I was fated to be a Nature-appointed amateur detective.
Faktum är att jag läste några intressanta böcker under sommaren och våren (ja, rapporteringen är väl kanske inte direkt vad man skulle kalla direkt sådan), varav två var av mer eller mindre ickefiktiv karaktär och i någon utsträckning behandlade eller nämnde Sherlock Holmes. Vad de dock huvudsakligen har gemensamt, Kate Summersdales The Suspicions of Mr Whicher och Graham Robbs Strangers, är att de förmedlar kunskap om sådant som tilldrog sig under 1800-talet. Och inte är de vilka faktarabblande historieböcker som helst, utan något av det mest underhållande jag läst på år och dagar, och högst manande till streckläsning (eller, i Robbs fall, sporadisk sådan).
Om vi så börjar med Summersdales bok, The Suspicions of Mr Whicher or The Murder at Road Hill House, är det ett utsökt återberättande av historien kring ett skandalomsusat mord som begicks 1860 i Wiltshire, och i synnerhet den polisutredning som följde därpå, ledd av den berömde Scotland Yard-detektiven Jack Whicher.
Nu har jag tidigare aldrig tittat åt True Crime-genrens med kvällstidningsestetik utförda omslag annat än med avsmak, och att köpa en bok om ett verkligt mord hade varit mig otänkbart om det inte varit för det retro-tabloida men med dagens mått mätt ytterst smakfulla omslaget, det faktum att den i bokhandeln stod sorterad bland böcker om Storbritannien under 1800-talet (vilken sektion!), samt den uppsjö av förföriska lovord som prydde bokens fram-, bak- och insidor, varav ett kommer från ingen mindre än min neoviktorianska husgudinna Sarah Waters.
Och tack och lov för det! För istället för att frossa i elände, ondska, exploatering och såpoperadimensionerade känslostormar (som till exempel Terry Manners troligen skulle ha gjort) behandlar Summersdale brottet med tillbakahållenhet och objektivitet, och hämtar sin information från tydligt angivna källor (boken innehåller, gud välsigne den, knappt fyrtio sidor av fotnoter). Trots att boken är uppbyggd som en klassisk whodunnit, kronologiskt och med som formellt syfte att finna en förklaring till en obegriplig händelse, är The Suspicions... ofantligt mycket mer spännande och mer av en bladvändare än någon av de mer konventionella handlingsdrivna deckare jag någonsin läst, och handlar egentligen inte om det enskilda brott den beskriver; istället använder Summersdale denna som ett förstoringsglas genom vilket hon betraktar det samhälle i vilket händelserna tilldrog sig (klassproblematiken, det skandalösa intrånget i det heliga viktorianska hemmet), och för att återge den parallella utvecklingen av detektivyrket och detektivromanen. Via den franske brottslingen turned superdetektiv Eugène Vidcoq, vars memoarer skänkte en glans av spänning och glamour till yrket, Poes enstöring och Dickens dystra hus, Whichers våndor när det kom till att lösa Road Hill-fallet och allmänhetens och de samtida deckarförfattarnas tydliga uppfattningar gällande det senare, får vi följa hur ett nytt, modernt fenomen växer fram, och på köpet, kanske lära oss någonting inte bara om detektivgenrens historia, men om dess mekanismer och etymologi, dess förutsättningar och dess omåttliga attraktion.
Ytterst rekommenderad läsning. Den sorts bok man vill läsa om, för att riktigt kunna ta in all information den har att bjuda på.
Graham Robbs bok, är mer av en ren faktabok, och saknar formellt subjekt i form av en hårresande ramhistoria – men faktum är att ämnet i sig är såpass hårresande att streckläsning är garanterad. Och när jag säger hårresande menar jag det delvis i positiv bemärkelse, ty den fullständiga titeln på Robbs bok är något så oemotståndligt som Strangers: Homosexual Love in the Nineteenth Century. Av detta skulle man kunna vänta en huvudsakligen ledsam historia – skam, fördömelse, utpressning, utstötning, rättsprocesser...
...men nej, renodlade snyfthistorier finns det gott om annorstädes, och Robb försöker istället återskapa något så galet som en diskret sprudlande viktoriansk gaykultur. Han framför den radikala tesen att kärlek och sex mellan personer av samma kön faktiskt förekom (och det utan att vara väsensskilt från vad vi ser idag) redan innan ordet ”homosexualitet” dök upp i var mans ordbok, och studerar utvecklingen genom 1800-talet (med avstickare bakåt och framåt i tiden) med huvudsakligt fokus på Storbritannien, Frankrike och USA. Förutom att titta på statiskt, facklitteratur, enskilda fall i form av kända personers livshistoria samt läkarjournaler och bekännelselitteratur, ägnas mycket tid åt de fiktivt litterära verk som i någon utsträckning behandlar homosexualitet (Robb har tydligen skrivit biografier över diverse litterära fransmän från samma tid): här får vi föla med på en litterär utflykt som gör stopp vid la Duchesse de Duras, H.C Anderson, Colette, Whitman, Balzac och många till, för att så slutligen och med besked komma fram till – quelle coïncidence! – detektivgenren i allmänhet. Men det återkommer jag till senare.
I boken behandlas även de förändrande attityderna till homosexualitet – från brott och straff i början av seklet till de vetenskapliga (och pseudovetenskapliga) uppfattningar som senare tog över, och till en högre grad än tidigare hjälpte att föra upp fenomenet på tapeten. (Vissa av de mer fysionomiska idéerna låter snarast komiska. ”Är dina fingertoppar spetsiga eller trubbiga?” för att citera ett frågeformulär för självanalys från 1908. Men skrattet fastnar litet i halsen om man jämför med, ”Är ditt pekfinger längre än ditt ringfinger?” ur en BBC-dokumentär, 100 år senare.) Andra ämnen som tilldelas kapitel är som sagt representation i litteraturen, faktiska kärlekshistorier, mötesplatser, tillhåll och inte-jätte-hemliga-sällskap, religion och så i det allra sista kapitlet, kallat ”Heroes of the Modern World”, den homosexuella som just någon slags superhjälte.
Och vem var då den store hjälten under 1800-talet, vem var ett samhällets beskyddare på samma gång som han befann sig på dess utkanter? Om ni sovit er igenom merparten av inlägget (vilket jag förstås uppmuntrar), kan ni få som ledtråd ett av de citat som inleder kapitlet:
”When you have eliminated all which is impossible, then whatever remains, however improbable, must be the truth.” Suggestivt, eller?
Ty vem möter vi där, igen, vid slutet av Ariadnes garnnystan, om inte den celebra, cerebralt enastående detektiven. Först ut på genrescenen och även först under Robbs lupp är Poes vänskapligt monogama ensamvarg till fransman, Auguste Dupin. Den analys av detaljer som följer är relativt ingående: jag är inte säker på att jag begriper allt, men bortom den kärlek vid första ögonkastet som uppstår vid mötet med berättaren, poängteras särskilt Dupins oförnekliga status som annorlunda. Inte bara lever han okonventionellt, sitter i biblioteket hela dagen och promenerar sedan på natten (ljuvligt!), men hans intellektuella kapaciteter övergår mer än gemene mans, och vem är egentligen den vandrande vilden i Paris, orangutangen eller Dupin själv?
Från Paris är det inte långt till London och, trots en eller annan yrkesrelaterad diss, inte heller från Dupin till Sherlock Holmes. Genom hela boken har Robb lyckats uppehålla ett väldigt ledigt och underhållande språk, med formuleringar så utsökta och rentav vitsiga att jag ibland finner mig själv tvivlande på allvaret.
Just vetenskapligheten når något av en bottennivå i början av detta avsnitt då Robb snabbt konstaterar att ”Everyone already knows, instinctively, that Holmes is homosexual.” (Strangers, s. 260) Jaha? Finns inget som ett ”Alla vet/tycker...”-yttrande för att få slut på en diskussion. Men, Robb har ändå litet research bakom sitt uttalande: för är det inte så, menar han, att alla adaptationer där man försökt ge Holmes en flickvän misslyckats? Nja, jag är inte helt övertygad av denna logik (eller instinkt), men litet kredd ska han ändå få för att hans tes uppenbarligen plockats upp av BBC och Moffat och så övertydligt illustreras i deras nya Holmes-filmatisering, i vilken alla Holmes' bekanta tydligen just förutsätter (instinktivt eller av erfarenhet?) att Watson är Holmes' pojkvän (ingen dålig deduktion, kan man tycka, med tanke på Holmes historiska förhållande till romantik). Tänka sig.
Men, men. Robb bättrar sig och gör en genomgående undersökning även av Holmes karaktär och livsstil, i så mycket lik Dupin, och citerar en och annan uppenbar passage. Vad som dock är mindre förutsägbart (om Robb är predikanten är jag kören, kan vi väl säga), är hur han sedan pekar på en rad efterföljande androgyna detektiver med eller utan avgudande side-kick och med en förkärlek för celibat. Tillsammans med Balzacs homosexuelle bad guy turned polischef Vautrin representerar Dupin och Holmes enligt Robbsen modern variant av den klassiska bilden av en ”sexually ambiguous” shaman; och, i en sista ansats till ordvits, döper han förstås dessa moderna warlocks till just sherlocks. Så simpelt och självklart att det blir bedårande. På frågan om varifrån denna likhet härrör lyfter han fram den förmåga att iakttaga och det detektivarbete som kunde vara livsnödvändiga egenskaper för en homosexuell person under 1800-talet. Vem bättre att navigera det kiminella samhällskiktet, än den som redan asjälv tillhörde en undre värld, där ett sinne för förklädnad och detaljer var oumbärliga.
