Klassiskt.

Jag håller på med mi  grundbyxa, och lyssnar på något på (vad jag trodde var P2 men visade sig vara) Sky.fm (men om det är en webbkanal, varför hör jag den på radion? dagens teknik...)  som låter litet som Malice Mizer på en ovanligt bra dag, utan sång och onödiga moderniteter. Assez hysteriskt. LItet barockt, sådär, kanske, om jag ska slänga mig med termer jag inte alls behärskar.


Sådana kläder vill jag lära mig att göra.

Och nu är det typ flera timmar sedan jag åt frukost, så det måste väl betyda att det är ok att göra lunch nu?

Stockholmsresa & La Céline, ingående rapport

Bon après-midi, tout le monde. I lördag morse satte jag mig alltså ensam på tåget för att bege mig mot hufvudstaden, med målet att (till slut) se Céline Dion uppträda på Globen. Tåget (dit & hem) var förövrigt ett gammalt sådant med en alldeles, alldeles underbar gammaldags restaurangvagn med väggar i guld och grönt, inramade gamla fotografier och korgstolar, där jag kände att jag kunde ha suttit nästan hur länge som helst med min bok och en kopp eko-te (dock förstärde de berusade Göteborgarna tidigt 1900-talsstämningen något på hemvägen).



Det var trevligt att komma till Stockholm, då det inte är varje dag jag är där, och efter mångt och mycket hade jag till och med lyckats ordna (lögn: min morfar hade lyckats ordna) gratis inkvartering inkl. mat his en trevlig människa i en trevlig lägenhet ett fint hus på en hyfsat (min kusnkap och stadens geografi är begränsad) centralt belägen gata med goda tunnelbaneflörbindelser till både glob och tågstation (jag har för mig att det var linje...19?). Jag har alltid varit mystiskt förtjust i att försöka orientera mig i tunnelbanor världen omkring - jag har iofs bara testat tre, i bokstavsförkortningar T i Stockholm, U i London och M i Paris - men änå.) Tillfället till ära var jag på kvällen iklädd en glansig klänning från något märke jag har för mig heter typ Smirk och en basker som min mamma virkat. Det var förresten roligt att se hur de flesta (eller många) i konsertpubliken verkade ha klätt upp. Sådant är alltid trevligt.


   Et oui, jag tog mig till Globen i tid och hann till och med köpa ett program (som jag återkommer till senare), och efter viss förvirring orsakad av en blanding av nervositet och brist på förståelse av Globens numreringssystem (jag lyckades sätta mig på fel plats och för att göra förnedringen ännu större var det ingen annan än Carola, i cowboyhatt, och hennes posse som körde bort mig, end of story) och ett inte-alltför-spännande förband vid namn Calaisa (de som sjöng om någon som hade dött i Melodifestivalen) dök även la Céline upp på den fyrkantiga scenen mitt i Globen.
   Och tja, vad kan jag säga? Till följd av mitt evigt förälskade tillstånd när det gäller Céline, är all objektivitet - likaså sammanhängande rapport - förstås out of the question. Om ni vill läsa något negativt kan ni titta in på någon av de stora svenska tidningarnas hemsida, och själv är jag förstås odelat positiv. Så varsågod att lägga ihop allt och försöka bilda något slags sammanhang.
   I vilket fall som helst. Céline sjöng först och främst fantastiskt bra - hon må alltid ha haft en superb röst, men den tycks bli bättre och bättre med tiden vilket gjorde att de gamla låtarna växta betydligt i sin liveversion. För det andra var hon sådär übervacker så att man inte visste om man skulle vara totalt fascinerad eller avundsjuk eller bara njuta av synen, och för det tredje var showen fabulous. Förutom sångerskan själv fanns ett band, en kör och ett antal dansare (varav en, hon med rakat huvud, var supersnygg) som var mycket duktiga och, vad gäller de senare åtminstone, rände omkring på scenen och gjorde diverse genomtänkta (men ibland något what-were-they-thinking?) rörelser. Där fanns även diverse byggnationer på vilka bilder - av artisterna eller av fina saker såsom text, bilder eller fallande löv - projicerades för att skapa en vacker bakgrund till skådespelet.
Ett sidospår: jag har fortfarande hemska minnen från en konsert med The Rasmus som jag av någon anledning såg en varm dag på Liseberg, där sångaren under heöa konserten hade på sig världens tråkigaste, sjaskigaste kläder. Detta var på intet sätt fallet med la Céline som, förutom att vara konstant vacker och fabulous med glittrande kostymer, perfekt hår och fantastiska skor, under konsertens gång genomförde ett antal klädbyten så att även den modemässiga spänningen hölls konstant på topp. Men jag tror att jag lämnar en mer detaljerad genomgång till ett senare inlägg.
   Låtvalet, så, var ganska väntat, med ett antal låtar från Taking Chances (förstås), I drove all night, några gamla hits som Because you loved me, Love can move mountains, I'm your angel med en högst begåvad körkille som duettpartner och All by myself, ett potpurri med soullåtar, litet Queen, alldeles för litet på franska (Porque tu m'aimes encore, men jag är glad att hon gjorde åtminstone en) och förstås My heart will go on som avslutande finalnummer. Samtliga låtar var superba live, och även de som i studioversion inte gjort så starkt intryck på mig tycktes oemotståndliga under konserten.
   Som sagt sjöng Céline fantastiskt med en underbar röst och imponerade konstant (och ja, personligen tycker jag faktiskt att teknisk skicklighet är något att applådera), och var supersnygg (för att nämna även det igen), och true to character var - hon i sång, minspel och rörelser - uttrycksfull på det där gränslösa sättet som hälften av tiden är vad man kan kalla för mycket, underbart melodramatiskt utan minsta antydan till den tråkiga, pretentiösa subtilitet som vissa lägger sig till med. J'adore, j'adore, j'adore.
   Något annat jag avgudar är konsertprogrammet (inte helt gratis, men om man jämför substans och pris var det typ hälften så dyrt som Starlight Express-ditot), som är ursnyggt gjort (och i designen påminner om någon slags portfolio) med en framsida där bilden växlar beroende på vilken vinkel man tittar från, och innehåller ett stort antal estetiskt tilltalande bilder av Céline samt information om vilka som gjort turnén och korta presentationer av kör och dansare.

