Tabs och Rachel Zoe's assistent Brad på PR finalvisning. Brad är lika elegant och preppy som vanligt, men jag är däremot inte helt säker på den där kombinationen av blankt svart tyg och dragkedja. Känns litet fjortissportigt, litet sådär JC anno tidigt 2000-tal.

Ok, så det borde inte ha kommit som en chock egentligen, men gjorde det trots allt då jag efter den initiala upprördheten valt att bara minnas de bra sakerna (Elnur & Samir! Senhora do Mar! Ryssland vinner för första gången! Alenka! Skönsjungande Marijor x 2!) från de senaste årens eurovisionsschlagerfestivaler och förtränga orosmoln såsom Terry Wogan, tidningskrönikor och sådant som människor i allmänhet slänger ur sig. Anyways ska EBU ha bekräftat de omtalade regeländringar som gör att finalen i 2009 års ESC kommer att avgöras till hälften (50%) av televoters och till hälften av - sätt dig ned och se till att ha ett glas vatten eller en chokladkaka till hands - jurygrupper. Märk den avsmak med vilken jag kursiverar och fetstilar ordet. (Idén om att först ge folket rösträtt för att sedan några år senare delvis ta ifrån oss den påminner mig om något som hände i Kaliforinien för några veckor sedan. Som en brasklapp vill jag säga att folkomröstningar hör hemma i musiktävlingar och presidentval och dylikt, inte i enstaka frågor om minoritetsgruppers rättigheter.)
   Man påstår att detta är ett steg i kriget mot terro... nej, jag menar, vadhetterdet, grannröstning (som om det vore det värsta som kan hända), och visst, det förhöjer väl inte direkt spänningen att man redan kan på förhand kan lista ut att det svenska bidraget kommer få höga poäng av övriga nordiska länder (och om det inte skulle slå in står vi på krigets rand), men ponera att vi har nationella jurygrupper som in the ole days; inte fan kommer det bli mer oväntat för att det är en norsk jury som delar ut poängen!
   Enligt eurovision.tv har det sagts till broadcasters anslutna till EBU att juryerna endast kommer bestå av
professionnella musiker. Låt mig upprepa: professionella musiker (min arga, urskiljningslöst elaka sida vill utropa: oxymoron! men det vore ju utan grund). Jag hoppas att informationen är felaktig (ett decemberskämt), men rent hypotetiskt, skulle utgången i en internationell musiktävling av gigantiska proportioner till hälften avgöras av en enstaka ingrodd, inavlad, elitisk, pretentiös, bitter yrkesgrupp (lik alla andra yrkesgrupper, alltså)? Låter det som en positiv lösning (på det där imaginära problemet)? En ganska smart idé vore ju isåfall att låta juryn bestå av de musiker som skickat in men inte fått med låtar i de olika nationella uttagningarna, och på så sätt garantera att missunsammheten är på topp och absolut ingen kompisröstning förekommer då jurymedlemmarna helt enkelt avskyr alla bidragen, redan innan att ha hört dem (som när de som inte gick vidare från audition bedömde finalisternas maträtter i Top Chef). Det vore väl ändå det mest rättvis? Så slipper man hela den där subjektiva bedömningen som kommer sig av att folk röstar på sina favoriter.

Men men, låt oss lämna hypoteserna ett tag och se på nuläget. Hela idén med en rösttempererande jury går ut på en platonsk tanke om att det obildade folket inte själva har vett att inse vad som är bäst (för dem), och därför mår bäst av att styras (helt eller delvis) av en elit som på något vis anser sig mer lämpad (och nu snackar vi inga demokratiskt folkvalda beslutsfattare här). Jag förstår att man kan resonera så när det gäller världspolitik, det kanske kan stämma ibland att majoriteten inte vet (eller vill, snarare) allas bästa, men ärligt talat, att applicera det på en musiktävling? Med det befängda argumentet att annars kommer stackars Sverige aldrig få återuppleva sin stormaktstid (y'know, ABBA, Herreys, Karl XII och allt det där). Jag menar, heliga  Zeus moder, det vore ju lika absurdt som att slänga ur sig att man eftersom några närliggande länder på östligare längdgrader röstade på varandra borde återuppbygga Berlinmuren! Nej men, just det, det var ju precis det Terry Wogn sade. Ha. Ha. Ha. För splittrade folk och förtryck och kalla krig är ju så himla kul och bra och nu. ( You funny little man, you.)
   Och vidare vad gäller den bespottade kombinationen demos och krati, så får man ofta i s.k. västlig media uppfattningen att det där obildade Folket som inte känner igen bra musik och leds av sina starka när de hör den av någon anledning alla bor öster om Österrike, förutom de enstaka som infiltrerat occidenten, förstås. Vill folk alltså ha en etniskt specificerad elit som säger åt oss vad för slags musik vi ska tycka om?
   Minns ni i våras, när man med små sref började återinföra diktaturen och lät jurygrupper plocka ut ett bidrag ur varje semifinal? Vem gavde en bonusplats i finalen? Charlotte fucking "kvinnlig fägring" Plåt-Niklas Perelli. Om det är den slags MusikSmak en väl vald och balanserad jury förespråkar och anser vara den enda rätta, har jag inte det minsta intresse (som om jag haft det tidigare) av att tycka rätt och smakfullt och västligt. Nej, mitt hjärta tillhör Anzej, Alenka, Marija, Elnur & Samir, Dana International, Vânia, Jenny, Luminita, Nuša, Evdokia, 75 Cent, Sopho, Ich Troje... ja, till och med Sestre. You get the picture. Och ja, jag tycker att det är förnärmande att den musik jag gillar inte anses lika värd en vinst som den från, säg, Norden.