"The wearing of masks, the street-wise reading of signs, the ability to operate in different milieux: these were the qualifications of the urban homosexual and the private detective." (Strangers, s. 268)
Inte så illa, va? Strangers är en sådan där bok som man, även efter att ha läst den från pärm till pärm, gång på gång måste plocka upp för att påminna sig, verifiera, förtjusas och njuta av all denna fakta framförd med stor entusiasm och språkligt flyt. Och om man mot all förmodan sedan skulle finna sig själv utan något nytt att läsa därefter, är listan med citerade verk trettio sidor lång. Och sådant gillar vi.
~*~*~
Rubriken? Nej, inte rör det sig om Dupin eller Holmes utan, förstås, den New York-baserade sekelskiftestransan Earl Lind! Det är nästan så att man inte bara önskar men tror att Robb är något på spåret. Summersdale, om än med annan utgångspunkt, kan sägas vara och traska i samma trakter, då hon citerar den enstörige Edinburgh-detektiven James Levy som beskriver känslan ("like a crave") av att lägga händerna på en skurk:
[...] what a glorious grip that was I got of him, I would not have exchanged it for the touch of a bride's hand., with the marriage hand upon her finger... such was my weakness, that when I saw Thomson struggling ineffectually in the grasp of the officer, one whom I had so often sighed for in secret, and eyed in openness... I absolutely burned to embrace the dauntless leader of the gang." (The Suspicions... s. 223)
Inredningsförslag.
Det var inte utan att man blev en smula imponerad; ägaren har uppenbarligen upprättat något slags kraftfält runt böckerna för att de inte ska ramla och begrava den stackare som vågat sig ned i källaren. Vad som också var roligt med just den här affären var att jag, när jag först skymtade den från en bit bort på andra sidan gatan, var övertygad om att de bord och lådor som stod utanför affären innehöll grönsaker; ja, ni vet, som man ser utanför så speceriaffärer i urbana miljöer. Jag lovar - mängden böcker, och deras sätt att ligga huller om buller i olika fäger gav intrycket av frukt & grönt. Och sedan, ju närmare man kom, och till min stora förtjusning framträder konturerna av böcker... Och inne i affären rådde ett förtrollande kaos som jag, trots allt ganska luttrad från födseln, inte kan påminna mig att jag tidigare skådat.
Adverbally.
Just hemkommen från semester i Cambridge-spionernas land och närmare bestämt Daphne DuMauriers landskap tog jag itu med att jag återamerikanisera mig själv genom att läsa klart Daniel Handlers roman, typ, "Adverbs", som jag han börja på innan avresan - och vem bär med sig en inbunden bok i Ryan Air-handbagaget, liksom? Jag hade förstås glömt bort större delen av vad som hänt tidigare i boken, men fann att den i vilket fall som helst var såpass förvirrande i sig att detta inte spelade någon större roll.
Boken är alltså uppdelad i sjutton löst sammanhängande kapitel (noveller?) som vart och ett är döpt efter och kretsar kring ett – just det – adverb. Konceptet tycker jag känns ungefär lika naturligt som den inverterade kronologin i Sarah Waters' "Nightwatch", om än inte fullt lika oförlåtligt (min kärlek till Waters till trots, lyckades jag aldrig se bortom formen, som inte alls var min kopp med te, vad gäller nämnda roman). Det här är ingen bok jag känner för att blint hylla eller utropa till höjden av perfektion, omegamolekylen, nej, här finns som alltid partier jag tycker mindre om, formmässiga val som tycks mig annat än ultimata, och som sagt total förvirring - men allt detta kompenseras på något vis, rentav rättfärdigas, av en helhet som bara är så oändligt sympatisk. Jag har sagt det förr och jag kommer troligen säga det igen: jag vill dricka kaffe med Daniel Handler, och om böcker kunnat inta förtäring hade jag velat ta en fika med "Adverbs" likaså.
Men, som sagt, förvirringen. I de olika småhistorierna figurerar ett otal karaktärer som för att ytterligare röra ihop allt gärna bär samma namn (samt inkluderar, eventuellt, författaren med hustru osv) och först tänkte jag – som i mitt läsande har en tendens att nästintill medvetet låta bli att memorera petitesser såsom namn på karaktärer, släktband, händelser osv – att hur ska jag någonsin hålla reda på allt det här? Men då slog det mig att, varför ens försöka? Istället valde jag att anamma den taktik som fungerade så väl för mig första gången jag såg David Lynchs fantastiska ”Mulholland Drive”: njut av ögonblicket och försök vad du än gör inte att begripa något.
Med ovan redovisade utgångspunkt läste jag så vidare, och till slut ser jag på kaoset (för mig, som sagt, petitesser) av fragmentariska historier som eventuellt hänger samman och karaktärer vars identitet jag inte är säker på ungefär så här: tänk dig en vecka under vilken du varje dag lunchar slash dricker kaffe med olika mer eller mindre bekanta (du har talang för det här med att dröja kvar på caféer, så varje samtal varar i minst två timmar) som var och en, som sig bör vid gemensamt födointag, berättar historier för dig om saker de varit med om och människor du kanske eller kanske inte känner. Att sedan vid veckans slut faktiskt minnas alla detaljer, anekdoter och invecklade samband är knappast möjligt – men det gör på intet sätt samtalen mindre intressanta, mindre viktiga eller trivsamma, eller kaffet och kakan mindre välsmakande.
Men, tänker nu den tänkta bloggläsaren, ta en bulle om du nu är så fixerad vid fika och svara istället på den stora frågan: vilka är de oundviliga skillnaderna, och dito likheterna, mellan Daniel Handler och Lemony Snicket? Jadu, må det bero på boken eller på mitt eventuellt ohälsosamma förhållande till en viss författare, men det dröjer inte längre än någon mening innan ett igenkännande leende sprider sig på mina läppar. Det här är pretentiöst, stundtals tröttsamt experimentellt och i allmänhet väldigt långt bort ifrån en illustrerad, kronologisk men anakronistisk, ångpunksdoftande (hävdar jag bestämt) serie mystiska barnböcker om något så konventionellt som föräldralösa barn och deras kamp mot all världens illvillingar. Men ändå, att ta sig för att skriva en av intertex dignande följetong om tretton böcker och några därtill där språk såväl som (hjärtefråga!) könsstereotyper förvrängs och där visdomar packeteras i spänning visar om något på stora pretentioner, i ordets bästa bemärkelse. Det som innehållsmässigt knyter samman de två verken tycks mig sedan vara just det där att våga skriva om utan ironisk distans om ämnen som kanske verkar uttjatade (”Adverbs” handlar om – ve och fasa – kärlek), om smått och storslaget, och att faktiskt, ibland, uppfräschande, krydda konsten med ett ställningstagande. Och igen finner jag mig manad att använda det ordet: sympatiskt.
Om man sedan ska jämföra med Handler andra författare tycker jag att ”Adverbs” rent språkligt påminner mest om – inte Nabokov som någon menar på bokens baksida då ”Lolita” av stundtals oväntade anleningar inte blivit till en favoritbok chez moi – utan den mer samtida Chuck Pahlaniuk, om än mer sympatisk och mindre tvångsmässigt chockerande än denna.
Och så spelar han ju dragspel, denne Handlar. Jag menar, hallå, liksom. What more can you ask for in a writer?
The bigger picture.
Och det här är förstås bara en upptakt till mitt Längre Inlägg om ovan nämnda "Adverbs", en roman, typ, författad av den ofta nämnde Daniel Handler.
I efterhand.
Men hursomhelst, en liten historia här: när jag letade igenom min blogg efter någonting om The Little Stranger slog det mig att jag ett tidigare inlägg angett som anledning till att jag började läsa Sherlock Holmes två saker: Grandada-serien (ah! how common!) och ett lagom obscent tröjtryck på CaféPress. I min vilja att förenkla och jag vet inte vad tycks jag ha glömt att nämna att det faktiskt finns en tredje, litet anakronistisk bakgrundshistoria, som jag nu i efterhand tenderar att se som den viktigaste. Alltså, som uppbyggnaden av min text antyder, The Little Stranger. Det som fick ledde mig till att - inte läsa A Study in Scarlet och tappa inspirationen någonstans bland mormonerna eller att till min förtjusning upptäcka att inget så att säga är heligt, men - faktiskt med entusiasm kasta mig in i Holmes-novellerna var ingen mindre än Dr Faraday, Sarah Waters modernare version av den klassiske Skrivande Läkaren. Jag inser att parallellerna till Dr Watson är ganska ytliga - de är båda män, läkare och britter. Inte jätteovanligt. De lever dessutom (huvudsakligen) under olika tider - ett stort tema i The Little Stranger är ju för övrigt det för vissa smärtsamma avskedet av en förgången och förlegad epok: Holmes & Watsons, de stora godsens, de anrika familjernas guldålder...
