Jag har aldrig varit mycket för att fatta mig kort, men...
Och jag säger bara: drakfostret. Genialiskt.
Melodifestival I: förutfattade meningar
Anyways kan man visst lyssna på klipp ur första deltävlingens låtar på svt.se fram till imorgon kväll. Voilà mina korta omdömen.
Ola – Unstoppable
En musikalisk déjà vu-upplevelse. Är inte det här en gammal Zelmerlöv-låt? Eller EMD? Ola själv?Klippet känns jättelångt, vilket ger gott om tid att studera bilden: har han mascara på sig eller är ögonfransarna så mörka?
Jenny Silver – A place to stay
Tråkig. Jag får hoppas att det händer något spännande i andra eller tredje minuten.
Linda Pritchard – You're making me hot hot hot
Trots mina farhågor (inspirerade av titeln) är det här inte speciellt dåligt (vilket som bekant är ett positivt! omdöme i Melodifestival-sammanhang) och onekligen energiskt. Inte originellt i det minsta, men litet etnotrummor och Ruslana-moves på scenen tror jag att bidraget skulle kunna bli rätt så svårt att motstå.
Pain of Salvation – Road salt
Så. Långsam. Men vet ni vad den påminner mig om... Jérome Pradons försök att agera rockbandssångare, Will you be there. Den där extrema sprödheten på gränsen till sprucken falsett, i någon slags modern vaggvisa för män insida som levt ett hårt liv och som trots sitt tuffa yttre är ack så fragila på insidan. En tidig medelålderskris i vaggviseskepnad?
Anders Ekborg – The saviour
Så här kan man tänka sig att Jesus Christ Superstar hade låtit om Fredrik Kempe skrivit den (att det här sedan är en av de låtar som den senare inte varit med och komponerat är därmed ett mysterium). Medan jag är glad att han inte gjorde det, avskyr jag förstås inte det här. Bra eller dåligt, är det ju trots allt drama! musikal!
Jessica Andersson – I did it for love
Låter som en blandning mellan en Abba-ballad, och Céline Dion à la mitten av 90-talet. En sådan låt som jag genom uteslutningsmetoden kan tänka mig att gilla om allt annat är väldigt dåligt.
Frispråkarn – Singel
Ack, bevara mig från svensk hihop om relationer..
Salem Al Fakir – Keep on walking
Jag är egentligen inget fan alls av herr Fakir, eller hans röst, men måste ändå ge poäng för den dramatiska instrumenteringen. Det låter litet som indie-BWO, och behöver vi verkligen mer BWO i MF?
Så, slutsatsen: i nuläget är Pritchard, trots sin låttext, min favorit. Och förresten, kommer det att finnas sådana där MF-kakor i år som de hade 2009 (och av vilka jag släpade med mig en i flytten till Frankrike)?
I am John's anatomical models.
Ingen skådespelare kommer ju någonsin kunna slå den sovjetiske föregångaren i läskiga armrörelser och förmåga att aldrig blinka, men... Brad Pitt? Jag kan inte påstå att jag tillhör hans skara av trogna beundrare, men ändå är jag övertygad om att världen skulle må så mycket bättre av att åter få se honom axla rollen som ikonisk superillvilling. Och av bilden nedan kan vi ju utläsa att han redan är väl införstådd med för Holmes-versat såpass viktiga färdigheter som boxning, rökning och att röra sig i homosociala miljöer.

P.S. Jag säger bara: Damages säsong tre, som hade USA-premiär häromdagen. Oh. my. goddess.
Festivalplaner
Vad blir det då för filmer cette année? (Alla dessa retoriska frågor som sprider sig som ett nyupptäckt virus över min blogg börjar onekligen bli patetiska, men de hjälper mig att intala mig att det jag sysslar med inte är så mycket självupptagen monolog som, tja, en stackars hysteriska dialog med sina imaginära, virtuella vänner. De franska inslagen däremot är en stöld från Jonathan Adler.)
Låt oss hursomhelst dela upp de filmer jag neurotiskt köpte biljetter till på sekunden när de släpptes redan nu beslutat att se i några egenhändigt ihopknåpade kategorier, så där som Festivalfolket själva gör.