Taking Chances Programme

Darlings. Låt mig avsluta i min författarförebild Simon Doonans anda, i föreställningen att ord som är på franska automatiskt är starkare, essentiellt mer än sin motsvarighet i andra språk: La Céline är inte bara fantastisk, hon är fantastique.

What do you say to taking chances?


Imorgon åker jag till Stockholm. Tillbaka på söndag.
Ciao.

Ömsint (adv.)

Jérôme Pradons officiella hemsida har uppdaterats, efter några månaders tystnad. Och det är inte vad som helst de uppdaterat med, utan intet mindre än (bland annat) en video där Jérôme framför sin '80-talssingel Tendrement i vad som verkar vara ett tv-program, komplett med divarörelser (han får Dima Bilan att verka subtil), (jämförelsevis) gigantiskt hår och de ögonen...


Tendrement
Uppladdat av fany24

Freed from desire (mind and senses purified).

Imorgon har jag religionsprov om buddhism, så därför har jag förstås fått den här låten på hjärna.


Gala - Free From Desire
Uppladdat av Iplus

Did you dance all night?

Yay.
Jag har äntligen lyckats identifiera och leta reda på den låt som spelades någon gång under ett avsnitt av den underbara och alltför tidigt nedlagda tv-serien "Wonderfalls". Jag hade bara två fraser att hänga upp mit sökande på...

through this land runs a river of pain
it runs through my brothers' and my sisters' veins

(Chester Night & the Wind - Tecumsah)

Feels like the 80's coming back.

Vissa låtar blir aldrig gamla - särskilt när man själv är alldeles för ung för att minnas när de var nya och eventuellt spelades sönder i radio.


Are you a boy or a girl.

På Göteborgs filmfestival för några år sedan såg jag den franska filmen "Wild Side". Det var inte mitt första möte med Antony Hegarty, då jag minns att jag utan att tänka närmre på det hört (talas om) hans samarbete med en av mina andra favoritartister, Boy George.
Kanske inte helt work safe (litet avkläddhet i början), som man säger.

Isn't it bliss?

Glenn Close sjunger Send in the Clowns (ur A Little Night Music).


Abd Al Malik & Nina Simone

Jag har så sakteligen lyckats få mig själv att lyssna på annan musik än soundtracket till Chansons d'Amour, och då särskilt den franske atrtisten Abd Al Malik (Brel goes hiphop). Här följer ett exempel, "Gibraltar".
 

