För att inte begränsa det kulturella utbudet alltför mycket brukar jag försöka ha överseende (åtminstone tillfället sådant): rasism, chauvinism, misogyni, ja, de stackars viktorianerna visste ju inte bättre! Även om vissa inslag i äldre litteratur får mig att rygga tillbaka lägger jag (troligen) inte ifrån mig boken, utan vänder snabbt blad och förpassar vad obehagligt är till någon av hjärnans låsta och tryggt vadderade celler. Det är nödvändigt – för den litterära, om inte historiska och antropologiska, behållningen – att jag, var gång Sherlock Holmes eller hans kompanjon stöter på någon med ickebrittiskt ursprung, tvingar mig själv att sluta tänka för ett slag och koncentrera mig på, till exempel, miljöbeskrivningar.

Dock täcker inte den blinda fläcken all litteratur (eller gudskelov, all kultur); en tydlig gräns finns där som mellan tidszonerna på en karta: kravet är, att det gäller förr-i-tiden. För idag är det ju inte så, idag Vet Vi Bättre. Eller?

I BBCs Sherlock dröjer det inte längre än till andra avsnittet (av tre, Midsomer-långa) innan vi överöses av exotism. Inte nödvändigtvis ens i form av de uråldriga kinesiska teceremonier (med en förlorande Project Catwalk-modell som MC) som inleder avsnittet, nej; men i den scen då Sherlock själv först visar sig är denne mitt uppe i en för sammanhanget slående lågteknologisk duell med någon för tittaren totalt främmande svärdsvingande man, kännetecknad av... tja, sin... allmänt Orientaliska dräkt (det hela ackompanjerat av passande östinspirerad musik). För ett förbryllat ögonblick glömmer man vilken tv-serie det är man har framför sig, och undrar om det kan vara så att en reva i tid och rum (eller en temporal anomali, pick your fandom) uppstått i vardagsrummet på 221b Baker Street och spottat ut en jetlaggad och förvirrad, obestämt orientalisk krigare från 1800-talet. Eller är det månne den övernaturligt ungdomlige Sherlock som drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden?

Faktum kvarstår, i vilket fall som helst, att för att ackompanjera Watsons bryderi med självscanningsapparaten hade de kunnat välja en mycket mindre anakronistisk scen än nämnda sammandrabbning. Så varför? För att det är roligt, oväntat, exotiskt? Nja. Som en blinkning till huvudpersonens viktorianska bakgrund? Måhända, och inte mig emot, men som sådan tycks det mig för bokstavligt för att passa in i en serie som trots allt verkar ganska entydigt (entidigt) modern i sin framtoning.

Härpå följer så ett fall med en kinesisk smugglarliga utklädd till cirkus och med en ond kvinnlig! ledare, mystiska gamla kinesiska siffror som ingen känner igen men som står på undersidan av porslinskatter i China Town, en olycksalig tespecialist vars egen skuld blir en bagatell då hon är både offer och – i vid, genreöverbryggande bemärkelse – före detta modell. Lägg till detta en evil brother kinesisk cirkusartist med en obegriplig talang för att klättra på väggarna och en hårnål med ofantligt värde och dra ut på det i en och en halv timma, och det blir lätt att glömma att mer än hundra år faktiskt gått sedan Conan Doyle skrev originalberättelserna (som i ett plockepinn av repliker och handling/ar/ till viss del ligger till grund även för detta).

Dags att pusta ut, tänker jag så, nu har de gjort den tydligen obligatoriska Exotiska Historien. Nu är vi fria att fokusera på karaktärer istället för nationaliteter. Men ack så besviken jag blev. Ty avsnitt tre visar att den internationellt betonade och för handlingen till synes totalt irrelevanta möt-Sherlock-scenen inte var en engångsföreteelse, utan begynnelsen av en ny tradition. Sherlock är nämligen upptagen med att förhöra en brittisk brottsling i Vitryssland (jag hoppas verkligen att denna scen – högst obehaglig, men det kommer jag in på senare – utvecklas i säsong två). Det är vid det här laget tydligt att veckans Främmande Land ligger något närmre kungariket men likväl österut: från det exotiska Kina med sina ömtåliga koppar och någon fjärran öken, till det bistra, fårade Östeuropa.

Korrekt. Snart visar det sig nämligen att en tjeckisk kvinna försöker sälja en förfalskad tavla, och orolig över att i konstsäljaren ha funnit en konkurrent till titeln Miss Skinny Bitch 2010 gör Sherlock allt för att bevisa hennes skuld – som avsevärt förvärras av det faktum att hon för att dölja sitt brott anlitat en jätte (*host*Ritchie*gäsp*) till lönnmördare döpt efter en lervarelse ur judisk mytologi, Golem (enligt wikipedia big in the Czech Republic). Denne är inte bara gigantisk och kväver sina offer med händerna, men fårad och sammanbiten, säger inte ett ord, som hade han faktiskt formats av lera och sedan levt ensam och utstött på någon karg tundra. För så är det ju utanför England; de kriminella där är inte vilka som helst, nej, är de inte cirkusartister så är de sagoväsen.

Och som avsnitt tre är uppbyggt är Golems roll, eller Viktor Dzundzo, av minsta möjliga betydelse. Efter ett dramatiskt slagsmål är hans tid ute och det utan att vi fått en en endaste gnutta inblick i hans person, vilket kanske inte är så konstigt: för extraordinära cirkusartister och förvillade sagomonster är ju inte så mycket karaktärer med egna identiteter (eller känslor! bah!), som de är idéer, och exotiska prydnadssaker.

Slutligen ryggar jag så tillbaka för Sherlock som jag gör för vissa av Conan Doyels berättelser, och önskar bara att författarna, de nutida, kunde ha tänkt litet längre – i både bildlig och och tidsmässig bemärkelse.