GIF är ett ypperligt tillfälle att se obskyra filmer från okända länder
I love you Philip Morris. Jag skäms. Men what the heck. Må vara att det är en amerikansk film med kända skådespelare, och att den säkert kommer på bio inom en snar framtid, men faktum är att film är roligare på festival, om så bara för den utomordentligt fina traditionen att klappa händerna efter visningen. Och vad kan jag säga; Jim Carrey får mig inte helt oväntat att tänka på Greve Olaf och A series of unfortunate events och Lemony Snicket och slutligen på att... jag vill dricka kaffe med Daniel Handler!
A single man. Julianne Moore i en film som utspelar sig på 60-talet? En modeskapare som nästlat sig in i en annan bransch? Oemotståndligt.
Men gone wild
Brotherhood. Faktiskt en direkt följd av att jag såg Guy Ritchies viktorianskt Fight Club-osande Sherlock Holmes, som så att säga väckte min aptit på filmer innehållandes män+våld. Vad kan då tyckas mer lockande än manliga homosexuella nynazister? Som dessutom talar på Fischer och la Cours (um, bromance!) modersmål! Och som om inte det vore nog spelas en av huvudrollern av skådisen som spelade den ryske (!) pojkvännen i andra säsongen av tv-serien Sugar Rush.
Tomorrow at dawn. Den obligatoriska franska filmen, som jag i årets musikaltunna utbud mest valde genom uteslutningsmetod. Hur jag sedan kom fram till just denna kan man fråga sig - men faktum är att jag av en slump såg samme regissörs La Tourneuse De Pages (som tydligen blev till "En studie i hämnd" på svenska, har jag nu lärt mig - då trodde jag ju att det var någon obskyr tv-film som bara jag sett) på tv i våras, och blev mycket förtjust. Att Tourneuse sedan kretsar kring hämndlystna respektive deprimerade heteroflexibla kvinnor (och idel bittra pianister) som går omkring och blänger på varandra, och den festivalaktuella Demain dès l'aube handlar om män som gör lajv-rollspel om Napoleon-krigen (eller dylikt) är något jag väljer att se som irrelevant.
Attractive by association, AKA I was Robert Downey Jrs BFF
Bad lieutenant: port of call New Orleans. Jag var fortfarande litet inne i Ritichie-ruset när jag gjorde upp mitt festivalschema, så i de här banorna gick mina tankar: Holmes --> RDJ --> Kiss kiss bang bang --> där spelade RDJ partner till Val Kilmer som, och ser man på, är med i den här filmen! Och, tja, underhållningsvåld.
Rage. Relation till Sherlock Holmes: Holmes --> där spelade RDJ partner till Jude Law och OMG Jude Law medverkar, trots att jag av trailern inte lyckades utläsa vilken roll han spelade, i Sally Potters Rage. Den här filmen har dessutom flertalet andra saker som talar för sig: Jude Law är inte bara med, han dyker upp iförd drag i en roll till vilken han sade sig ha dragit inspiration bl.a. från Leigh Bowery; Judi Dench är extremt snygg på filmaffischen; Eddie Izzard medverkar; den handlar om modevärlden, och den är iscensatt i form av en dokumentär. Nämnde jag Law i drag?
Ett desperat slag för den geografiska mångfalden
A woman's story. När man går på filmfestival några år i rad är det lätt hänt att man (läs: jag) ådrar sig vissa fördomar vars främsta funktion är att vara behjälpliga i gallringen av filmer man spontant vill se. De två saker jag till följd av något tidigare trauma valt att försöka undvika är: tyska filmer (i allmänhet, och prostituerade (mtf-)transpersoner. Det senare går det - uppenbarligen och möjligen lyckligtvis - så där med. A Woman's Story påstås i katalogen vara en Almodovaresque grekisk tragedi om en man som går och kärar ned sig i en transkvinna med En Mörk Hemlighet (bad-ass!)
The Topp Twins. Trallande lesbiska tanter som pratar australiensiska låter ju (eventuellt obegripligt - det här blir slutprovet för att se om jag faktiskt lärt mig något i form av hörförståelse av Tabatha's Salon Takeover - men för säkerhets skull ska jag youtuba Darren Hayes-intervjuer) onekligen som ett säkert recept för en feelgood-dokumentär.
