Camp Jesus.
"But here we have a Judas who looks like skeevy gay eurotrash, a blow dried Jesus who smiles way too much, and a bunch of apostles who look like they would be more at home in a San Francisco bathhouse."
Kom nu inte och påstå att ni kan motstå något som (mer eller mindre) gjort sig förtjänt av en sådan beskrivning.
Är inte klockan ljuvlig? Jag såg den på Erikshjälpen igår, och även om jag av hänsyn till att någon kristen person med kitschig läggning skulle uppskatta den mer inte köpte den, är det inte utan att jag kan uppskatta det geniala i att kombinera: en lidande Jesus på korset, en stormhimmel värdig romantikerna, litet vind i höftskynket, en klocka, en spegelram och hysteriskt blinkande rosa lampor. Jesus Christ Superstar, indeed.
P.S. Någon som vet om det gjorts någon inspelning av Oslo-JCS? Jag skulle inte ha något emot att höra von Helvetes version av Getsemane igen.
Coup de coeur
Vad jag om och om frågar mig är alltså, huruvida han faktiskt framförde hela föreställningen där på 80-talet, om samtliga texter följaktligen finns översatta till svenska, och om det isåfall finns något bevarat av Crime Passionnel à la suédoise annat än just Muren?
Så, Rikard Wolff någon som befann sig i huvudstaden på 80-talet, om du läser det här, finns det en svensk version av Crime Passionnel? Och är det inte dags för nypremiören/en ny uppsättning av den snart?
Ur rent etisk synvinkel måste det väl vara bättre att göra dåliga fotomontage än bra?
P.S. Hedwig & the Angry Inch, svt2 kl 21.30. Om ni inte sett den, gör det nu.
Hey, J.C!
I allmänhet skriver jag ju inte på engelska (av lika delar lathet och önskan att reducera gruppen av osannolika men ändå potentiella läsare), men i vissa fall krävs det undantag: exempel är då jag några månader för sent - och utan den minsta risk att faktiskt nå den person till vilket min utläggning är riktad – ger svar på något outrageous uttalande någon gjort i min närhet på ett språk jag inte tillfullo behärskar, eller, då jag tänker skriva om något av stort internationellt intresse, såsom ”nordiska uppsättningar av ikoniska musikaler”. Et voilà.
So, this past weekend, leaving the chaos of my new lodgings as well as that mountain of homework that has suddenly appeared behind, I (& company) got on a bus to Oslo (the driver, by the way, was a delight). After a first look at Karl Johann at night we then made our way to Det Norske Teatret where one of the shows currently playing ('til the end of January) is none other than the one musical which introduced me not only to the wonders of musical theatre, but also the irresistible deliciousness of dark, brooding Frenchmen in tight black shirts and homoerotic (under)currents in theatre/literature/film: that ever-amazing chef d'oeuvre of Andrew Lloyd Webber and Time Rice's, Jesus Christ Superstar.
Now, what got me interested in seeing the Oslo version was neither an obsessive-compulsive desire to see every production ever made (I missed not only Jérôme-as-Herod-on-tour-in-Sweden but frickin' Malmö as well) nor a strong affection for (or even understanding of, I'm ashamed to say) the Norwegian language. Quite expectedly, however, I had fallen completely for the commercially always effective trick of putting a famous (and not theatrical, per se) singer in the lead role; in this case, Turbonegro front-man Hank von Helvete (or less poetically, Hans-Erik Dyvik Husby). Admittedly, I know quite little of Hank and his punk-metal-something band, having only seen a few music videos (you could say they're like the bad seed of The Village People & Black Sabbath) on music TV back before the era of youtube began; apparently however, according to what I was able to decipher (I think) of the JCS programme he's been clinically dead due to an overdose (rock 'n' roll!) and was still doing drugs when offered the role of Christ, but cleaned up on the way. Such a great story, no? Still, they had me on the name, and the promise of a hard rock singer doing Gethsemane.
So, the show. As in the (film) production to which I compare all others, JCS 2000, the scenario had been moved to somewhat modern times, albeit a strange and paradoxical version of them, where Hank-Jesus carried about a microphone stand and characters were hit by trains. The character of Jesus appeared to be this sort of underground hero, a tired, ragged and fat rock star dolled up pimp-ish bling-y costume (including a pair of trousers that due to the man's voluminous belly seemed perpetually to threaten to reveal more than would have been desirable for the audience), who had this superb charisma that made people on the outskirts of society follow him as well as great ideals that had perhaps gotten a bit blurred and smudged along the way (one would say his via dolorosa didn't start with the cross). Von Helvete does do a great job at portraying that sort of brokenness, exhaustion that you'd feel after having tried for three years, feels like ninety, and by God, his Gethsemane was heartbreaking, hair-rising, terrifying perfection.
