Och nej, jag talar inte om frånvaron av krig, utan om den fabulöse, sagolike, talangfulle Fred Johanson, som gjorde en storslagen (tonsäker) insats som producent i Melodifestivalens annars inte så värst revolutionerande pausmusikal. För den som inte vet var det även Fred som gjorde rollen som Pontus "Oh God! My arm is stuck in the bedpost!" Pilatus i filmen Jesus Christ Superstar 2000, och följaktligen har så gott som hånglat med Glenn Carter, som i sin tur fick en Judaskyss av the one and only Jérôme Pradon.

(Vänster till höger: Glenn Carter & Fred Johanson)

Men anyway, vidare. Då jag varit och sett Cats på Göteborgsoperan (duktiga dansare&sångare, fabulous dekor, fin koreografi, men oh my goodness vilken tråkig story) tvingades jag återigen rusa för att hinna hem till Melodifestivalen. Et voilà:

Magnus Uggla - För kung och fosterland
Låten var dålig och irriterande och för konceptuell, but I don't actually care för oh my God, där är Martin Kagemark i uniform igen! Inte för att den denna gång hade den minsta likhet med en lobster (se hur jag slänger mig med 1700-talsslang, vad jag menar är förstås ett befäl i den kungliga brittiska armén), men då Martin ju ändå har brutit med sin lookalike Sam West genom att skaffa sig brunt hår är jag beredd att nölja mig med det minsta.
 
Emilè Azar - Vi hade nå't  
...Abort? Vill någon ge människan en mediacoach ?! (Denis D'Arcangelo? ...nej, kanske inte.) Har han inte lärt sig av nordamerikansk politik att det är av högsta vikt att få de konservativa kristna väljarna med sig?
I övrigt var han, trots vad som verkade som extrem nervositet, söt och charmig, och jag tyckte inte att låten var så värst dålig.
Sedan kan jag inte komma över det faktum att alla uttalar hans namn som "Émile", trots att accenten uppenbarligen är på sista e:et.  Jag ifrågasätter inte, jag vill bara veta varför? Vilket språk? Hur? Själv skulle jag , rent sponatnt, om jag bara såg det skrivet, ha uttalat det ungefär "emilä". (Eller möjligen "emelie".)
Enlighten me, someone. Please.

Sanna Nielsen - Vågar du vågar jag   
Låten var hyfsat schlagermysig och jag gillade hennes kläder. That's about it. Och så såg man kören dvs Martin Kagemark under uppträdandet. 'Nuff said.

Caroline af Ugglas - Jag tror på dig    
Snyggast skor! Jättebra artist! Men jag gillade verkligen inte låten (eller arrangemanget). Den fick mig att tänka på väckelsemöten och tidigare nämnda konservativa kristna, vilket ingav en lätt obehagskänsla (som dock inte kunde mäta sig med den som drabbade mig vid synen av Sebastians röda långkalsonger).

After Dark - (Åh) När ni tar saken i egna händer   
Clever, clever. Jag ser bilder framför mitt inre öga över hur Christer L står och instruerar kören: "Vad ni än gör, artikulera inte i refrängen."
Annars tycker jag väl kanske att den här låten, liksom den första, är lite för gimmick-y för Melodifestivalen.
 Däremot ääälskar jag Christer L's klänning! Särskilt den andra versionen. Ooo, vad snygga alla (/ovanligt många) var ikväll!
(För att glädja en familjemedlem ska jag även nämna att det svenska punkbandet Perverts redan på typ 70-talet gjorde en låt - vid namn "Ronka", vilket visst ska vara någon slags Göteborgska - som hade i stort sett samma budskap som After Darks "(Åh) När Ni...")

Sarah Dawn Finer - I remember love    
Låten växer tack och lov, och Sarah är festivalens bästa sångerska. O jag är så ofantligt glad att hon gick till final. Jag blev nästan lika gråtfärdig som Sarah. I'm so gonna learn to like this song. Och har jag nämnt att jag avgudar sång/are/erksor som står still (förutom diva-rörelser med armarna) och sjunger och bara ser totalt mäktiga ut?

Verona - La musica     
Min musikaliska favorit, egentligen. Lite Paradiso, sådär.
Och snygg klänning hon med. Och vilken plats hamnade den här på, sade ni? Sist? Ja ja ja. Whatever.