Om det är något jag saknar i mitt schema så är det musikaler en japansk film. För dem har jag faktiskt goda erfarenheter från. Så vi får se om jag lyckas klämma in någon sådan, eller eventuellt i stället rova på en koreansk kreation. (Men hur kan det komma sig, frågar sig den imaginära allvetande läsaren, att inte The Fish Child är med på listan? Hur kan jag möjligen motstå något sådant? Faktum är att jag inte genomått en personlighetsförändring, utan helt enkelt såg filmen redan förra våren, fast då hette den El Niño Pez och var fransktextad... Till skillnad från festivalprogramskribenten fick jag dock inga Mulholland Drive-vibbar av den, trots att den senare är en av mina favoritfilmer. Faktiskt. Jag vet inte vad det betyder, men så är det.)
Och det var det. En liten sammanfattning ifall jag kommer vara för trött på filmerna för att skriva om dem när jag väl sett dem och möjligen skulle kunna ha något vettigt att säga därom. Igårkväll beslutade jag att skrota det här inlägget, men idag är den klarsyntheten borta med vinden. Eller gömd under isen som ligger tjock på trottoarerna.
Hey, J.C!
I allmänhet skriver jag ju inte på engelska (av lika delar lathet och önskan att reducera gruppen av osannolika men ändå potentiella läsare), men i vissa fall krävs det undantag: exempel är då jag några månader för sent - och utan den minsta risk att faktiskt nå den person till vilket min utläggning är riktad – ger svar på något outrageous uttalande någon gjort i min närhet på ett språk jag inte tillfullo behärskar, eller, då jag tänker skriva om något av stort internationellt intresse, såsom ”nordiska uppsättningar av ikoniska musikaler”. Et voilà.

So, this past weekend, leaving the chaos of my new lodgings as well as that mountain of homework that has suddenly appeared behind, I (& company) got on a bus to Oslo (the driver, by the way, was a delight). After a first look at Karl Johann at night we then made our way to Det Norske Teatret where one of the shows currently playing ('til the end of January) is none other than the one musical which introduced me not only to the wonders of musical theatre, but also the irresistible deliciousness of dark, brooding Frenchmen in tight black shirts and homoerotic (under)currents in theatre/literature/film: that ever-amazing chef d'oeuvre of Andrew Lloyd Webber and Time Rice's, Jesus Christ Superstar.
Now, what got me interested in seeing the Oslo version was neither an obsessive-compulsive desire to see every production ever made (I missed not only Jérôme-as-Herod-on-tour-in-Sweden but frickin' Malmö as well) nor a strong affection for (or even understanding of, I'm ashamed to say) the Norwegian language. Quite expectedly, however, I had fallen completely for the commercially always effective trick of putting a famous (and not theatrical, per se) singer in the lead role; in this case, Turbonegro front-man Hank von Helvete (or less poetically, Hans-Erik Dyvik Husby). Admittedly, I know quite little of Hank and his punk-metal-something band, having only seen a few music videos (you could say they're like the bad seed of The Village People & Black Sabbath) on music TV back before the era of youtube began; apparently however, according to what I was able to decipher (I think) of the JCS programme he's been clinically dead due to an overdose (rock 'n' roll!) and was still doing drugs when offered the role of Christ, but cleaned up on the way. Such a great story, no? Still, they had me on the name, and the promise of a hard rock singer doing Gethsemane.
So, the show. As in the (film) production to which I compare all others, JCS 2000, the scenario had been moved to somewhat modern times, albeit a strange and paradoxical version of them, where Hank-Jesus carried about a microphone stand and characters were hit by trains. The character of Jesus appeared to be this sort of underground hero, a tired, ragged and fat rock star dolled up pimp-ish bling-y costume (including a pair of trousers that due to the man's voluminous belly seemed perpetually to threaten to reveal more than would have been desirable for the audience), who had this superb charisma that made people on the outskirts of society follow him as well as great ideals that had perhaps gotten a bit blurred and smudged along the way (one would say his via dolorosa didn't start with the cross). Von Helvete does do a great job at portraying that sort of brokenness, exhaustion that you'd feel after having tried for three years, feels like ninety, and by God, his Gethsemane was heartbreaking, hair-rising, terrifying perfection.