By his side are the apostles, out of which several – eat your heart out, Dan Brown – are female, and some more noteworthy than others. First out is of course Simon, the zealot (in JCS2000 played the starry eyed Christian pretty boy Tony Vincent), who in a stroke of genius has been given a Palestine scarf (what's the correct term in English? the checker ones) and turned in to an archetypical militant hyper-active left-wing person who, probably for several different reasons, doesn't mind breaking a law or two (think AFA).
The next characterization of a member of Jesus' posse that really impressed me was that of Mary Magdalene (played by Charlotte Frogner). For the first time in my experience she was not portrayed as some perfectly confident, above-everything saintlike who – despite profession, life situation etc – seemed never to have been touched the slightest hardship that might have befallen her; more filled with inner peace than you would imagine it possible for a person to be (unless that person happens to be Peter Jöback, that is). It has always seemed unfair to me that in a universe where Jesus is made flawed and human, Judas gets sympathy and we witness the pain of Pilate (no, I don not mean pilates, you modern healthy people!), Mary is often the one who is left in the role of saint and safe haven (you've noticed, I'm sure, how she only gets ballads). There is a point, of course, in reclaiming the goodness of the fallen woman, but I don't see that making her a creature of perfect sweetness (and occasional torment when faced with the threat of romance) is the best way of doing that, today. Apparently someone at the Norwegian Theatre agrees; and so what they give us is a Mary that is not only a prostitute in love but a drug addict, every bit as ragged and damaged as everyone around her. She walks as though moving is difficult, she sings with an utterly haunting voice, and she seems to be constantly partly in some other place. I get the feeling that when Judas insults her she doesn't ignore his criticism so much because she's confident it isn't justified, but because Judas simply doesn't have a place in her limited scope of perception. There's Jesus, and reaching him is about all she can think of doing at one time.
Quite amusingly and at the same time disturbing, however, she at one occasion sang to Jesus that she would “soothe your headache”, which made everyone in my group of Swedes think directly and distractingly of a certain TV commercial for a popular brand of pain-killers.
To mention some of the other characters, before I get to The Main Attraction: Herod I simply don't get. I mean, I understand that he's there for comical relief, but I don't think that's necessary and what's more I find him to be very rarely funny (if I prefer, again, JCS 2000's Rik Mayall, it's because his Herod is relatively subdued). The Norwegian priests were a puzzle to me: Annas had been turned into a woman decked out in some sort of fetish-y horse riding costume with an accordion collar, was an utter parody of the character, and could be seen making out with Caiaphas. It seems to me that there should be something queer about that on a meta level, but as it is, I just don't get the message or the symbolism or whatever (I would very much like to be enlightened by perceptive readers), and thus I end up longing for the serious and actually and understandibly troubled priests of JCS 2000.
Another sudden sex change (they went one way, all MtF, for obvious reasons) was that of Pontius (Pontia?) Pilate. While my heart might be said to belong to a Darth Vader-y looking Fred Johansson (guess where!), I did think that the woman who played Pilate did a good job, and of course, for once hearing a woman perform one of the best and most violent songs in JCS is a pleasure. (Though why, God, why, they let her receive Jesus in her bed the first time was brought around I do not fathom.) And I loved that she actually got to literally wash her hands after having pronounced the final judgment.
Well. We all know who the real hero, the one who gets to rise from the dead to do his encore, in JCS is. The reason for which I've saved him for last is I didn't want to risk resorting to fangirlish squees in the first paragraph. Because, darlings, this is how it is:
Jesus was good, yes – but Judas was perfectly divine.
Frank Kjosås who plays the traitor was a true revelation. Not only is he young and pretty, but he has a voice that... that... leaves you absolutely breathless, and he manages so flawlessly in the dramatic parts to go from what sounds like anguished screaming (in a way that's still kind to the ears) to landing on the next, perfect note. Judas the character, then, looks just like Pete Doherty in a white Fred Perry shirt that in its cleanness proves a clear contrast to the shabbiness of the other characters, and I imagine him being this young well-educated man from a fairly rich family who's so deeply touched by this great, fascinating personality that is Jesus, whose ideas he shares (or comes to share) that actually, as they do in the bible, he leaves home and hearth (I'm not sure all the other apostles here have hearths to leave behind) and follows him into his world. Still he never really melts in, of course, the more so as he is closer to Jesus than any of the other apostles ever are. Maybe because he, more than anyone else, is there purely by choice, by desire to be. It is also as a result of his status as an outsider (among outsiders) that he eventually sees when things go wrong: he might have left his safe home once, but it's still there and he is able to step back and look at and asses the (political, as always) situation from the outside – while Simon's lost himself in the struggle, and Mary knows she'll have no other straws to grasp at if, or maybe when, this one finally breaks.
And then what happens happens and no (I know this is what y'all want to know most of all); the kiss of treason shared by Hank and Frank isn't nearly as long as the seemingly never-ending one of Jérôme Pradon and Glenn Carter. All in all, in Oslo the schism between Jesus & Judas seems much less than a (very serious) lover's quarrel than in Gale Edward's JCS 2000 vision. Funny. And Judas doesn't climb the walls quite as much, but still, he does it some. That's one of the facets of his personality that you just can't ignore.
A few last points then: I have to comment that they had one of the awsomest crosses ever; in general, the stage design was very good and occasionally quite genius. Thanks to this we also thad the delicious final scene where, on an otherwise dark stage with just a big shining cross and Judas with angel's wings on it, a ragged-looking strings orchestra (combining musicians and members of the cast/ensemble) slowly rises up from Herod's two swimming pools, playing the final melancholy melody. Suddenly I felt – although I hadn't thought of it up to then – as though I had spent the last hour and some longing for an orchestra.
In conclusion, while there were naturally certain points about it I didn't like/get, Det Norske Teatret's production of Jesus Christ Superstar (directed by Erik Ulsby) was an utterly pleasurable and very interesting theatrical experience, and well worth the journey.
And yes, in case anyone's wondering, the singing is done in Norwegian.
Le Théâtre des Vampires
L'Opera de Sarah tilldelades priset för Bästa musikal (i konkurrens med bland andra Panique à Bord) - det hela var något av ett black tie event och den alltid lika smakfullt klädda Jérôme Pradon såg ut att ha stulit Spikes svarta läderjacka (och eventuellt pimpad den litet kvällen till ära).
(Är det inte imponerande vilken versatilitet och kulturell bildning jag visar prov på när jag i ett och samma inlägg lyckas referera till Buffy the Vampire Slayer, Anne Rice, prisutdelningsceremonier och fransk musikteater.)
Paris, i korthet
För sisådär två veckor sedan var jag alltså i Paris och såg Hedwig & the Angry Inch (tillsammans med Poudre de fée och hennes musikalvänner, samtliga supertrevliga) som jag redan skrivit om, L'Opéra de Sarah och Madame Raymonde. Den senare är en two-man-show med Denis d'Arcangelo (som vi sedan tidigare känner som "Ödet" från Le Cabaret des Hommes Perdus) i rollen som Mme Raymonde, babblandes och sjungandes ackompanjerad av en accordéonist som även denne sjöng väldigt bra. Jag kände typ inte igen en enda av de gamla låtar som framfördes (men däremot en fransk version av Amy Winehouses "Rehab"), men det var i det hela en trevlig föreställning, och jag tror aldrig att jag tidigare sett så många gråhåriga tanter samlade i en teatersalong (utblandade med the occasional yngre man utan hår).
För att hålla mig till den, um, finkulturella stilen kompletterade jag teaterbesöken med att även besöka tre (det magiska numret) museer och utställningar: 1800-talskläder på Musée Galliéra, medeltidskonst på Musée de Cluny och modernt fotografi i form av David LaChapelle på Monnaie de Paris. De två första var båda väldigt trevliga (särskilt Cluny med alla sina gobelänger), medan det senare faller under kategorin "mindre imponerande".
L'Opéra de Sarah är inte så-gott-som-utelämnad ur min snabbgenomgång av helgen därför att jag inte tycker att den är värd att nämna vidare. Nej, förstås är det för att den förtjänar ett helt eget inlägg.
Hedhead
Låt oss vara litet crazy och skriva ett inlägg på engelska här, för att spegla min internationella, emigrerade status:
So, now I've seen Hedwig & the Angry Inch, the musical, three times. Twice at Stockholms Stadsteater (once with a superb view of all the stage from a few rows back, and the second in the first row, *this close* to the stage and all) and once in a whaddya-mean-air-conditioning-cave in Paris.
Now, I really don't want to compare the two versions, because they are so different and were shown in such different environments (to very dissimilar audiences) that it's simply unnecessary. But, suppose someone walks past me and says that "Stockholm was horrible", and I have no way of - with my lacking French and social skills - defending Farnaz Arbabi's glam Hedwig... how could I not feel obliged to at least try and explain in an unusually international blog entry what makes Stockholm so fabulous, in itself and in comparison with other versions that I've seen (yes, one, to be exact).
(Still, the whole point of having this blog be in Swedish is I don't want the majority of the Internet to understand what I'm writing, so even if I feel this needs to be in English in order to be slightly less pathetically pointless, a big part of me would kind of prefer that no one read it. But anyways. End of disclaimer.)
But I'll start by admitting this: Stockholm!Hedwig is different, I myself was puzzled when I first saw it. That's the one that doesn't even try to emulate the classic tiny drag club origins of Hedwig, obviously because Stockholms Stadsteater is anything but, and to attempt to make it look like one isn't only madness but a waste of a - way too big, yes, but - great venue. There's a lot of space which is filled up with lightning, stage design, with drama students/dancers as devoted Hedheads, with beer cans, with colours and glamour. It's different.
Then there's the fact that if you're going to play on one of the biggest stages in a small country, then you need to appeal to pretty much everyone, the fanatic, the tourist, the average theatre goer. I am still amazed at the fact that they dared take such a chance with a shoe that had never before been played in Sweden and that was - cult in some groups of people but still - relatively unknown. The first time I went I - the fanatic - was of course in seventh heaven, and both my mother - who'd heard so much about it from me - and my aunt-in-law - the Stockholmer - loved it, though I'm not as sure about the old couples or the bitchy culture workers. So the fact that they even did extra shows is... quite extraordinary. But, I drigress.
What the fact that it was a big theatre production did, expect make the show accessible for people who do not live in a town or have the possibility of planning their lives around a show which has only a few dates (and in my case are too young to get into clubs), was make it possible to have a superb director like Farnaz Arbabi (whose Swedish translation of Hedwig was actually really good) as well as lead characters be played by fantastic performers such as Johannes Bah Kuhnke och Irisl Esell.
Onto Paris then. Temperature-wise, it was hot. That's what I remember the most, really. Along with the fact that there were actually, I think, several, people screaming "no" when Hedwig asked whether we liked her pelt. I don't think I really heard that in Sweden. Does that mean people actually think before yelling? Awesome.
But anyway, first of all I don't really get the idea of doing the songs in English (with subtitles? in France?), to me that kind of made it feel more like a concert and less like a play, less personal and direct. Plus I had to really restrain myself in order to not sing along to all the songs now that I knew the lyrics (in Sweden it was more like "yeah, that makes sense, that's literal and...what did she just sing?")... But everything that was spoken was however in French, which of course meant I didn't understand everything that wasn't literally translated (what happened to "You, Kant, always get what you want"? I think she said something else) and therefore I shall naturally refrain from commenting on the actual translation which I'm sure was as good as any. Plus as I know there were a lot of jokes in Swedish Hedwig that were very much aimed at a Swedish audience, I probably didn't know to appreciate half of the cultural references in French.
Another thing that I didn't understand was the role of Yitzhak - I might have missed something, but to me he looked a bit like... comic relief, and just didn't have that butch macho calm&quietness about him that I would have expected. He didn't really appeal to my inner (latent) drag king groupie. And was I dreaming, or did another of the band members sing The Long Grift, Yitzhak being more like the back up-singer? Because that was actually - in my opinion - one of the highlights in Stockholm, Iris Esell singing "Ditt stora spel" (as I think it was called in Swedish) to a mesmerized audience.
So now, that said, slightly puzzling thins aside, and even if I wasn't, say, flabbergasted (since I never write in English nowadays, I just had to use that word) by its awesomeness, I immensely enjoyed the French version of Hedwig & the Angry Inch. The music is fantastic, that's a fact, the story wonderful, and it was all perfectly well performed in a venue which was hot but undeniably fabulous. Plus it feels good to have seen a Classic Hedwig, as well as only the pimped up glammed up institutional theatre version.
But you know how people always seem to be really conservative about whatever version of a musical/song/movie they saw first? (Like how so many *cough* old *cough* people seem to passionately hate Jesus Christ Superstar 2000, except me who didn't see the original until way later.) I can relate to that.
Farnaz Arbabi's was my first (live) Hedwig, and partly therefore I love her the most. Forgive the pretentiousness of what I'm about to say, but in hat time in my life, in that city, that show broke my heart and put it back together again better.
Iris, Iris, Iris. Always stealing the show.
Från schlageropera till L'Opéra de Sarah
Jesus Kristus, livet gör sig bäst som musikal!
Oo, jag älskar när man gör bra musikal av politik, även om det tyvärr händer alldeles för sllan.
Neil Patrick Harris. Allison Janney, Jack Black, och what's-his-name från Chicago, Margaret Cho, Maya Rudolf m.fl. vs. Prop 8:
I'm not extending the trip just 'cause you don't wanna pack.
Y'know, jag tänker mig att det faktiskt finns något positivt - som ett utbildningsvärde, educational value eller vad man nu kallar det - med att slaviskt följa fyra Bravo-realityserier på samma gång. De kompletterar varandra.
Top Design inspirerar mig att anstränga mig litet extra för att göra mitt hem presentabelt (vilket det nästan är, förutom att garderoben svämmar över och jag måste dammsuga bort alla sytrådsbitar som fastnat i heltäckningsmattan). Sedan har vi the Rachel Zoe Project, som - mindre positivt - får mig att aspirera till att dricka stora Starbucksmuggar med takeaway-kaffe(/sojalatte) och gå på modevisningar i New York och kindpussas i luften och köpa mycket mer konstiga begagnade kläder än jag har råd med. Ensam kunde denna serie alltså ha varit katastrofal för min ekonomi, men tack och lov vägs dess negativa inflytan upp av dels Project Runway, som får mig att tro att jag skulle kunna lära mig att själv sy snygga och konstiga klänningar (och på så sätt bara behöva betala för tyget), och dels Tabatha's Salon Takeover, som förvarnar om vad som kan hända om man faktiskt spenderar mer pengar än vad man har, och lär ut ett ekonomiskt hållbart och välstrukturerat leverne (samt ger avskräckande exempel på hur ett rum kan se ut om man inte städar, eller, säg, lämnar en påse körsbär att ruttna i ett skåp...)
I andra nyheter var jag i Stockholm några timmar (lördag eftermiddag till söndag morgon) häromveckan för att se den sista föreställningen av Hedwig & the Angry Inch på Stadsteatern.
(Rolig kuriosa är att jag - trots mitt självpåstådda relativt goda lokalsinne - lyckades gå vilse på vägen från Tågstationen till Kulturhuset (!) och var så gott som övertygad om att jag gick förbi Peter Jöback på en gata. Jag bannade sedan mig själv för att jag inte passade på att slå två flugor i en smäll (orienteringshjälp och identitetsfastställande) och fråga om vägen.)
Anyways, hade jag kvällen till ära kommit över en biljett (längst åt sidan) på första raden, och hamnade till min förtjusning bredvid ett par fabulösa (och högljudda) för tillfället uppklädda och passande glittriga människor som berättade att de hade sett föreställningen sammanlagt sju (har jag för mig) gånger, tillräckligt för att de medverkande stjärnorna skulle känna igen dem, och ´(om jag inbte missminner mig) till och med ägde en av Hedwigs svettdukar. Jag var förstås något avundsjuk (likaså när de drogs upp på scenen till extranumret *suck* och vägrade lämna den efter showen), men när jag senare under kvällen satt i Spånga och väntade på en buss räknade ut hur mycket pengar jag lagt på att se Hedwig två gånger insåg jag att det var ett (mycket) mer än rimligt antal för någon som bor på andra (lång)sidan av Sverige...
Hursomhelst var musikalen förstås fantastisk men, yadda yadda, det visste jag ju sedan tidigare och har redan redovisat här i bloggen. Vad som gjorde att mitt andra besök fint kompletterade det första vara att a) jag satt väldigt nära scenen, och då i synnerhet dansarna vid vissa tillfällen, att jag fick några droppar vätska (vatten, hoppas jag, även om det var ölburksförpackad) som Johannes-Hedwig haft i sin mun då han sprutade ut det över han-som-satt-näst-bredvid-mig (jag tror inte att jag fick deras namn, därav förvirringen), samt mest av allt, att jag äntligen fick se extranumret (Sugar Daddy!) vars frånvaro förra gången lämnade mig med en känsla av saknad i hjärtat.
Efteråt kände jag mig.. nöjd. Med att ha sett föreställningen två gånger, ur två helt olika perspektiv (längst fram till vänster, högre upp till höger), med att faktiskt ha återvänt till något jag älskade första gången och med att ha fått uppleva showen tillsammans med en underbart entusiastisk publik som förtjänade och fick sitt extranummer.
Typ så här såg jag ut när jag såg Hedwig & the Angry inch för andra gången. Fast med skor förstås, då, i svart lack med tillräckligt hög klack.
Klänning: jättepaljetter extraordinaires från H&M via Myrorna i Borås
Skärp: midjegivande från Van Asch
Örhängen: rosa virrvarrbollar av ståltråd från lokal luffarslöjdare
(Det intressanta är att skärpet kostade ungefär fem gånger så mycket som klänningen.)
Jag har förresten inget positivt att säga om varken designen av Sergels torg, Wayne's Coffee därvid, eller caféet som ligger bredvid Wayne's (Kofi, typ?). En plats för förtäring, eftertanke och inte minst läsning som däremot är fabulös är den gammaldags inredda (grönt och guld dominerar...) restaurangvagnen på InterCity.
Har du accepterat Hedwig som din personliga frälsare?
Så jag klädde upp mig i min nyskräddade klänning och min nyinköpta hatt.
Tillsammans med min mor och min svärmoster, som jag övertygat om att de bara måste se den, lämnade jag radhusets trygghet och begav mig in mot staden.
På vägen hamnade vi på en VIP-visning på ett galleri. Nej, ärligt, konsten på Spångas pendeltågsstation är fabulous.
Så, alltså, nog om mig och. Föreställ er, en teatersalong, mjuka stolar, en scen med plank prydda av bokstäverna HEDWIG i stort teckensnitt. Och jag ska inte ge någon minut-för-minut-beskrivning av föreställningen, då en sådan a) tar för lång tid att skriva och b) aldrig kan komma i närheten av att göra upplevelsen rättvisa - snarare borde ni åka och se den själva, någon av de sista föreställningarna, eller än bättre, göra mig sällskap på en återvändande-resa till Stockholm och Hedwig.
Hursomhelst. Jag var orolig innan att jag skulle tycka att det var konstigt att se historien framföras av andra skådespelare, på ett annat språk, att jag inte skulle se Hedwig, Yitzak, Tommy utan någon slags kopior. Men även om jag satt och gissade mig till hur replikerna och låttexterna skulle vara översatta gjorde det ingenting, berättelsen var den jag vid det här laget kan så väl men aldrig förr hade den varit så nära. Känslan när tonerna av The Origin of Love, Kärleken kom, fyller hela salongen, som om man var där när Zeus kastade blixtar, som om vi alla känner den där smärtan på samma gång och för första sätter någon ord på den, förklarar den och inger oss styrka i musiken. (Det blir så här, man svamlar, när man är extra känslosam gällande något.) Wicked little town, grymma lilla stad, hur kan man inte känna att den låten handlar om en själv, om ens egen grymma lilla stad, och när sångerskan är så nära, när hon sjunger inte vänd mot en kamera eller Tommy utan mot publiken, mot dig... hur kan man inte bli tårögd? Under hela föreställningen förekom en viss fukt i mina ögon, av lycka eller av rörelse (toligen båda på samma gång), både för det som utspelades och för att det utspelades just på den scenen, just då, så nära. Och du vet den där känslan, när du sitter i en salong alldeles tårögd och allt som sägs och sjungs är så sant och verkar så allmängiltigt och du upplever den där gemenskapen med världen, och vokalisten/stjärnan tystnar, sätter sig ned på scenen, kastar en slängkyss mot publiken och du känner det som att h/a/o/n ser på just dig, ser in i din själ (eller hjärta, eller ögon)? Och du känner att det finns förståelse, gemenskap, att du inte är ensam? (Jag blir mer och mer patetisk, jag är medveten om det.)
Johannes Bah Kunkhe var fantastisk som Hedwig, han är Hedwig (en av de många) och Iris Esell var lika imponerande som Yitzak. Översättningen var klart godkänd. Scenografin var snygg och dansarna ett utmärkt tillskott som tillförde något till alla scener de var med i (ja, gummibjörnarna var roliga, och det är intressant hur deras orgie på scen drog uppmärksamheten från Hedwig som var ute i publiken och carwash:ade en man någon rad ovanför mig). Låtarna var förstås lika fantastiska som de alltid varit, och superbt framförda av skådespelarna och bandet.
Det enda negativa jag har att säga om föreställningen är att de inte gjorde något extranummer. Ett sådant hade uppskattats och gjort avskedet mindre vemodigt.
Det andra negativa jag har att säga riktar sig inte till ensemblen eller de som jobbade med musikalen, utan publiken. Den var vad jag skulle vilja kalla seg. För det första kunde applåderna i allmänhet ha varit mer engagerade. Men det värsta var när när showen var slut. Applåder. Ni vet hur det alltid är litet osäkert då, för ingen vågar vara först med att resa sig upp? Nu var det i vilket fall som helst några i en av de främre raderan som tog mod till sig, och jag med sällskap, och flera andra, var snabba att följa deras exempel. Men till min chock såg jag att, vad jag bedömde var en majoritet av publiken, faktiskt satt kvar, och att vi bara var några klumpar här och var som ställt oss upp. Vad är det för beteende liksom? Jag kan inte tänka mig att alla drabbats av någon plötslig benförlamning (och de gick ut sedan just fine), och om något borde de väl ha varit glada för möjligheten att sträcka litet på benen.
Det är min bestämda åsikt att, om man har sett en bra musikal, om stämningen är upprymd (som den måste sägas vara efter Midnight Radio), och om man till och med har befriats från risken att vara den första&enda som ställer sig, så ska man resa sig när man applåderar. Så det så. Och jag drömmer mig tillbaka till Paris, för några år sedan, Le Cabaret des Hommes Perdus (mmm... med superbt extranummer...) på Théâtre du Rond-Point, då publiken stod upp, klappade händer och skrev "bravo!", "bravo!".
Men men. Som sagt. Föreställningen med medverkande var fantastisk(a), upplevelsen var out-of-this-world och ohmygod you guys som jag vill återvända. Typ nästa vecka. Innan den tar slut.
On that note får slutordet bli en uppmaning: turnera!
And all the strange rock and rollers
Ciao!
Jouer à l'homme.
Jag är förkyld och ser ut som Rudolf med röda mulen, men jag har jobbat och sålt två tavlor idag. Så det så. För att avnjuta nämnda bakverk i Paris måste jag ha pengar.
~*~*~
*lyssnar på radiofrance*
...hörde jag "se joue à Paris à partir de janvier prochain"? Januari? Nästa? 2009? Srsly, en hel hemsida borde skapas endast för att följa utvecklingen vad gäller L'Opera de Sarah. Som det är nu finns det snarare rykten än information.
Sen sätter jag på mig min peruk.
Stadsteatern har by the way publicerat en video med bilder från repetionerna av Hedwig, och till tonerna av Wig in a box (på svenska!). Très spännande. Min första tanke är att Johanness Bah Kuhnkes uttal/dialekt/artikulation påminner om Veronica Maggio. Fast det kanske bara är, typ, Stockholmska?
Snilleblixt: förutom tatuering borde jag förstås köpa mig någon slags fabulös peruk att ha när jag ser musikalen! Hm, var ska man leta?
Minimosaik Perdu
Omigodyouguysomigod!
