Hiyaaa!
Efter att nästan ha blivit jagade av psycho-maffia-hundar under en promenad i Olivetta, Italien, tyckte jag och min syster att det var dagfs att öva litet på våra kampsportsfärdigheter (inhämtade, i mitt fall, från BtVS).
Labels or love
Igår var jag och min syster i Göteborg i nästan 12 timmar, som vi på något vis fick svårt att få räcka till. Vi inledde vistelsen med fly regnet utomhus och ta en längre fika på Espresso House (oo, som jag har saknat sweet soya-chailatte när jag varit och villat ute i Europa), och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till och beundran för den som kom på att bygga en slags balkong där man kan sitta med sin fika och se ut över affärens (köpcentrats?) bottenplan pch allt spännande som försiggår där. På något vis föll det sig sedan så att vi fastande inne på NK, och inte gav oss ut på (de då inte längre regninga) gatorna förrän flera timmar senare. Jag vet inte vad det är som har h'nt med mig, men jag får erkänna att "realisation" (se, de orkade till och med skriva ut hela ordet) på NK är något av det roligaste jag varit med om de, um, senaste dagarna. Jag köpte en svart klänning på 70% och något så okaraktäristiskt som ett par - wait for it - gymnastikskor. Vars pris, trots realisationen, översteg min vanliga gräns på 100 kr. Detta innebär att jag, för att inte behöva gråta över slösade pengar, måste inleda ett nytt skede i mitt liv (småsmåningom) och börja träna. Även den fabulösa klänningen jag inhandlade förser mig med motivation till att göra detta, då den är i storlek 34 och ganska tight.
Såsmåningom lämnade vi dock den varma gallerian och gav oss iväg mot nya äventyr, vilka för mig bland annat gick ut på att köpa ett par högtalare till min i-pod (och hypotetiskt sett till min dator, om den hade fungerat, vilket den fortfarande inte gör), en fullpris(!)-kofta från MQ och 7,5 meter (jag var duktig och köpte så litet som jag möjligen skulle kunna klara mig på) vit spets på Knappcarlsson. Och så åt vi sushi, förstås. Och nej, jag kan fortfarande inte äta ordentligt med chopsticks, även om jag i Italien övade på att äta pasta med sådana då vi insåg hur praktiska de var att ta med sig till matsäcken.
När klockan började lida mot 18 begav vi oss så bort mot Bergakungen, med händerna passande fulla av NK & MQ-kassar (vi hann helt enkelt aldrig till H&M och Myrorna) och skokartonger (med praktiska snören att bara den i), för den huvudsakliga ursäkten till vår stadsvistelse: Sex & the City! Yay! Filmen var, som jag hade hoppats, alldeles underbar och superb och trots sin längd inte alls tråkig. Både skådespelarna och kläderna och skorna var lika syngga som vanligt om inte än mer, och jag blev bara glad av den.
Förresten. Jag vet inte om det är jag som har sett för mycker tv (of course i have!) och börjar se i syne eller, men jag är övertygad om att expediten som jag köpte den svarta klänningen av på NK har varit med i Scandinavia's Top Model. Bara så att ni vet.
Och på tal om talangjaktsdokusåpor började ju tv3 som bekant visa den fantastiska fkjärde säsongen av Project Runway häromdagen (Christian Siriano!), och det första avsnittet av säsong två av Shear Genius sändes i onsdags i USA, och sist men inte minst är det bara några veckor kvar tills säsong fem, den sista på Bravo, av Project Runway börjar visas i USA.
Den fråga som återstår är: när ska någon svensk kanal visa PR Canada (mig veterligen har ingen ännu tagit sig i kragen och gjort det)? Vår nation behöver kanadensisk design, Iman och Lucianm från Transylvanien.