By his side are the apostles, out of which several – eat your heart out, Dan Brown – are female, and some more noteworthy than others. First out is of course Simon, the zealot (in JCS2000 played the starry eyed Christian pretty boy Tony Vincent), who in a stroke of genius has been given a Palestine scarf (what's the correct term in English? the checker ones) and turned in to an archetypical militant hyper-active left-wing person who, probably for several different reasons, doesn't mind breaking a law or two (think AFA).
The next characterization of a member of Jesus' posse that really impressed me was that of Mary Magdalene (played by Charlotte Frogner). For the first time in my experience she was not portrayed as some perfectly confident, above-everything saintlike who – despite profession, life situation etc – seemed never to have been touched the slightest hardship that might have befallen her; more filled with inner peace than you would imagine it possible for a person to be (unless that person happens to be Peter Jöback, that is). It has always seemed unfair to me that in a universe where Jesus is made flawed and human, Judas gets sympathy and we witness the pain of Pilate (no, I don not mean pilates, you modern healthy people!), Mary is often the one who is left in the role of saint and safe haven (you've noticed, I'm sure, how she only gets ballads). There is a point, of course, in reclaiming the goodness of the fallen woman, but I don't see that making her a creature of perfect sweetness (and occasional torment when faced with the threat of romance) is the best way of doing that, today. Apparently someone at the Norwegian Theatre agrees; and so what they give us is a Mary that is not only a prostitute in love but a drug addict, every bit as ragged and damaged as everyone around her. She walks as though moving is difficult, she sings with an utterly haunting voice, and she seems to be constantly partly in some other place. I get the feeling that when Judas insults her she doesn't ignore his criticism so much because she's confident it isn't justified, but because Judas simply doesn't have a place in her limited scope of perception. There's Jesus, and reaching him is about all she can think of doing at one time.
Quite amusingly and at the same time disturbing, however, she at one occasion sang to Jesus that she would “soothe your headache”, which made everyone in my group of Swedes think directly and distractingly of a certain TV commercial for a popular brand of pain-killers.
To mention some of the other characters, before I get to The Main Attraction: Herod I simply don't get. I mean, I understand that he's there for comical relief, but I don't think that's necessary and what's more I find him to be very rarely funny (if I prefer, again, JCS 2000's Rik Mayall, it's because his Herod is relatively subdued). The Norwegian priests were a puzzle to me: Annas had been turned into a woman decked out in some sort of fetish-y horse riding costume with an accordion collar, was an utter parody of the character, and could be seen making out with Caiaphas. It seems to me that there should be something queer about that on a meta level, but as it is, I just don't get the message or the symbolism or whatever (I would very much like to be enlightened by perceptive readers), and thus I end up longing for the serious and actually and understandibly troubled priests of JCS 2000.
Another sudden sex change (they went one way, all MtF, for obvious reasons) was that of Pontius (Pontia?) Pilate. While my heart might be said to belong to a Darth Vader-y looking Fred Johansson (guess where!), I did think that the woman who played Pilate did a good job, and of course, for once hearing a woman perform one of the best and most violent songs in JCS is a pleasure. (Though why, God, why, they let her receive Jesus in her bed the first time was brought around I do not fathom.) And I loved that she actually got to literally wash her hands after having pronounced the final judgment.
Well. We all know who the real hero, the one who gets to rise from the dead to do his encore, in JCS is. The reason for which I've saved him for last is I didn't want to risk resorting to fangirlish squees in the first paragraph. Because, darlings, this is how it is:
Jesus was good, yes – but Judas was perfectly divine.
