Hedwig, alltså, på Stadsteater. Får jag först ta ett ögonblick att påpeka hur jag avgudat filmförlagan av musikalen sedan jag först såg den (snubblade över en då jag zappade i en reklampaus i Buffy the Vampire Slayer), hur jag sett den om och om igen och lyssnat på skivan sjungit med i låtarna och längtat efter att en dag få se den live på scen. De har spelat den off Broadway, i Japan, i Storbrittannien, i Frankrike, i Danmark... och i år, äntligen, sattes den, nyöversatt av Farnaz Arbabi som även står för regi, upp i svensk tappning på Stockholms Stadsteater. Det här är major, liksom.
Så jag klädde upp mig i min nyskräddade klänning och min nyinköpta hatt.

Tillsammans med min mor och min svärmoster, som jag övertygat om att de bara måste se den, lämnade jag radhusets trygghet och begav mig in mot staden.

På vägen hamnade vi på en VIP-visning på ett galleri. Nej, ärligt, konsten på Spångas pendeltågsstation är fabulous.

Så, alltså, nog om mig och. Föreställ er, en teatersalong, mjuka stolar, en scen med plank prydda av bokstäverna HEDWIG i stort teckensnitt. Och jag ska inte ge någon minut-för-minut-beskrivning av föreställningen, då en sådan a) tar för lång tid att skriva och b) aldrig kan komma i närheten av att göra upplevelsen rättvisa - snarare borde ni åka och se den själva, någon av de sista föreställningarna, eller än bättre, göra mig sällskap på en återvändande-resa till Stockholm och Hedwig.

Hursomhelst. Jag var orolig innan att jag skulle tycka att det var konstigt att se historien framföras av andra skådespelare, på ett annat språk, att jag inte skulle se Hedwig, Yitzak, Tommy utan någon slags kopior. Men även om jag satt och gissade mig till hur replikerna och låttexterna skulle vara översatta gjorde det ingenting, berättelsen var den jag vid det här laget kan så väl men aldrig förr hade den varit så nära. Känslan när tonerna av The Origin of Love, Kärleken kom, fyller hela salongen, som om man var där när Zeus kastade blixtar, som om vi alla känner den där smärtan på samma gång och för första sätter någon ord på den, förklarar den och inger oss styrka i musiken. (Det blir så här, man svamlar, när man är extra känslosam gällande något.) Wicked little town, grymma lilla stad, hur kan man inte känna att den låten handlar om en själv, om ens egen grymma lilla stad, och när sångerskan är så nära, när hon sjunger inte vänd mot en kamera eller Tommy utan mot publiken, mot dig... hur kan man inte bli tårögd? Under hela föreställningen förekom en viss fukt i mina ögon, av lycka eller av rörelse (toligen båda på samma gång), både för det som utspelades och för att det utspelades just på den scenen, just då, så nära. Och du vet den där känslan, när du sitter i en salong alldeles tårögd och allt som sägs och sjungs är så sant och verkar så allmängiltigt och du upplever den där gemenskapen med världen, och vokalisten/stjärnan tystnar, sätter sig ned på scenen, kastar en slängkyss mot publiken och du känner det som att h/a/o/n ser på just dig, ser in i din själ (eller hjärta, eller ögon)? Och du känner att det finns förståelse, gemenskap, att du inte är ensam? (Jag blir mer och mer patetisk, jag är medveten om det.)
   Johannes Bah Kunkhe var fantastisk som Hedwig, han är Hedwig (en av de många) och Iris Esell var lika imponerande som Yitzak. Översättningen var klart godkänd. Scenografin var snygg och dansarna ett utmärkt tillskott som tillförde något till alla scener de var med i (ja, gummibjörnarna var roliga, och det är intressant hur deras orgie på scen drog uppmärksamheten från Hedwig som var ute i publiken och carwash:ade en man någon rad ovanför mig). Låtarna var förstås lika fantastiska som de alltid varit, och superbt framförda av skådespelarna och bandet.  

Det enda negativa jag har att säga om föreställningen är att de inte gjorde något extranummer. Ett sådant hade uppskattats och gjort avskedet mindre vemodigt.
   Det andra negativa jag har att säga riktar sig inte till ensemblen eller de som jobbade med musikalen, utan publiken. Den var vad jag skulle vilja kalla seg. För det första kunde applåderna i allmänhet ha varit mer engagerade. Men det värsta var när när showen var slut. Applåder. Ni vet hur det alltid är litet osäkert då, för ingen vågar vara först med att resa sig upp? Nu var det i vilket fall som helst några i en av de främre raderan som tog mod till sig, och jag med sällskap, och flera andra, var snabba att följa deras exempel. Men till min chock såg jag att, vad jag bedömde var en majoritet av publiken, faktiskt satt kvar, och att vi bara var några klumpar här och var som ställt oss upp. Vad är det för beteende liksom? Jag kan inte tänka mig att alla drabbats av någon plötslig benförlamning (och de gick ut sedan just fine), och om något borde de väl ha varit glada för möjligheten att sträcka litet på benen.
   Det är min bestämda åsikt att, om man har sett en bra musikal, om stämningen är upprymd (som den måste sägas vara efter Midnight Radio), och om man till och med har befriats från risken att vara den första&enda som ställer sig, så ska man resa sig när man applåderar. Så det så. Och jag drömmer mig tillbaka till Paris, för några år sedan, Le Cabaret des Hommes Perdus (mmm... med superbt extranummer...) på Théâtre du Rond-Point, då publiken stod upp, klappade händer och skrev "bravo!", "bravo!".

Men men. Som sagt. Föreställningen med medverkande var fantastisk(a), upplevelsen var out-of-this-world och ohmygod you guys som jag vill återvända. Typ nästa vecka. Innan den tar slut.

On that note får slutordet bli en uppmaning: turnera!