Jag har alltså under dagen läst ut Gyles Brandreths deckare "Oscar Wilde and a Death of No Importance", som nyss införskaffades tack vare det eleganta omslaget och det simpla faktum att den utspelar sig det sena 1800-talet. Boken handlar föga fantasifullt om en Oscar Wilde med Sherlock Holmes-komplex som tillsammans med sin levnadstecknare Robert Sherard och Arthur Conan Doyle löser brott. Du kan gissa intrigens uppbyggnad: repliker menade att vara finurliga, hemlighetsfulla klubbar, unga, stundtals mördade, pojkprostituerade vackra intill perfektion, välbärgade gamla (manliga) homofiler, förföriska kvinnor och idel bedragna hustrur, en och annan tågresa och hästdroskor i överflöd...

Att jag inte blev helt förtjustad av boken beror inte endast på att upplösningen var en total besvikelse av förutsägbarhet och klichéer, utan även bristen på djup hos huvudkaraktärerna. Sherard var - uttalat och in absurdum  - bokens Watson, och i mina ögon en högst naiv, underdånig, okänslig och rentav dum sådan. Wilde sedd genom dennes ögon saknade följaktligen helt dimensioner och blev till slut intet mer än en samling med finurliga citat (författaren hade inte ens kommit på dem själv!) och repliker. Doyle i sin tur var relativt frånvarande och därmed något underutvecklad, och de enda karaktärer som lyckades beröra var de som jag antar var rent skönlitterära (eftersom vi snackar fiktiv deckare här: alltså offer, vittnen och förövare). Det var så att man fick en känsla av att Brandreth inte vågade ta sig några friheter med de historiska personligheterna, inte förse dem med några ord, åsikter eller känslor som skulle kunna anses annat än autentiska. Inte komma med några egna idéer för att komplettera den dokumentation och skapa mångbottnade karaktärer, utan låta dem säga så litet som möjligt av känslomässig betydelse.

Just åstadkommandet av denna urvattnade känsla i romanen var i och för sig inte utan genialitet, med Sherard-draget som hemlighet: att Wilde porträtteras relativt avsexualiserad torde ju vara det naturliga i en biografi skriven av en samtida viktoriansk (heterosexuell) och relativt fantasibefriad herre. Jag har svårt att se fördelen med ett sådant grepp; jag har alltid tyckt att en stor anledning till att skriva historiska romaner är att man på så sätt kan berätta de historier som aldrig fick komma till uttryck under den tid då de utspelade sig, på grund av  dåvarande samhälleliga normer. (Tänk: Sarah Waters. Tänk: otaliga andra böcker. Tänk, dessutom: fanfiction.)

Jag är fullt medveten om att det moraliska (och stundtals, det kreativa) i att skriva fiktion ens om ej längre levande men verkliga personer diskuteras (är de inte åtminstone bättre än dåliga biografier?) - men när jag läser något som detta tycker jag nästan att det är mer respektfullt att överösa en karaktär med känslor och drag hon kanske/kanske inte besuttit än att på det här sättet reducera henne till ett skal som på sin höjd innehåller en bandspelare med inspelade citat. Bland mina absoluta favoritböcker räknar jag "Blonde" av Joyce Carol Oates och "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, fiktiva verk om Marilyn Monroe respektive Valerie Solanas, och vet ni vad? Oates och Stridsberg ryggar inte tillbaks inför sina karaktärer: de bevärdigar dem med mänsklighet och - ve och fasa - de fläskar på. Med fantastiska resultat.

För att fortsätta i jämförelsens tecken läste jag i våras Julian Barnes' "Arthur & George", en utomordentligt estetiskt tilltalande roman där en av de två huvudpersonerna är nämnde Arthur Conan Doyle. Barnes bok är på intet sätt skandalös eller sensationalistisk i sitt berättande av faktiska, historiska händelser - bara för att den fällan finns behöver man inte falla i den - men trots detta porträtteras Doyle, George Edalji och de andra karaktärerna respektfullt som fullkomliga människor. Där finns en levande Doyle - och paradoxalt nog säger den ungefär lika mycket om dennes relation till Oscar Wilde som Brandreths bok om just detta.

En anledning till kan jag ange för att förklara varför "Oscar Wilde & a Death of No Importance" misslyckades med att imponera på mig. Låt oss sammanfatta det med en fråga: Varför Oscar Wilde och Sherard? Må vara att författaren säger sig intresserad av vänskapen mellan Wilde och Doyle, men det faktum att boken till syvende och sist är en inte speciellt engagerande Sherlock Holmes-pastisch förbryllar mig: varför skrev han inte om Holmes och Watson? Eller med ändrade namn, säg, Shamrock House och Johnny Wilson? Varför i hela världen ta två verkliga människor och få dem att efterlikna urvattnade versioner två fiktiva karaktärer? Och till råga på allt sedan låta dem frottera sig med de senares skapare, upphovsman, i någon slags förvirrande meta-existens? Varför?

Kanske beror allt egentligen på att Brandreth tidigare har skrivit biografier över det brittiska kungahuset och sedan dess lider av en nästintill sjuklig rädsla att bli stämd.

Och ärligt talat, om boken varit 100 sidor längre och jag tvingats utstå än mer ältande av ynglingars skönhet hade jag säkerligen kreverat. Personlighetsbefriade gudomligt vackra, ikoniserade, glorifierade sexobjekt är ennerverande i sig, men parade med en genomgående släng av allvarlig gubbsjuka blir det rent olidligt. För att inte tala om patetiskt.