Boye, Gullberg, Södergran... Doyle, Gatiss, Moffat.
Av en impuls cyklade jag igår kväll solitär iväg till Hagabion, där min gamla favorit Flicka & hyacinter visades. Det måste vara tio år sedan jag såg den sist (och blev så (be)tagen att jag på något vis lyckades blanda in huvudpersonen Dagmar Brink i inte en men om jag minns rätt två högstadieuppsatser), tydligen tillräckligt med tid för att ha glömt det mesta av filmen. Ja, förutom någon enstaka svårmodig kortmonolog, då, de har ju en tendens att sätta sig på hjärnan.
Kort intryck: kanske inte den bästa film att gå och se utan sällskap. Tack och lov att cykelhjälmen inte tillåter en perfekt lockad snedbena à la förra seklets mitt.
Men hur som helst. Vad jag helt hade glömt i mitt idoliserande av den sorgsna Dagmar med de mörka ögonbrynen (spelad av Eva Henning) var - ironiskt nog - hur bra filmen faktiskt är. Och förvånansvärt rolig, för att handla om någon som tagit livet av sig. Egentligen händer det inte så mycket i den - vi får se hur författaren med plötsliga detektivpretentioner, Wikner, försöker luska ut anledningarna bakom grannen fru Brinks självmord, men inte är det genom slagsmål och biljakter! nej, istället söker han upp människor med anknytning och samtalar med dem, hemma hos dem, i sitt vardagsrum, på en bar. Det tar sin tid och det är subtilt, och är det inte talande att ett av filmens mest avgörande avslöjanden sker - så indirekt - per telefon.
In other news har tydligen Watson '10 en blogg i vilken han återger sina storslagna äventyr. Oh my. Och trailern finns att se utanför Strbritannien.
Kort intryck: kanske inte den bästa film att gå och se utan sällskap. Tack och lov att cykelhjälmen inte tillåter en perfekt lockad snedbena à la förra seklets mitt.
Men hur som helst. Vad jag helt hade glömt i mitt idoliserande av den sorgsna Dagmar med de mörka ögonbrynen (spelad av Eva Henning) var - ironiskt nog - hur bra filmen faktiskt är. Och förvånansvärt rolig, för att handla om någon som tagit livet av sig. Egentligen händer det inte så mycket i den - vi får se hur författaren med plötsliga detektivpretentioner, Wikner, försöker luska ut anledningarna bakom grannen fru Brinks självmord, men inte är det genom slagsmål och biljakter! nej, istället söker han upp människor med anknytning och samtalar med dem, hemma hos dem, i sitt vardagsrum, på en bar. Det tar sin tid och det är subtilt, och är det inte talande att ett av filmens mest avgörande avslöjanden sker - så indirekt - per telefon.
In other news har tydligen Watson '10 en blogg i vilken han återger sina storslagna äventyr. Oh my. Och trailern finns att se utanför Strbritannien.
Det slog mig just: med tanke på alla spinoffs som Doctor Who genererat på senare tid, kanske Gatiss & Moffat kan göra en serie där Mary, efter att ha gått upp i rök, för en gångs skull får vara huvudperson. Och förklara hennes försvinnande med någon gammal temporal reva, alternativt låta henne dyka upp i Torchwood - hur mycket skulle det inte förklara vad gäller den förlorade frun, om det nu visade sig att detektiven&doktorn helt enkelt lurats att inmundiga litet minnesmotverkande substans. Oh, am I getting carried away a bit? Jag får förklara det med att jag fortfarande är i det där pinsamma förälskelsestadiet vad gäller David Tennant Davies' Dr Who-versa.
Kommentarer
Trackback