Andreas Johnson - A little bit of love   
Alltså, jag hatar fortfarande inte låten, men den blir snabbt tjatig. Och den var bättre när man slapp se människan. Han har något nonchalant över sig som jag stör mig på.

And that's that. Inga mer låtat i år.

Ciao! Layla tov, Eropa!

Oh, detta subtila sextiotal.. Men övertydliga formuleringar åt sidan så påminner mig denna låt, Home of the brave med Peanut, som jag fann i min ipod tidigare idag, naturligtvis om den där historien i vilken Austin Scarlett ska ha blivigt relegerad från sin high school på grund av att han såg för konstig ut, och sedan blev insläppt igen efter att de andra eleverna hade skrivit en namninsamling till hans fördel. Inte som den där hemska hemska högst upprörande filmen alltså, Ma Vie En Rose.

I den filmen fanns förresten en straightacting grannpojke/bästis/pojkvän som hette Jérôme, och tidigare i veckan hörde jag en radiointervju med en annan (tror jag, såvida filmen inte är based on a true story?) Jérôme, Pradon den här gången. Min illusion om att jag någonsin ska kunna lära mig ordentlig franska fick sig något av en törn, då där fanns en hel del som jag inte förstod (eller missförstod)... Och för att gära saken ännu värre var de medverkande gästerna i programmet fyra män i troligen mer eller mindre samma ålder, så att både försöka urskilja ord och höra vem det var som sade dem blev så gott som omöjligt.

I'm pretty sure though att monsieur Jérôme Pradon inte hade lust att tala om "varför vissa skådespelare döljer sin kärlek" (fina omskrivningar där, annars oförsiktiga prgramledare, jag vet inte varför denna ville disktuera det uppenbarligen känsliga ämnet över huvud taget). Jag må vara konspirationsteoretisk, men ärligt talat, vad antyder en ovilja att tala om något annat än att man har något att dölja, just?
Men jag älskar ju Jérôme, trots att han ska göra Aragorn i LoTR; jag önskar bara att han skulle gå en kurs (hos Denis D'Arcangelo?) i hantering av media. Och så önskar jag att han låter bli att bära peruk som Aragorn, karaktären vore inte hälften så irriterande om det inte var för det oborstade, oljiga håret. (För dem som inte vet/dem som mot all förmodan läser det här kan jag berätta att JP's frisyr är en sådan som inte troligen inte behöver kräva speciellt mycket underhåll och därmed borde vara idealisk för ringlketande och orch-stridande.

Tack vare nämnda radiodiskussion om garderobsstjärnor (dans le placard, både Denis DArcangelo och Patrick Laviosa, som var två av de andra medverkande i radioshowen, har förresten varit med i samma musikteaterföreställning vid namn "Chantons dans le placard") kom jag förstås att tänka på Morrissey (han är väl ändå hela det där is he or isn't he i garderoben-temat personifierad, no?) vilket resukterade i att jag drömde en förskräckligt tråkig dröm om honom.
Voilà the entire story: han gick omkring och vandrade över ägorna på sitt gods (sådär som kändisar gör i biografidokumentärer) och nämnde att han bodde där ensam nu, för att han just hade gått skilda vägar med sin ex-pojkvän som jobbade revisor.
Liksom, varför i hela världen drömmer jag om en revisor av alla möjliga yrken? Varför inte något mer glamoröst? Att denna bikaraktär dessutom presenterades utan namn men med sitt yrke är ju totalt fascistiskt. Vad är det mitt undermedvetna vill säga?

Speaking of an ongoing theme here, så nämnde min syster att det var lite halvtråkigt att på en SO-lektion diskutera huruvida homosexuella par skulle få gifta sig eller inte därför att alla i klassen ändå har i princip samma åsikt. Jo precis, tänker jag, det känner man ju igen. "Alla tycker ju att de ska få gifta sig," tilläger hon så. And I'm like: qué? På min tid, när jag gick i nian i högstadiet, var det en meningslös diskussion eftersom de flesta var klart emot  (och om någon trots allt var av en annan mer human åsikt så var de personerna väldigt tysta). Kan det vara en generationsfråga? Med två års åldersskillnad? Är vi som föddes i slutet av åttiotalet månne de sista av en utdöende grupp av medeltids-wannabes?
Det är nästan så att man kan börja tro på mänskligheten. Y'know, godhet, medmänsklighet och sånt.