Frank Kjosås who plays the traitor was a true revelation. Not only is he young and pretty, but he has a voice that... that... leaves you absolutely breathless, and he manages so flawlessly in the dramatic parts to go from what sounds like anguished screaming (in a way that's still kind to the ears) to landing on the next, perfect note. Judas the character, then, looks just like Pete Doherty in a white Fred Perry shirt that in its cleanness proves a clear contrast to the shabbiness of the other characters, and I imagine him being this young well-educated man from a fairly rich family who's so deeply touched by this great, fascinating personality that is Jesus, whose ideas he shares (or comes to share) that actually, as they do in the bible, he leaves home and hearth (I'm not sure all the other apostles here have hearths to leave behind) and follows him into his world. Still he never really melts in, of course, the more so as he is closer to Jesus than any of the other apostles ever are. Maybe because he, more than anyone else, is there purely by choice, by desire to be. It is also as a result of his status as an outsider (among outsiders) that he eventually sees when things go wrong: he might have left his safe home once, but it's still there and he is able to step back and look at and asses the (political, as always) situation from the outside – while Simon's lost himself in the struggle, and Mary knows she'll have no other straws to grasp at if, or maybe when, this one finally breaks.
And then what happens happens and no (I know this is what y'all want to know most of all); the kiss of treason shared by Hank and Frank isn't nearly as long as the seemingly never-ending one of Jérôme Pradon and Glenn Carter. All in all, in Oslo the schism between Jesus & Judas seems much less than a (very serious) lover's quarrel than in Gale Edward's JCS 2000 vision. Funny. And Judas doesn't climb the walls quite as much, but still, he does it some. That's one of the facets of his personality that you just can't ignore.
A few last points then: I have to comment that they had one of the awsomest crosses ever; in general, the stage design was very good and occasionally quite genius. Thanks to this we also thad the delicious final scene where, on an otherwise dark stage with just a big shining cross and Judas with angel's wings on it, a ragged-looking strings orchestra (combining musicians and members of the cast/ensemble) slowly rises up from Herod's two swimming pools, playing the final melancholy melody. Suddenly I felt – although I hadn't thought of it up to then – as though I had spent the last hour and some longing for an orchestra.
In conclusion, while there were naturally certain points about it I didn't like/get, Det Norske Teatret's production of Jesus Christ Superstar (directed by Erik Ulsby) was an utterly pleasurable and very interesting theatrical experience, and well worth the journey.
And yes, in case anyone's wondering, the singing is done in Norwegian.
À vélo!
Och ja, märk att jag alltså talar om den tid då man fortfarande satt någorlunda upprätt i sadeln. Idag hade ovan beskrivna gester troligen både varit svårare för cyklisten att utföra och för kameran att fånga.
Kitschactionfetisch.
Och nej, det skadade väl inte att han hade en tendens att nämna "Buffy the Vampire Slayer" heller.
I somras, så, sträckläste jag hans bok "No tears for queers", (som i princip stått i hyllan sedan den kom ut i pocketformat - det med böcker som med tyger, jag hamstrar alldeles för mycket men jag brukar dem till slut!) en dokumentär som på ett skrämmande sätt lyckas vara mer spännande en den mest fartfyllda av deckare (I'm talking to you, Dan Brown! fast mest av ren vana). Liksom när man ser barnen gråta i "Jesus Camp" (en av de dokufilmer jag aldrig kan motstå när de tv-visas) undrar jag stundtals om det är av faktiskt medlidande, konstruktiv upprördhet och politisk frustration jag själv blir tårögd, eller om jag helt enkelt faller offer för dramaturgin. Men hursomhelst; då både Hiltons bok och filmen om det religiösa kollot är ovanligt smakfulla och eftertänksamma för att existera i ett dokuklimat där Outsiders och brittiska freakshowreportage är något av det första man (om än desillusionerat) förknippar med manusfri television och ickefiktion, handlar den frågeställningen snarare om kritik av (nyfikenhet över?) mig själv och det faktum att tragedier är de deliciösaste av dramer än av den verklighetsbaserade kultur jag konsumerar. "No tears for queers" har alltså den där bladvändande kvaliteten som mycken litteratur önskar besitta, på samma gång som den är hjärtskärande i sina nyanserade, sympatiska beskrivningar av ett antal olycksaliga livsöden - på ett eller annat sätt är det ändå så synd om dem, oss, mänskligheten etc. För att beskriva läsupplevelsen är jag tvungen att använda ett uttryck som skräckblandad förtjusning: jag skräms av det faktum att det inte är fiktion men är förtjust över hur den är skriven och att jag lär mig något av den.
