The Adventure of the Cursed Rosario Jewels
O ljuva såpopera bland såpoperor.
Minns du hur Melinda dök upp, så rätt, så rätt, med sitt träben? Hur Susan Ward, efter en kort frånvaro då hennes karaktär tillfälligt spelats av en kvinna vars skådespeleri var mycket bättre, plötsligt kom tillbaka men med större bröst? Hur bebisen och hunden recappade i en scen hela föregående säsongen? Hur ett fåtal gånger små insiktsfulla textkommentarer dök upp öpå skärmen? Den ultimata onda tvillingbrodern? Hur Bens fanatiska beundrarinna som trodde att han var en karaktär ur en Harlequin-roman inkarnerad gav honon blommor där han låg på bårhuset med orden "Aren't they lovely? I killed them just for you." Hur Derek ibland tycktes mer sympatisk än Ben? Hur Carmen Torres sade "mi hijo" och "bruja" stup i kvarten? Hur Annie uppmanade Olivia att "push, push" i stugan, hur Sean i hemlighet var rappare, de mörka fläckarna på Virginias aura, Annies fantasier, bilden som vänts uppochned för att indikera att fartyget hade vält omkull; hur allt i sista avsnittet var Meg-Dorothys dröm i en dröm...
En gång i tiden, när Sunset Beach var stort och Internet var nytt (för mig), kryllade det av svenska hemsidor tillägnade serien. Samma länklistor som då ledde till utsökt samlingar av fakta & förströelse för fans är nu en gravplats över en svunnen epok, ett nittiotal då webaddresser innehäll ord som Geocities och Angelfire och FortuneCity och rörliga animationer utan flash fortfarande var kul och accepterat. Då vårt modem kopplade bort sig efter tio minuters inaktivitet (vilket gick an när man läste inläggen i kedje-fanficen på Saras Sunset Beach-sida, men störde när man själv ville bidra.) När Nokia 3310, eller var det 3210, var det nyaste av det nya.
Men även om min favorit bland fansites, som vad jag minns hette just Saras Sunset Beach-sida, tycks vara ett minne blott hittade jag ändå några hemidor vars adresser inte ännu ger ett "This page could not be found"-meddelande. Som den här och den här.
Och bless you youtube, för finns där inte videor från serien i fråga att beskåda?
Minns du hur Melinda dök upp, så rätt, så rätt, med sitt träben? Hur Susan Ward, efter en kort frånvaro då hennes karaktär tillfälligt spelats av en kvinna vars skådespeleri var mycket bättre, plötsligt kom tillbaka men med större bröst? Hur bebisen och hunden recappade i en scen hela föregående säsongen? Hur ett fåtal gånger små insiktsfulla textkommentarer dök upp öpå skärmen? Den ultimata onda tvillingbrodern? Hur Bens fanatiska beundrarinna som trodde att han var en karaktär ur en Harlequin-roman inkarnerad gav honon blommor där han låg på bårhuset med orden "Aren't they lovely? I killed them just for you." Hur Derek ibland tycktes mer sympatisk än Ben? Hur Carmen Torres sade "mi hijo" och "bruja" stup i kvarten? Hur Annie uppmanade Olivia att "push, push" i stugan, hur Sean i hemlighet var rappare, de mörka fläckarna på Virginias aura, Annies fantasier, bilden som vänts uppochned för att indikera att fartyget hade vält omkull; hur allt i sista avsnittet var Meg-Dorothys dröm i en dröm...
En gång i tiden, när Sunset Beach var stort och Internet var nytt (för mig), kryllade det av svenska hemsidor tillägnade serien. Samma länklistor som då ledde till utsökt samlingar av fakta & förströelse för fans är nu en gravplats över en svunnen epok, ett nittiotal då webaddresser innehäll ord som Geocities och Angelfire och FortuneCity och rörliga animationer utan flash fortfarande var kul och accepterat. Då vårt modem kopplade bort sig efter tio minuters inaktivitet (vilket gick an när man läste inläggen i kedje-fanficen på Saras Sunset Beach-sida, men störde när man själv ville bidra.) När Nokia 3310, eller var det 3210, var det nyaste av det nya.
Men även om min favorit bland fansites, som vad jag minns hette just Saras Sunset Beach-sida, tycks vara ett minne blott hittade jag ändå några hemidor vars adresser inte ännu ger ett "This page could not be found"-meddelande. Som den här och den här.
Och bless you youtube, för finns där inte videor från serien i fråga att beskåda?
Let's fall into the chasm: populärkulturella paralleller.
Efter att så till slut ha läst "The Final Problem" kan jag efter den initial nedstämdheten inte låta bli att komma att tänka den stora tacksamhet jag känner till min första populärkulturella obsession, den amerikanska, förhållandevis kortlivade kultsåpan Sunset Beach. För hur många lärdomar har den inte gett mig? Inte nog med att mina samtliga kunskaper gällande engelska språket (förutom möjligen enstaka uttryck som "warp drive" och "bridge" i betydelsen, um, där alla högre officerare hänger på ett rymdskepp), hur man gör specialeffekter med en begränsad budget och hur man inte beter sig när man är fast på en öde ö tillsammans med ett stadigt minskande antal kamrater och en mördare; jag lärde mig att identifiera och kritiskt (hoppfullt?) betrakta ett av fiktionens favoritfenomen: liket som aldrig hittats.
