I had such a fright - vad blir det på svenska igen? - jag blev plötsligen förskräckt då jag satt och oskylidgt läste igenom listan över medverkande artister i nästa års Melodifestival, och mina ögon föll på namnet Linda Pritchard. men det är ju för gudinnas skull Jeremy Bretts mystiska gamla BFF! Något ögonblick tycktes det mig möjligt att det faktiskt kunde vara hon - kanske hade hon i hemlighet bidragit med sång till någon tidig technolåt på 80-talet, och vilket forum är bättre på att gräva fram gamla anglosaxiska one-hit-wonders än Melodifestivalen? Med tanke på den Susan Boyle-hysteri som rått det senaste året kanske juryn ansåg att det var dags att låta den mogna kvinnan (som tidigare ju med stor framgång omsjöngs av de danska bröderna Olsen) med tantfrisyr få en röst.
Men nej. Så skräckfyllt/förtjusande var det inte trots allt. Visar sig att det finns en svensk sångerska/dansare som heter Linda Pritchard också. Och i jämförelse, hur ofantligt ospännande är inte det?

Enligt The Jeremy Brett Archive (hemsidan alltså, inte någon skum sprängfylld källarlokal någonstans - hoppas jag) trivdes in JBs Linda med stressen och trängseln i London, så hon flyttade ut till kusten där hon bor tillsammans med sin mor, och kan njtuta av lugnet och naturen.
Det är så utsökt udda. Så Nina Hemmingsson, den där serien med kvinnan som flyttar ut till en stuga och bara pratar med sin mamma ibland, på telefon. Så som skapt för att ge upphov till i en litet mysig, litet sådär alternativ film (dokumentär?) att visas på festivaler och sena kvällar på SVT eller - om vi hellre vill fokusera på livets mörkare sidor - en ny roman signerad Elfriede Jelinek.

I fail at Christmas cards. Och förkyld och oglammig är jag också, lagom några dagar före körens julkonsert och Eddie Izzard. 
För övrigt anser jag att Jason Goodwin borde skriva någon slags dramatiserad kokbok vid sidan om sina deckare, i vilken Yashim bara lagar mat. Hela boken. Den skulle jag köpa.

Lisas guide till ett kreativt läsande av De Fyras Tecken, eller Båtjakter får min hjärna att tänka på annat

(Föga överraskande är förstås mitt grundantagande på vilket jag baserar denna uppiffade läsning av The Sign of Four att Watson i romanen ifråga blir till den triangelns hypotenusa som älskas och eftertraktas av Holmes respektive Mary Morstan på varsin sida, i ett gammalt hederligt romantiskt triangeldrama.)

Om man strippar ned historien till att innehålla endast sådant som har en tydlig påverkan på senare Holmes-berättelser går den ungefär så här: Sherlock Holmes och Doktor Watson får i uppdrag att lösa ett komplicerat fall åt fröken Mary Morstan. Inte helt professionellt förälskar sig Watson i klienten. Detta snappar förstås den uppmärksamme Holmes upp, och för att göra sig själv mer konkurrenskraftig i jämförelse med Morstan ser han till att demonstrera och påpeka sina färdigheter som hembiträde och värd för käre Watson. Trots Holmes' ansträngningar friar Watson till fröken Morstan (gosh, det var snabba ryck på den tiden!), och vidarebefordrar direkt och oceremoniellt de Glada Nyheterna till sin sambo kombo sedan en längre tid tillbaka. Föga förvånande uteblir Holmes' gratulationer och hans tidigare sällskaplighet byts ut mot den karakteristiska beskheten. I den bitande slutscenen konstaterar Holmes att även när man blivit övergiven av sin Doktor finns det en tröst som alltid består: självmedicinering.

Kortfattat lämnar Watson sin homosociala ungkarlstillvaro (där användandet av ordet ”ung” är av generöst slag) i Holmes' sällskap och beslutar att ingå ett hederligt heterosexuellt äktenskap med första bästa förälskelse.

Och Veckans Monster AKA Fallet, hur ser det ut? Jo, här finner vi två parallella historier att sätta tänderna i. Den första är Johnathan Smalls, den person som i denna min Läsning med ett syfte symboliserar Den Förtappade, den från början reko men påverkbare mannen som förfördes in i förfallet och så förvandlades till den bittre, ömkliga varelse han nu är.