Vad som dock binder dem litet närmre samman är tendensen att vända strålkastaren bort från sig själva. Watson envisas ju som bekant med att framställa sig själv inte som hjälten utan som "biografen" (jag har fortfarande svårt att tro att det heter så), medan Faraday fascinerat och vetenskapligt skriver om ett gammalt fallfärdigt hus och familjen som med nöd och näppe äger det. Det var för övrigt en av de saker som fullständigt förtrollade mig med The Little Stranger, hur Waters' lyckats förse sin berättare med en röst som var så tydligt kontrollerad och återhållande (i motsats till helt igenom minimalistisk), alltmedan undertexten flödade och gjorde läsningen till rena detektivarbetet (så till den grad att jag kände mig manad att skriva det här), och boken skulle kunna extraknäcka som en lärobok i uppmärksammat läsande. Få saker är så attraktiva i böcker som när de inger känslan av att författaren faktiskt lagt ned tid på och funderat över vad han eller hon skriver, så att boken förutom historien i sig berikas med en parallell och ofta lika intressant dimension av hantverk. Och, för en lättskrämd skräckfilmsanalfabet som jag var spänningen av att inte veta (förutom det lilla den inte alltid helt perceptiva Faraday lyckats snappa upp) vad, om något, som pågick nästintill olidlig.
Så ville jag hålla mig kvar bland dessa välformulerade vetenskapens män, och vad bättre än att leta sig tillbaka till Dr Watson - som om man ska tro fördomar om de kära viktorianerna säkert också besitter viss talang för urval och återhållsamhet. Ja, faktum är ju att hela Sherlock Holmes-serien bygger på de historier som de fiktiva karaktärerna ansett mest lämpade för allmänhetens öron. Alla dessa nivåer!
Men, hursomhelst, för att knyta ihop säcken ska jag återkomma till den litterära gudaboning som är Bokhora, där ovan nämnda Helena har intervjuat la divine Sarah Waters själv, då den senare tydligen häromdagen besökte den där staden vars namn jag av bitterhet och avundsjuka inte tänker nämna. Fantastiskt intressant läsning, tycker jag.
Och på tal om att det är lättare att skriva om saker man inte gillar.... did y'all read SvDs recension av The Arks nya skapelse? Jag citerar, ur minnet: "Om det här är 10-talets sätt att uttrycka subversion skulle 50-talet kunna komma på besök utan att ens ta med sig handspriten." Snap! Jag kan se framför mig hur journalisten ifråga sitter och skrattar åt sin egen finurlighet, och i brist på bättre/annat vetande unnar jag henne det.
L'amour s'écrit.
Renskrivning med lyriska inslag
En av de många fördelarna med att bo ihop med ett antal andra människor är förstås att man kan snylta på deras dagstidningsprenumerationer, och kanske till och med vidga sina vyer till att läsa publikationer som man själv aldrig skulle komma på tanken att inhandla. Idag består Svenska Dagbladets dagliga sida-med-mer-text-än-bild (så vågat, så revolutionerande!) av en artikel om hur romanen Frankenstein i själva verket är frukten av ett samarbete mellan makarna Shelley, tonårsflickan och den store poeten. Ja, alltså, de menar ju inte att förminska Marys arbetsinsats eller något sådant vulgärt - nej då, här talar vi om ett ömsesidigt, "intensivt och intimt" samarbete som kännetecknar deras relation. Jag citerar: "Mary renskrev Percys dikter och Percy försåg senare Marys ungdomsdramer med lyriska inslag." Jag säger inget mer därom, utan höjer bara menande men mystiskt på ena ögonbrynet.
Spontant kan jag dock inte låta bli att tänka, ack, om ändå David Lagercrantz varit gift med Mary Shelley! Jag lyckades nämligen på något vis bland kurslitteratur och annat tidsödande klämma in läsningen - inspirerad av Pomegranates inlägg om boken - av nämnda kändisavkommas senaste roman "Syndafall i Wilmslow". Och innan jag kan gå in på vad jag ansåg om det litterära innehållet i boken måste jag få uttrycka min yttersta bestörtning över bristen på korrekturläsningen. Nu talar vi slarvfel som förvisso inte gör den minsta skillnad för förståelsen av boken - men som är ack så distraherande. Och jag har faktiskt litet svårt att förstå hur Bonniers, ett förlag som ju trots allt är någorlunda stort och därmed rimligen borde kunna hålla sig med ett visst antal anställda, kan välja att rationalisera bort något så basalt som (fungerande) korrekturläsning.
Vilken plats i Wilmslow är det egentligen som till så hög grad representerar sommar för huvudpersonen, är det det svengelskklingande Carneval Field (två gånger s. 153) eller kanske det faktiskt existerande Carnival Field (s. 163)? Och vad är det egentligen för "fiskljusar" som åsyftas på sida 64? Fåglar (eller fiskar?) på vilken någon galen vetenskapsman monterat ljuskäglor? Hur vanligt är det att någon säger "Jag har inget lust" ? Inte så värst, enligt Google: 6 000 mot 376 000 för motsvarande utrum). Jag känner även saknaden efter ett ytterligare "n" i pluralböjningen "lagbunda" (s. 245) Och av ren nyfikenhet: vore inte "fler dog i fabrikerna än det föddes barn i staden" tydligare än det befintliga "flera dog i fabrikerna än [...]" (s. 221). Eller är det bara jag som blir förvirrad av användingen av "flera" (är jag måhända för modern i mitt språkbruk)?
Det är inte så att jag automatiskt förutsätter att jag har rätt och berörda kulturarbetare fel; nej, då jag misstror förstås ad infinitum mig själv och min brist på bildning. Vad bättre då än att söka frå ett svar från den anglofona hästens mun, som i detta fall får representeras av Bonniers Svenska Ordbok (tryckt 1990), som ju rimligtvis borde ligga till grund för ordval och grammatisk praktik inom förlagets lilla litterära sfär. Resultat? Fiskgjuse stavas just så som pappa Ingalls via sin svenska översättare lärde oss (i Den långa vintern?), och lust är ett substantiv i utrum som ingår i uttrycket "jag har ingen lust".
Jag vet. Jag har en viss tendens att så att säga hänga upp mig på språkliga otydligheter. Jag vet inte och vill helst förbli ovetande om huruvida det finns någon specifik diagnos för det, men håll med om att det passar ganska bra in i ett inlägg om en bok om Alan Turing. Och ja, min blogg dignar med slarvfel, vilket dock tycks mig förhållandevis trivialt då den trots allt knappt läses av någon. Och sist men inte minst: jag saknar totalt tilltro till mina egna kunskaper, så om jag har fel, upplys mig.
Men hursomhelst! Boken! Jag är mycket förtjust i Lagercrantz' fullkomligt förvirrande formuleringar och meningsbyggnader (det känns som att läsa den tveksamma översättningen av en engelsk roman från det tidiga 1900-talet), och ordvalet ger ibland en ung lantflicka som mig känslan av att författaren skrivit boken med pennan i ena handen och en ordbok den andra (vilket dock, se ovan, inte tycks vara fallet). När polisen och huvudpersonen Corell fokuseras finns det något överdådigt men tillbakahållet, något spetsfundigt över språket, vilket bidrar till den skamlöst anglofilflörtande stämningen. När historien däremot betraktas genom andra karaktärers ögon blir språket mycket mer konventionellt, vilket jag personligen finner litet tråkigt, och jag kan inte låta bli att undra över denna förskräckliga tendens bland i synnerhet deckarförfattare att nästan tvångsmässigt hoppa mellan synvinklar. I vissa fall är det förstås nödvändigt, men oftast inte, och vad är det för fel med att koncentrera sig på en karaktär? (Jag har på senare tid försökt nå ikapp fransmännen och läsa Stieg Larsson. Inte nog med att där finns många karaktärer - ska jag behöva veta vad alla känner också?)
Tack vare min faiblesse för britter, spioner, kommunister och homofiler, som är mindre av en hemlighet än vad ag hade önskat, faller mig bokens tema mig helt i smaken. Det är nästan så att jag kan se Sam West (Cambridge Spies samt hemliga krigsoperationer i Foyle's War) dansa över sidorna, så till den grad att minsta referens till de Röda får mig att tänka på den kungliga, brittiska armén under 1800-talet (se: Major Edrington). Förutom en vanlig deckare och en fiktiv dokumentär är Syndafall i Wilmslow en av de där böckerna som låter läsaren lura i sig själv att hon faktiskt lär sig något, när hon i själva verket snarast sitter och saliverar mentalt över ovanliga ord och kostymklädda kommunister: i vissa stycken känns det som att Lagercranz rentav kopierat passande stycken från Wikipedia för att krydda dialogerna med litet (läs: mycket) filosofi och matematik for dummies. I grund och botten tycker jag om det här fenomenet - vem vill inte lära sig saker? - och blir alltid förtjust när jag ser en litteraturförteckning i slutet av en roman, men ibland blir det bara litet för a) mässande och/eller b) ytligt. Jag inser att avancerad matematik ligger skrämmande nära filosofi, men att skriva en faktastinn bok om en matematiker och en matematikerwannabe till polis utan att redovisa en enda formel, knappt en siffra? Det är faktiskt fullt möjligt att tröttna på alla dessa finurliga, självgoda små paradoxala historier som slentrianmässigt dyker upp här och var (jag är säker på att jag såg Barberar-paradoxen i en annan bok bara häromdagen, men oturligt nog för min trovärdighet minns jag inte var). Vad jag dock tycker att Lagercrantz lyckas med just där är att inte låta informationen bli viktigare än handlingen (hej, Scarlett Thomas) - ramhistorien tappas aldrig bort bland paradoxerna och huvudpersonen tillåts vara en enkel människa snarare än förkroppsligandet av eller farkosten för en stor idé. Även slutet på boken är uppfriskande tillbakahållet och sannolikt (mycket tack vare den verkliga förlagan, antar jag), då författaren till skillnad från så många andra faktiskt har vett att följa den i boken ofta upprepade devisen att gåtan i sig är större än dess svar. Och till syvende och sist fann jag boken ytterst, deliciöst och oemotståndligt underhållande.
P.S. För att visa att jag inte är någon farisé, voilà tre exempel på böcker där växlande perspektiv i min mening är befogat och tillför något:
- Fingersmith av Sarah Waters (litet neoviktoriana var jag ju tvungen att få in), för att den komplicerade handlingen kräver det
- Rant av Chuck Pahlaniuk, för att jag blir litet trött på hans huvudpersoner: då är det bättre att som få avnjuta dem (i ett stort antal) i små portioner, litet som en buffé
- Anna Karenina av Leo Tolstoj, för att man faktiskt får känslan av att han lagt ned tid på och brytt sig om alla karaktärer
In the Queerest of Places
Lisas guide till ett kreativt läsande av De Fyras Tecken, eller Båtjakter får min hjärna att tänka på annat
(Föga överraskande är förstås mitt grundantagande på vilket jag baserar denna uppiffade läsning av The Sign of Four att Watson i romanen ifråga blir till den triangelns hypotenusa som älskas och eftertraktas av Holmes respektive Mary Morstan på varsin sida, i ett gammalt hederligt romantiskt triangeldrama.)
Om man strippar ned historien till att innehålla endast sådant som har en tydlig påverkan på senare Holmes-berättelser går den ungefär så här: Sherlock Holmes och Doktor Watson får i uppdrag att lösa ett komplicerat fall åt fröken Mary Morstan. Inte helt professionellt förälskar sig Watson i klienten. Detta snappar förstås den uppmärksamme Holmes upp, och för att göra sig själv mer konkurrenskraftig i jämförelse med Morstan ser han till att demonstrera och påpeka sina färdigheter som hembiträde och värd för käre Watson. Trots Holmes' ansträngningar friar Watson till fröken Morstan (gosh, det var snabba ryck på den tiden!), och vidarebefordrar direkt och oceremoniellt de Glada Nyheterna till sin sambo kombo sedan en längre tid tillbaka. Föga förvånande uteblir Holmes' gratulationer och hans tidigare sällskaplighet byts ut mot den karakteristiska beskheten. I den bitande slutscenen konstaterar Holmes att även när man blivit övergiven av sin Doktor finns det en tröst som alltid består: självmedicinering.
Kortfattat lämnar Watson sin homosociala ungkarlstillvaro (där användandet av ordet ”ung” är av generöst slag) i Holmes' sällskap och beslutar att ingå ett hederligt heterosexuellt äktenskap med första bästa förälskelse.
Och Veckans Monster AKA Fallet, hur ser det ut? Jo, här finner vi två parallella historier att sätta tänderna i. Den första är Johnathan Smalls, den person som i denna min Läsning med ett syfte symboliserar Den Förtappade, den från början reko men påverkbare mannen som förfördes in i förfallet och så förvandlades till den bittre, ömkliga varelse han nu är.
Mina kunskaper i postkoloniala studier är tyvärr så gott som obefintliga och de i genusvetenskap på amatörnivå [amatör: lat. amator, från amare, älska], men det är inte utan att man har hört talas om Den Andra, den icke-västerländska och den icke-manliga. Vad som händer Small är alltså att han lämnar hemmets trygga härd för ett främmande orientaliskt land, a very queer place, the queerest that ever I was in, där luften ligger het och de hedniska invånarna har personligheter som skiljer sig markant från sina engelska bröders. Här hotas och/eller övertalas (det ser ut som om han tvingas men egentligen vill han ju – vilka vidriga associationer den formuleringen ger) han av tre halvvilda sikher respektive mohammedaner till att döda en man för att stilla sin lust till rikedom. Inte nog med att han låtit sig förföras av icke-engelsmännens tal om guld och glitter, de fyra männen i pakten formar dessutom ett ytterst starkt band sinsemellan, ett löfte om evig trohet, en obefläckbar, nationellt och likaså religiöst gränsöverskridande homosocial gemenskap: De Fyras Tecken.
Saker och ting går sedan inte som kumpanerna tänkt sig och straffarbete följer för de fyra. Men genom vått och torrt håller Small fast vid och hävdar denna gemenskap, på samma gång som han drivs av sin lust till hämnd och rikedom. I den sinnesförvirring som nu redan råder inom honom gör han misstaget att förlita sig till ännu en av De Andra, en primitiv vilde av särklass, vars irrationella och känslostyrda (för hur stor är inte likheten mellan Den Andra och Det Andra Könet?) handlande blir det som slutligen drar Small i fördärvet och avslöjar honom som det sorgliga, moralbefriade, bedragna och bittra misslyckande till människa han egentligen är. Som sådan är han ett gott avskräckande exempel: ropa inte efter för mycket, låt inte dina begär leda dig in på villovägar och lämna inte det vad säkert är.
Den andra historien är den om Tonga; vildast av vildar, professionellt cirkusfreak och okontrollerat styrd av sina passioner beskrivs han av både Watson och vetenskapen som varandes vedervärdig att betrakta. Vanskapt, bestialisk, förvriden, med fylliga läppar och hotfulla, giftiga ögon är han rufsigare i håret än Robert Downey Jrs Holmes. Till hans temperament räknas drag som vildsinthet, surmulenhet, grymhet och – stundtals – en djurisk ilska. (Samtliga dessa är autentiska om än egenhändigt översatta exempel från boken: ligger det inte något nästan sensuellt i detta vältrande i så påtagligt fysiska, köttsliga adjektiv, alla minnande om det otämjda djuret i mannen?)
Som om det här inte vore nog påstås han dessutom vara kannibal. Äter människor, alltså. Ordagrant översatt till engelska en man-eater, på svenska en manslukare.
I likhet med människans bästa vän har Tonga dock en förmåga att knyta de starkaste av emotionella band till en annan varelse, och därefter visa den största trohet till denna (även när piskan viner och sargar vildens kött), något som karakteriserar Tongas förhållande till Small. Nej, sannerligen, aldrig har en man haft en trognare vän. Men Tonga, stackaren, är i likhet med de kvinnor Sherlock Holmes så misstror styrd av sina känslor och utan vare sig moral eller logik, och låter en av sina dödligt giftiga pilar genomtränga Bartholomew Sholtos försvarslösa hud i tron att han gör sin käre vän en tjänst. Därefter går allt nedåt för Tonga, och slutar under stor dramatik i en sjömansgrav på flodens botten.
För att knyta ihop det hela handlar The Sign of Four (i likhet med kalkonfilmen Simon Sez), Allt-Är-Metaforer-versionen, om heterosexualitetens seger över icke-heterosexualiteten, denna cancersvulst som klängt sig fast på samhällskroppen (tack Åke Green för ditt färgsprakande språk!). Holmes och Watson har vid det här laget bott ihop ett ganska bra tag, och ärligt talat är det på tiden att någon av dem växer upp och gifter sig; de blir ju knappast yngre och kan inte leva som sammanvuxna ungkarlar tills döden skiljer dem åt.
Det är inte många bokstäver (tre), och inte heller många trappsteg mellan sovrummen på Baker Street 221b, som skiljer homosocialitet från homosexualitet. Bortom lag och moral lurar hotet/löftet (minns ni, han vill egentligen) om det senare alternativet, lika förföriskt lockande som främlingars löften om guld och ädla stenar. Holmes balanserar på gränsen till förtappelse – han ser helst att inget förändras i sitt egna och doktorns gemensamma liv och nedlåter sig, som ett sista hjärtskärande försök att vinna tillbaka Watson från lockelsen hos en potentiell hustru, till att hävda sina husliga, den inre sfären tillhörande, kvinnliga färdigheter, och till civiliserad, hjärtlig konversation. Den/Det Andra, omanligheten, djuriskheten, som med vackra ord och löften om lycka och kärlek nästlat sig in i hans inre får honom att iscensätta den ack så klassiska frågan: ”Vad har hon som inte jag har?”
På samma gång dyker Tonga upp som en inkarnation av Det Andra, det djuriska, det känslostyrda, det trogna/efterhängsna, det som slukar män och kanske också deras själar, det olycksdömda och malplacerade, hånade, utpekade, misstänkliggjorda, (den) missbildade (mannen): Det Onda Kvinnliga; en spegling av det abnorma som hotar att finna fäste i Holmes' och Watsons förhållande om ingen ingriper. Tack och lov finns där Mary Morstan som en räddande ängel av helgonlik, jungfrulig kvinnlighet; hon är inte för vacker, inte för rik, vet väl att dölja sina känslor när så är lämpligt för andras bästa, inkännande, mild, och saknar efter faderns försvinnande en man i sitt liv... Det är tack vare hennes första besök på Baker Street som Holmes och Watson över huvud taget hamnar i den båtjakt som utgör bokens dramatiska klimax, vilket i sig leder till de händelser som gör att en segrare kan utses i den symboliska kampen. Den första händelsen är chockerande brutal, både som metafor och i sig själv: Holmes och Watson, tillsammans på ett äventyr, får syn på den vidrige, bestialiske Andre och det är de två – alltså inte polismännen som följt med, utan den konsulterande detektiven som tillbringar större delen av sin tid i hemmet och den krigsskadade läkaren – som på samma gång avfyrar sina pistoler (detta kalla, distanserade vapen, effektiva som gör dödandet så opersonligt) mot honom, så att det sedan är omöjligt att säga vems skott det var som fick fienden att falla ned i djupet. Tvärtom uppnåddes segern över den som vetenskapen definierat missbildad genom en gemensam ansträngning: i en sista storslagen insats tillsammans tillintetgör de den abnorma från övärlden, eller det abnorma som försökt slå rot emellan dem. Och ändå, visar det sig, har de varit bara en hårsmån iväg från att träffas av en av de pilar som Tonga, i likhet med Amor, skjutit.
När hotet är borta kan Watson så gå och be om damens hand, som ett första steg i befästandet av det goda, normalitetens (och som alltid den manliga/kvinnliga heterosexuella dikotomins) seger. Nästa steg äger rum på Baker Street, vid hemmets härd, på den i falsk trygghet invaggade plats där någonting började gro som nu har måst kvävas i sin linda; den med kvinnan och den irrationella känslosamheten förknippade. Där berättar Johnathan Small sin dramatiska historia och låter sig själv bli ett varnande exempel: låten er icke förledas av frestelser och ogudaktiga lojaliteter, på det att ni icke må bli hatiska och förtappade, hatade och förrådda män som jag. För honom finns ingen förlåtelse; Watson själv, den gode maken, saknar all sympati för Small.
Slutar de så? Med hotet från farliga, olagliga känslor tillintetgjort; med Watson heterosexuellt gift och Holmes hög på kokain? Knappast. För det vet vi ju, att känslor går inte att stävja så lätt. Och kanske kan vi se en parallell till skatten där: Mary Morstan fick den definitivt inte; den var inte hennes att äga. Så nu ligger den där, fantastiska rikedomar utspridda på flodens botten som glittrar för ingen mans ögon, osynlig, omärkbar. Men den finns där, ändå.
Den bidar sin tid.
~*~*~
Och så roligt kan man ha om man läser The Sign of Four med kreativt sinne och ett väldigt tydligt syfte.
The "Selected" Works of T.S. Spivet
(Yay! Ännu ett episkt, the more the merrier inlägg om en bok som inte var så bra som den kunde ha varit.)
Den sorgliga sanningen är ju att det trots den första känslan av "Ha! Jag visste det!" ofta inte alltid är en enkom angenäm upplevelse att få sina förutfattade meningar bekräftade; särskilt då de senare innehåller ett visst mått av cynism. Slut på den kvasifilosofiska inledningen.
När jag bildligt talat snubblade över Reif Larsens The Selected Works of T.S. Spivet på biblioteket härom månaden var mina första tankar, i kronologisk ordning, följande:
1. Ohmygod it's so pretty!” (Ja, på engelska. Det är något med den meningen och engelska; samma fenomen inträffar ibland när jag ser på Granada-Holmes och Jeremy dyker upp i sin lilla väst och kavaj....)
2. De där himla fina illustrationerna måste ha tagit ett tag att göra (och författaren ser ganska ung ut)... undrar om han hade någon tid kvar att ägna sig åt att skriva boken? Den är estetiskt tilltalande men finns det något inuti?”
Boken ifråga är alltså rikligt illustrerad på gränsen till grafisk roman, vilket förutom fina teckningar innebär ett otal ”noter” i de gigantiska marginalerna, hänvisade från huvudtexten via streckade pilar. Estetiken är väldigt retro (à la sekelskifte, kanske, litet åt ångpunkshållet), och ser väl ut ungefär som en blandning mellan en roman, någons anteckningsblock och den där serien jag sett men inte läst, Kabuki. Den var dessutom i ovanligt större kvadratiskt format, vilket (tillsammans med att den stod framställd med framsidan utåt i hyllan) bidrog till att den kändes litet Ny(gammal) & Spännande Trots min tragiska okunskap om tecknade serier har jag en faiblesse för illustrerade böcker (se: Lemony Snicket, Cochon-Neige, Marisha Pessl etc); så hur kunde jag möjligen motstå den?
Boken som som tidsmässigt tycks utspela sig någonstans efter terrorattackerna 9/11 och innan presidentvalet 2008, handlar om T.S. Spivet, en tolvårig kartritare med underbarn-tendenser. Han växer upp på en farm i östra Förenta Staterna tillsammans med mamma Den Fokuserade Insektsforskaren (”Dr Clair”), pappa Cowboy-Nostalgisk Farmare, storasyster och tidigare även lillebror Layton (dog i en olycka där ett gevär, såväl som T.S. var inblandat), och ägnar sin fritid åt att teckna kartor av olika platser, föremål och skeenden. Ibland får han sina verk publicerade i diverse fina sammanhang; men varken lärarna i skolan eller fadern visar någon större uppskattning. Behöver jag nämna att lillgammal-nivån är upp igenom taket, så att säga?
När det så visar sig att T.S ska få mottaga ett prestigefyllt pris från The Smithsonian Institute (mentorn dr Yorn har i hemlighet skickat in några verk till dem utan att nämna gossens ålder) beslutar denne att utan ett ord till familjen hoppa på första bästa frakttåg och lifta till prisutdelningen i Washington D.C.
Hejsan, road movie. Härpå följer i en rätt så osalig blandning tåg (vilket ju faktiskt är ett pittoreskt och utomordentligt trevligt inslag både i verkligheten och i Sherlock Holmes-slash), teckning, mammas anteckningsbok som hamnade i väskan (oops!), Mc Donalds, luffarromantik, familjehemligheter, historien om Första Kvinnliga Geologen, kritik av presidenten och hemliga, i praktiken manligt homosociala, sällskap; likaså konstaktivism (men är den politisk, pretentiös eller bara pueril?), religion, empirism, krigskritik, konsumtionskritik, snälla lastbilschauförer att lifta med (inte speciell lika de J T Leroy skrev om!), vetenskap, miljöfrågor, fader-son-bondande, maskhål (temporal anomalies?), talande ting, ännu mer samtidskritik... yadda, yadda... och, förstås, för vad vore en pojkbok utan dem: underjordiska gångar.
Mycket att ta in? Större delen av boken utspelar sig on the road, på drift, på luffen, i ett solitärt utvecklande och skapande av en vuxnare, manlig identitet för huvudpersonen, förlagd alltså till ett godståg (fraktandes en lyxhusvagn). När han så slutligen når sitt mål väljer författare dock inte att väva ihop de befintliga trådarna utan spinner istället fler, nya. So long, roadmovie, hej hej ”Storögd lantpojke kommer till desillusionerad storstad fylld av mänsklig falskhet”. Samt ett hemligt sällskap, som beskrivs ömsom positivt ömsom förlöjligande, och tillför ytters litet. (Sådana får mig alltid att tänka på den där åh-så-talande scenen i Veronica Mars där hon fotar de förskräckta pojkarna i Tritons brödraskap: ”Hi! Say 'Repressed Homosexuality'!”)
Följaktligen slutar boken som annars är helt ok skriven och som jag ville tycka om med en himla massa olösta gåtor, lösa trådar, och förvånansvärt sentimentalt. Dessutom har jag svårt att föreställa mig när historien ska ha nedtecknats: då den berättas i jagform antar jag att den skrivs långt senare av en betydligt äldre huvudperson, men förutom det faktum att berättarrösten omöjligt kan vara ett barns, hur lillgammalt det än må vara, finns ingenting som tyder på att boken är skriven av en vuxen T.S. Först nu inser jag att en sådan teori för övrigt skulle innebära att handlingen som utspelar sig i nutid skulle ha skrivits ned i framtiden (om kanske 20, 30 år) vilket ju bäddar för Feta Tidsparadoxer (som svt-hallåan sade).
Men, tillbaka till nutiden, så lämnas jag undrande: vad ville han säga, vad hade början med slutet att göra, vilka var karaktärerna, varför gjorde de som de gjorde? Finns det maskhål i mellanvästern? Vad tänker du, Reif Larsen? Varför vill du inte berätta?
Så läste jag som del av min post-bok research en intervju med författaren där denne får frågan om huruvida han ritade – som T.S säkert skulle ha gjort – en karta av historien innan han skrev ned den. Reif svarar att han vill behålla spänningen för sig själv i skrivarprocessen, så Nej, det gjorde han inte.
Well, darlings, it shows.
Så när sista sidan var läst kunde jag konstatera att jo, det var som jag befarade. Under den fina ytan – och hur fin var den inte sedan! – dolde sig en berättelse som mest liknar en bakgrund till utsmyckningarna.
När jag så i efterhand googlar boken får jag reda på att det visst ska ha skapats stor uppståndelse då Larsen emottog några 900 000 dollar av förlaget för rättigheten att ge ut boken, för att den såg snygg och annorlunda ut. Vilket de har rätt i att den gör; jag kunde ju trots allt inte låta bli att låna den.
P.S. Föga förvånande tyckte jag personligen att alla noter, särskilt de längre som i princip gjorde att man fick två sidors text på en enda, om än med mindre textstorlek, i längden blev väldigt irriterande. D.S.
Let's fall into the chasm: populärkulturella paralleller.
Om en karaktär under dramatiska förhållanden (helst slagsmål med ärkefienden) ramlar ned för ett stup och dödförklaras i sin frånvaro kommer hon utan tvekan att dyka upp, livs levande och med en långsökt förklaring, någon säsong framåt. Samma sak gäller om en karaktär under en båtfärd hamnar i vattnet och drunknar (eller?): hon är inte död, hon bara bidar sin tid i Seattle och har eventuellet minnesförlust. (Om hon däremot efter en kryssningsolycka lämnas att dö mitt ute på havet kan hon för sin överlevnad tvingas att offra ett ben till hajarna, för att sedan göra en storslagen entré med sitt nya träben.)
För att sammanfatta: i populärkulturella följetonger talar ingredienserna stup, vatten och frånvarande kroppar endast om ett kort (uppehåll komplett med dramatiskt uppdykande om några år) och inte alls inte alls om att den försvunna karaktären ifråga skulle ha blivit utskriven ur serien. It ain't over 'til the fat lady är strypt och inmurad i sockeln till stadens nyupprättade staty, som man säger.
I The Final Problem antas Sherlock Holmes av de andra karaktärerna, sans ögonvittnen och sans kropp, ha ramlat ned för ett stup, som i själva verket råkar vara ett vattenfall. See where I'm going with this? Här finns inte bara ett stup eller en större vattenansamling, utan de båda tillsammans (plus en extraordinär brist på förstahandsuppgifter) vilket ju torde betyda att deras kombinerade livsuppehållande kraft gör tragedin än mer otrolig än om det varit det ena eller det andra. Quel cliché! Det lustiga är att hur öppna dessa På återseende!-slut än är, och hur många spoilers man än läst om le grand retour är de fortfarande sorgliga. Farväl Adventures- och Memoirs-Holmes (jag borde ha Sign of Four för kronologi men prokrastinerar), good riddance felstavade utgåva av Memoirs. Hej "låt oss fotokopiera novellerna ur The Strand och förmisnka dem till oläslighet i pocketformat"- Return (är det ett grymt skämt? att man måste ha förstoringsglas för att läsa Sherlock Holmes?).
Jag trodde förresten förut att jag ogillade novell som skönlitterärt format. Det visade sig att jag hade fel, eller åtminstone att det finns undantag.
På tal om paralleller: Granadas Sherlock Holmes må ha bytt ut Watson en gång, diskret mellan säsonger, men under den tid jag följde Sunset Beach kan jag påminna mig åtminstone fyra byten av skådespelare utan minsta hänsyn till kontinuitet (varav ett då originalskådisen återvände).
La faculté des rêves
Qui est qui ?
Jag har aldrig, aldrig varit med om en så slarvigt skriven - alltså nedtecknad - bok. Visst, det där exemplaret av Egalias Döttrar som vi har hemma är väl något oortodox med sina plötsliga inslag av ord på norska, men den är åtminstone fullt begriplig, logisk. Och ärligt talat: när en bok funnits i över hundra år, borde inte eventuella slarvfel från originalet ha hunnit fixas och (helst utan att nya tillkommer)?
Nu saknar jag tyvärr Arthur Conan Doyles naturliga fallenhet för 1800-talsengelska, ett faktum som jag är smärtsamt medveten om, men jag tror mig ändå se skillnad på tidstypiska egenheter och regelrätta tidslösa typos. Det här liknar onekligen det senare. Några fina exempel som jag kan påminna mig är: much har bytts ut mot must, Holmes har blivit litet sådär härligt dialektal och uttalar ordet with som wit, than har systematiskt blivit till that, i vissa småord har sista bokstaven rationaliserats bort, are blir till a (för att framhäva att vi är i Storbrittannien?), she har blivit till det i sammanhanget bisarra shoe, it har ersatts med I. Detta hade jag spontant hade förklarat med automatisk stavningskontroll i datoriserad ordhanterare om det inte varit så att förekomsten av följande ord tycks motsäga den teorin: blookthirsty.
Då jag tvivlar på att det skulle bero på att förläggaren har någon vision om att offentliggöra Conan Doyles tidigare censurerade slarviga sinnelag (inte läs- och skrivsvårigheter, isåfall hade han snarare varit än mer noggrann) kvarstår två plausibla förklaringar: antingen har förlaget lyckats lägga vantarna på världens mest ouppmärksamme skrivmaskinist (datorist? existerar yrket?) som för övrigt högst troligen har gått på samma texterdigeringsskola som TV3s textare av utländska program (en annan av mina hjärtefrågor); eller så bildar de felskrivna orden helt enkelt ett hemligt kodat meddelande (då troligen bestående av de förvanskade originalorden).
Hittills kunde jag ändå utstå dessa egenheter, då jag trots allt tror mig ha lagt märke till majoriteten och spontanöversatt dem till vanlig engelska. Dock blev jag ordentligt konfunderad när jag började läsa de första sidorna av The Musgrave Ritual och inte förstod ett dyft. Läs följande mening och försök hänga med. Vem syftar det till? Finns det överhuvudtaget någon logik i les connecteurs logiques?
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."<
Vem är bohemisk? Vem är medicinsk? Vem har tobaken i tofflan? Och när - till följd av vad? - bli Watson dygdfull (...)? Det tycks mig att meningen, osannolikhet som det må vara, håller sig till ett och samma subjekt från början till slut (jag-personen). Av bokens nästa paragraf kan man dock utröna, om så bara genom att anta att ACD var kapabel till logiskt tänkande - vilket hans samlade litterära verk onekligen tyder på,att nej, det finns nog en annan person, Holmes, med i sammanhanget. Så, jag konsulterar Google Books och vad ser jag? Jo, detta:
"The rough and tumble work in Afghanistan, coming on top of a natural Bohemianism of disposition, has made me rather more lax than befits a medical man. But with me there is a limit, and when I find a man who keeps his cigars in the coal-scuttle, his tobacco in the toe end of a Persian slipper, and his unanswered correspondance transfixed by a jack-knife into the very centre of his wooden mantlepiece, then I begin to give myself virtuous airs."
Inga oklarheter. Inga eventuella syftningsfel. Och hey, vad är det där? Jo, en punkt, ett kommatecken och tretton ord mer som inte finns i Classics...-utgåvan. Så nu är jag riktigt orolig när jag läser: tänk om det har funnits en massa fel som jag inte upptäckt? Om jag missuppfattat hela historier? Ska jag behöva dubbelkolla allt på Google Books för att begripa? Eller med filmatiseringarna? Ingen bok jag tidigare läst har varit så ytterst förvirrande.
GU 78. 03. 30
Är vi i hemlighet på väg tillbaka till stämplar och kort i lådor och bibliotekarier som lånar ut böcker?
Quick, Watson, the needle!
Först oh främst måste jag påpeka att för gudinnas skull, det här är inte en biografi. Den framställer detaljer alltför specifika för att vara annat än förstahandsfakta - något som de ju uppenbarligen inte är - och fatta det här: boken innehåller inte en enda not eller källhänvisning. Jag jämförde detta med en Mary Wollstonecraft-biografi i min bokhylla, och fann att denna innehöll runt 50 (femtio!) källhänvisningar i form av slutnoter per kapitel.
Att döma av bristen på källor är The Man Who Became Sherlock Holmes ren fiktion, om än med verkliga karaktärer i huvudrollerna (att det sedan finns en touche av RPS gör det inte bättre), vilket även skulle förklara författarens inblick i Jeremys känsloliv.
I min mening borde den snarare läsas som en "fiktiv biografi", i Sara Stridsbergs ord en "litterär fantasi" över Jeremy Brett, i stil med Joyce Carol Oates' "Blonde" (om Marilyn Monroe), nämnda Stridsbergs "Drömfakulteten" (Valerie Solanas) eller Colum McCanns "Dancer" (Rudolf Nureyev), men även i det fallet finns ett problem: som roman bedömd är den helt enkelt så gräsligt uselt skriven. Jag tänker mig att Manners när han skulle skriva boken konstaterade att det rent biografaska inte räckte till för att skapa det verk han såg framför sig (skandalöst! tabloider! spekulativ! sjukdom! lidande!), gav upp alla ansatser att skriva en korrekt biografi och istället bestämde sig för att skapa en roman, en litterär fantasi över huvudpersonens liv. Helt dum var han dock inte: vid genomläsningen av den färdiga romanen insåg han själv att den totalt saknade de litterära kvaliteter som krävs för fiktion och att hans enda chans att inte bli totalsågad som författare var att framställa den som en - oh goodness - biografi, då löftet om "sanning", "avslöjanden" mer ofta än sällan får människor (inklusive jag) att sänka sina litterära kvalitetskrav.
Den blir till ulven som klätt ut sig i fårakläder, helt enkelt för att han som ulv är den svagaste i sin flock.
Now that's it for det litterära. Som roman är den under all kritik, som biografi utan grund, som meditation över någons liv sensationalistisk, och som Text i Verkligheten faktiskt ganska... offensive. Vad blir det på svenska? Kränkande? Upprörande? Förargande? Redan i Introduktionen fastslår han att "en stark men depressiv mor och en svag far kan öka risken för manodepression" (nämns jämsides med trauman och hormonförändringar); jag vet ärligt talat väldigt litet om sjukdomen ifråga, men ärligt talat, det ensamma faktum man är (vit, heterosexuell?) tabloidkåt man på nittiotalet ska bannemej ursäkta en total brist på genusperspektiv i eventuella pseudovetenskapliga påståenden.
En stark men depressiv far är ju det bästa man kan önska sig! Och en vek mor är en god mor! Men gudhjälpe den som växer upp med en dominant mamma; i värsta fall, och troligen, blir han både manodepressiv och homofil. Bäst egentligen att undvika mammor i allmänhet, ja, varför inte ett par bögpappor? / Sigmund Freud
Vidare. Jag tycker att det är bra att vara efterklok; mycket bättre än att inte vara klok alls. Om man nu bestämt sig för att helt strunta i autenticitet, varför inte försöka åstadkomma något positivt med det man hittar på? I efterhand visa framåtanda, vidsynthet? Varför älta bisexualitet som något ångestframkallade, en avvikelse orsakad av barndomstrauma (inte den dominanta modern, för en gångs skull; om man läser hela boken får man reda på vad som hände i kolskjulet?), när det istället kunde ha framställts - med efterklokhet - som något vackert, den gåva det borde vara, - jag vill inte låta klyschig men - en förmåga att älska människor, ja, helt enkelt, en förmåga att älska. Tacka gud för den. Och minns att om det är något som framkallar ångest är det samhället, under Jeremy Bretts tid mer än idag, vill jag efterklokt påpeka.
Och allt detta har jag kommit fram till efter att ha läst Introduction och skumläst litet här och var. Och då har jag medvetet undvikit de senare kapitlen som fokuserar på Jeremys manodepression. Jag tror inämligen inte, förstås påverkad av recensioner likväl som av bokens inledning, att Manners klarar av att skriva om det. Respektfullt, sakligt, proportionerligt; du förstår Terry Manners, det finns "litterära fantasier" som jag läst och älskat, jag är inte emot formen, men jag tänker att det finns en viss en viss grundförutsättning när man fabulerar kring en verklig människa: det räcker inte att bara skriva. Du måste förtjäna det.
Är det förresten inte underbart när läsarna tar källkontrollen i egna händer och berikar biblioteksböcker med upplysande noter?
Jag ber om ursäkt för fotokvaliteten, men för att klargöra kan jag meddela att texten i marginalen lyder "Detta sade han aldrig!" och med all trolighet refererar till den understrukna meningen "Quick Watson, the needle!"
Om någon (hur skrattretande är det när jag skriver som om jag hade bloggläsare?) vet med sig att han eller hon skrivit kommentaren i fråga, do contact me!
A Novel of No Importance
Jag har alltså under dagen läst ut Gyles Brandreths deckare "Oscar Wilde and a Death of No Importance", som nyss införskaffades tack vare det eleganta omslaget och det simpla faktum att den utspelar sig det sena 1800-talet. Boken handlar föga fantasifullt om en Oscar Wilde med Sherlock Holmes-komplex som tillsammans med sin levnadstecknare Robert Sherard och Arthur Conan Doyle löser brott. Du kan gissa intrigens uppbyggnad: repliker menade att vara finurliga, hemlighetsfulla klubbar, unga, stundtals mördade, pojkprostituerade vackra intill perfektion, välbärgade gamla (manliga) homofiler, förföriska kvinnor och idel bedragna hustrur, en och annan tågresa och hästdroskor i överflöd...
Att jag inte blev helt förtjustad av boken beror inte endast på att upplösningen var en total besvikelse av förutsägbarhet och klichéer, utan även bristen på djup hos huvudkaraktärerna. Sherard var - uttalat och in absurdum - bokens Watson, och i mina ögon en högst naiv, underdånig, okänslig och rentav dum sådan. Wilde sedd genom dennes ögon saknade följaktligen helt dimensioner och blev till slut intet mer än en samling med finurliga citat (författaren hade inte ens kommit på dem själv!) och repliker. Doyle i sin tur var relativt frånvarande och därmed något underutvecklad, och de enda karaktärer som lyckades beröra var de som jag antar var rent skönlitterära (eftersom vi snackar fiktiv deckare här: alltså offer, vittnen och förövare). Det var så att man fick en känsla av att Brandreth inte vågade ta sig några friheter med de historiska personligheterna, inte förse dem med några ord, åsikter eller känslor som skulle kunna anses annat än autentiska. Inte komma med några egna idéer för att komplettera den dokumentation och skapa mångbottnade karaktärer, utan låta dem säga så litet som möjligt av känslomässig betydelse.
Just åstadkommandet av denna urvattnade känsla i romanen var i och för sig inte utan genialitet, med Sherard-draget som hemlighet: att Wilde porträtteras relativt avsexualiserad torde ju vara det naturliga i en biografi skriven av en samtida viktoriansk (heterosexuell) och relativt fantasibefriad herre. Jag har svårt att se fördelen med ett sådant grepp; jag har alltid tyckt att en stor anledning till att skriva historiska romaner är att man på så sätt kan berätta de historier som aldrig fick komma till uttryck under den tid då de utspelade sig, på grund av dåvarande samhälleliga normer. (Tänk: Sarah Waters. Tänk: otaliga andra böcker. Tänk, dessutom: fanfiction.)
Jag är fullt medveten om att det moraliska (och stundtals, det kreativa) i att skriva fiktion ens om ej längre levande men verkliga personer diskuteras (är de inte åtminstone bättre än dåliga biografier?) - men när jag läser något som detta tycker jag nästan att det är mer respektfullt att överösa en karaktär med känslor och drag hon kanske/kanske inte besuttit än att på det här sättet reducera henne till ett skal som på sin höjd innehåller en bandspelare med inspelade citat. Bland mina absoluta favoritböcker räknar jag "Blonde" av Joyce Carol Oates och "Drömfakulteten" av Sara Stridsberg, fiktiva verk om Marilyn Monroe respektive Valerie Solanas, och vet ni vad? Oates och Stridsberg ryggar inte tillbaks inför sina karaktärer: de bevärdigar dem med mänsklighet och - ve och fasa - de fläskar på. Med fantastiska resultat.
För att fortsätta i jämförelsens tecken läste jag i våras Julian Barnes' "Arthur & George", en utomordentligt estetiskt tilltalande roman där en av de två huvudpersonerna är nämnde Arthur Conan Doyle. Barnes bok är på intet sätt skandalös eller sensationalistisk i sitt berättande av faktiska, historiska händelser - bara för att den fällan finns behöver man inte falla i den - men trots detta porträtteras Doyle, George Edalji och de andra karaktärerna respektfullt som fullkomliga människor. Där finns en levande Doyle - och paradoxalt nog säger den ungefär lika mycket om dennes relation till Oscar Wilde som Brandreths bok om just detta.
En anledning till kan jag ange för att förklara varför "Oscar Wilde & a Death of No Importance" misslyckades med att imponera på mig. Låt oss sammanfatta det med en fråga: Varför Oscar Wilde och Sherard? Må vara att författaren säger sig intresserad av vänskapen mellan Wilde och Doyle, men det faktum att boken till syvende och sist är en inte speciellt engagerande Sherlock Holmes-pastisch förbryllar mig: varför skrev han inte om Holmes och Watson? Eller med ändrade namn, säg, Shamrock House och Johnny Wilson? Varför i hela världen ta två verkliga människor och få dem att efterlikna urvattnade versioner två fiktiva karaktärer? Och till råga på allt sedan låta dem frottera sig med de senares skapare, upphovsman, i någon slags förvirrande meta-existens? Varför?
Kanske beror allt egentligen på att Brandreth tidigare har skrivit biografier över det brittiska kungahuset och sedan dess lider av en nästintill sjuklig rädsla att bli stämd.
Och ärligt talat, om boken varit 100 sidor längre och jag tvingats utstå än mer ältande av ynglingars skönhet hade jag säkerligen kreverat. Personlighetsbefriade gudomligt vackra, ikoniserade, glorifierade sexobjekt är ennerverande i sig, men parade med en genomgående släng av allvarlig gubbsjuka blir det rent olidligt. För att inte tala om patetiskt.
Staplat för översikt.
The Unrecorded Adventures of...
Oh, den ljuvliga känsla som sprider sig då man inser att man inte är ensam om att ha funnit betydelse mellan raderna, och tack vare interwebben låts träda in i en ny värld av minutiösa analyser, insmugna antydningar, koder, kärlekshistorier som fått mod att äntligen uttala sina namn och fiktion, fiktion i massor.
Vad gör det sedan om mitt litteraturschema (stressläsa Allende inför bokmässan, bilda mig i Gaiman, sluka Glitterscenen när jag får tag i den, de två böcker av Lemony Snicket och en av Daniel Handler jag packade upp i förmiddags, den med handling förlagd i Paris chick lit-bok jag lånade på biblioteket, alla 1800-talsdeckare som tornar upp sig på min bokhylla, hela Holmes-serien ffs, osv) som vanligt inte tillåter läsandet av alla fan fiction-berättelser jag skulle vilja ge mig in på; vetskapen om att de finns där, om att det finns ett virtuellt universum som bevisar att ett litterärt verk alltid är så mycket större än vad som syns på pränt. Undertexter finns där, för dem som håller förstoringsglaset och observationsförmågan redo under läsningen, ofta inte därför att kanon-författaren hittade på dem – men därför att det i de slumpmässiga eller de väl valda orden, i tystnaderna och mellanrummen finns en potential för dem.
Min senaste upptäckt, då? Det började med ett suggestivt (eller snarare halvpornografiskt, homoerotiskt och viktorianskt, en kombination jag omöjligen kan motstå) t-shirttryck på CafePress. Nej, förresten, det började med Jeremy Brett. Med söndagkvällar, och med en storslagen skådespelare iklädd alltid lika eleganta viktorianska kläder, sådana där som skulle ge mina ben en konsistens av överkokt spaghetti om jag såg dem på en nutida man (eller maskulin kvinna) på gatan. En vackrare, mer uttrycksfullt och utsökt spelad karaktär i televisionen får man leta efter.
Så började det. Och jag, jag läser subtext. Det är inte så mycket en handling som ett personlighetsdrag – finns det något av intresse att ana antydan om i ett verk av fiktion, gör jag det. Och vidare, känner jag inte sällan av det där sjätte sinnet-doftande syndromet: I see gay people, eller som jag hellre skulle formulera det: jag väljer inte att blunda för dem där ett samhälle, genom historien så benäget till förnekelse och osynliggörande, har gjort det. Varför skulle två män som tycker om varandra vara mindre förälskade än alla de heterosexuella par som någonsin befolkat litteraturen, filmen, televisionen?