Om en karaktär under dramatiska förhållanden (helst slagsmål med ärkefienden) ramlar ned för ett stup och dödförklaras i sin frånvaro kommer hon utan tvekan att dyka upp, livs levande och med en långsökt förklaring, någon säsong framåt. Samma sak gäller om en karaktär under en båtfärd hamnar i vattnet och drunknar (eller?): hon är inte död, hon bara bidar sin tid i Seattle och har eventuellet minnesförlust. (Om hon däremot efter en kryssningsolycka lämnas att dö mitt ute på havet kan hon för sin överlevnad tvingas att offra ett ben till hajarna, för att sedan göra en storslagen entré med sitt nya träben.)
För att sammanfatta: i populärkulturella följetonger talar ingredienserna stup, vatten och frånvarande kroppar endast om ett kort (uppehåll komplett med dramatiskt uppdykande om några år) och inte alls inte alls om att den försvunna karaktären ifråga skulle ha blivit utskriven ur serien. It ain't over 'til the fat lady är strypt och inmurad i sockeln till stadens nyupprättade staty, som man säger.
I The Final Problem antas Sherlock Holmes av de andra karaktärerna, sans ögonvittnen och sans kropp, ha ramlat ned för ett stup, som i själva verket råkar vara ett vattenfall. See where I'm going with this? Här finns inte bara ett stup eller en större vattenansamling, utan de båda tillsammans (plus en extraordinär brist på förstahandsuppgifter) vilket ju torde betyda att deras kombinerade livsuppehållande kraft gör tragedin än mer otrolig än om det varit det ena eller det andra. Quel cliché! Det lustiga är att hur öppna dessa På återseende!-slut än är, och hur många spoilers man än läst om le grand retour är de fortfarande sorgliga. Farväl Adventures- och Memoirs-Holmes (jag borde ha Sign of Four för kronologi men prokrastinerar), good riddance felstavade utgåva av Memoirs. Hej "låt oss fotokopiera novellerna ur The Strand och förmisnka dem till oläslighet i pocketformat"- Return (är det ett grymt skämt? att man måste ha förstoringsglas för att läsa Sherlock Holmes?).
Jag trodde förresten förut att jag ogillade novell som skönlitterärt format. Det visade sig att jag hade fel, eller åtminstone att det finns undantag.
På tal om paralleller: Granadas Sherlock Holmes må ha bytt ut Watson en gång, diskret mellan säsonger, men under den tid jag följde Sunset Beach kan jag påminna mig åtminstone fyra byten av skådespelare utan minsta hänsyn till kontinuitet (varav ett då originalskådisen återvände).
Om en karaktär under dramatiska förhållanden (helst slagsmål med ärkefienden) ramlar ned för ett stup och dödförklaras i sin frånvaro kommer hon utan tvekan att dyka upp, livs levande och med en långsökt förklaring, någon säsong framåt. Samma sak gäller om en karaktär under en båtfärd hamnar i vattnet och drunknar (eller?): hon är inte död, hon bara bidar sin tid i Seattle och har eventuellet minnesförlust. (Om hon däremot efter en kryssningsolycka lämnas att dö mitt ute på havet kan hon för sin överlevnad tvingas att offra ett ben till hajarna, för att sedan göra en storslagen entré med sitt nya träben.)
För att sammanfatta: i populärkulturella följetonger talar ingredienserna stup, vatten och frånvarande kroppar endast om ett kort (uppehåll komplett med dramatiskt uppdykande om några år) och inte alls inte alls om att den försvunna karaktären ifråga skulle ha blivit utskriven ur serien. It ain't over 'til the fat lady är strypt och inmurad i sockeln till stadens nyupprättade staty, som man säger.
I The Final Problem antas Sherlock Holmes av de andra karaktärerna, sans ögonvittnen och sans kropp, ha ramlat ned för ett stup, som i själva verket råkar vara ett vattenfall. See where I'm going with this? Här finns inte bara ett stup eller en större vattenansamling, utan de båda tillsammans (plus en extraordinär brist på förstahandsuppgifter) vilket ju torde betyda att deras kombinerade livsuppehållande kraft gör tragedin än mer otrolig än om det varit det ena eller det andra. Quel cliché! Det lustiga är att hur öppna dessa På återseende!-slut än är, och hur många spoilers man än läst om le grand retour är de fortfarande sorgliga. Farväl Adventures- och Memoirs-Holmes (jag borde ha Sign of Four för kronologi men prokrastinerar), good riddance felstavade utgåva av Memoirs. Hej "låt oss fotokopiera novellerna ur The Strand och förmisnka dem till oläslighet i pocketformat"- Return (är det ett grymt skämt? att man måste ha förstoringsglas för att läsa Sherlock Holmes?).
Jag trodde förresten förut att jag ogillade novell som skönlitterärt format. Det visade sig att jag hade fel, eller åtminstone att det finns undantag.
På tal om paralleller: Granadas Sherlock Holmes må ha bytt ut Watson en gång, diskret mellan säsonger, men under den tid jag följde Sunset Beach kan jag påminna mig åtminstone fyra byten av skådespelare utan minsta hänsyn till kontinuitet (varav ett då originalskådisen återvände).
La faculté des rêves
Milda makter! Här bläddrar jag i ett klassiskt försök till allmän prokrastrinering runt på Amazon, och vad finner jag? Jo, min Stora Kärlek Bland Böcker, Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" har nyligen översatts till franska (men däremot inte engelska), ett språk som jag åtminstone ur lässynpunkt faktiskt behärskar. Kanske är det dags att skicka en ny beställning till kära Fnac...
Fast jag kan inte låta bli att tycka att franska bokomslag (för vuxna, åtminstone) känns extremt opinspirerade. Är det för att de läser såpass mycket serier, och känner ett behov att hålla isär sina bandes dessinées från de rent textuella? Förstås är inte omslaget det som gör en bok bra - men det skadar väl knappast om den är tdessutom revlig att titta på? (<-- anlednignen till att jag har en ovana att köpa många brittiska paperback novels.)
Terapi.
Jag försökte så på det där bandet på den där filthatten; gav upp efter sisådär fem hägst troligen felaktig stygn. Varför får alla former av praktiska uppgifter mig att kännan en sådan hopplöshet? Nu kan jag omöjligen med gott samvete och välbehållen uppfattningsförmåga koncentrera mig på alla böcker jag har att läsa (tre av vilka omger mig i soffan där jag sitter: en äkta viktoriansk, en modern med vissa viktorianavästernkomplex, en ickeskönlitterär som behandlar aspekter kring ett specifikt fin-de-siècle). Så, I'm thinking mental comfort food: Holmesslash och ögongodis, idag i form av Vitaly Solomin. Här med Holmes' fiol, i sovjetiska versionen av The Empty House, eller Jakten på tigern, som den ungefär heter. Hur mycket jag än älskar Jeremy Brett & Granadas Holmes så slår inget Le Grand Återförening som den framställs av Vitaly och Vasily, som vinner på ren bedårandehet. Och taktilitet. Och överdådighet. Och leenden.
Nämnde jag hur bedårande de är?
Nämnde jag hur bedårande de är?
Twisted Random Mix of Obsessions III
Det blir fårstås litet långrandigt ibland med alla dessa människor som kommer och vill berätta om sina problem, dessa evinnerliga problem... så inte är det konstigt att Holmes' ansikte ibland får något drömmande över sig.
"And then, all of a sudden the door was violently busted open and in came the most frightful man I have ever seen, holding an axe in his raised, and only, hand. It gave my valet such a svcare that he fell dead to the floor in the very instant! What horror! And then... Mr Holmes? Mr Holmes? Do excuse my impudence for asking, Mr Holmes, but are you listening?"
Giant eggs! Sci-fi! Giant cone hats!
Härom veckan när jah skulle städa plockade jag fram min gamla (allt är relativt) Pet Shop Boys-skiva, den där trippel-cd samlingsplattan de gjorde för några år sedan, och påmindes om hur superba vissa låtar är. "Left to my own devices" kommer möjligen alltid ligga mig närmst om hjärtat, men det bhindrar mig inte från att vidga mina vyer bortom viktorianska västar och klockkedjor till exempel till den här...
Mikrokosmos.
Jag skyller min vakenhet på det bittra, svarta libanesiska kaffet jag drack. Alltså, det är inte så att jag försökt sova men misslyckats eller så, men det är bra att ha något att skylla på utifallatt.
Idag har jag druckit utsökt café au lait à emporter, jobbat, sett på The Producers på Lorensbergsteatern och sedan ätit meze samt baklava och druckit nämnda kaffe. Det är möjligen mindre intressant, men låt oss komma in på ett av mina favoritämnen: restaurang/cafétoaletter. När dessa små rum inreds med någon form av vision blir de som en espresso av interior design, minus hjärtklappningen, en komprimerad dos av artistisk vision. För det har vi ju sett i Bravos reality-såpor, att det ofta är under stränga restriktioner som de mest storslagna, kreativa och nyskapande verk föds. Då de inte syns utifrån restaurangen i sig blir de dessutom ibland en kitschig fristad för grälla färger och allsköns plastväxter.
Ja, det är en hel vetenskap och en dag kanske jag skriver en monograf om det. Anyways, såhär såg det ut in the ladies' room på Chateau Beirut (<-- en även i övrigt positiv restaurangupplevelse), sett genom en inte helt extraordinär mobilkamera. Jag ber att få påpeka att bakom mig på väggen är det inte en platt målning av en pelargång ni ser, utan en skulpturell kreation i tre dimensioner. Fabulous.
Idag har jag druckit utsökt café au lait à emporter, jobbat, sett på The Producers på Lorensbergsteatern och sedan ätit meze samt baklava och druckit nämnda kaffe. Det är möjligen mindre intressant, men låt oss komma in på ett av mina favoritämnen: restaurang/cafétoaletter. När dessa små rum inreds med någon form av vision blir de som en espresso av interior design, minus hjärtklappningen, en komprimerad dos av artistisk vision. För det har vi ju sett i Bravos reality-såpor, att det ofta är under stränga restriktioner som de mest storslagna, kreativa och nyskapande verk föds. Då de inte syns utifrån restaurangen i sig blir de dessutom ibland en kitschig fristad för grälla färger och allsköns plastväxter.