För övrigt lyckades jag spilla ut mitt kaffe överallt under en franskalektion i tisdags, för att i det inre tumult som uppstod höra läraren mumla något om "boire café" och "interdit" (han har ju förstås aldrig sagt ett oird innan). Så, även om det absolut inte var med mening som jag slösade hälften av min dryck, så var det väfligt dumt gjort då det uppenbarligen innebar slutet för min dricka-kaffe-under-lektionstid-era. Ah well, det kallnade ändå alltid.
Och så har jag haft bort mina gympaskor. (Rättare sagt, försvann gympapåsen och återfanns sedan utan skor. Jag antar att de, röda och helt i plast, var attraktiva för eventuella upphittare. Eller så ligger de bara någonstans.)

Sedan vill jag bara påpeka att det bästa som hänt tv i år är Bravo's after show eftersnackprogram som man kan se via le Internet, Watch What Happens, där executive producer/superstar Andy Cohen svarar åp tittarfrågor tillsammans med gäster i en förskräckligt ful studio.
Jag älskarälskarälskar action-befriad low budget-tv.
Och förutom att vara åh så underhållande hjälper programmet till att krossa min mossiga fördomar. Som när Daniel Vosovic, finalist i Project Runway säsong 2, var gäst i showen, och hans indiepop-pojkvän (what's his name? Kiernan eller nåt sådant som jag inte kan uttala) gjorde ett cameo-framaträdande som gick ut på att sitta tyst på golvet (de hade varken fler stolar eller mikrofoner) och min spontana reaktion löd: "Oh my god, jag visste inte att de hade sådana [indiepoppare] i USA!"
Men där motbevisades den teorin totalt och completely. Thank you, Bravo and Andy Cohen. 

Förresten hatade jag inte Andreas Johnson's melodifestivallåt i år. That's a suprirse. Jag tyckte till och med att den var ganska hyfsad. På gränsen till, tja, bra.

Layla tov, Eropa!

(Now people, give it up for - Robert Best.)
   Vem kan förneka att Project Runway är det program som bidragit mest till det komiska utbudet i tv? Jag menar, oh my, inget annat än reality tv (jag vägrar fortfarande säga att de program jag älskar så är "dokusåpor") kan möjligen bli så roligt. Det enda som på senare tid har kommit i närheten av den komiska succé som följde då Santino Rice imiterade Tim Gunn sjungandes NIN's "Closer" är, seriously, dokumentären om Feministiskt Initiativ som visades i två delar på SVT för inte så länge sedan. Serien må till stor del ha haft även seriöst innehöll, men scenen där Jane Fonda satt och beundrade Gudrun Schymans ben var bara hsyteriskt rolig. Ärligt.
   Frågan är, för att återgå till tidigare ämne, när svensk tv(3) tänker visa den sensationella säsong 3 av PR? Eller varför inte den nya inredningscentrerade Top Design? ... Finns det någon yrkesgrupp jag beundrar, förutom läkare-utan-gränser och undersköterskor och städerskor och skolbespisningspersonal och allt det där uppenbara, och musikalartister och ljussättare på tv-serier, så är det inredningsarkitekter. Carson Kressley må ha det högsta underhållningsvärdet av de Fabulösa Fem, men Thom Filicia är utan tvekan geniet. På tal om det håller jag på att tapetsera om mitt rum (/min mor tapesterar, jag hjälper till litet grann.) Det är hemskt. Fullkomligt förfärligt. Jag är totalt oförmögen att föreställa mig resultatet bortom det nuvarande kaoset.
   För övrigt ska jag använda tapetbårder för att ge mina väggar lite extra stjärnglans, och jag bryr mig inte om ifall Oprah Winfrey's designer säger om att bårder alltid är ute. (- See, I don't ever have to go outside. My interior is already out. Ha, bitch!)

När jag kollade igenom tv3's hemsida just nu efter hintar om PR3, såg jag att de repriserar Den där Miriam. Och jag vill bara säga att, av alla fullkomligt vidriga tv-program som gjorts är det, troligen inte det värsta men, åtminstone att av de allra mest obehagliga program jag sett.
   Tv3 har åtmisntone en poäng i sändingstiden: 03.00. Ouch.
 
