My Weekend Crush


(Jag råkade btw snubbla över en engelskspråkig blogg som ägnade flera inlägg åt Malena Ernman i allmänhet, och hennes armar i synnerhet. Internationellt populär är hon också.)

Nej, jag tror inte på omväxling bara för sakens skull. Två weekend crushes i samma tv-program kan ju omöjligen vara något negativt. Faktiskt borde de bittra människorna som börjar tala om kalla krig och drömma om Berlinmurar så fort ett land som inte är skandinaviskt eller tillhör The Big 4 vinner ESC testa det; kanske skulle det kunna få dem på så pass gott humör att de glömmer bort att tolka tävlingsresultaten som en krigsförklaring. Ett litet råd sådär, men nu till det faktiska ämne, La Malena.

   Som kanske framgått vid tidigare tillfällen har jag en faiblesse för fantastiska sångerskor med storslagna gester, med eller utan läderkorsett, och även om jag definitiv inte är någon expert på området (förutsätter jag att inte heller eventuella läsare är det), har jag en känsla av att operadivan (i enbart positiv bemärkelse) på något sätt är den moderna urmodern till dessa dramatiska musikaliska systrar, som vet att med alla medel förmedla sitt budskap ända bak till galleristolarna. Och när jag tänker på de flesta tidigare operainslag i Melodifestivalen och Eurovision ger det mig välbehagsrysningar (ljubim), så inte är det konstigt att jag sedan jag först hörde om Malenas medverkan i MF helt sonika utgått från att hennes bidrag inte kan vara annat än det bästa (och pratat om denna min övertygelse.) Tack och lov, då, att det levde upp till de minst sagt höga förväntningarna.

   Så, här dyker alltså Malena Ernman upp som sista bidrag i 2009 års schlagerfestival, sjukt snygg i sin svarta långklänning och med en hårfärg värdig de blekta blondinernas okrönta drottning Tabatha Coffey, och kliver in på scenen och - ursäkta klyschan - äger den. Som om det egentligen vore Malenafestivalen vi tittade på (och inte the Petra Mede Show, alltså). Den klara höjdpunkten i själva framträdandet är just innan, um, sticket då hon på samma gång som hon sjunger lyckas få till det där sneda leendet och en blick som tycks på samma gång oberörd (av hela situationen) och subtilt road och extatiskt lycklig (och vaddå, kom inte och säg att jag läser in för mycket nu). Dessutom var dansarnas masker übersnygga så det förslog. Och sedan var det ju det där med stickningen i green room. Det var så perfekt, helt enkelt. Som om det inte redan är nog att hon sjunger och ser ut som en gudinna, så visar hon arts & crafts bondmora-potential därtill. Anyway, I rest my case, och går förstås vidare till Malenas minspel - varje gång resultaten från omröstningen redovisades och det framgick att hon gått vidare till Vi Fem/Duell/Final - som var guld värt som tv-underhållning. Från lagom sammanbiten till att, något ögonblick efter att Bidrag nummer 8 uttalats av programledaren, rycka till med ett ansiktsuttryck där man anade ren bestörtning över tävlingsutgången, på gränsen till "kära nå'n, jag visste inte ens att jag var med och tävlade". Dramas, dramas, dramas.

  
Låt oss göra en tankeövning: tänk er landet som kallas Union Soviétique i min hyresvärds stora kartbok. Tänk er Moskva. Tänk er Malena på scenen och skåda hur en perfekt bild målar upp sig. En fantastisk sångerska, snygg show, och cérise sur le gâteau, en låt som rör samman eurodisco, opera och musikalisk glädje och till en fantastisk blandning, som i min mening så gott som definierar Eurovision i sin storslagenhet. Den är mäktig, den är onekligen sångmässigt imponerande, den inger (mig) en känsla av lycka, entusiasm och förundran inför hur absolutely fabulous världen kan vara. Inte sådär ironiskt som det verkar vara på modet att vara nuförtiden, men med självinsikt och glimt i ögat. Inte smaklöst, men underbart överdådigt.

   De senare åren har mina omdömen om svenska Eurovisionsbidrag onekligen inte varit de mest kärleksfulla. Las Vegas var pausunderhållning at its worst, hur många gånger har Carola tävlat för Sverige igen?, The Ark må ha haft en glittermikrofon men höll inte egen klass och var hursomhelst way bättre förr, och 2008 års återvunna stelopererade robot-drag queen (utan Verka Serduchkas charm eller superba låt) gjorde troligen att jag slog personrekord i illasinnade uttalanden. Så möjligen skulle man kunna tro att det helt enkelt har någonting med landet att göra, en internaliserad swedofobi, en önskan att skilja mig från den alltid lika skrämmande nationalistiska massan (som den porträtteras i media).
   Även om det onekligen finns mer än ett uns verklighetsanknytning i det senare exemplet, så är den simpla sanningen att jag inte är villig att sänka mina standarder vad gäller musik och framträdande bara för att en låt delar ursprungsland med mig. Jag kräver något mer än en redan vid tillkomsten föråldrad låt med en artist som råkade vara stor på nittiotalet, och om detta så finnes i Slovenien, i Portugal eller i Azerbajdzjan gör detsamma. Jag tror inte nödvändigtvis att det svenska bidraget representerar mig, på grund av min nedärvda svenskhet; snarare är det min kärlek till dramatik, glamour, whatever, som bestämmer vilken låt som talar - inte bara till men - för mig. (När Marija vann för några år sedan var det definitivt inte för Serbien mina ögon tårades, inte för Sverige, inte för Europa.) Jag vill inte låta pretto eller något, men musiken är, och eurovisionen borde vara, så mycket större än så.


Så, när det dyker upp ett bidrag i Melodifestivalen som jag både älskar och vill se sparka derrière i Moskva (de två går inte nödvändigtvis hand i hand), och detta till och med går vidare till final, är det konstigt att jag blir fullkomligt överförtjust? Om jag hör något jag gillar vill jag höra det igen, inte bara som bakgrundsmusik när jag lagar mat eller bloggar, utan i Stockholm, i Moskva, i final i Moskva, en extra gång komplett med paljettregn i slutet av Eurovision-sändningen.

   Och där, mesdames, messieurs et surtout messieurs-dames, vill jag om två månader se en überblond mezzosopran som sjunger på franska och engelska och ler oemotståndligt. Malena Ernman. Moskva i maj.


Så. Vad sägs om att knyta ihop saker och ting litegrann? Om ni nu mot all förmodan har läst så här långt i mitt inlägg utan att tappa modet/somna/bli upprörda/lämna mig för någon valfri modeblogg, hoppas jag att även ni insett överlägsenheten hos La Voix, och - vad gäller er som befinner er i Sverige och därmed har mögligheten - beslutat att rösta på nämnda bidrag allt vad ni förmår.

   Jag? Förutom min uppenbara lobbyverksamhet har jag förstås uppmanat mina föräldrar att rösta åt mig och... när lördagskvällen så småningom sänker sig över Tours, ska jag hålla tummarna och send my love.


My Weekend Crush

Om jag var litet som min all time favoritbloggare Ms Snarker, på alla håll och kanter, alltså, skulle jag möjligen varje fredag skriva ett inlägg (med rubriken ovan) som såg ut ungefär så här:

Innan Melodifestivalen visste jag knappast Petra Mede var. Jag har för mig att jag kan ha sett någon intervju, och kanske ett eller två halva avsnitt av Morgonsoffan, men Parlamentet som hon sägs ha revolutionerat slutade jag titta på för länge sedan (sisådär när Hans Rosenfeldt lämnade programmet och den svenska komikersfärens svar på Hin Håle själv - vad jag minns - tog över ett slag).