Mina kunskaper i postkoloniala studier är tyvärr så gott som obefintliga och de i genusvetenskap på amatörnivå [amatör: lat. amator, från amare, älska], men det är inte utan att man har hört talas om Den Andra, den icke-västerländska och den icke-manliga. Vad som händer Small är alltså att han lämnar hemmets trygga härd för ett främmande orientaliskt land, a very queer place, the queerest that ever I was in, där luften ligger het och de hedniska invånarna har personligheter som skiljer sig markant från sina engelska bröders. Här hotas och/eller övertalas (det ser ut som om han tvingas men egentligen vill han ju – vilka vidriga associationer den formuleringen ger) han av tre halvvilda sikher respektive mohammedaner till att döda en man för att stilla sin lust till rikedom. Inte nog med att han låtit sig förföras av icke-engelsmännens tal om guld och glitter, de fyra männen i pakten formar dessutom ett ytterst starkt band sinsemellan, ett löfte om evig trohet, en obefläckbar, nationellt och likaså religiöst gränsöverskridande homosocial gemenskap: De Fyras Tecken.

Saker och ting går sedan inte som kumpanerna tänkt sig och straffarbete följer för de fyra. Men genom vått och torrt håller Small fast vid och hävdar denna gemenskap, på samma gång som han drivs av sin lust till hämnd och rikedom. I den sinnesförvirring som nu redan råder inom honom gör han misstaget att förlita sig till ännu en av De Andra, en primitiv vilde av särklass, vars irrationella och känslostyrda (för hur stor är inte likheten mellan Den Andra och Det Andra Könet?) handlande blir det som slutligen drar Small i fördärvet och avslöjar honom som det sorgliga, moralbefriade, bedragna och bittra misslyckande till människa han egentligen är. Som sådan är han ett gott avskräckande exempel: ropa inte efter för mycket, låt inte dina begär leda dig in på villovägar och lämna inte det vad säkert är.

Den andra historien är den om Tonga; vildast av vildar, professionellt cirkusfreak och okontrollerat styrd av sina passioner beskrivs han av både Watson och vetenskapen som varandes vedervärdig att betrakta. Vanskapt, bestialisk, förvriden, med fylliga läppar och hotfulla, giftiga ögon är han rufsigare i håret än Robert Downey Jrs Holmes. Till hans temperament räknas drag som vildsinthet, surmulenhet, grymhet och – stundtals – en djurisk ilska. (Samtliga dessa är autentiska om än egenhändigt översatta exempel från boken: ligger det inte något nästan sensuellt i detta vältrande i så påtagligt fysiska, köttsliga adjektiv, alla minnande om det otämjda djuret i mannen?)

Som om det här inte vore nog påstås han dessutom vara kannibal. Äter människor, alltså. Ordagrant översatt till engelska en man-eater, på svenska en manslukare.

I likhet med människans bästa vän har Tonga dock en förmåga att knyta de starkaste av emotionella band till en annan varelse, och därefter visa den största trohet till denna (även när piskan viner och sargar vildens kött), något som karakteriserar Tongas förhållande till Small. Nej, sannerligen, aldrig har en man haft en trognare vän. Men Tonga, stackaren, är i likhet med de kvinnor Sherlock Holmes så misstror styrd av sina känslor och utan vare sig moral eller logik, och låter en av sina dödligt giftiga pilar genomtränga Bartholomew Sholtos försvarslösa hud i tron att han gör sin käre vän en tjänst. Därefter går allt nedåt för Tonga, och slutar under stor dramatik i en sjömansgrav på flodens botten.

För att knyta ihop det hela handlar The Sign of Four (i likhet med kalkonfilmen Simon Sez), Allt-Är-Metaforer-versionen, om heterosexualitetens seger över icke-heterosexualiteten, denna cancersvulst som klängt sig fast på samhällskroppen (tack Åke Green för ditt färgsprakande språk!). Holmes och Watson har vid det här laget bott ihop ett ganska bra tag, och ärligt talat är det på tiden att någon av dem växer upp och gifter sig; de blir ju knappast yngre och kan inte leva som sammanvuxna ungkarlar tills döden skiljer dem åt.