Tidigare idag skulle jag (av någon anledning) försöka installera och använda (gud hjälpe) en ny fabulous vinylspelare med USB (imagine that!) som mina föräldrar inhandlade tidigare i veckan. Detta visade sig bli en lätt förnedrande upplevelse (om man bortser att ingen var i närheten för att se mina misslyckanden). Vad som skedde var att jag lätt som en plätt och galant installerade programmet som man skulle ha till datorn, kopplade ihop behövda sladdar och skulle just till att sätta igång musikspelandet när...
   "Ohmygoddess vad är det där?!"
   Min blick fångas av en gummiskiva som kom med i paketet men ligger helt separat från resten av grejerna. "What is that thing? Ska den vara på spelaren? Någon annanstans?" På plastpåsen som omsluter gummiskivan står inget som kan vara till hjälp, endast "Denna plastpåse är ingen leksak och pga kvävningsrisk ej lämplig för barn." I bruksanvisningen står allt om hur man använder datorprogrammet, men nada om denna denna gudsförgätna gummiskiva, this Rubber Disc of Doom. Jag tvingas således ringa min mor, vars erfarenhet av vinylspelare logiskt nog är större än min. Hon berättar att ja, skivan ska ligga på skivspelaren, och slänger ur sig att: "De tänker sig väl att om man köper en sådan här så vet man hur en vinylspelare fungerar." Yay, bring on the humiliation, låt oss håna flcikan för att hon inte minns exakt hur hon spelade sina skivor under sina barndomsår... Grr. I slutändan tyckte ahg hursomhelst att hela operationen blev väldigt lyckad, då jag utan större trauman lyckades föra över, inte en men, två låtar från en vinylsingel äldre än jag själv till min kära laptop. (I anyone cares to know, var den übersällsynta singeln i fråga Jérôme Pradon's näst intill mytologiska "Tendrement" från 1987, med b-sidan "Malentendu". Slå det i rariteter om du kan.)

Hursomhelst, för att återgå lite grann till det tidigare temat tv, samt för att kvällen med lite citat/visdomsord... 
   Enligt en artikel i LA har vissa grupper på Internet hade mobiliserat sig i upprördhet för att tv-serien Ugly Betty, enligt dem håller på att bli "gay-cenrtic" och "lär barn att vara gay." Micahel Urie, som spelar Mark i nämnda tv-serie, håller inte med:

"That doesn't make sense," Urie said. "I watch 'Grey's Anatomy,' I don't become a doctor. I don't die when I watch 'CSI.' I'm not actually lost when I watch 'Lost.' I can't believe people would write that. They're just afraid. I think that if people can see themselves in a character, then that means the character is worth keeping."

   Av någon anledning finner jag bilden av en massa människor som blir så inspirerade att de spontant faller ned självdör när de ser på CSI förvånansvärt underhållande. På ett smått makabert sätt.
   And that's that. Layla tov, Eropa.

I've been thinking of something. Det sägs ju att man, för att få sin röst/åsikt/mening hörd, bör prata i ett konsekvent lågt tonläge, för att det är då folk faktiskt tar sig tid att lyssna. En låg (mörk) röst antyder självdisciplin och genomtänkthet, och och inger följakltigen respekt hos åhöraren. Motsatsen, en hög röst eller - gud hjälpe - en i falsett skvallrar snarare om desperation dvs brist på kontroll över situationen. Not so manly, not so pwerful.
Men, kan man fråga sig, hur completely orättvist är inte detta? Förstås är röstläge i mångt och mycket ett aktivt "val", men det  betyder inte att vissa människor (läs: de flesta män) inte har fyssika föruts'ttningar som gör att deras röst naturligt hamnar i ett lågt och begahligt läge. Ska dessa då få större inflytande i världen bara för att deras stämband är utformade på ett visst sätt?

Jag blev så förtjust då, när jag såg ett avsnitt ("The Kibbutz") av tv-serien The Nanny, där följande scen utspelade sig (ungefär):

Maxwell: Varför lyssnar jag någonsin på dig?
Fran: Tja... min röst är ju ganska svår att stänga ut...

Sensmoralen är alltså: pladdra på med din genomträngande höga röst, och in the end kommer de att lyssna, för de har helt enkelt inget val. Självaste naturlagarna säger att höga ljud hörs. (Om folk hör men fortfarande inte lyssnar är de extremt ohyfsade och borde omedelbart sändas till en uppfostringsanstalt.)

Helt random: om jag var med och tävlade i Melodifestivalen skulle jag vilja ha en klänning som den här, à la den genialiske Jay McCarroll...


That'll give them something to talk about, no?