Såsmåningom lämnade vi dock den varma gallerian och gav oss iväg mot nya äventyr, vilka för mig bland annat gick ut på att köpa ett par högtalare till min i-pod (och hypotetiskt sett till min dator, om den hade fungerat, vilket den fortfarande inte gör), en fullpris(!)-kofta från MQ och 7,5 meter (jag var duktig och köpte så litet som jag möjligen skulle kunna klara mig på) vit spets på Knappcarlsson. Och så åt vi sushi, förstås. Och nej, jag kan fortfarande inte äta ordentligt med chopsticks, även om jag i Italien övade på att äta pasta med sådana då vi insåg hur praktiska de var att ta med sig till matsäcken.
När klockan började lida mot 18 begav vi oss så bort mot Bergakungen, med händerna passande fulla av NK & MQ-kassar (vi hann helt enkelt aldrig till H&M och Myrorna) och skokartonger (med praktiska snören att bara den i), för den huvudsakliga ursäkten till vår stadsvistelse: Sex & the City! Yay! Filmen var, som jag hade hoppats, alldeles underbar och superb och trots sin längd inte alls tråkig. Både skådespelarna och kläderna och skorna var lika syngga som vanligt om inte än mer, och jag blev bara glad av den.
Förresten. Jag vet inte om det är jag som har sett för mycker tv (of course i have!) och börjar se i syne eller, men jag är övertygad om att expediten som jag köpte den svarta klänningen av på NK har varit med i Scandinavia's Top Model. Bara så att ni vet.
Och på tal om talangjaktsdokusåpor började ju tv3 som bekant visa den fantastiska fkjärde säsongen av Project Runway häromdagen (Christian Siriano!), och det första avsnittet av säsong två av Shear Genius sändes i onsdags i USA, och sist men inte minst är det bara några veckor kvar tills säsong fem, den sista på Bravo, av Project Runway börjar visas i USA.
Den fråga som återstår är: när ska någon svensk kanal visa PR Canada (mig veterligen har ingen ännu tagit sig i kragen och gjort det)? Vår nation behöver kanadensisk design, Iman och Lucianm från Transylvanien.
Deambulantis in horto.
I Italien besökte vi (jag & mina föräldrar) The Hanbury Botanical Gardens, nära Ventimiglia. Trädgården var fabulös och jag fick en chans att använda mina ytterst små latinkunskaper.
Här är jag framför mitt favoritträd, en Schotia brachypetala.
Omigod omigod you guys!!!
Oui, oui, jag har tagit studenten.
Och imorgon bär det av till Italien, så ciao!
Planer.
Imorgon tar jag studenten och dagen därpå åker jag (tåg) till Italien tillsammans med nio andra personer ur släkten. Sarà stupendo, förhoppningsvis.
La diva en fuchsia, argent, blanc, or, cristal et noir
Låt oss nu gå igenom kläderna som visades upp av stjärnan under konsertens, one by one, illustrerat antingen av bilder från som jag lånat från l'Internet eller egna foton (bildkvaliteten borde ge er en aning om vilka som tillhör vilken kategori). De ansvariga stylisterna heter för övrigt Annie Horth och Andrea Lieberman.
När Céline först visade sig för sin andäktiga publik var det iklädd en rosa klänning från Balmains ready-to-wear-kollektion för våren 2008. Förstås visste jag inte det då, men efter litet googlanden lyckades jag dock identifiera den (tack vare att någon annan före mig varit väldigt duktig.)
Nästa outfit kretsade kring en klänning prydd av någon slags mosaikliknande silverapplikationer. Det vita lakanet/manteln kan jag lugna er med att hon inte hade på sig speciellt länge.
Sedan var det dags för vad jag skulle säga var kvällens mesta bizarra ensemble: svart tröja, silverväst och svarta byxor med silverstrass på noga utvalda ställen (knän, lår, skrev har jag för mig att det var). Some people call me the space cowboy, liksom.
