En kort kärleksförklaring till Otep Shamaya, och till Women Who Rock

Jag är generellt inget större metalfan (även om min musiksmak hela tiden förändras i perioder), men Otep är det där undantaget som jag alltid kommer att tycka om, trots att hennes musik skiljer sig såpass från det mesta andra jag lyssnar på. Hon är cool, hon är begåvad, hon är smart, hon är - av högst sekundär betydelse men ändå - förstås snygg, och hon arbetar och utför stordåd i en av de mest mansdominerade av musikstilar jag kan tänka mig.

Dave Navarro's Spread TV: Otep Shamaya: Spread TV Interview: EP 14

Powered by
maniaTV.com

En intressant anekdot är förresten att jag upptäckte Otep genom den fantastiska men kortlivade tidningen Women Who Rock, som gavs ut i några (alltför få) nummer för ett antal år sedanom och skrev om bra, coola och ofta musikaliskt väldigt olika kvinnliga artister och musiker, samt om musikskapande i sig. Föga oväntat fick tidningen kritik från alla tänkbara håll för att den var så uppriktig med sitt könsseparatistiska urval - till och med namnet avslöjade ju att det här var en publikation som förenklat skulle kunna sägas välja medverkande artister på grund av kön. För finns det något som många människor tycks vara högst rädda för är det kvotering - och då menar jag inte den där vanliga, subtila sorten, som till exempel låter män ta upp nästintill allt sidutrymme i många andra musiktidningar, utan den explicita typen där urvalskriterierna tydligt redovisas och förklaras på förhand.
   Jag minns när en annan tidning, typ Rolling Stone eller något dylikt mainstream-populärt, gjorde ett temanummer på just "kvinnor i rock". Detta innebar att halva tidningen tillägnades intervjuer med och artikllar om alltifrån Britney till Cher till... jag vet inte vem, men det är inte det viktiga, poängen är att den andra halvan, som inte tillhörde "temat", utan bara bestod av vanliga "ickekvoterade" inslag, handlade om manliga musiker. Så om man hade velat vara litet krass kunde man alltså ha döpt om temanumret till "Women AND men in rock", uppmanande läsaren till att "take a peak beyond your male homosocial desires and find a fascinating binary gender system".
   Jag var ung och msuikaliskt relativt obildad när jag började läsa Women Who Rock, det var innan jag (världen?) Internet insåg Internets fantastiska potential för spridandet av musik som inte spelas stupikvarten på radio, och vad tidningen (trots de brister den, liksom alla andra publikationer, må ha haft) gjorde för mig var att den samlade, informerade och tipsade om coola och intressanta kvinnliga artister som det annars hade tagit en evighet för mig att upptäcka en i taget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback