För snart ett år sedan (jag har svårt att inse att det verkligen var så länge sedan) läste jag följande text på nyhetssidan på antonyandthejohnsons.com:

May 27th 2006: A MESSAGE FROM ANTONY: "It's been a long while since there has been a heroic gesture made in the American political landscape, and Al Gore has made one with his new film "An Incovenient Truth." The content is simple, and familiar to many of us, but the call to arms, especially for people in the United States, is unprecedented. Please see this film and encourage your friends and family to do the same."

Först ikväll såg jag den omtalade filmen. Och. Jag är en känslosam människa. Jag har lätt till tårar.
Så låt oss helt enkelt säga att jag blev... djupt berörd.

Imorgon kanske jag kommer att vara någorlunda återställd. Men jag vet inte; det tog månader för mig att återähmta mig emotionellt från Ma vie en rose (inte att blandas ihop med den snarlikt betitlade La vie en rose), som ju inte ens är en dokumentär.

Tja. Jo.

Tid för eftertanke, I suppose.

Trots allt... Imorgon är en annan dag.

Layla tov, Eropa.