Abd Al Malik ? Gibraltar Live
Uppladdat av ATMOSPHERIQUES

Om ni känner igen pianoslingan kan jag berätta att den kommer från en låt kallad "Sinnerman", signerad den superba Nina Simone. (Dessutom var den med i första avsnittet av svts nya modeprogram vars namne jag glömt... Velvet?)



Nina Simone - Sinnerman
Uppladdat av foxysoul

That's what you call a star, boys. Part II.

Imponerande.

LARA FABIAN - Je suis malade
Uppladdat av Pat-Sera

Well, that's what you call a star, boys.


DALIDA Je suis malade
Uppladdat av libelule64

Rêve infini

Och på tal om gudomligheter...


Piazzolla med två l och två z?! Dea santa!

Är det förresten någon som vet vad det var för något dragspelsstycke som spelades under julkonserten från Ålborg som svt visade i helgen? Jag lyckades missa informationen till den (men hörde däremot vartenda ord Amy Diamond sjöng).

Är det jag som hallicinerar hörselmässigt, eller låter all dragspelsmusik (tango?) som Astor Piazzolla? (Eller kan det ha något att göra med det faktum att han är en av de få kompositörer vars namn jag känner till.)

För dem som inte vet är Astor Piazzolla den fabulöse kompositör som skapade den fantastiska musiken till den extraordinära one-man-show musikteaterförställningen Crime Passionnel (med texter av Pierre Philippe, framförd i original av Jean Guidoni).


We don't need your sexorcism.

Jay Brannan är som Jason Mraz fast med mindre kläder och färre studiomusiker.


Kom till Göteborg, darling.

På tal om ingenting.

När jag sorterade i min skivhylla häromdagen hittade jag en skiva av ett av mina gamla (...) favoritband, Blanka. Jag upptäckte dem tack vare att de hade en fantastisk låt, I smell of you, med på soundtracket till L Moodysons "Lilja 4-ever", och köpte senare deras album Palom Blanka.
J'adore.



I och med jullovet finner jag mig plötsligt besittande en massa fritid.

Hairspray, a gothy j-rock musical.

Efetrsom jag egentligen har en massa skolarbete att göra (skriva en halv A4 Arial strl 18 om min baddräkt, hur ska jag kunna säga något med så få ord?), ägnar jag mig åt att göra allt möjligt annat.
Och se vad jag hittade (jag ligger några månader efter i nyhetsuppdateringen)! En japansk tidning har gjort en kombinerad intervju med Mana & Amy Lee! Jag förstår inte riktigt varför (köp två, betala för en?), men det är super-géniale, non?
Et voilà en bild, där de förstås är lika fina. (Låt oss ignorera smått fascistiska Mana-fans som menar att gröna hoodies inte har något att göra vid Manas sida. Mana kunde lika gärna ha klätt sig lite gladare för att matcha Amy. Hursomhelst. Skojig idé med dubbelintervju.)
image60

Shopping.

 Det verkar iallafall inte vara någon risk att Céline Dions Stockholmskonsert  blir inställd på grund av dålig biljettförsäljning (var var ni när ni behövdes, Cristina Branco-fans?) Moi kommer iallafall sitta på rad 11. Och jag lyckades ta mig i tid till engelskalektionen efter beställandet trots allt. Go me.

Falling.



Biljetterna släpps alltså om litet mer än tolv timmar... *trummar nervöst på tangentbordet* Är det värt att skolka från engelskan för? (Det blir skolk och inte sen ankomst eftersom min engelskalektion är ca 15 minuter lång.)

Le premier amour est le dernier: Peter Jöback edition.

Igår begav jag mig, väl påpälsad (min klädstil skulle perosnligen ha döpt till typ "Mark St James på ecstacy"), drogad på ipren och lätt feberrusig iväg till Göteborg för att se den briljante (oh my god det är sant, jag gick dit med högst förutfattade meningar) Peter Jöback på Lorensbergsteatern.

Först möttes jag dock av en högst traumatiserande syn, då Götaplatsen var totalt  översvämmad av.... fotbollsmänniskor, utspökade i diverse blåvita kreationer. Och fotbollsmusik. Och storbildsskärm med fotboll. Très vulgärt, och jag flydde snabbt in på biblioteket.
Jag menar, jag visste ju att något Göteborgslag hade vunnit någonting i regnet i söndags, men jag trodde ju liksom att det skulle vara bygones vid det här laget.
En varm choklad (som var god men fick mig att allvarligt fundera på att hädanefter helt utesluta mjölkprodukter ur min kost) på Eva's Paley och några imponerande sidor lästa ur Angela Carters "The Passion of New Eve" senare gav jag mig dock ut på något folktommare gator och tog mig till Lorensbergsteatern (där jag varit en gång tidigare, för länge sedan, och sett den superbe Eddie Izzard). Et voilà, Peter var vacker (duh), var vacker och till och med (...) garderobiärerna och biljettrivarna var vackra. Jag vill också ha ett jobb där man får ha en snygg uniform på sig. Fast mesta av allt: jag vill jobba på en teater/opera.