Ni förstår, jag älskar Eurovision. Jag tar det på Allvar, och jag är en sådan som blir förbannad när band som LT United dyker upp och låtsas inte bry sig, men. Det finns en gräns. Jag tar det inte på sådant absurdt allvar att jag anser det nödvändigt att i resultaten läsa in upprörande politiska fenomen och därefter i bitterhet över att den svenska stormaktstiden och det brittiska samväldet tillhör en svunnen tid skämta om krig, om protektionism. Jag vill helst säga att "det är inte en tävling, (Yngve)" men det är det ju egentligen (på sett och vis), men jag kan säga att det är en tävling och inte ett kallt krig, oavsett vad vissa tror eller vill få oss att tro, och själva poängen är inte vem som får flest poäng (att den som får flest räster skulle vinna är ju snart ett minne blott), eller vilket geografiskt område som just nu (rättmätigt, skulle man kunna hävda) gör störst succé. Det handlar inte ens om en gammal geografisk avgränsning kallad Europa. Det handlar om musik (som ska bygags utav glädje, minns ni?), det handlar om gemenskap (i mångfald), det handlar ju om att ha roligt.

Keine Grenzen. So what att jag inte förstår resten av texten, det är smörigt och Fred-På-Jorden och Imagine-There's-No-Countries, och det är rosa hår. Det är vad Eurovision handlar om.

Then, better world we'll get.

Goda Grönsaksätare, vad jag önskar att gummistövlar inte vore så djävulskt obekväma och benägna till framkallande av skoskav. Mina plastskor går sönder överallt, är måttligt fotvänliga, jag orkar bannemej inte gå en halvmil i högklackat varje dag, jag har en suspekt svullen&röd-tå-inflammation-eller.whatever-åkomma och skolsköterskan som hade den där manlig-läkare-auran av "jag hade helst velat vli ståuppare" vågade att föreslå föreslå något så befängt som att jag borde använda fotriktiga ecco-skor. Heliga Hovslagare, även om vi låter den skamlösa produktplaceringen vara, kan det bli mer lädervidrigt än ecco, liksom?

Jag borde egentligen gå i syntetiska strippskor (med tiocentimetersklack och platå) hela vintern; på så sätt kommer man ju iallafall upp novanför det värsta slasket. Fast det bästa vore ju förstås att göra som björnarna eller flyttfåglarna, och fly vintern snarare än att illa fäkta den-

(Ja, jag har påbörjat min väg mot en mer (Batmans-)Robin-orienterad syn på och användning av bestörta och förstärkande utrop.)

Dagen har annars ägnats åt, lermme see, Xena, tedrickande och chokladätande, läsande av bang från det tidiga 90-talet (jag måste säga att jag i vissa fall nästan föredrar den gamla goda tiden - när jag var sisådär tre år gammal - då tidningar var i svartvitt), P J Harvey, Hole (varför låter jag som en liten flicka i kyrkokören när jag försöker sjunag med i Doll Parts? jag klarar aldrig att skriksjunga de höga tonerna), Fair Trade-choklad... och nu har jag slut på utåtagerande kvinnliga artister i min nedbantade skivsamling och vet inte vad jag ska lyssna på - som passar minttför tilfället konstans arga humör - medans jag lagar mat.

På tal om... coola kvinnor som höjer rösten, så ger jag er det här clippet av den ever som fabulous Kate Mulgrew som uttrycker sin åsikt angående den dåvarande amerikanska administrationen. (Det påminner mig litet om i slutet av Sarah Waters "Tipping the Velvet", där det krävs en performer som talare för att det det politiska buskapet ska nå ut. Och litet i likhet med Nan är ju Kate gift med en politiker, dessutom.)