Det är inte många bokstäver (tre), och inte heller många trappsteg mellan sovrummen på Baker Street 221b, som skiljer homosocialitet från homosexualitet. Bortom lag och moral lurar hotet/löftet (minns ni, han vill egentligen) om det senare alternativet, lika förföriskt lockande som främlingars löften om guld och ädla stenar. Holmes balanserar på gränsen till förtappelse – han ser helst att inget förändras i sitt egna och doktorns gemensamma liv och nedlåter sig, som ett sista hjärtskärande försök att vinna tillbaka Watson från lockelsen hos en potentiell hustru, till att hävda sina husliga, den inre sfären tillhörande, kvinnliga färdigheter, och till civiliserad, hjärtlig konversation. Den/Det Andra, omanligheten, djuriskheten, som med vackra ord och löften om lycka och kärlek nästlat sig in i hans inre får honom att iscensätta den ack så klassiska frågan: ”Vad har hon som inte jag har?”

På samma gång dyker Tonga upp som en inkarnation av Det Andra, det djuriska, det känslostyrda, det trogna/efterhängsna, det som slukar män och kanske också deras själar, det olycksdömda och malplacerade, hånade, utpekade, misstänkliggjorda, (den) missbildade (mannen): Det Onda Kvinnliga; en spegling av det abnorma som hotar att finna fäste i Holmes' och Watsons förhållande om ingen ingriper. Tack och lov finns där Mary Morstan som en räddande ängel av helgonlik, jungfrulig kvinnlighet; hon är inte för vacker, inte för rik, vet väl att dölja sina känslor när så är lämpligt för andras bästa, inkännande, mild, och saknar efter faderns försvinnande en man i sitt liv... Det är tack vare hennes första besök på Baker Street som Holmes och Watson över huvud taget hamnar i den båtjakt som utgör bokens dramatiska klimax, vilket i sig leder till de händelser som gör att en segrare kan utses i den symboliska kampen. Den första händelsen är chockerande brutal, både som metafor och i sig själv: Holmes och Watson, tillsammans på ett äventyr, får syn på den vidrige, bestialiske Andre och det är de två – alltså inte polismännen som följt med, utan den konsulterande detektiven som tillbringar större delen av sin tid i hemmet och den krigsskadade läkaren – som på samma gång avfyrar sina pistoler (detta kalla, distanserade vapen, effektiva som gör dödandet så opersonligt) mot honom, så att det sedan är omöjligt att säga vems skott det var som fick fienden att falla ned i djupet. Tvärtom uppnåddes segern över den som vetenskapen definierat missbildad genom en gemensam ansträngning: i en sista storslagen insats tillsammans tillintetgör de den abnorma från övärlden, eller det abnorma som försökt slå rot emellan dem. Och ändå, visar det sig, har de varit bara en hårsmån iväg från att träffas av en av de pilar som Tonga, i likhet med Amor, skjutit.

När hotet är borta kan Watson så gå och be om damens hand, som ett första steg i befästandet av det goda, normalitetens (och som alltid den manliga/kvinnliga heterosexuella dikotomins) seger. Nästa steg äger rum på Baker Street, vid hemmets härd, på den i falsk trygghet invaggade plats där någonting började gro som nu har måst kvävas i sin linda; den med kvinnan och den irrationella känslosamheten förknippade. Där berättar Johnathan Small sin dramatiska historia och låter sig själv bli ett varnande exempel: låten er icke förledas av frestelser och ogudaktiga lojaliteter, på det att ni icke må bli hatiska och förtappade, hatade och förrådda män som jag. För honom finns ingen förlåtelse; Watson själv, den gode maken, saknar all sympati för Small.

Slutar de så? Med hotet från farliga, olagliga känslor tillintetgjort; med Watson heterosexuellt gift och Holmes hög på kokain? Knappast. För det vet vi ju, att känslor går inte att stävja så lätt. Och kanske kan vi se en parallell till skatten där: Mary Morstan fick den definitivt inte; den var inte hennes att äga. Så nu ligger den där, fantastiska rikedomar utspridda på flodens botten som glittrar för ingen mans ögon, osynlig, omärkbar. Men den finns där, ändå.

Den bidar sin tid.

~*~*~

Och så roligt kan man ha om man läser The Sign of Four med kreativt sinne och ett väldigt tydligt syfte.