Alltså, jag är glad att ha upptäckt (sådär som Columbus upptäckte Amerika) hans blogg. Nu har jag något mer att läsa innan jag ger efter för mina reality show-begär och går in på Paolos "se på mig" Robinson-blogg eller Simon & Tomas' "se på våra hundar"-blogg (och trots eventuell antydan till sarkasm är jag faktiskt väldigt förtjust i de två senare; och jämfört med mycket annat i blogosfären håller de faktiskt förvånansvärt hög kvalitet.) Och dagens ord, efter häromveckan ha stiftat bekantskap med de sinistra homosexuella hintarna, är, från Hiltons blogg, det i sig sluddrande kitschactionfetischister.
Äntligen, äntligen har jag ett namn på vad jag är.
Och på tal om nämnda kitschactionfetisch gjorde jag faktiskt något så okarakteristiska om inte helt oväntat och gick och såg om Holmes-filmen. Föga förvånande blev inte handlingen bättre, men jag är som sagt helnöjd med en inte alltför intressant sådan som inte ger dålgit samvete för att man inte koncentrerar sig mer på den; dock har jag tre iakttagelser att dela med mig av/tvinga på vilsna nätsurfare. Först och främst två saker som jag inte är helt förtjust i:
- Mrs Hudson. Kanske är jag för påverkad av den kritiskt blängande, vojande ryska motsvarigheten, men hon verkar så... vek? Ledsen, osäker, trött, på väg att gå in i väggen. Jag hoppas att hon får göra något karaktärsutvecklande och självförtroendehöjande eller åtminstone åka på semester (till Mycrofts lantställe?) i uppföljaren.
- När Irene uppe på halvbron säger, typ, "I don't want to run anymore." Må vara att hon är sångerska i bokförlagan, men det är bannemej ingen ursäkt att plötsligt låta som om hon i brist på bättre saker att säga /intresse citerar någon clichéartad, anonym poplåt. Skärp sig.
Och sist men inte minst, har jag dragit dåligt underbyggda slutsaster deducerat av bakgrundsmiljöerna att... det måste ha varit Watson och båtföraren (Tenner?) som enligt miss Adler hade flirtat i en timma i trailern, och inga andra. Alltså tycks det mig inte vara någon större förlust - ja, såvida repliken inte följdes av ännu en bortklippt scen där en svartsjuk Holmes, trött på Watsons promiskuitet, attackerar sin nye rival (och i stridens hetta sliter av sig skjortan). Alltmedan Watson klädsam slits mellan känslor av avsmak och stolt förtjusning, och Irene småleende sitter bredvid och, nöjd med vad hon åstadkommit, uppmanande viskar "Cat fight, cat fight..." Ack ja, det blir väl att vänta på director's cut innan vi får avnjuta ovan beskrivna scen se vad som hände.
~*~*~
Förresten, är det inte fantastiskt att Spotify har en special feature som låter dig beskåda en lista över dina senast spelade låtar "to see what you're currently into"?
Allt jag kan säga är: tack, Spotify! Det har jag alltid undrat!
Klaus.
Peut-être de toi, Dolorosa.

Och vilka människor, sedan. På gott och ont betvivlar jag att jag någonsin kommer att stöta på en sådan oväntad blandning av personer med egenskaper, intressen och livssituationer som skiljer sig så oändligt från varandra. När jag inte fann orden att beskriva sortimentet jom en kund med det plötsligt så självklara svaret: det är en nördaffär. Och är det kanske det vi har gemensamt, till slut. Jag slukar inte superhjälteserier, the Simspons, Harlequin-romaner eller bilder på gamla filmstjärnor, och min samling av morbida dockor är högst blygsam; men jag vet hur ljuvligt det kan vara att sätta sig med en bok och stanna där i timmar, jag förstår hur mycket undergroundkultur, populärkultur och skräpkultur kan betyda, där, innerst inne. Och i denna miljö av total, bisarr (ytlig såväl som osynlig) mångfald tycks det mig finnas en prestigelöshet, den där acceptansen som man letar efter.
