Igår såg jag så äntligen Sherlock Holmes-filmen, efter att sedan juldagen ha tvingats beträda interwebben med största försiktighet, i syfte att veta så litet som möjligt om filmen på förhand. Något jag faktiskt lyckades med – mitt enda snedsteg var då jag ögnade igenom GPs recension, men då å andra sidan valde att endast aktivt läsa den (enda) paragraf som presenterade filmen i oklanderlig dager.

Så? Hur var den, filmen? Jag beskrev den redan igår med ett adjektiv som för tankarna till den kulinariska sfären, mer specifikt till en i synnerhet  njutbar smakupplevelse. Jag kan intet annat än att fortsätta i samma anda, för Guy Ritchies Sherlock Holmes är på gott och enligt vissa ont en underhållningsfilm. När jag kom ut ur biografen insåg jag att jag om jag skulle ombes att bedöma filmens handling troligen skulle stå svarslös – faktum är nämligen att jag var såpass upptagen av att beundra de ändlösa vyerna över ett evigt mulet London, de fantastiska färgerna som nästintill  gnistrade i det vackra ljus som låg över scenerna, den otroligt drivna, dramatiska musiken, de viktorianska kostymerna (Irenes hatt med blommor!) ångpunk-estetiken, de ofta storslagna actionscenerna och sist men inte minst, det som först gjorde mig intresserad av Holves.-versat (och även är anledningen till att jag inte kan sluta att se på Simon & Tomas, ens när den senare borrar i böcker, och stundtals känner en önskan att bli adopterad av Simon Doonan & Jonathan Adler [Adler! Quel hasard!]): det kärleksfulla käbblandet. Jag vill inte gå och bli sentimental , egentligen, men det är så romantiskt, på något vis. Min bild av det ”ulitmata” äkten/partnerskapet har blivit en  där man – efter att ha känt varandra tillräckligt länge för att ha utsatts mer än nog för den andras ovanor och egenheter – fortfarande behåller ett respektfullt men hett debattklimat och (cliché, blablabla) ser humorn i tillvaron och (det här är det nya kravet som jag tar med mig från filmen:) där man kallar varandra för saker som ”old cock” och ”mother hen”.
Vilket förstås för oss  in på, tja, föga chockerande, förhållandet mellan Holmes och Watson. Säga vad man vill därom, men jag har gjort mitt val och ärligt talat, bromance är ju bara så 00-tal. Men har resten av  världen, eller Guy Ritchie i synnerhet, nått samma trendanalytiska slutsats som jag? As a matter of fact, ja – filmen påminner mig om en viss nyzeeländsk äventyrsserie med en kvinnlig duo i fokus i det att subtexten faktiskt finns där, att skaparna insett att det finns en publik som, van att behöva allt jobb själv, faktiskt gör glädjeskutt inombords vid minsta antydan till erkännande. (Och Downey Jr, uppenbarligen, vet vad ha sysslar med.) När en recensent skriver att Ritchies Holmes & Watson – i likhet med Harry Potter-versats bildligt talat sammanvuxna ungkarlar Sirius & Remus, min anm. – grälar som ett äkta par är det på något vis inte lika roligt längre; för det som finns är inte nödvändigtvis ett kanoniskt läger och ett som inbillar sig saker, utan en osäkerhet. Valet att låta filmen utspela sig just då Watson beslutat att förlova sig med Morstan; uppbrottet från ungkarlslyan till trots banar det väg för svartsjuke Holmes och ett allmänt intensifierande av interaktionen mellan detektiven och doktorn, samt att ett tydligt fokus hamnar på deras inbördes förhållande just för att detta hotas.

När jag tidigare läste om filmen antog jag av erfarenhet att all osäkerhet som kunde skapas av åsynen av två i ytterst attraktiva ungkarlar som tycks trivas bäst i varandras sällskap skulle blåsas bort med hjälp av en otvetydig now-that-settles-it romans med – i rollen som heterosexuellt alibi – operasångerskan turned mästertjuv  Irene Adler. Men döm om min förvåning då –  icke, icke! Om något behandlades Holmes/Adler-förhållandet med en sådan återhållsamhet att det ur min  slashletande synvinkel tycktes hamna på samma (under/huvud)-textuella  nivå som Holmes/Watson, en nivå där publiken är relativt fri att själv välja vilken version de ska se som officiell. Om inte jämfört med kanonen så åtminstone mina förväntningar var heterosexualiteten rentav nedtonad, medan spelet mellan herrarna på Baker Street gav en hel del food for thought, så att säga. Att Irene Adler sedan slogs som en vampyrdråpare gjorde inte saken värre, eller att hon – i tradition med kanon – faktiskt framställdes som en kvinna värdig att tala med Holmes som en jämlike, och inte bara ett obligatoriskt romantic interest.
Normalt sett är inte Mary Morstan min favoritkaraktär – inte så mycket för att hon stjäl Holmes' pojkvän rumskamrat, utan därför att hon som karaktär är så ytterst underanvänd och därmed underutvecklad. Efter vägen till förlovning i The Sign of the Four tycks intresset för henne svalna markant, och hon blir till den där som i bästa fall finns där som en konstant faktor i hemmet, ungefär som klockan på spiselhällen eller statyerna av nakna män i fönstret, i värsta fall hindrar maken att utan vidare ge sig av på alla de äventyr (för tillfället outvecklad parallell: Hornblower-filmatiseringen med Ioan Gruffud); innan hon i likhet med Tove Jansssons osynliga flicka försvinner. Döm då om min förvåning då Guy Ritchie plötsligt presenterar en Mary Morstan,  spelad av den strålande Kelly Reilly, som jag inte bara trött accepterar utan blir lätt förälskad i kommer att se som ett av filmens starkaste inslag. Plötsligt har jag inga svårigheter att se varför Watson vill gifta sig med henne,  oavsett sexuella preferenser. Hon var inte bara vacker, hon verkade intelligent och rolig. Om jag levt i Ritchie-verse på under 1800-talet hade jag, oavsett sexuella preferenser, velat gifta mig med henne. Och om någon fiktiv person förtjänar att hälla vin över sina medkaraktärer är det Mary Morstan.