Ja, det är en hel vetenskap och en dag kanske jag skriver en monograf om det. Anyways, såhär såg det ut in the ladies' room på Chateau Beirut (<-- en även i övrigt positiv restaurangupplevelse), sett genom en inte helt extraordinär mobilkamera. Jag ber att få påpeka att bakom mig på väggen är det inte en platt målning av en pelargång ni ser, utan en skulpturell kreation i tre dimensioner. Fabulous.
Tideräkning.
I del II av min jag-hittade-mina-Austin-bilder-yay-låt-oss-nu-randomly-kombinera-dem-med-Sherlock-Holmes-följetong sitter vår blonde Holmes ensam med ett vinglas på Baker Street, en tid efter att Watson flyttat. Mörkret har sedan länge sänkt sin skugga över London, och Holmes räknar tid. Jag tänker mig att han är en sådan person som seriöst skulle göra det. (Om jag på allvar filosoferar kring fiktiva personers potentiella preferenser är det för att det är sent. Eller tidigt.)
Karlsson-on-the-roof
Enligt allvetande Wikipedia är Karlsson På Taket en nationalsymbol i Ryssland, tack vare en animerad serie som gjordes efter böckerna i Sovjet. Den är sådär fabulöst artsy som jag inbillar mig att animerad barn-tv var förr i tiden (min edna historiska referens: Karl-Bertil Jonsson) och gissa vem som gör rösten till Karlsson? Jo, ingen mindre än Vasily Livanov <3<3<3!
Ju fler avsnitt jag ser av Sherlok Kholmes i Dr Vatsona och ju mer jag förtjusas av serien samt av Livanov och Solomin, desto starkare blir den där gnagande känslan av att jag bedrar min Sherlockian Crush No I, Jeremy Brett. Ack, dessa imaginära kärleksbekymmer...
Risken är att jag blir såpass förvirrad att mitt undermedvetna snart kommer finna sig oförmöget att bestämma vem av de tu det ska föreställa sig som Holmes då jag läser bokförlagorna, för att sså lutligen ge upp och istället, av ren vana, för mitt inre öga projicera en bild av Austin Scarlett.
Men. Varför skriver jag det as if it were a bad thing? Tänk er...
"And as we have all undoubtedly deduced by now, it was with this invisible string that the cunning Count Klum strangled his poor wife."
(Ja, er deduktion är korrekt! Korrekt! Jag har återfunnit den skattgömma med egenhändigt tagna screen-captures föreställande The Artist himself, den ohjälpligt fabulöse Austin Scarlett, som jag befarade försvunna under övergången till en ny dator. Darn, he is pretty. För att återgälda förlorad tid kommer jag nu att låta överdrivet många av bilderna pryda min blogg, så det så.)
Ju fler avsnitt jag ser av Sherlok Kholmes i Dr Vatsona och ju mer jag förtjusas av serien samt av Livanov och Solomin, desto starkare blir den där gnagande känslan av att jag bedrar min Sherlockian Crush No I, Jeremy Brett. Ack, dessa imaginära kärleksbekymmer...
Risken är att jag blir såpass förvirrad att mitt undermedvetna snart kommer finna sig oförmöget att bestämma vem av de tu det ska föreställa sig som Holmes då jag läser bokförlagorna, för att sså lutligen ge upp och istället, av ren vana, för mitt inre öga projicera en bild av Austin Scarlett.
Men. Varför skriver jag det as if it were a bad thing? Tänk er...
"And as we have all undoubtedly deduced by now, it was with this invisible string that the cunning Count Klum strangled his poor wife."
(Ja, er deduktion är korrekt! Korrekt! Jag har återfunnit den skattgömma med egenhändigt tagna screen-captures föreställande The Artist himself, den ohjälpligt fabulöse Austin Scarlett, som jag befarade försvunna under övergången till en ny dator. Darn, he is pretty. För att återgälda förlorad tid kommer jag nu att låta överdrivet många av bilderna pryda min blogg, så det så.)
Qui est qui ?
Så här är det: jag lånade The Memoirs of Sherlock Holmes på biblioteket, och som det föll var den pocketutgåva från 2001 ur serien "Classics of Mystery & Suspense" som hamnade i mina händer.
Jag har aldrig, aldrig varit med om en så slarvigt skriven - alltså nedtecknad - bok. Visst, det där exemplaret av Egalias Döttrar som vi har hemma är väl något oortodox med sina plötsliga inslag av ord på norska, men den är åtminstone fullt begriplig, logisk. Och ärligt talat: när en bok funnits i över hundra år, borde inte eventuella slarvfel från originalet ha hunnit fixas och (helst utan att nya tillkommer)?
