Idag läste jag ut den deckare, Le Tueur du Marais, jag köpte på Rue Ste Croix de la Bretonnerie i mars med kravet att jag skulle hitta en bok som var så olik Émile Zolas Thérèse Raquin (som min franskalärare tvingade mig att läsa förra året - det var inte så att jag ogillade den, men jag behövde vidga mina vyer) som möjligt, och tja, just det levde den upp ganska bra till. Dialoger tog upp stor del av texten, the supporting characters bar fantasifulla smeknamn (la Coiffeuse, la Veuve Mao), engelska verb kursiverades och gavs fransk ändelse, utomäktenskapligt sex var allt annat än straffbart med döden och jag kunde riktigt se framför mig hur författaren satt och småfnissade åt sina egna finurligheter (av vilka jag på grund av en viss språkbarriär troligen inte förstod majoriteten) medans han skrev boken.
   In other words, trots att boken innehöll lika många dödsfall som Thérèse Raquin (tre stycken) var den en mycket annorlunda läsupplevelse, om inte nödvändigtvis mer behaglig. Även om Le Tueur du Marais kanske inte besatt de största litterära kvaliteter - vilket knappast var tanken med den heller eller vad jag väntat mig - var den ändå sympatisk nog. Och vad har jag lärt mig? Tja, att jag gjorde rätt i att lära mig vem Dalida var (hon har gjort ett starkt intryck i det franska kollektiva minnet, iallafall i Marais), att någon som säger mobile kanske inte talar om en bärbar telefon så mycket som om ett brottsmotiv, att termen un sauna inte nödvändigtvis refererar till ett varmt rum där man piskar varandra med björkris (fast när jag tänker efter kanske det inte är helt fel ändå...) samt att det minsann kan vara snökaos i Sydeuropa också. Typ. Och kanske något nytt ord här och var.
   Trevligt nog kan jag dock säga att jag kände igen - efter att ha beträtt dem IRL - alla gatunamn utom ett, så medans jag läste boken kunde jag till min stora förtjusning intala mig själv att mitt parisiska lokalsinne är nästintill så utmärkt som jag vill tro att det är (att sedan Marais, där hela boken utspelade sig, inte är så värst stort är en annan historia).
   För att så nå någon form av slutsats så var boken lagom trevlig, tillräckligt genomtänkt (men bara nätt och jämt) för att vara en deckare och tillräckligt förutsägbar för att läsaren ska känna sig hyfsat smart, très Marais, kanske inte alla människors cup of tea, och hamnar för mig någonstans på mitten av skalan läslig - läsvärd.