Beslutsam att inte ignorera kvinnorna till förmån för historiens eminenta turturduvor har jag så lyckats skriva motbjudande mycket utan att kommentera Downey Jr och Laws rolltolkningar, som ju trots allt var av en  ganska, tja, bärande karaktär. Jag kan erkänna att jag innan jag såg filmen ställde mig ytterst kritisk kritisk till RDJs rufsiga hår. Hade de inga elfenbenskammar, eller vad som nu var på modet då i form av grooming-produkter, på den tiden? Men jag har sedan dess tack och lov lärt mig att se bortom sådant: för vad i hela världen spelar det för roll att hans frisyr är litet ovårdad, annat då än att han kan tänkas ådra sig en och annan ogillande blick på operan – inte konstigt att Watson inte hade lust att följa med på Don Giovanni.
Det är klart att åsikterna blir starka böand vissa när karaktärer överlever tillräckligt länge för att hinna gestaltas inte bara av en skådespelare (”Boken är bättre än filmen!”) utan flera unika sådana (”Basil är bättre än Brett!”, ”Livanov är kortare än son tecknade förlaga!”, ”Downey Jr är inte Brett!”), men jag tycker att det fantastiska med det faktum att så många adaptationer görs av en historia är hur det låter olika aspekter hos huvudkaraktärerna lyftas fram, belysas och förstärkas, på ett sätt som aldrig skulle ha varit möjligt i bara en film.
Downey Jrs Holmes ägnar sig åt boxning och slagsmål, ja, men han är även berikad med en utsökt dos av Robert Downey Jrs karakteristiska humor, mumlande, tafatthet... och tycks mig  en utmärkt tolkning av mästerdetektiven. För att gå  vidare på våldstemat gillade jag faktiskt de pedagogiska beskrivningar av det kommande händelseförloppet som gavs – i all sin konsgtighet gav de en fördjupad känsla av koreografi (vilket påminner mig om dans och musikaler) till slagsmålsscenerna; och om någon vetenskapligt planerar sina slag i förväg är det Sherlock Holmes, och möjligen Skalman. Dessutom gav mig den detaljdroppande berättarrösten och synen av en svettig, barbröstad RDJ som tar ut sina aggressioner i boxningsringen... *andningspaus* sådana Fight Club-vibbar att jag i något ögonblick bara satt och väntade på att Tyler Durden skulle dyka upp (och så fel hade jag tydligen inte! Brad Pitt ryktas visst vara påtänkt för uppföljaren, tänka sig!).

Vad finns mer att säga? Jag älskade musiken. Dramas, dramas, dramas, och i kombination med actionsscener och springande människor gav den en känsla av opera, dans, musikteater. Det är troligen den mest visuellt bländande vackra film jag sett sedan den där vargen, eller vad det nu var, sprang över vägen i Collateral. Handlingen anser jag som sagt i nuläget inte så mycket om, men jag tycker att den var helt och fullt funktionell som svepskäl för att fylla två timmar med munhuggeri, specialeffekter, London-miljöer, viktorianskt mode och dramatiska orkesterstycken. Sammantaget blir det hela sjukt underhållande - och ibland är det precis det som behövs. Inte mörka undertoner, inte politiska ställningstagande, minimalistisk dialog eller pretentiösa kameravinklar, utan bara en slags omomplicerad, kärleksfull glädje.

Förresten tenderar jag genant nog att ofta hoppa över filmrecensioner i tidningar som saknar betyg eller annat koncist omdöme om filmen ifråga. Därför ska jag i detta sista stycke försöka fatta mig kort och framföra med några få ord vad jag anser om Sherlock Holmes, filmen (i fetstil, om någon känner för att hoppa över resten av inlägget): jag älskade den. Jag vill se den igen.