Veckans ros går till MTV, som jag i veckan fick reda på var trevliga och smarta nog att filma visa premiären av Legally Blonde The Musical (och vi vet ju alla vad som såsmåningom händer med sådant som gått på tv nuförtiden, go google). I vilket fall som helst såg jag musikalen i helgen, och trots något bristande bildkvalitet akunde jag snabbt konstatera att den är fullkomligt superb. Nu har jag iofs alltid älskat Legally Blonde-filmerna, så jag kan ju inte påstå att jag tittade på den helt utan förutfattade meningar (sådana har väl alla?), men musikalen visade sig vara fantastisk även den. Den har behållit glädjen (samt några replikväxlingar) från filmen, och är lika rolig, och kryddat med sång och dans och - förstås - klädbyten!
Och, det bästa av allt, för den som inte ser fram emot ett tvåsiffrigt antal timmar på ett flygplan, look what I found: den ska komma till Lodnon 2009!
Marilyn Monroe i Hyssna! Can you believe it?
Till hembygdsgården i Hyssna (Hyssna-liten-by, Hyssna-home-of-the-prästuppror) kom nämligen ingen mindre än GöteborgsOperan. Fatta, det stod en bil utanför bygdegården som det stod "GöteborgsOperan" på. Hur ofantligt häftigt är inte det? Och samma gamla hembygdsgård där jag tre gånger uppträdde (med sång) inför låg&mellanstadieskolan på den årliga Underhållningsfestivalen. Alltså.
Vad som förde Operan till vår by vet jag inte, men på något vis hade de hamnat där med sin turné av musikteaterföreställningen "Marilyn Monroe - människa och myt", regisserad av Leo Cullberg (som förresten var närvarande) och med Mia Ringblom Hjertner (som Marilyn) och Per Larsson (som integrerad pianist, Joe Smith).
Även om mina favoritdelar i färeställningen var dels det genialiskt till bokhylla/skrivbord förklädda pianot och ljusslingorna i taket som bytte färg (jag är väldigt intresserad ljussättning, ok?) så var även det mesta andra också väldigt bra. Mia-Marilyn imponerade oupphörligt, inte bara ned sin grace och sina superba sånginsatser men även då hon vid ett tillfälle multi-taskade och målade på läppstift utan spegel på samma gång som hon sjöng och alltså rörde på läpparna.
Pianisten var som sagt integrerad (j'adore) i showen och spelade en agent av något slag som upptäckte Marilyn just då hon dött (hon återuppstod sedan för att vittna om sitt liv för honom).
Jag kan inte påstå att jag lyssnat något alls på Marilyn Monroes musik (och jag har bara sett två filmer - Some like it hot som jag inte tyckte speciellt mycket om och The Misfits som var ok), men jag kunde konstatera att de i teatralisk musikalversion visade sig ha viss potential, tack vare sångerska och arrangemang.
På den mindre positiva sidan var väl storyn i sig var kanske ingen nagelbitare direkt (man visste liksom hur - om än inte när - det skulle sluta), och jag avskydde passionerat det röda nattlinne hon hade på sig i början och slutet av showen - om man nu har ljussättning till sitt förfogande kan man väl ändå ta vara på det och lägga in litet glitter i tyget så att det inte ska se helt dött ut på scen. I slutet tyckte jag att den var ok, då allt ändå hade tagit sig an en mer svårmodig ton, men i första akten, nej...
Publiken var också lite av en besvikelse... intet ont om dem som faktiskt var där (mycket hög medelålder), men var var resten av byn? Folk i min egen ålder?
Annars älskade jag arrangemanget på My heart belongs to daddy. Och Miarilyns vita ögonskugga. Och idén att ha knappar på de blåa byxorna.
Och helhetsintrycket av föreställningen var så pass bra att jag inte kan låta bli att vilja gå och se den igen (även om jag tyvärr eller tack och lov inte har råd), utanför bygdegården.
Kiss me, kiss me Judas.
Bara av att se på den här bilden förstår man ju hur bra filmen är, eller hur?
Själv såg jag filmen idag morse för femtielfte gången och blev återigen övertygad om dess föträfflighet samt det faktum att Jérôme/Judas är teh sex (så till den grad att det ibland blir svårt att koncentrera sig på de djupare dimensionerna i historien). Jag tyckte till och med, trots att jag tidigare varit litet vacklande, att Glenn Carter var riktigt bra, och Freed Johanson som alltid superb. Och jag förstår fortfarande inte hur Tony "tom besatt blick" Vincent någonsin har klarat av att spela Judas (i turnén som följde, sans Jérôme). Det är något av ett mirakel. Renée Carter som MM gör så gott hon kan med en förhållandevis ointressant roll, och det är inte utan att man önskar att upphovsmännen lagt ned litet mer tid på att göra hennes karaktär - för att inte tala om musikaliska karaktär - lika komplex som de manliga huvudpersonerna.
Om jag någonsin blir teaterregissör ska jag förutom en svensk version av "De Vilsnas Kabaret" göra en uppsättning av JCS där alla de från början manliga rollerna spelas av kvinnor och vice versa. Så det så.