Nu saknar jag tyvärr Arthur Conan Doyles naturliga fallenhet för 1800-talsengelska, ett faktum som jag är smärtsamt medveten om, men jag tror mig ändå se skillnad på tidstypiska egenheter och regelrätta tidslösa typos. Det här liknar onekligen det senare. Några fina exempel som jag kan påminna mig är: much har bytts ut mot must, Holmes har blivit litet sådär härligt dialektal och uttalar ordet with som wit, than har systematiskt blivit till that, i vissa småord har sista bokstaven rationaliserats bort, are blir till a (för att framhäva att vi är i Storbrittannien?), she har blivit till det i sammanhanget bisarra shoe, it har ersatts med I. Detta hade jag spontant hade förklarat med automatisk stavningskontroll i datoriserad ordhanterare om det inte varit så att förekomsten av följande ord tycks motsäga den teorin: blookthirsty.
Då jag tvivlar på att det skulle bero på att förläggaren har någon vision om att offentliggöra Conan Doyles tidigare censurerade slarviga sinnelag (inte läs- och skrivsvårigheter, isåfall hade han snarare varit än mer noggrann) kvarstår två plausibla förklaringar: antingen har förlaget lyckats lägga vantarna på världens mest ouppmärksamme skrivmaskinist (datorist? existerar yrket?) som för övrigt högst troligen har gått på samma texterdigeringsskola som TV3s textare av utländska program (en annan av mina hjärtefrågor); eller så bildar de felskrivna orden helt enkelt ett hemligt kodat meddelande (då troligen bestående av de förvanskade originalorden).
Hittills kunde jag ändå utstå dessa egenheter, då jag trots allt tror mig ha lagt märke till majoriteten och spontanöversatt dem till vanlig engelska. Dock blev jag ordentligt konfunderad när jag började läsa de första sidorna av The Musgrave Ritual och inte förstod ett dyft. Läs följande mening och försök hänga med. Vem syftar det till? Finns det överhuvudtaget någon logik i les connecteurs logiques?
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."<
Vem är bohemisk? Vem är medicinsk? Vem har tobaken i tofflan? Och när - till följd av vad? - bli Watson dygdfull (...)? Det tycks mig att meningen, osannolikhet som det må vara, håller sig till ett och samma subjekt från början till slut (jag-personen). Av bokens nästa paragraf kan man dock utröna, om så bara genom att anta att ACD var kapabel till logiskt tänkande - vilket hans samlade litterära verk onekligen tyder på,att nej, det finns nog en annan person, Holmes, med i sammanhanget. Så, jag konsulterar Google Books och vad ser jag? Jo, detta:
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man. But with me there is a limit, and when I find a man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."
Inga oklarheter. Inga eventuella syftningsfel. Och hey, vad är det där? Jo, en punkt, ett kommatecken och tretton ord mer som inte finns i Classics...-utgåvan. Så nu är jag riktigt orolig när jag läser: tänk om det har funnits en massa fel som jag inte upptäckt? Om jag missuppfattat hela historier? Ska jag behöva dubbelkolla allt på Google Books för att begripa? Eller med filmatiseringarna? Ingen bok jag tidigare läst har varit så ytterst förvirrande.
Jag har aldrig, aldrig varit med om en så slarvigt skriven - alltså nedtecknad - bok. Visst, det där exemplaret av Egalias Döttrar som vi har hemma är väl något oortodox med sina plötsliga inslag av ord på norska, men den är åtminstone fullt begriplig, logisk. Och ärligt talat: när en bok funnits i över hundra år, borde inte eventuella slarvfel från originalet ha hunnit fixas och (helst utan att nya tillkommer)?
Nu saknar jag tyvärr Arthur Conan Doyles naturliga fallenhet för 1800-talsengelska, ett faktum som jag är smärtsamt medveten om, men jag tror mig ändå se skillnad på tidstypiska egenheter och regelrätta tidslösa typos. Det här liknar onekligen det senare. Några fina exempel som jag kan påminna mig är: much har bytts ut mot must, Holmes har blivit litet sådär härligt dialektal och uttalar ordet with som wit, than har systematiskt blivit till that, i vissa småord har sista bokstaven rationaliserats bort, are blir till a (för att framhäva att vi är i Storbrittannien?), she har blivit till det i sammanhanget bisarra shoe, it har ersatts med I. Detta hade jag spontant hade förklarat med automatisk stavningskontroll i datoriserad ordhanterare om det inte varit så att förekomsten av följande ord tycks motsäga den teorin: blookthirsty.
Då jag tvivlar på att det skulle bero på att förläggaren har någon vision om att offentliggöra Conan Doyles tidigare censurerade slarviga sinnelag (inte läs- och skrivsvårigheter, isåfall hade han snarare varit än mer noggrann) kvarstår två plausibla förklaringar: antingen har förlaget lyckats lägga vantarna på världens mest ouppmärksamme skrivmaskinist (datorist? existerar yrket?) som för övrigt högst troligen har gått på samma texterdigeringsskola som TV3s textare av utländska program (en annan av mina hjärtefrågor); eller så bildar de felskrivna orden helt enkelt ett hemligt kodat meddelande (då troligen bestående av de förvanskade originalorden).
