Innan Melodifestivalen visste jag knappast Petra Mede var. Jag har för mig att jag kan ha sett någon intervju, och kanske ett eller två halva avsnitt av Morgonsoffan, men Parlamentet som hon sägs ha revolutionerat slutade jag titta på för länge sedan (sisådär när Hans Rosenfeldt lämnade programmet och den svenska komikersfärens svar på Hin Håle själv - vad jag minns - tog över ett slag).

   Men så dök hon alltså upp där bland Scotts och läderkorsetter på Scandinavium, bytte som en sann stjärna klänning mellan varje bidrag och jämfördes förstås direkt med de senaste två årens oproportionerligt populäre och hyllade programledare Christian Luuk. Även jag själv använde mig av måttstocken "Är hon kapabel att få mitt blod att koka såsom Luuk gör?" Efter fyra kvaltävlingar skulle svaret nog trots allt bli ja, även om det råkar vara på ett helt annat sätt än vad frågeställningen ursprungligen syftade till.

   Det var inte så att jag fann Luuks närvaro i Melodifestivalen olidlig (Gustafsson d.y. är en helt annan femma, även om hans mellanaktsnummer gav mig gott om tid att hämta något att äta/gå på toa/logga in på Qruiser utan att behöva köa eftersom alla andra medlemmar sitter framför tv:n) - han var till min förvåning helt acceptabel och stundtals rentav underhållande - men den absurda idén att ta honom med ut i Europa och låta honom, med sin jag-hade-hellre-varit-varsomhelst-utom-här-attityd, prata sönder ESC mer än Pekka Heino någonsin kunnat drömma om, för att inte tala om hur han på något vis lyckades trivialisera hela det serbiska vinnarbidraget 2007 genom att i vad som kändes som en evighet haka upp sig på (de i sig inte så farliga) orden "lesbisk" och "kampsång". We've been through this before, I know, men det är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

   Följaktligen hade jag inga direkt höga krav på Petra, utan önskade bara få se ett helt avsnitt den högt älskade MF utan att få upplevelsen förmörkad av ett starkt begär att kasta fjärrkontrollen på tv:n för att ta ut de aggressioner som programledaren väcker inom mig. Efter det första kvalet nöjde jag mig så med att konstatera att nej, Petra Mede förargade mig inte. Jag ville inte lämna rummet vid något av hennes uttalanden eller skämt. Och som kvinnan ar-ti-ku-le-ra-de! Jag må vara nördig å det grövsta, men det finns ärligt talat ingen sexigare enskild egenskap än artikulerad vältalighet. (Att sticka i green room är däremot - eftersom jag finner det svårt att skapa ett substantiv till fenomenet - ingen egenskap, utan en snarare en aktivitet, om än en utomordentlig sådan.)

   Sedan påstods det att folk tyckte att hon var gapig och inte alls så bra som Luuk, men jag väljer att se förlåtande på dem som uttryckte sådana dumheter och anta att det blott berodde av den klassisk rädsla som så ofta drabbar folk när de ställs inför kvinnor som Tar Plats och - ve och fasa - till och med gör anspråk på att vara medvetet roliga.

   När det så blev dags för deltävling nummer två och sedan tre, var det med ständigt ökande optimism rörandet programlederiet jag satte mig framför tv:n. Denna brunett i sina bästa år (uppenbarligen) lyckades till och med utföra bragden att få mig att förlåta det faktum, att de regelbundna klädbyten som inlett hennes Melodifestival-resa var en engångsföreteelse, med sina enkla men ack så charmerande redogörelser för vad hon istället bytt. Holy Eurovision, Batman, kunde det vara så att jag faktiskt såg fram emot nästa deltävling delvis för att få se vad programledaren skulle ta sig till? (A.N.: Lena var awesome, men inte till samma grad.)

   Nu, efter att (bättre sent än aldrig) ha sett vad som skulle kunna vara den bästa MF-deltävlingen någonsin, kan jag inte förneka det, för mig själv eller världen utanför. Jag tycker att Petra Mede är fantastisk. Hon är snygg, rolig, sarkastisk, uppfriskande självironisk, välartikulerad, till synes självsäker och är där och tar den plats som rättmätligen är hennes. Och hon rimmar. Och kommenterar de tävlandes byststorlek (jag menar, erkänn, det var väl det vi alla satt där och tänkte på i alla fall).

   Vad mer kan man önska av en programledare?

   För mig är inte årets Melodifestival bara en utsökt blandning av bisarr musik, konstiga kläder, svulstighet, genrekrockar och nakenchockar. Det är en och en halv timma av fabulous med en Petra Mede.