Footloose & star-struck
"Gå. Jag vill vara ensam nu."
"Pastor Green? Det är du redan."
Amen, sistah.
Anyways. Igår gick jag, efter en minimuffin, en sweet soja-chai latte och ett oväntat möte med bekanta från vischan på Condeco, tillsammans med en gammal skolkamrat och tre blonda bekanta till denna och såg Footloose på Storan. Äntligen, och bättre sent än aldrig. Jag är väldigt tacksam till mig själv för att jag till sist tog mig i kragen och tog initiativet att gå dit (det var très nära att rinna ut i sanden). Låt mig förresten slå fast att jag inte i första hand kommer köpa biljetter till platser med "begränsad sikt" på Storan - de vi hade var inte sådana, men krävde ändå stor anstränging för att man skulle få en hyfsad överblick av scenen.
Hursomhelst köpte jag comme d'habitude ett program (klart godkänt vad gäller utformning/inehåll/pris osv), som berättade för mig att Pastor Samuel Green (yes) i föreställningen spelas av två oliak personer, en vars namn jag inte minns och... tadam... Fred Johanson! Dvs han som spelat i samma JCS-film som Jérôme Pradon! Igår var det dock förstås den andre som gjorde rollen (Fred ska enligt hemsidan göra den i Stockholm), men jag får trösta mig dels med att denne gjorde sitt jobb helt utmärkt samt att det - om Fred spelat rollen - kanske hade känts lite, vad ska man säga, disturbing, att sitta och dregla över Pastor Green.
Någon som däremot förgyllde musikalen med sin kändisnärvaro var Måns Zelmerlöw AKA Mums-Måns AKA Elake Måns (till följd av rollfigurens personlighet, och har inget som helst att göra med hans behandling av halvhysteriska publikmedlemmar efter showen), komplett med motorcykel på scen och allt.
I allmänhet var musikalen mycket underhållande och glad, och sångarna/dansarna/aktörern (samtliga, inte bara de jag på rak hand kan nämna vid namn) som vanlig imponerande. Som vanligt gick jag därifrån med känslan av att vilja ägna hela återstoden av mitt liv åt att gå på musikaler. Vad är mindre vanligt hade jag även en autograf från tidigare nämnde Måns i väskan, då denne efter föreställningen stod ett tag i garderoben och socialiserade med sina fans. Då en i sällskapet erkände att hon samlade på autografer visade det sig att min ex-klasskamrat hade den fantastiska egenskapen att helt glatt kunna gå fram och be om sådana (samt ett pennskrin - jag hittade ett block i min väska). Själv hävdade jag envist att jag minsann inte behövde någon, nej, men kunde förstås inte stå emot när vi väl stod där face to face med en riktig mkusikalstjärna. Och även om vi inte hade några djupare filosofiska diskussioner att döma av, kunde vi konstatera att Måns var väldigt trevlig.
I efterhand inser jag dessutom att autografen fatiskt är en mycket rolig minnessak att spara tillsammans med programmet i min växande programsamling.
Ett plus i kanten till Condeco som till skillnad från vissa andra cafén faktiskt kallar sin smått vidrigt sötade pulverchai-latte för Sweet Chai Latte.
O, Titanas.
Panique à bord:
PaniqueABord2007
Uppladdat av OGRESSESTHEATRALES
Text & musik: Stephane Laporte & Patrick Laviosa
Regi: Agnès Boury
Med: Christine Bonnard, Vincent Heden, Ariane Pirie, Angélique Rivoux, Gilles Vajou, Jacques Verzier
D'où vient la lumière?
Jag borde troligen gå ut mer. Och då menar jag ut som i promenad, och inte som i att betala för att vistas inomhus i offentliga lokaler.
Imorgon ska min familj ha julklappsöppning och julfirande med närboende släktingar (släkting, rättare sagt), innan vi på julaftonsdagen tar våra väskor och beger oss av till hufvudstaden. Eller rättare sagt en förort till denna, från vilken en mycket känd före detta idoldeltagare ska ha sitt ursprung.
Förutom hänförelsen "Omg Jérôme, Denis Alex, Sinan och Patrick är sååå fantastiska (liksom de bakom scenen)", får Le Cabaret... mig även att känna en stark längtan till att bli costumière (eller åtminstone assistent eller påkläderska), inriktning: musikal. Det är något med Marpessas dressing gown som tilltalar mig särskilt. Jag kanske kunde kombinera utdragna studier i ämnet på Paul Poiret-skolan med att göra research i verkligheten och gå på teatern hela tiden (j'ai deux mots pour vous: Jérôme Pradon). Och fram till dess tar jag in och memorerar allt proffsen i West End Star säger om branschen, för att bli mer förberedd för en karriär - vilken som helst? - inom musikteater.
Man kunde dock tyckta att jag borde öva sömnad snarare än att sitta vid datorn. Ah well.
Alexandre Bonstein & Sinan Bertrand, Le Cabaret des Hommes Perdus