Hittills kunde jag ändå utstå dessa egenheter, då jag trots allt tror mig ha lagt märke till majoriteten och spontanöversatt dem till vanlig engelska. Dock blev jag ordentligt konfunderad när jag började läsa de första sidorna av The Musgrave Ritual och inte förstod ett dyft. Läs följande mening och försök hänga med. Vem syftar det till? Finns det överhuvudtaget någon logik i les connecteurs logiques?
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."<
Vem är bohemisk? Vem är medicinsk? Vem har tobaken i tofflan? Och när - till följd av vad? - bli Watson dygdfull (...)? Det tycks mig att meningen, osannolikhet som det må vara, håller sig till ett och samma subjekt från början till slut (jag-personen). Av bokens nästa paragraf kan man dock utröna, om så bara genom att anta att ACD var kapabel till logiskt tänkande - vilket hans samlade litterära verk onekligen tyder på,att nej, det finns nog en annan person, Holmes, med i sammanhanget. Så, jag konsulterar Google Books och vad ser jag? Jo, detta:
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man. But with me there is a limit, and when I find a man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."
Inga oklarheter. Inga eventuella syftningsfel. Och hey, vad är det där? Jo, en punkt, ett kommatecken och tretton ord mer som inte finns i Classics...-utgåvan. Så nu är jag riktigt orolig när jag läser: tänk om det har funnits en massa fel som jag inte upptäckt? Om jag missuppfattat hela historier? Ska jag behöva dubbelkolla allt på Google Books för att begripa? Eller med filmatiseringarna? Ingen bok jag tidigare läst har varit så ytterst förvirrande.
Arch-nemesissies.
Viktor Yevgrafov som sovjetiske Moriarty måste vara den mest skrämmande villain (vad heter det på svenska? onding?) som någonsin synts på tv. Han blinkade en enda gång under hela avsnittet; hur läskigt och olidligt ennerverande är inte det?
Och most importantly: är han släkt med Jim Carreys Greve Olaf?
Och most importantly: är han släkt med Jim Carreys Greve Olaf?
Rörelse.
Av en tillfällighet såg jag ett tv-reportage med efterföljande diskussion om skolgympa. Kjell Eriksson (inte lika ennerverande som vanligt) sade att lagbandet, sådant där man hänger om huvudet för att visa grupptillhörighet, han fick av programledaren var som en Madeleine-kaka, tinget som fick alla minnen och känslor från en annan tid att komma tillbaka. Amen to that, brother. Det har gått sisådär två år nu sedan min senaste gymnastiklektion, därinnan hade jag turen att uppleva två terminer där ångesten inte var lika dominerande somvanligt, tack vare en ofantligt snäll och förstående gymnastiklärare (evigt tack till honom). Men som för Kjell, när jag ser reportaget med ribbstolar, bockar (plinbtar?), bollar som flyger och elever mot väggen så minns jag inte så mycket vad som faktiskt hände eller gjordes under lektionerna men snarare: känslan. Skammen, självföraktet, förhoppninghen om att ifall jag bara står tillräckligt stilla tillräckligt länge med huvudet nedböjt så kan jag försvinna, så glömmer de (lärare, elever) att jag finns där och tar upp deras utrymme med min totalt misslyckade varelse.
Jag tror att den där våldsamma känslan av illamåendeframkallande motivilja som kommer som ett slag i magen ibland när man ser sig i spegeln har många av sina rötter där, i känslominnet från tonåringen som stod tryckt mot väggen i gympasalen.
Så, för att inte drabbas av en självdiagnosticerad panikattack gick jag ut och promenerade i skogen; och när jag säger i skogen menar jag verkligen det, off pist alltså. Där, i regnet och bland granar, avverkade granar (det ser inte alls ut som när jag var liten, omöjligt att hitta nu), sankmark och vattenfyllda vattenspår fick jag möjlighet att testa huruvida mina svarta, relativt nyinhandlade och väldigt snygga allvädersskor var lika vattentäta som det påstods på lappen. Det var de. Dock blev jag smärtsamt medveten om det faktum att de endast går upp över fotleden då jag i ett försök att ta mig över från den ena sanka sidan av ett litet vattendrag (hjulspår?) till den andra underskattade min egen vikt i förhållande till underlaget (liten tuva) och därmed sjönk något djupare ned i vattnet än vad jag hade planerat.
Dock var jag mycket nöjd över att trots att min barndoms stigar gått upp i rök ha hittat ut på grusvägen där jag ville komma ut (vid Mögelhuset, som dock rivits på senare tid och även dessförinnan var ett mycket litet skjul snarare än ett hus; i n i skogen gick jag alltså vid Bildäcket, förr i tiden fanns det en utomordentlig stigförbindelse däremellan).
Jag är förresten alltid litet orolig över den eventuella närvaron av närsynta och trigger-happy jägare när jag går förbi älgtornen i skogen under andra halvan av året, men trots min bristande kunskap vad gäller jägarpsyket hoppas jag att den knallturkosa mössa som prydde mitt huvud idag minskade sannolikheten av att någon skulle missta mig för en petite, tvåbent, svart älg.
Jag tror att den där våldsamma känslan av illamåendeframkallande motivilja som kommer som ett slag i magen ibland när man ser sig i spegeln har många av sina rötter där, i känslominnet från tonåringen som stod tryckt mot väggen i gympasalen.
Så, för att inte drabbas av en självdiagnosticerad panikattack gick jag ut och promenerade i skogen; och när jag säger i skogen menar jag verkligen det, off pist alltså. Där, i regnet och bland granar, avverkade granar (det ser inte alls ut som när jag var liten, omöjligt att hitta nu), sankmark och vattenfyllda vattenspår fick jag möjlighet att testa huruvida mina svarta, relativt nyinhandlade och väldigt snygga allvädersskor var lika vattentäta som det påstods på lappen. Det var de. Dock blev jag smärtsamt medveten om det faktum att de endast går upp över fotleden då jag i ett försök att ta mig över från den ena sanka sidan av ett litet vattendrag (hjulspår?) till den andra underskattade min egen vikt i förhållande till underlaget (liten tuva) och därmed sjönk något djupare ned i vattnet än vad jag hade planerat.
Dock var jag mycket nöjd över att trots att min barndoms stigar gått upp i rök ha hittat ut på grusvägen där jag ville komma ut (vid Mögelhuset, som dock rivits på senare tid och även dessförinnan var ett mycket litet skjul snarare än ett hus; i n i skogen gick jag alltså vid Bildäcket, förr i tiden fanns det en utomordentlig stigförbindelse däremellan).
Jag är förresten alltid litet orolig över den eventuella närvaron av närsynta och trigger-happy jägare när jag går förbi älgtornen i skogen under andra halvan av året, men trots min bristande kunskap vad gäller jägarpsyket hoppas jag att den knallturkosa mössa som prydde mitt huvud idag minskade sannolikheten av att någon skulle missta mig för en petite, tvåbent, svart älg.
Zasvirajte noćas tu romancu.
Varifrån kommer den rubriken? Eh? (Enligt en översättning betyder det ungefär "spela den romansen ikväll", men hur mycket underlättar det. Vet man så vet man. Var jag plockar mina slaviska citat.)
Så, häromdagen började jag försöka ta mig igenom min Holmes-dvdbox, och som det föll sig hade jag även nyligen satt tänderna i The Adventures of-novellsamlingen (först via Google Books, sedan la bibliothèque). Detta resulterade högst exemplariskt att jag såg A Scandal in Bohemia (för första gången, jag nåste ha varit i Frankrike när den visades på Kanal 9 senast) just efter att dagen innan ha läst den litterära förlagan. Och boy, vilka möjligheter ger inte det när det gäller ordmärkning!
Låtom oss börja med den inte helt revolutionerande slutsatsen av min upptäckt: i TV och film får under inga omständigheter en möjlighet till antydan om romans mellan två tillräckligt attraktiva karaktärer låtas gå till spillo.
I novellen inleder Watson med att utveckla resonemanget kring Holmes' känslor inför den kluriga contra-alten, bla bla bla, och fastslår bland annat att "It is not as though he felt any emotion akin to love for Irene Adler." Även om allt kan debatteras, känner jag att Watson trots allt är ganska definitiv i sitt utlåtande, varje sig det handlar om ett faktum, ett överslätande eller svartsjuk förnekelse. Sherlock kände ingenting som liknade kärlek för damen ifråga.
Men hur kul är det i tv? O nej, att monologen klippts i bitar och just denna del flyttats till slutet av avsnittet är inte den mest dramatiska förändringen; nej, den ligger i Watsons slutsats vad gäller detektiven och sångerskan. Plötsligt är den väldigt vag, antyder inte alls att han läst Holmes' innersta tankar, och väldigt öppen för - ja, jag skulle till och med säga att den uppmuntrar till - heteroerotiska tolkningar. "It was not that he ever betrayed any sign of love for Irene Adler".
Han avslöjade inga tecken på kärlek? Med tanke på att Holmes knappast ägnar resten av serien åt att tala om sina privata känslor torde det faktum att han inte visar tecken på Kärlek snarare antyda att han är handlöst förälskad i Irena. Om Granada!Watson velat förmedla motsatsen hade han snarare låtit bli att nämna det övertaget; som det är nu låter det mest som någon slags *wink wink* *hemligt meddelande* möt mig inte vid Kopparmärra kl 16.30 idag inverterad kod.
Alltså. Romans för Sherlock redan i första avsnittet. Väger det upp för det faktum att käre John förblir ungkarl i serien?
Hursomhelst fick det här (i kombination med att jag prismärkte Tintin-album häromdagen) mig att inse att jag borde nära min allmänbildning genom att läsa Göran Gademans "Operabögar" (<-- i bokhyllan) och la Rosenbergs "Bögarnas Zarah". Jag vet ännu inte hur jag ska passa in det i mitt läs-jobb-och-liv-schema, men om några år kanske jag är där.
P.S.
Är det bara jag som har ofantliga problem med att göra indrag med blogg.se?
Så, häromdagen började jag försöka ta mig igenom min Holmes-dvdbox, och som det föll sig hade jag även nyligen satt tänderna i The Adventures of-novellsamlingen (först via Google Books, sedan la bibliothèque). Detta resulterade högst exemplariskt att jag såg A Scandal in Bohemia (för första gången, jag nåste ha varit i Frankrike när den visades på Kanal 9 senast) just efter att dagen innan ha läst den litterära förlagan. Och boy, vilka möjligheter ger inte det när det gäller ordmärkning!
Låtom oss börja med den inte helt revolutionerande slutsatsen av min upptäckt: i TV och film får under inga omständigheter en möjlighet till antydan om romans mellan två tillräckligt attraktiva karaktärer låtas gå till spillo.
I novellen inleder Watson med att utveckla resonemanget kring Holmes' känslor inför den kluriga contra-alten, bla bla bla, och fastslår bland annat att "It is not as though he felt any emotion akin to love for Irene Adler." Även om allt kan debatteras, känner jag att Watson trots allt är ganska definitiv i sitt utlåtande, varje sig det handlar om ett faktum, ett överslätande eller svartsjuk förnekelse. Sherlock kände ingenting som liknade kärlek för damen ifråga.
Men hur kul är det i tv? O nej, att monologen klippts i bitar och just denna del flyttats till slutet av avsnittet är inte den mest dramatiska förändringen; nej, den ligger i Watsons slutsats vad gäller detektiven och sångerskan. Plötsligt är den väldigt vag, antyder inte alls att han läst Holmes' innersta tankar, och väldigt öppen för - ja, jag skulle till och med säga att den uppmuntrar till - heteroerotiska tolkningar. "It was not that he ever betrayed any sign of love for Irene Adler".
Han avslöjade inga tecken på kärlek? Med tanke på att Holmes knappast ägnar resten av serien åt att tala om sina privata känslor torde det faktum att han inte visar tecken på Kärlek snarare antyda att han är handlöst förälskad i Irena. Om Granada!Watson velat förmedla motsatsen hade han snarare låtit bli att nämna det övertaget; som det är nu låter det mest som någon slags *wink wink* *hemligt meddelande* möt mig inte vid Kopparmärra kl 16.30 idag inverterad kod.
Alltså. Romans för Sherlock redan i första avsnittet. Väger det upp för det faktum att käre John förblir ungkarl i serien?
Hursomhelst fick det här (i kombination med att jag prismärkte Tintin-album häromdagen) mig att inse att jag borde nära min allmänbildning genom att läsa Göran Gademans "Operabögar" (<-- i bokhyllan) och la Rosenbergs "Bögarnas Zarah". Jag vet ännu inte hur jag ska passa in det i mitt läs-jobb-och-liv-schema, men om några år kanske jag är där.
P.S.
Är det bara jag som har ofantliga problem med att göra indrag med blogg.se?
GU 78. 03. 30
Jag lånade två utomordentligt fina böcker på biblioteket idag; tanken från början var att jag skulle nöja mig med The Adventures of Sherlock Holmes (utgåva från 70-talet, den har stämplar i sig, mmm) men kunde inte motstå frestelsen då jag ställdes ansikte mot framsida med en av de mest utsökt, lekfullt formgivna böcker jag sett. Jag ska inte gå in vidare på den innan jag läst någon sida eller två och därmed har något annat än ren estetik att grunda min uppfattning på, men för att skapa er en bild av den, tänk er något i stil med: Quigley Quagmire gone wild. Till min förvåning hade denna bok, tillhörande Göteborgs Stadsbibliotek och medutgivningsår 2009, inga stämplar men likväl, en kortficka med tillhörande oanvänt stämpelkort inklistrad på en av de sista sidorna. Uppenbarligen, eftersom detta förbryllar mig så, har jag tidigare inte ägnat tillräcklig tid åt att studera de biblioteksböcker lånat, men jag ställer mig frågan: sätter man verkligen kort&kortficka i nyinköpta böcker idag? Det är förstås förskräckligt fint och har en superb mysnostalgifaktor, särkilt vad gäller boken ifråga, men finns det någon som helst användning för det när allt är datoriserat?
Är vi i hemlighet på väg tillbaka till stämplar och kort i lådor och bibliotekarier som lånar ut böcker?
Är vi i hemlighet på väg tillbaka till stämplar och kort i lådor och bibliotekarier som lånar ut böcker?
The lady doth protest to much.
Jag tillhör trots allt Little Britain-generationen. They're in my system. Men vad säger de spontant påkomna manliga aktiviteterna härovan om min bild av viktorianska herrar? Förutom att Jeremy Brett är en extraordinärt estetiskt tilltalande sådan och att jag därför gärna publicerar bilder av honom i min blogg.
Och hur kommer det sig att slagsmål i äldre filmer ser så trivsamma och relativt ofarliga ut jämfört med sina moderna motsvarigheter? Nöjde folk sig med det? Innan Fight Club, Tarantino? Jag tvivlar på att Sherlock Holmes haft någon vidare chans om han hade haft en barbröstad Brad Pitt Tyler Durden som motståndare. Snarare hade han behövt kalla på förstärkning från RDJs Sherlock2009.
![Love Songs ( Les Chansons d'amour ) [ NON-USA FORMAT, PAL, Reg.2 Import - Great Britain ]](http://ecx.images-amazon.com/images/I/51vSLcXHbqL._SL160_.jpg "Love Songs ( Les Chansons d'amour ) [ NON-USA FORMAT, PAL, Reg.2 Import - Great Britain ]")
