Pulp Fiction

Igår, på jobbet, sattes jag på att utföra den relativt trevliga sysslan att stapla gamla pocketböcker från 1960-talet i kassar (samt att hitta kassar att stapla dem i).
Nu fullkomligt avgudar jag de tecknade framsidorna till dessa böcker (och inte heller de dramatiska titlarna går av för hackor, vad sägs om "Den uppochnedvända pinuppan"?), så naturligtvis tyckte att det var ganska roligt att få en ursäkt att titta snabbt och casually på dem.
Hursomhelst, blev jag rent överförtjust då min blick föll på omslaget till "Hämndens timme", en western av någon kallad W.M. Stokoe. Nej, det som fångade min uppmärksamhet var objektets vänsterarm, som - vilket min mor påpekade - ser lätt missbildad ut, nej, det som fick mig att titta efter en gång till var läppstiftet
Tyvärr är det inte lika tydligt på den av mig inscannade bilden, som på det faktiska och blanka omslaget, men mannen på  bilden har rentutsagt knallröda läppar.
(Märk även hur snyggt scarfen matchar byxorna... très cowboy chic.)

image20

För att snabbt sammanfatta bokens innehåll, kan jag meddela att jag inte är säker på om vår cover boy faktiskt föreställer en av karaktärerna, men att historien ändå innehöll ett antal små lustigheter. Förstå att det här är den första westernbok jag läst - och dessutom är min kunskap om 60-talskiosklitteratur inte den bästa.

Så döm om min förtjusning (igen) då huvudpersonen, den korte men gode Kid, redan efter 22 sidor inte alltför motvilligt klär sig i drag för att fly undan sina fiender. Till råga på allt är det en (för mig) förvånande handlingskraftig kvinna, Hannah, som kommer på idén med förklädnad (ska vi gissa att om hon hade levt i vår tid, så hade hon läst slash och lyssnat på visual kei?) samt lånar ut sina egna kjolar, och på väg mot ett säkert gömställe träffar de på diverse män som genast antar att det är två damer som är ute och rider.

Hannah beslutar så att lämna av Kid hos den man som hon i hemlighet är förtjust i. Denne är en lömsk spelare med det absolut skräckinjagande tilltalsnamnet Pretty Boy Chase.
Senare, när Kid tagit sig en närmare titt på honom, beskrivs han med orden: "Han var lång och smärt. Hans ansikte var vackert, men den veka munnen med de röda läpparna gav honom nästan ett feminint utseende." Till skillnad från omslagspojken har han dock blåa ögon...
Men iallafall. Très, très gay. 

Nu blir det tyvärr inget mellan Kid och Pretty Boy Chase (snarare kamp intill döden), men däremot misstänker jag starkt att det kan ha varit något på gång mellan Pretty Boy och den ännu lömskare Snap Winger...

Men, seriously, det är nästan så att jag är beredd att börja läsa westernböcker på riktigt, för den här var rent hilarious. Full av klichéer, med en handling som får Voltaires "Candide" att verka långsam, och en huvudperson som trots sin slughet skicklighet med vapen, tenderar att svimma i de mest olägliga situationerna och hamna i knipor ur vilka hans kompis Hannah måste rädda honom.

Sedan slutar boken förstås, ganska out of the blue, med en heterosexualitetsbefästande kyss mellan Kid och Hannah - nämnas bör att när Hannah kysste honom vid ett tidigare tillfälle i boken, för att hindra honom från att bli sedd av en fiende, blev Kid snarare förargad... Tänk vad folks känslor kan ändras snabbt.
Vid det här laget är den feminine skurken förstås förpassad, av Kid, till de sälla jaktmarkerna, tillsammans med sin "vän" och en himla massa andra karaktärer.

Även om jag var totalt lost i vissa av de något röriga slagsmålsscener (vem gjorde vad med vem, sade du?) och den litterära kvaliteten kanske inte hela tiden var på topp, är boken ett utsökt lättläst stycke folklig litteraturhistoria - ungefär så långt ifrån finkultur man möjligen kan komma - och j'adore.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback