Our love has changed... it's better.

Pojkband är ett av de fenomen från min barndom som gör mig mest nostalgisk, och som alltid tycks ha ett rosa skimmer omkring sig. Jag tänker mig att de ändå stid för något... sympatiskt. Snällt. Hursomhelst blir jag följakltigen nostalgisk och varm i hjärta när jag tittar på gamla Boyzones nya video, "Better." Se, de är all grown up, även om det väl kanske är ett tag sedan ordet "boyband" gav en korrekt beskrivning av bandet, och Better är en kombination av ett sound som de haft sedan 90-talet, och en video som inte hade sett ut som den gör idag om den hade spelats in på andra sidan om milleneskiftet.


På tal om pojkband såg jag på Pressbyrån ett specialnummer av någon tysk musiktidning, helt tillägnat Tokio Hotel och ver ni vad? Jag tyckte det var fint, på något vis. I allmänhet känns Tokio Hotel som någon slags tidiga Hansons, fast med mer smink (och inte lika bra), och en än mer imponerande förmåga att tull synes aldrig åldras. Den där überhypen kring en grupp med tre tonåringar med tydlig personlig stil (pojkflick/flickpojk/en, han med dreads som liknar en väldigt ung Boy George ibland och, um, den där tredje medlemmen) som framför trallvänliga låtar med ofullvuxna röster känns så bekant, så trygg på något sätt. Med risk att låta gammal och mer moraliserande än vad jag är, måste jag säga att i en musikindustri befolkad av obegripligt egocentriska och frekvent svärande hiphopare, avklädda sångerskor som extraknäcker som exkotiska dansare i sina musikvideos, en Britney som funnit sig själv i någon slags sexdrypande semielektronisk superproducerad stil (och märk att jag tycker att många av de här sakerna är bra) är jag glad att se ett kompliment i form av någonting som likande de överidoliserade pojkband jag själv växte upp med. Jag känner att något av essencesn hos Hanson, Backstreet Boys osv finns i band som Tokio Hotel, även om förpackningen förstås som sig bör är anpassad till 2000-talet. Det var generellt sett inte bättre förr och det är inte alltid det är bättre nu, men jag blir nostalgisk (trots att jag är medveten om hur skrattretande det kan vara när 19-åringar drömmer om den gamla goda tiden) när jag tycker mig känna igen någots fanss där förr, lokaliser den röda tråden som håller utvecklingen samman. Jag svamlar bara, så ignorea gärna hela stycket efter videon.

'Nuff said.
(Men förresten: varför har jag varit i sammanlagt tre ica-affärer idag utan att hitta Valios laktos(och löpe-)fria cottage cheese? Jag som hade planerat och sett fram emot hela veckan att göra laktovegetarisk ostkaka i helgen, och så plötsligt idag är huvudingrediensen försvunnen från butikshyllorna? Var i hela världen har de gömt den? Eller är den någon slags blockad...? Kalvslaktarlobbyn som köpt och bränt hela lagret för att de är upprörda över att det görs keso utan löpe?)

Kommentarer
Postat av: Annie

jag har aldrig tänkt på det så!shit vilken vuxen synvinkel (detta är en bra synvinkel så misstolka inte) men Lisa det är fyra medlemmar ^^ sångare och nhan med dreads är tvillingar (sådem kan la äknas som en iofs) och en trummis och gittarist. hypen om dem är verkligen stor!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback