Så, nu har jag läst ut sista boken i A Series' of Unfortunate Events. Det känns litet konstigt, med tanke på under vilken lång tidsperiod (jag minns inte när jag läste den första delen) jag läst den. I vilket fall som helst var jag förvånad att finna att den faktiskt var bra enda till The End. Jag är nästintill stum av beundran.

Idag läste jag ut den deckare, Le Tueur du Marais, jag köpte på Rue Ste Croix de la Bretonnerie i mars med kravet att jag skulle hitta en bok som var så olik Émile Zolas Thérèse Raquin (som min franskalärare tvingade mig att läsa förra året - det var inte så att jag ogillade den, men jag behövde vidga mina vyer) som möjligt, och tja, just det levde den upp ganska bra till. Dialoger tog upp stor del av texten, the supporting characters bar fantasifulla smeknamn (la Coiffeuse, la Veuve Mao), engelska verb kursiverades och gavs fransk ändelse, utomäktenskapligt sex var allt annat än straffbart med döden och jag kunde riktigt se framför mig hur författaren satt och småfnissade åt sina egna finurligheter (av vilka jag på grund av en viss språkbarriär troligen inte förstod majoriteten) medans han skrev boken.
   In other words, trots att boken innehöll lika många dödsfall som Thérèse Raquin (tre stycken) var den en mycket annorlunda läsupplevelse, om inte nödvändigtvis mer behaglig. Även om Le Tueur du Marais kanske inte besatt de största litterära kvaliteter - vilket knappast var tanken med den heller eller vad jag väntat mig - var den ändå sympatisk nog. Och vad har jag lärt mig? Tja, att jag gjorde rätt i att lära mig vem Dalida var (hon har gjort ett starkt intryck i det franska kollektiva minnet, iallafall i Marais), att någon som säger mobile kanske inte talar om en bärbar telefon så mycket som om ett brottsmotiv, att termen un sauna inte nödvändigtvis refererar till ett varmt rum där man piskar varandra med björkris (fast när jag tänker efter kanske det inte är helt fel ändå...) samt att det minsann kan vara snökaos i Sydeuropa också. Typ. Och kanske något nytt ord här och var.
   Trevligt nog kan jag dock säga att jag kände igen - efter att ha beträtt dem IRL - alla gatunamn utom ett, så medans jag läste boken kunde jag till min stora förtjusning intala mig själv att mitt parisiska lokalsinne är nästintill så utmärkt som jag vill tro att det är (att sedan Marais, där hela boken utspelade sig, inte är så värst stort är en annan historia).
   För att så nå någon form av slutsats så var boken lagom trevlig, tillräckligt genomtänkt (men bara nätt och jämt) för att vara en deckare och tillräckligt förutsägbar för att läsaren ska känna sig hyfsat smart, très Marais, kanske inte alla människors cup of tea, och hamnar för mig någonstans på mitten av skalan läslig - läsvärd. 

I mitt fullspäckade schema av skola, engelskauppsats, religionsinlämning, sömnad, högskoleansökningar och allmän neurotiskhet har jag lyckats klämma in litet läsande, i form av den utsökta boken "The Vesuvius Club" av Mark Gatiss (som sägs vara känd från tv i England). Boken handlar om Lucifer Box, Edwardiansk porträttmålare och i hemlighet his majesty's most dashing agent, som får i uppgift att utreda morden på några av Storbritanniens mest framstående vetenskapsmän. Uppdraget tar honom till Vesuvius fot, ned i underjordiska gångar (förstås) och under historiens gpng gör han dessutom ett antal intressanta bekantskaper, som alla på något sätt visar sig ha mer eller mindre lömska baktankar.


Anledningen till att jag överhuvudtaget lade märke på denna bok samt dess uppföljare ("The Devil in Amber"), under bokrean i år, var förstås de högst estetiskt tilltalande omslagen, kombinerat med att de pryds av ett utlåtande från Stephen Fry. Att jag sedan spenderade mina (sista) pengar på dem kan ha något att göra med att baksidetexten innehöll ord som "Edwardian", "dandy", "dashing", "vulcanologist" samt frasen"and which tie goes best with a white carnation", eller det faktum att boken är... *dramatisk paus* illustrerad!
(På tal om det finns boken även i serierform form, i likhet med illustrationerna tecknad av Ian Bass.)

 J'adore.

Igår, på jobbet, sattes jag på att utföra den relativt trevliga sysslan att stapla gamla pocketböcker från 1960-talet i kassar (samt att hitta kassar att stapla dem i).
Nu fullkomligt avgudar jag de tecknade framsidorna till dessa böcker (och inte heller de dramatiska titlarna går av för hackor, vad sägs om "Den uppochnedvända pinuppan"?), så naturligtvis tyckte att det var ganska roligt att få en ursäkt att titta snabbt och casually på dem.
Hursomhelst, blev jag rent överförtjust då min blick föll på omslaget till "Hämndens timme", en western av någon kallad W.M. Stokoe. Nej, det som fångade min uppmärksamhet var objektets vänsterarm, som - vilket min mor påpekade - ser lätt missbildad ut, nej, det som fick mig att titta efter en gång till var läppstiftet. 
Tyvärr är det inte lika tydligt på den av mig inscannade bilden, som på det faktiska och blanka omslaget, men mannen på  bilden har rentutsagt knallröda läppar.
(Märk även hur snyggt scarfen matchar byxorna... très cowboy chic.)

För att snabbt sammanfatta bokens innehåll, kan jag meddela att jag inte är säker på om vår cover boy faktiskt föreställer en av karaktärerna, men att historien ändå innehöll ett antal små lustigheter. Förstå att det här är den första westernbok jag läst - och dessutom är min kunskap om 60-talskiosklitteratur inte den bästa.

Så döm om min förtjusning (igen) då huvudpersonen, den korte men gode Kid, redan efter 22 sidor inte alltför motvilligt klär sig i drag för att fly undan sina fiender. Till råga på allt är det en (för mig) förvånande handlingskraftig kvinna, Hannah, som kommer på idén med förklädnad (ska vi gissa att om hon hade levt i vår tid, så hade hon läst slash och lyssnat på visual kei?) samt lånar ut sina egna kjolar, och på väg mot ett säkert gömställe träffar de på diverse män som genast antar att det är två damer som är ute och rider.

Hannah beslutar så att lämna av Kid hos den man som hon i hemlighet är förtjust i. Denne är en lömsk spelare med det absolut skräckinjagande tilltalsnamnet Pretty Boy Chase.
Senare, när Kid tagit sig en närmare titt på honom, beskrivs han med orden: "Han var lång och smärt. Hans ansikte var vackert, men den veka munnen med de röda läpparna gav honom nästan ett feminint utseende." Till skillnad från omslagspojken har han dock blåa ögon...
Men iallafall. Très, très gay. 

Nu blir det tyvärr inget mellan Kid och Pretty Boy Chase (snarare kamp intill döden), men däremot misstänker jag starkt att det kan ha varit något på gång mellan Pretty Boy och den ännu lömskare Snap Winger...

Men, seriously, det är nästan så att jag är beredd att börja läsa westernböcker på riktigt, för den här var rent hilarious. Full av klichéer, med en handling som får Voltaires "Candide" att verka långsam, och en huvudperson som trots sin slughet skicklighet med vapen, tenderar att svimma i de mest olägliga situationerna och hamna i knipor ur vilka hans kompis Hannah måste rädda honom.

Sedan slutar boken förstås, ganska out of the blue, med en heterosexualitetsbefästande kyss mellan Kid och Hannah - nämnas bör att när Hannah kysste honom vid ett tidigare tillfälle i boken, för att hindra honom från att bli sedd av en fiende, blev Kid snarare förargad... Tänk vad folks känslor kan ändras snabbt.
Vid det här laget är den feminine skurken förstås förpassad, av Kid, till de sälla jaktmarkerna, tillsammans med sin "vän" och en himla massa andra karaktärer.

Även om jag var totalt lost i vissa av de något röriga slagsmålsscener (vem gjorde vad med vem, sade du?) och den litterära kvaliteten kanske inte hela tiden var på topp, är boken ett utsökt lättläst stycke folklig litteraturhistoria - ungefär så långt ifrån finkultur man möjligen kan komma - och j'adore.