Därefter kom den kläduppsättning som jag måste säga gjorde starkast intryck på mig. En kort vit (glansig, toujours) kortärmad klänning och SKORNA! To be honest är de något av det jag minns bäst från hela konserten (det var liksom kronkret nog för att fastna i min hjärna). De högklackade (förstås) vita skorna med glansiga remmar faux-virade (egentligen satt de ju fast på baksidan) runt benen upp till knäna. Så. Snyggt. Så fabulöst dramatiska och uppmärksamhetskrävande. Eventuellt är även denna utstyrsel signerad Balmain.
Sedan blev kjolen något kortare igen, då la Céline iklädde sig en guldglittrig klänning med havfensformad nederkant.
Efter litet ihädigt klappande från publiken dök så Céline upp för det självklara extranumret, My heart will go on, bärandes en vacker svart långklänning med glittriga detaljer. Tyvärr syns det inte så bra på bilden, men den var vad jag minns ganska vid och rynkad, i ett tunt tyg, och hade någon slags volang längst ned.
Om någon kan namnge (och bevisa) upphovspersonen till de andra kläderna är jag högst imponerad, då jag inte lyckats identifiera dem med mitt googlande. I den här intervjun med stylisten Annie Horth nämns dock en gammal klänning från Versace, aldrig förr buren av en stjärna, broderad i guld och Swarowski-pärlor och en finalklänning från Alber Elbaz (designer för Lanvin) - att användas fr.o.m.den andra maj - som delar ur Célines turnégarderob.
När Céline först visade sig för sin andäktiga publik var det iklädd en rosa klänning från Balmains ready-to-wear-kollektion för våren 2008. Förstås visste jag inte det då, men efter litet googlanden lyckades jag dock identifiera den (tack vare att någon annan före mig varit väldigt duktig.)
Nästa outfit kretsade kring en klänning prydd av någon slags mosaikliknande silverapplikationer. Det vita lakanet/manteln kan jag lugna er med att hon inte hade på sig speciellt länge.
Sedan var det dags för vad jag skulle säga var kvällens mesta bizarra ensemble: svart tröja, silverväst och svarta byxor med silverstrass på noga utvalda ställen (knän, lår, skrev har jag för mig att det var). Some people call me the space cowboy, liksom.
Därefter kom den kläduppsättning som jag måste säga gjorde starkast intryck på mig. En kort vit (glansig, toujours) kortärmad klänning och SKORNA! To be honest är de något av det jag minns bäst från hela konserten (det var liksom kronkret nog för att fastna i min hjärna). De högklackade (förstås) vita skorna med glansiga remmar faux-virade (egentligen satt de ju fast på baksidan) runt benen upp till knäna. Så. Snyggt. Så fabulöst dramatiska och uppmärksamhetskrävande. Eventuellt är även denna utstyrsel signerad Balmain.
Sedan blev kjolen något kortare igen, då la Céline iklädde sig en guldglittrig klänning med havfensformad nederkant.
Efter litet ihädigt klappande från publiken dök så Céline upp för det självklara extranumret, My heart will go on, bärandes en vacker svart långklänning med glittriga detaljer. Tyvärr syns det inte så bra på bilden, men den var vad jag minns ganska vid och rynkad, i ett tunt tyg, och hade någon slags volang längst ned.
Om någon kan namnge (och bevisa) upphovspersonen till de andra kläderna är jag högst imponerad, då jag inte lyckats identifiera dem med mitt googlande. I den här intervjun med stylisten Annie Horth nämns dock en gammal klänning från Versace, aldrig förr buren av en stjärna, broderad i guld och Swarowski-pärlor och en finalklänning från Alber Elbaz (designer för Lanvin) - att användas fr.o.m.den andra maj - som delar ur Célines turnégarderob.
Stockholmsresa & La Céline, ingående rapport
Bon après-midi, tout le monde. I lördag morse satte jag mig alltså ensam på tåget för att bege mig mot hufvudstaden, med målet att (till slut) se Céline Dion uppträda på Globen. Tåget (dit & hem) var förövrigt ett gammalt sådant med en alldeles, alldeles underbar gammaldags restaurangvagn med väggar i guld och grönt, inramade gamla fotografier och korgstolar, där jag kände att jag kunde ha suttit nästan hur länge som helst med min bok och en kopp eko-te (dock förstärde de berusade Göteborgarna tidigt 1900-talsstämningen något på hemvägen).
Det var trevligt att komma till Stockholm, då det inte är varje dag jag är där, och efter mångt och mycket hade jag till och med lyckats ordna (lögn: min morfar hade lyckats ordna) gratis inkvartering inkl. mat his en trevlig människa i en trevlig lägenhet ett fint hus på en hyfsat (min kusnkap och stadens geografi är begränsad) centralt belägen gata med goda tunnelbaneflörbindelser till både glob och tågstation (jag har för mig att det var linje...19?). Jag har alltid varit mystiskt förtjust i att försöka orientera mig i tunnelbanor världen omkring - jag har iofs bara testat tre, i bokstavsförkortningar T i Stockholm, U i London och M i Paris - men änå.) Tillfället till ära var jag på kvällen iklädd en glansig klänning från något märke jag har för mig heter typ Smirk och en basker som min mamma virkat. Det var förresten roligt att se hur de flesta (eller många) i konsertpubliken verkade ha klätt upp. Sådant är alltid trevligt.
Et oui, jag tog mig till Globen i tid och hann till och med köpa ett program (som jag återkommer till senare), och efter viss förvirring orsakad av en blanding av nervositet och brist på förståelse av Globens numreringssystem (jag lyckades sätta mig på fel plats och för att göra förnedringen ännu större var det ingen annan än Carola, i cowboyhatt, och hennes posse som körde bort mig, end of story) och ett inte-alltför-spännande förband vid namn Calaisa (de som sjöng om någon som hade dött i Melodifestivalen) dök även la Céline upp på den fyrkantiga scenen mitt i Globen.
Och tja, vad kan jag säga? Till följd av mitt evigt förälskade tillstånd när det gäller Céline, är all objektivitet - likaså sammanhängande rapport - förstås out of the question. Om ni vill läsa något negativt kan ni titta in på någon av de stora svenska tidningarnas hemsida, och själv är jag förstås odelat positiv. Så varsågod att lägga ihop allt och försöka bilda något slags sammanhang.
I vilket fall som helst. Céline sjöng först och främst fantastiskt bra - hon må alltid ha haft en superb röst, men den tycks bli bättre och bättre med tiden vilket gjorde att de gamla låtarna växta betydligt i sin liveversion. För det andra var hon sådär übervacker så att man inte visste om man skulle vara totalt fascinerad eller avundsjuk eller bara njuta av synen, och för det tredje var showen fabulous. Förutom sångerskan själv fanns ett band, en kör och ett antal dansare (varav en, hon med rakat huvud, var supersnygg) som var mycket duktiga och, vad gäller de senare åtminstone, rände omkring på scenen och gjorde diverse genomtänkta (men ibland något what-were-they-thinking?) rörelser. Där fanns även diverse byggnationer på vilka bilder - av artisterna eller av fina saker såsom text, bilder eller fallande löv - projicerades för att skapa en vacker bakgrund till skådespelet.
Ett sidospår: jag har fortfarande hemska minnen från en konsert med The Rasmus som jag av någon anledning såg en varm dag på Liseberg, där sångaren under heöa konserten hade på sig världens tråkigaste, sjaskigaste kläder. Detta var på intet sätt fallet med la Céline som, förutom att vara konstant vacker och fabulous med glittrande kostymer, perfekt hår och fantastiska skor, under konsertens gång genomförde ett antal klädbyten så att även den modemässiga spänningen hölls konstant på topp. Men jag tror att jag lämnar en mer detaljerad genomgång till ett senare inlägg.
Låtvalet, så, var ganska väntat, med ett antal låtar från Taking Chances (förstås), I drove all night, några gamla hits som Because you loved me, Love can move mountains, I'm your angel med en högst begåvad körkille som duettpartner och All by myself, ett potpurri med soullåtar, litet Queen, alldeles för litet på franska (Porque tu m'aimes encore, men jag är glad att hon gjorde åtminstone en) och förstås My heart will go on som avslutande finalnummer. Samtliga låtar var superba live, och även de som i studioversion inte gjort så starkt intryck på mig tycktes oemotståndliga under konserten.
Som sagt sjöng Céline fantastiskt med en underbar röst och imponerade konstant (och ja, personligen tycker jag faktiskt att teknisk skicklighet är något att applådera), och var supersnygg (för att nämna även det igen), och true to character var - hon i sång, minspel och rörelser - uttrycksfull på det där gränslösa sättet som hälften av tiden är vad man kan kalla för mycket, underbart melodramatiskt utan minsta antydan till den tråkiga, pretentiösa subtilitet som vissa lägger sig till med. J'adore, j'adore, j'adore.
Något annat jag avgudar är konsertprogrammet (inte helt gratis, men om man jämför substans och pris var det typ hälften så dyrt som Starlight Express-ditot), som är ursnyggt gjort (och i designen påminner om någon slags portfolio) med en framsida där bilden växlar beroende på vilken vinkel man tittar från, och innehåller ett stort antal estetiskt tilltalande bilder av Céline samt information om vilka som gjort turnén och korta presentationer av kör och dansare.
Darlings. Låt mig avsluta i min författarförebild Simon Doonans anda, i föreställningen att ord som är på franska automatiskt är starkare, essentiellt mer än sin motsvarighet i andra språk: La Céline är inte bara fantastisk, hon är fantastique.
Det var trevligt att komma till Stockholm, då det inte är varje dag jag är där, och efter mångt och mycket hade jag till och med lyckats ordna (lögn: min morfar hade lyckats ordna) gratis inkvartering inkl. mat his en trevlig människa i en trevlig lägenhet ett fint hus på en hyfsat (min kusnkap och stadens geografi är begränsad) centralt belägen gata med goda tunnelbaneflörbindelser till både glob och tågstation (jag har för mig att det var linje...19?). Jag har alltid varit mystiskt förtjust i att försöka orientera mig i tunnelbanor världen omkring - jag har iofs bara testat tre, i bokstavsförkortningar T i Stockholm, U i London och M i Paris - men änå.) Tillfället till ära var jag på kvällen iklädd en glansig klänning från något märke jag har för mig heter typ Smirk och en basker som min mamma virkat. Det var förresten roligt att se hur de flesta (eller många) i konsertpubliken verkade ha klätt upp. Sådant är alltid trevligt.
Et oui, jag tog mig till Globen i tid och hann till och med köpa ett program (som jag återkommer till senare), och efter viss förvirring orsakad av en blanding av nervositet och brist på förståelse av Globens numreringssystem (jag lyckades sätta mig på fel plats och för att göra förnedringen ännu större var det ingen annan än Carola, i cowboyhatt, och hennes posse som körde bort mig, end of story) och ett inte-alltför-spännande förband vid namn Calaisa (de som sjöng om någon som hade dött i Melodifestivalen) dök även la Céline upp på den fyrkantiga scenen mitt i Globen.
Och tja, vad kan jag säga? Till följd av mitt evigt förälskade tillstånd när det gäller Céline, är all objektivitet - likaså sammanhängande rapport - förstås out of the question. Om ni vill läsa något negativt kan ni titta in på någon av de stora svenska tidningarnas hemsida, och själv är jag förstås odelat positiv. Så varsågod att lägga ihop allt och försöka bilda något slags sammanhang.
I vilket fall som helst. Céline sjöng först och främst fantastiskt bra - hon må alltid ha haft en superb röst, men den tycks bli bättre och bättre med tiden vilket gjorde att de gamla låtarna växta betydligt i sin liveversion. För det andra var hon sådär übervacker så att man inte visste om man skulle vara totalt fascinerad eller avundsjuk eller bara njuta av synen, och för det tredje var showen fabulous. Förutom sångerskan själv fanns ett band, en kör och ett antal dansare (varav en, hon med rakat huvud, var supersnygg) som var mycket duktiga och, vad gäller de senare åtminstone, rände omkring på scenen och gjorde diverse genomtänkta (men ibland något what-were-they-thinking?) rörelser. Där fanns även diverse byggnationer på vilka bilder - av artisterna eller av fina saker såsom text, bilder eller fallande löv - projicerades för att skapa en vacker bakgrund till skådespelet.
Ett sidospår: jag har fortfarande hemska minnen från en konsert med The Rasmus som jag av någon anledning såg en varm dag på Liseberg, där sångaren under heöa konserten hade på sig världens tråkigaste, sjaskigaste kläder. Detta var på intet sätt fallet med la Céline som, förutom att vara konstant vacker och fabulous med glittrande kostymer, perfekt hår och fantastiska skor, under konsertens gång genomförde ett antal klädbyten så att även den modemässiga spänningen hölls konstant på topp. Men jag tror att jag lämnar en mer detaljerad genomgång till ett senare inlägg.
Låtvalet, så, var ganska väntat, med ett antal låtar från Taking Chances (förstås), I drove all night, några gamla hits som Because you loved me, Love can move mountains, I'm your angel med en högst begåvad körkille som duettpartner och All by myself, ett potpurri med soullåtar, litet Queen, alldeles för litet på franska (Porque tu m'aimes encore, men jag är glad att hon gjorde åtminstone en) och förstås My heart will go on som avslutande finalnummer. Samtliga låtar var superba live, och även de som i studioversion inte gjort så starkt intryck på mig tycktes oemotståndliga under konserten.
Som sagt sjöng Céline fantastiskt med en underbar röst och imponerade konstant (och ja, personligen tycker jag faktiskt att teknisk skicklighet är något att applådera), och var supersnygg (för att nämna även det igen), och true to character var - hon i sång, minspel och rörelser - uttrycksfull på det där gränslösa sättet som hälften av tiden är vad man kan kalla för mycket, underbart melodramatiskt utan minsta antydan till den tråkiga, pretentiösa subtilitet som vissa lägger sig till med. J'adore, j'adore, j'adore.
Något annat jag avgudar är konsertprogrammet (inte helt gratis, men om man jämför substans och pris var det typ hälften så dyrt som Starlight Express-ditot), som är ursnyggt gjort (och i designen påminner om någon slags portfolio) med en framsida där bilden växlar beroende på vilken vinkel man tittar från, och innehåller ett stort antal estetiskt tilltalande bilder av Céline samt information om vilka som gjort turnén och korta presentationer av kör och dansare.
Darlings. Låt mig avsluta i min författarförebild Simon Doonans anda, i föreställningen att ord som är på franska automatiskt är starkare, essentiellt mer än sin motsvarighet i andra språk: La Céline är inte bara fantastisk, hon är fantastique.
What do you say to taking chances?
Imorgon åker jag till Stockholm. Tillbaka på söndag.
Ciao.
Minimosaik Perdu
Efter att ha inhandlat komponenterna i tisdags kunde jag igår äntligen börja skapa den glitterlila minimosaikram till Marpessa/Lullaby/Sinan-fotot som jag drömt om så länge men inte haft tid att ta itu med... Idag hade jag på cementen et voilà så är den klar. Isn't it beautiful?
Shiny.