Anyways, tillbaka till the star of the evening, och själva konserten.
Den var fantastisk. Punkt slut. Peter var nästan (men bara nästan, förstås) irriterande energisk och hade ett minspel/kroppsspråk som fick Anzej Dezan att verka minimalistisk (se, där har vi en liknelse som alla förstår!) I GP säger de teatraliskt, och jag är böjd att hålla med , med den enda skillnaden att "teatralisk" i min mening i det här fallet är något enbartpositivt.

Och när jag ändå är inne på gp... "musikalmanér" är väl ett positivt ord, eller hur? Efter att ha sett de extraordinära skådespelarna/sångarna i "Panique à bord" känner jag en ofantlig beundran till dem som faktiskt kan göra musikaler bra. Så äkta musikalmanér, yay för det. (Och musikal = glättigt? Qué? Jag kan knappast använda vi-lät-oss-inspireras-av-90-talssåpoperor-"Panique à bord" som exempel för att motbevisa det, men darlings, vänta bara tills Le Cabaret des Hommes Perdus kommer ut på dvd den 3 december.)
Och till sist... hur i hela världen kan man i dagens samhälle tala om att något är "överartikulerat"? Det finns så många artister som gjort det till en sport att inte röra på läpparna samt se extremt uttråkade ut till den grad då man inte hör ett ord av vad man sjunger, att jag inte kan annat än applådera dem som faktiskt tar sig tid att uttala orden de sjunger (sedan spelar det ingen roll vad de artikulerar, Tori Amos är t.ex. lika bra trots att hon har en tendens att uttala allt ganska oortodoxt...) Att jag sedan under mina år av körsång och sånglektioner fått det inpräntat att man måste överdriva när man sjunger för att det ska låta vettigt har troligen satt sina spår trots allt...
Sluddrande är så 2006.

Men nog om lokal(..)tidningar. Jag tyckte som sagt att konserten var rent underbar. Peter Jöback är en ofantligt imponerande sångare, och mellansnacket var allmänt trevligt och sympatiskt, och roligt. Han är lite som artistvärldens Dr Phil, eller kanske snarare Tyra Banks (som hon är i sin talkshow)... ger själv lite terapi till sina gäster, men tar gärna hjälp av inbjudna experter.) I allmänhet gillar jag förresten mellansnack. Ingen (av fansen i publiken, låt oss ignorera dittvingade journalister för ett slag) förväntar sig liksom att artisten ifråga ska vara någon komiker, alla vet att det förstås till stor del är inövat (duh, man kan ju inte ställa sig på scenen oförberedd, liksom, på samma sätt som man förhoppningsvis har lärt sig texterna till sina låtar) men tror på det (om något är det ju faktiskt genomtänkt) och lyssnar glatt och andaktigt (hm...) och skrattar både åt det som är roligt och för att de trivs.
I'm so not making any sense (sense is so 2006), men iallafall. Jag gillar när folk samlas för att de vill vara där och uppskattar evenemanget i allmänhet och det blir en trevlig, snäll stämning.
Ooo, jag svamlar. Låt oss hoppas att det dröjer länge innan jag får göra konserter med mellansnack. Eller att jag får en skicklig talskrivare.

(Jag berättade just för min mor att Peter, enligt sin blogg, varit på Gyllene Prag och ätit stekt ost, och voilà så ändrade hon plötsligt helt uppfattning av honom. Gyllene Prag är något av en helig plats för henne.)

En av mina favoritkomponenter i showen igår var då Peter skulle sjunga Decembernatt (Hallelujah) - det var förresten stor årstidsspridning bland låtarna: december, sommarens sista sång, skolavslutning - och kastade upp "snö" i luften. Det är konst, man. Mer fake plastic snow (et voilà dagens första Ugly Betty-referens) åt folket.

Slutsats: tack Petter Jöback för en fabulöst fantastisk konsert. J'adore.



Tidigare inlägg Nyare inlägg