Jag lovar: en butik handlar inte bara om försäljning, den handlar om - cliché! men tro mig - mänskliga möten. Skillnaden mellan att köpa något IRL, så att säga, och på interwebben är att du faktiskt får prata med någon, om så bara några korta ord, och känna den bekräftelse det innebär. Du finns, andra människor finns; avståndet må vara långt mellan oss men det betyder inte att vi inte kan snudda vid varandras verkligheter ibland.
Hur ofta säger jag inte at "Ja, man lär sig något nytt varje dag"? Men kanske tål det att upprepas; för jag tror mig ha lärt mig saker på Dolores inte bara om hur man hanterar en babs-maskin, om Göteborgshumorns natur och om serier, men just om människor.
Och uppenbarligen är det såpass sent nu att jag börjar bli riktigt obehagligt sentimental. Men tack, ändå, och tbara änk hur världen och allt däri är ofantligt intressant och fascinerande trots allt.
Tidsfördriv.
Your secrets are safe.

Allvarligt talat.
Min News-feed på Facebook, 15e januari 2010. Plötsligt har två gamla skolkamrater gått med i någon grupp vars syfte enligt namnet är att säga nej till "EUs krav på införande av ritualslakt i Sverige". Bara ordet ritualslakt - eller närmare bestämt beståndsdelen "ritual" - med alla dess associationer till hemliga (gärna djävulsdyrkande) sällskap, människooffer, religiös fanatism, drogpåverkade orgier i skogsgläntor, och som för tankarna till thrillers snarare än verkligheten gör mig förstås nyfiken på vad det är som lockat mina karnivorer till kompisar att plötsligt intressera sig för djurskydd.
Och egentligen är det ju uppenbart. Att de som använder sig av deckarosande ord i sin politiska kamp och sedan i gruppinformationer bara källhänvisar till texter från egna hemsidan är sd. Jag blir inte förvånad, nej: det är ju precis så ett sådant parti ska fungera. Plocka upp känsloladdade frågor, paketera dem litet extra sexigt och sensationalistiskt och sedan håva in impulsiva personer som egentligen inte sympatiserar med partiets egentliga grundvärderingar. Visa att Vi tycker ju som ni, iallafall. Det kanske inte spelar någon roll egentligen; vad man röstar på i höstens val bestäms väl förhoppningsvis inte av Facebook, men det som bekymrar mig är hur lätt människor - utan större tidigare intresse för varken sd eller djurrättsfrågor - blir medlemmar i en grupp som denna, utan att ha den blekaste aning om var den kommer ifrån och egentligen står för. Jag skäms faktiskt, över hur okritiska vi är, över att det tycks vara en alltför stor ansträngning inte bara att ifrågasätta källan men att överhuvud taget ta reda på vilken den är.
Skärp oss.
En nypa Watson.
Aldrig hade jag misstänkt att jag - 20 år gammal, kvinna, petite och lagom folkskygg - skulle bära en sådan varelse inom mig, men tji fick jag och är vi kanske mer lika varandra än man tror?
Hur har jag då kommit till denna oroväckande insikt?, vore den logiska följdfrågan. Jo, det ska jag berätta.
Varje gång jag ser på post-Reichenbach Granada-Holmes får jag den något absurda men starka impulsen att upphäva fysikens lagar, gå in genom tv-rutan och nypa Edward Hardwicke i kinderna. Sådär kärleksfullt men samtidigt (oavsiktligt) nedlåtande och såpass hårt att det ändå gör litet ont. Liksom: "Hej du, Edward lille, det gjorde du bra. Höhö. Och vad roligt att se att du äter duktigt. Hö."
Percis som till exempel Jeremy Brett och Glenn Close gör sig extra bra i närbilder och vissa människor har tjockt hår som man bara vill ta på, tycks mig Edward Hardwickes kinder som skapta för att nypas i.utsätta sina redan hårt prövade läsare
Jag tänkte illustrera här med en youtube-video, men det är inte helt lätt när man har som mål att bara med endast det bästa. 10-minutersklippen från Holmes-avsnitten är imho egentligen för långa för att se tagna ur sitt sammanhang, och jag avskyr verkligen, verkligen alla de sentimentala hyllningsvideor med någon finstämd poplåt som bakgrundsmusik som förekommer i överflöd (de flesta med Jeremy Brett som huvdperson, förstås): så föreställ er min besvikelse då det visar sig att den musikvideo som någon knåpat ihop till tonerna av Sin With Sebastians mästerverk "Shut up (and sleep with me)" endast innehåller klipp från A Scandal in Bohemia, där Hardwicke inte ens är med. Så föga originellt, voilà, scenen i vilken Watson dånar av synen av den återuppståndne Holmes (när jag tänker efter: nyp honom, Holmes, så vaknar han!)...