   Men så dök hon alltså upp där bland Scotts och läderkorsetter på Scandinavium, bytte som en sann stjärna klänning mellan varje bidrag och jämfördes förstås direkt med de senaste två årens oproportionerligt populäre och hyllade programledare Christian Luuk. Även jag själv använde mig av måttstocken "Är hon kapabel att få mitt blod att koka såsom Luuk gör?" Efter fyra kvaltävlingar skulle svaret nog trots allt bli ja, även om det råkar vara på ett helt annat sätt än vad frågeställningen ursprungligen syftade till.

   Det var inte så att jag fann Luuks närvaro i Melodifestivalen olidlig (Gustafsson d.y. är en helt annan femma, även om hans mellanaktsnummer gav mig gott om tid att hämta något att äta/gå på toa/logga in på Qruiser utan att behöva köa eftersom alla andra medlemmar sitter framför tv:n) - han var till min förvåning helt acceptabel och stundtals rentav underhållande - men den absurda idén att ta honom med ut i Europa och låta honom, med sin jag-hade-hellre-varit-varsomhelst-utom-här-attityd, prata sönder ESC mer än Pekka Heino någonsin kunnat drömma om, för att inte tala om hur han på något vis lyckades trivialisera hela det serbiska vinnarbidraget 2007 genom att i vad som kändes som en evighet haka upp sig på (de i sig inte så farliga) orden "lesbisk" och "kampsång". We've been through this before, I know, men det är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

   Följaktligen hade jag inga direkt höga krav på Petra, utan önskade bara få se ett helt avsnitt den högt älskade MF utan att få upplevelsen förmörkad av ett starkt begär att kasta fjärrkontrollen på tv:n för att ta ut de aggressioner som programledaren väcker inom mig. Efter det första kvalet nöjde jag mig så med att konstatera att nej, Petra Mede förargade mig inte. Jag ville inte lämna rummet vid något av hennes uttalanden eller skämt. Och som kvinnan ar-ti-ku-le-ra-de! Jag må vara nördig å det grövsta, men det finns ärligt talat ingen sexigare enskild egenskap än artikulerad vältalighet. (Att sticka i green room är däremot - eftersom jag finner det svårt att skapa ett substantiv till fenomenet - ingen egenskap, utan en snarare en aktivitet, om än en utomordentlig sådan.)

   Sedan påstods det att folk tyckte att hon var gapig och inte alls så bra som Luuk, men jag väljer att se förlåtande på dem som uttryckte sådana dumheter och anta att det blott berodde av den klassisk rädsla som så ofta drabbar folk när de ställs inför kvinnor som Tar Plats och - ve och fasa - till och med gör anspråk på att vara medvetet roliga.

   När det så blev dags för deltävling nummer två och sedan tre, var det med ständigt ökande optimism rörandet programlederiet jag satte mig framför tv:n. Denna brunett i sina bästa år (uppenbarligen) lyckades till och med utföra bragden att få mig att förlåta det faktum, att de regelbundna klädbyten som inlett hennes Melodifestival-resa var en engångsföreteelse, med sina enkla men ack så charmerande redogörelser för vad hon istället bytt. Holy Eurovision, Batman, kunde det vara så att jag faktiskt såg fram emot nästa deltävling delvis för att få se vad programledaren skulle ta sig till? (A.N.: Lena var awesome, men inte till samma grad.)

   Nu, efter att (bättre sent än aldrig) ha sett vad som skulle kunna vara den bästa MF-deltävlingen någonsin, kan jag inte förneka det, för mig själv eller världen utanför. Jag tycker att Petra Mede är fantastisk. Hon är snygg, rolig, sarkastisk, uppfriskande självironisk, välartikulerad, till synes självsäker och är där och tar den plats som rättmätligen är hennes. Och hon rimmar. Och kommenterar de tävlandes byststorlek (jag menar, erkänn, det var väl det vi alla satt där och tänkte på i alla fall).

   Vad mer kan man önska av en programledare?

   För mig är inte årets Melodifestival bara en utsökt blandning av bisarr musik, konstiga kläder, svulstighet, genrekrockar och nakenchockar. Det är en och en halv timma av fabulous med en Petra Mede.