket om, men jag tycker att den var helt och fullt funktionell som svepskäl för att fylla två timmar med munhuggeri, specialeffekter, London-miljöer, viktorianskt mode och dramatiska orkesterstycken. Sammantaget blir det hela sjukt underhållande - och ibland är det precis det som behövs. Inte mörka undertoner, inte politiska ställningstagande, minimalistisk dialog eller pretentiösa kameravinklar, utan bara en slags omomplicerad, kärleksfull glädje.

Förresten tenderar jag genant nog att ofta hoppa över filmrecensioner i tidningar som saknar betyg eller annat koncist omdöme om filmen ifråga. Därför ska jag i detta sista stycke försöka fatta mig kort och framföra med några få ord vad jag anser om Sherlock Holmes, filmen (i fetstil, om någon känner för att hoppa över resten av inlägget): jag älskade den. Jag vill se den igen.

Devilish delicious things.

Så såg jag Guy Ritchies Sherlock Holmes tidigare ikväll. Jag tänkte skriva ett längre inlägg om det, men så insg jag att det är sent och att jag ska jobba imorgon så change of plans. Får se om jag känner mig inspirerad att fortsätta imorgon (då jag dessutom kanske har kommit ur den intellekthämmande estetiska koma som de storslagna London-vyerna och kostymerna i filmen försatte mig i.)
För att fatta mig kort kan jag dock säga att, darlings, filmen var deliciös.

Mm, Sherlock.

Det är den första januari 2010 och äntligen! Sherlock Holmes-filmen har Sverigepremiär, och jag ska dra med familjen att se den i kväll i Göteborg. Udda som jag är är jag uppklädd i de kläder som syns på dockan i gårdagens inlägg, ett nygjort hårspänne och en fabulös filthatt som tillhört mina morföräldrars gamla granne. Och ett halsband som är ett förstoringsglas, förstås.
Fridens!

From Holmes's private photographic collection


~*~*~

- Oh, look! It's Dr Watson as a youth! Not doing much; just lounging about, as is the wont of youths, in his plaid suit, making gentlemen passers-by wish they were that tree.


Tidigare inlägg