Detta mitt första längre inlägg på vad som kan tyckas evigheter var måhända inte från början tänkt att bli en kärleksförklaring till slash-fanfiction (med vilken jag har ett öppet och trivsamt förhållande med uppehåll då vi inte ses på ibland flera år) och det börjar bli för sent för att jag ska minnas med vilket syfte jag egentligen började skriva. Men det har någonting med Sherlock Holmes att göra, med romantiska historier, med sådant som normalt aldrig sägs rent ut; med subtext som jag älskar och hatar och som får mig att tänka efter, tänka ett steg längre. Med läsning och med skrivande. Jag förvånas, förundras, funderar, frågar mig och finner i en ännu obekant fält av fiktion något nytt, en ny vinkel, en annorlunda historia, en ny värld av tankemässiga möjligheter.
Och underhållning. Och, if your lucky (och för att anamma ett utsökt ord från Bokhora-bloggen), viktorianaporr.
Chick, chic, bitch, I love Lucy
Rent logiskt borde ju det första beskriva en slags bok som passar sig för kvinnor (eller kycklingar, men det alternativet dömer jag alltför osannlikt), "chick", precis som chick flicks är filmer av en speciell typ främst riktade till en kvinnlig publik. Det senare, "chic lit", är däremot en mer fashionabel genre, som tagit sitt namn från franskans "chic" (som uttalas utan t-ljud i början och med en längre vokal), "elegant", "moderiktig". (Typ som... designernamedroppande produktplaceringskavalkaden The Devil Wears Prada?)
Vad som förvirrar mig är när dessa två ord används helt urkiljningslöst i samma mening, och gärna om samma bok, trots att verket ifråga inte är det minsta "chic".
Mina funderingar ställdes på sin spets när jag lånade min systers ex av Mats Strandbergs "Jaktsäsong", och på bokens baksida upptäckte dels ett citat från Nordvästra Skånes Tidningar (or something to that effect) som kallade den för "chic lit", dels ett från tv4s Nyhetsmorgon som talade om "chick lit". Qué, liksom? Och till Nordvästra Skåne vill jag säga att, ärligt talat, bara för att något utspelar sig bland c-kändisar i Stockholm behöver det inte automatiskt betyda att det är fashionabelt. Vilket den här boken är ett ypperligt exempel på.
Ja, förresten, när vi ändå talar om trollen, är jag inte helt utan åsikter angående Jaktsäsong. Jag har tidigare läst några småroliga krönikor av Strandberg, och goodnes gracious, boken inleddes ju faktiskt med ett citat från BtVS, så jag kände mig benägen att ge den en chans även om baksidetexten (eller omslaget, för den delen) inte var den mest lockande. Och bannemej, jag tror inte att jag läst en bok som gjort mig så irriterad sedan The Da Vinci Code (A Farewell to Arms gjorde mig snarare förbannad). Förutsägbarheten. Känslan av demi-självbiografi (med medföljande tvångsmässig "vem är den verkliga kändisen bakom namnet?"-nyfikenhet). Det rent motbjudande (tillika tidsparadoxala) greppet att ägna ett helt kapitel åt att låta karaktärerna diskutera den Kända författaren till boken. Det banal übervardagliga språket (tänk... blogg) som jag personligen avskyr och inte alls vill se i böcker.
Discreet Young Gentleman
Vissa av de föreslagna böckerna är intressanta, men vad dyker upp flera gånger på listan över rekommendationer? Jo, böcker som beskrivs som "gay erotica", på ren svenska, litterär bögporr. Alltså, don't get me wrong here, det är inte så att jag är förnärmad eller upprörd eller ens besviken över att Interwebben anser att detta är vad jag borde läsa - däremot är jag förbryllad. För att citera Pet Shop Boys (förstås): What have I, what have I, what have I done to deserve this? Vad i hela världen har jag gjort för att få den datoriserade boktipsaren att tro att just denna genre skulle appelera så till mig? Är det för att jag gett högsta betyg till Lemony Snickets barnboksserie (har jag måhända missat någon spännande manligt homoerotisk undertext i denna?) För att jag bara gav två av fem stjärnor till Hemingways "A Farewell to arms" (av upprördhet över att huvudpersonen gifte sig med en kvinna istället för att leva ut sina homoerotiska lustar med den manliga rumskompisen - den subtexten missade jag inte)? Eller kan det vara min kärlek till Poppy Z Brite, de litterära faghagsens självklara drottning, och Anne Rice, grande dame av vampyrfiktion om vackra, sexuellt ambiguous män, som antyder en böjelse för ovan nämnda typ av böcker? Eller det faktum att jag läst och uppskattat två böcker av Mark Gatiss - för steget mellan dekadent deckare om bisexuell agent och bögporr är ju typ obefintligt?
Ja, jag finner den oproportioneligt stora kvantiteten av rekommenderad gay-erotika högst intressant (för att inte tala om underhållande). Och jag kan ju inte utelsuta möjligheten att den allsmäktiga Tekniken, Interwebben och Den Visuella Bokhyllan faktiskt vet mer om mig än vad jag själv gör själv - och hur fascinera vore inte det, möjligheten att kunna överlämna allt nödvändigt identitetssökande till en dator?
Aja. Istället för att ägna mig åt sådant här borde jag faktiskt se till att bli klar med de böcker jag redan håller på eller har bestämt mig för att läsa. Typ Dostojevskij, som förresten även fanns med på listan över rekommendationer (för om man gillar Tolstoj gillar måste man ju gilla andra ryssar också, väl?)
Men som Scarlett O'Hara sade och Christer Björkman sjöng: imorgon är en annan dag. Så lahko noc, darlings.
Litteraturförteckning.
Fem knivar hade Andrej Krapl - Hannele Mikaela Taivassalo
Jag ville gilla den här boken. Den hade sina stunder, men det huvudsakliga intrycket den lämnade hos mig var att den kändes ofärdig, och i min mening borde ha genomgått ett ental fler förändringar innan den gavs ut. Och dessutom stod det vid något (flera?) tillfälle att huvudpersonen "doftade på" någonting, i betydelsen luktade på - vilket, trots attr Språkrådet uppenbarligen accepterat dylik använding av ordet, störde och förvirrade mig mycket.
Eunuckens gåta - Jason Goodwin
Ormstenens gåta - Jason Goodwin
Två böcker i vad som utlovas bli en triologi om en brottsutredande eunuck i 1800-talets Istanbul, blandar s¨pänning med en illusion om att man faktiskt lär sig något av att läsa dem. Sådant gillar jag. Och enligt författarens hemsida odlar han och hans fru grönsaker och har höns - även det gör mig vänligt inställd.
Allt - Martina Lowden
Under läsningen växlade jag mellan att gilla boken, vara högst irriterad och trött på den, och i slutet, gilla den igen. Så här är det: den innehåller mycket mer svammel och mer eller mindre slumpmässigt uppraddande av ord än vad jag orkar med, men stundtals fick den imponerande vokabulären och synonymrikedomen ändå mitt krassa hjärta att smälta. Jag läser gärna eventuella framtida böcker av författaren, särskilt om hon lyssnar till det där uttjatade rådet i Project Runway: "Edit yourself".
Sex & the Single Vampire - Katie MacAlister
Vad kan jag säga, den var en gåva. Sådana kan man ju inte bara ignorera (vilket jag förstås inte hade det minsta intresse av att göra heller.) Vampyrer, spöken och harlequinromans, i en ganska trivsam blandning.
Exquisite Corpse - Poppy Z Brite
Mindre trivsamt. Brite är en av mina absoluta favoritförfattare - vad hon än skriver verkar jag inte kunna låta bli att älska det, vilket är något skrämmande när det rör sig om den här boken ifråga behandlandes ämnet seriemördare. Men som sagt; även om detaljerat våld och inälvsromantik egentligen inte är min cup of tea så ficke författaren mig att för en kort stund (den var såpass spännande att den gick ganska snabbt att läsa) tro att det är det.
Naked - David Sedaris
Vilken besvikelse. När jag såg Sedaris intervjuad i tv (Kobra, var det?) var han så rolig så, och hypen har inte direkt varit liten kring honom, så döm om min förskräckelse när boken inte alls är så rolig som man har lätts till att tro. Visst, den var småkul här och var, men vilken bok är inte det, liksom?
Wuthering Heights - Emily Brontë
Svårt språk. Obegripliga dialekter. Men den var bra.
The Passion of New Eve - Angela Carter
Jag absolut avgudar de första sidorna, om Tristessa och författarens förhållande till denna. Resten av boken tyckte jag om, men den var inte riktigt lika bra som början antydde. Och Tristessas stora hemlighet... som ofta är fallet med stora litterära hemligheter var den något förutsägbar (man undrar varför de fiktiva karaktärerna blir så förvånade), vilket är tråkigt.
Behind Straight Curtains - Katarina Bonnevier
J'ai adoré. Paris, queerteori och ett relativt konkret ämne som arkitektur. Den får mig att vilja bli queerteoretiker, akademiker, arkiktet, fransyska, litteraturvetare, historiker och jag vet inte vad... J'ai adoré.
Fri - Natsuo Kirino
Lagom voluminös bok med spännande intrig och engagerande karaktärer. Mycket trevlig läsning.
GloomCookie: the final curtain - Serena Valentino & Vincent Batignole
Jag vet, jag vet, det är en tecknad seriebok. Men i allafall. Trots att jag inte är något jättefan av serier i allmänhet finns det några jag följer, som denna (och, förstås, BtVS season 8).
Et voila. C'est tout.