Idag var jag i skolan ungefär vid klockan 9.30, disukterade cupcakes och gräsallergisk hästar med biblioteksgrupp och bibliotekarie, skyltade några superbra böcker, och väntade sedan till klockan 13.50, på min sånglektion som visade sig vara inställd. Däremellan hann jag dock promenera iväg och köpa ett par trevliga blåa låga rem-sandaler samt en tavelram, 18x24, som jag ska försöka täcka med lilarosa minimosaik som jag senare under dagen (efter en drmatisk bussfärd där fordonet ifråga gick sönder och behövde bytas ut) inhandlade på Panduro för att äntligen kunna skapa en värdig och förhoppningsvis välmatchande inramningram till mitt Le Cabaret des Hpmmes Perdus Lullaby/Sinan Bertrand-foto. I Göteborg åt jag dessutom sushi, som var god men inte uppnådde Kyoto-kvalitet, vid kanalkanten, i nästan-skugga av ett träd. By the way är det inte långt kvar till Céline Dion kommer till Stockholm nu. Punkt punkt punkt.
Jacka: Pimkie
T-Shirt: Antony & the Johnsons "I am a bird now"
Kjol: Myrorna
Strumpbyxor: typ tio år gamla
Vägg: färgar av sig om man är dum nog att röra vid den
... förresten. Vet någon var (i Sverige) man kan köpa amerikanska bakmått ("cup")?
Glitter and be gay.
I have, like, the baddest sunglasses ever.
Så, alltså. Förra veckan är typ över, helgen snart likaså. Modevisningarna är avklarade, tack och lov, engelskaboken presneterad, en bitter filosofiuppsats inlämnad, miljöjuridiken redovisad och viktiga blanketter inlämnade. Förutom detta hann jag även med att besöka ett studentkalas (Grattis!) hos en fd klasskompis samt födelsedagsfirande hos en nuvarande skolkamrat, vilka båda var två mycket trevliga tillställningar.
I lördags åkte jag sedan in till Göteborg för att insupa storstadsluft och titta på färgglada regnbågsflaggor och, förstås, gå på den hbt-festivalinspirerade foajékonsert som vid lunchtid hölls på GöteborgsOperan. Denna var superb och j'ai adoré, och trots att själva konserten var gratis gick jag därifrån något fattigare då jag omöjligen kunde motstå frestelsen att köpa ett ex av konferencierns bok "Operabögar" (är det inte fascinerande hur ordet "bög" verkar extra lämpat att sammanfogas med namn på olika musikstilar, särskilt i boktitlar, tänk "schlagerbög") och på den signerad. Yay, ännu en bok som jag inte vet hur jag ska få tid att läsa.
Efter det gick jag bortåt Järntorget för att äta sushi på Kyoto, och köpte sedan en massa kläder (vit skjorta, svart kjol, dräktjacka i möbeltyg, fabulous vinröd ormskinnsklänning) och en fantastiskt snygg hatt på Myrorna. Jag vet inte om jag hittade så mycket för att de hade packa-upp-nya-varor-dag eller för att den plötsliga bristen på skolarbete, tillsammans med minifestivalstämningen i staden och det underbara vädret gjorde mig på bra shoppinghumör.
På väggen bakom disken i nämnda butik driven av Frälsningsarmén hängde förresten en klänning i regnbågens alla färger. Jag vet inte om de helt enkelt tyckte att den var fin, eller om det var ett halvsubtilt statement relaterat till den pågående festivalen. I vilket fall som helst var det roligt att även en inte alltid så vidsynt kristen välgörenhetsaffär också inefattades av den regnbågsatmorsfär som färgat staden under veckan som gått.
Idag har jag städat mitt rum, sett två avsnitt av underbara Top Chef (jag har hamnat litet efter nu de senaste veckorna, med allt skolarbete och en ej fungerande dator), cyklat till Kvarnen-cafét och städat mitt rum till tonerna av Darren Hayes och Billy Budd-operan.