För att vara litet seriös och rättvis känner jag att jag bör tillägga att jag trots allt anser att Hardwicke även besitter vissa andra kvaliteter: hans Watson tycks mig så ofantligt... kärleksfull, accepterande, på ett vuxet och livserfaret sätt. Trygg. Som att han utstrålar: been there, done that, wrecked that shit (som min mrobror skulle ha sagt citerandes någon rockstjärna), och nu, trorts allt, är jag fortfarande, faktiskt här.
Jag tänker att Sherlock ska vara så tacksam när han har Hardwicke!Watson vid sin sida.
P.S. Vad jag egentligen hade tänkt skriva innan jag förlorade mig själv i detaljer, var att jag närmast kommer att flytta (rent fysiskt, alltså, inte bloggen sådär som folk gör ibland) samt börja studera (enligt universitetets uträkningar 60 timmar i veckan), vilket förhoppningsvis kommer innebära mindre tid till att skriva strunt i bloggen eller - ungefär lika troligt - att jag kommer hänfalla åt rent bloggspammande för att prokrastinera sådant jag faktiskt borde göra. Spännande värre. D.S.
Kom ihåg var ni läste det först.

Klart att jag valde den bilden. Viktorianska västar i all ära, men duh, liksom.
Jag är inte vänskapligt inställd till tabloidjournalistik, men...
Dagens ickenyhet (som jag tydligen trots den benämningen känner för att föra vidare - paradox!), om än en mindre trivsam sådan, verkar vara att Sherlock Holmes-uppföljaren är hotad, då en person som enligt vissa källor inte har några rättigheter till Holmes hotar med att dra tillbaka desamma ifall film nr II innehåller för många anspelningar på att Doktorn & Detektiven skulle vara romantiskt involverade, som vi säger i den övertydliga shipper-branschen.
Vad gör då den här historien intressant? Först och främst tycker jag att det faktum att en vad jag vet icke ännu påbörjad uppföljare kan vara all over the news som ämnet för någon slags debatt (om än inbillad) bara någon vecka efter att dess föregångare haft premiär. Här snackar vi heavy publicitet.
För det andra är ser jag födelsen av ett nytt allitererande modeuttryck: anglofonerna får nämligen det hela att handla om rättighetshävdarens rädsla för så kallade "homosexual hints". Smaka på det - homosexual hints - är det inte för ljuvligt? Inte bara upprepningen av bokstaven h, dessutom skapar det en abstrakt bild av den lilla hinten som inser att den gått och kärat ned sig i en annan hint. Hur ser då en hint ut, är det en fantasivarelse eller helt enkelt ett dialektalt sätt att uttala "hind", som i "Den Lilla Hinden", om djuret som blev satt i guldbur hos kungen osv... och frågan på ALLAS läppar: är de homosexuella hintarna släkt med de homosexuella ljudteknikerna?
Och sist men inte minns inspirerade storyn det alltid lika pålitliga Aftonbladet att författa den deliciösa rubriken "Homo-Holmes kan stoppa uppföljare". Det, darlings, är inte bara journalistik på hög nivå, det är en genialisk potentiell tagline till en uppföljare, alternativt till en serietidning av superhjältetypen. Just you wait.


















![Love Songs ( Les Chansons d'amour ) [ NON-USA FORMAT, PAL, Reg.2 Import - Great Britain ] Love Songs ( Les Chansons d'amour ) [ NON-USA FORMAT, PAL, Reg.2 Import - Great Britain ]](http://ecx.images-amazon.com/images/I/51vSLcXHbqL._SL160_.jpg)



