Uppenbarligen är jag back in the blogging-game, även om jag missat en hel del under veckorna utan fungerande Internetuppkoppling. Men, jag har dock tagit mig i kragen och lyssnat igenom MF-låtarna litet extra nu inför finalen, et voilà, ungefär så här tycker jag:

Två:
Molly Sandén - Så vill stjärnorna

Första raden låter som Whitney Huostons I have nothing, men sedan går det nedåt därifrån (och jag blir mer och mer besviken för varje takt över det inte är Whitney). Människan sjunger ju onekligen bra, och låten är inte direkt upprörande, och bidraget hade varit fullkomligt acceptabelt och trivsamt om det inte var för (min pet peeve, som det ska visa sig:) uttalet. Ni vet hur barn låter när de sjunger, litet som om de sväljer tonerna, och resultatet blir t.ex. ett förskräckligt "att jå älskar dig". Som tur är brukar detta växa bort med åldern och sångvana (så tack och lov för 16-årsgränsen), och jag hoppas att även Mollys behandling av språket kommer att utvecklas till det bättre så småningom. Öppna upp, kvinna!

E.M.D. - Baby goodbye

Deras sånginsatser är väl inte det allra sämsta i tävlingens historia, och visst kan det vara charmigt med människor som försöker dansa trots att det inte är deras mest framstående färdighet (och jag älskade "Jenny let me love you", FYI), men ärligt talat; jag kan inte tycka annat än att det här är rent mediokert. Jag förstår mig verkligen inte på varken låten, eller dess anknytning till det rätt så retro-konceptuella framträdandet. Om det här är bra på något sätt har jag inte lyckats upptäcka det ännu.

Måns Zelmerlöv - Hope & Glory

Um, strippchock. Fast jag har för mig att jag läste någonstans att han ändrat i sitt nummer; blir det fortfarande pole dancing? Att se Footloose med Måns i gjorde att mitt omdöme gällande honom grumlades något (han var väldigt söt up close, kan inte förnekas), men nu är jag efter detta wake up call snarare bara väldigt irriterad. Och ärligt talat, när man tänker efter, så suger den krigsglorifierande låten fett.

H.E.A.T. - 1000 miles

Det här måste vara första gången som en rocklåt som inte är rent dålig dyker upp i Melodifestivalen. Det här är i likhet med Agnes' bidrag oklanderligt och imponerande välgjort, i klass med det bättre ur sin genre. Vilket inte säger att jag gillar det.

Alcazar - Stay the night
Jag har för mig att min mamma i tv-soffan kommenterade att den här skulle funka bra på Friskis & Svettis, och vem är jag att säga emot? Jag kan definitivt se framför mig hur en grupp människor i alla åldrar och former hoppar omkring till låten. Men i egenskap av någon som trots upprepade "nu ska jag börja träna på något vis" aldrig egentligen lämnar soffan, känner jag att detta inte är nog för att vinna över mig. Ni förstår, jag gillade Alcazar pre-Magnus. Jag avgudade Alcazar när både Magnus och Annikafiore var med, och den första skivan de gjorde som foursome var rent utsökt. Men nu? Jag kan inte låta bli att känna att de - om en superproffsiga och begåvade - blir mindre musikaliskt intressanta för varje singel som släpps, så vid det här laget känner jag snarast en allmän likgiltighet inför dem.

Agnes - Love love love

Jag avgudar-älskar inte Agnes. Jag har inget emot Agnes. Den senaste singeln jag hörde med henne innan jag lämnade landet var jättebra. Love, love, love är bara ok, men den är så pass väl framförd att jag tror att den är bättre än så.

Sarah Dawn Finer - Moving on

Alltså, känns inte den där hissen litet... krystad? Varför, liksom? Kläderna ur hursomhelst trevligt färgglada och glittriga så att man har något att titta på, och låten är helt ok. Däremot känns det som att den saknar viss dynamik; verserna är stillsamma nog, men refrängen blir liksom aldrig sådär dramatisk som den verkar vilja vara. För övrigt tycker jag inte riktigt att SDF:s röst gör det bästa av låten (eller vice versa). Den (rösten) är liksom sådär fin och behaglig, och saknar liksom den där underliggande smärtan som i min mening krävs för att få till den där dramatiska, stor-kör-gospel-känslan.

Emilia - You're my world

Låten är rentav mysig, och Emilias ljusa röst bara ganska enerverande, så om hon ser till att sjunga den bättre än vad hon gjorde i deltävlingen (i en soft, jazzig låt som den här måste alla toner sitta perfekt) kan det här bli riktigt bra. Jag har inte överdrivet stora förhoppningar, men viss potential finns åtminstone i den här låten, vilket uppenbarligen inte alltid är fallet.

Caroline af Ugglas - Snälla snälla

Jag vill så gärna gilla det här, verkligen. Caroline är awesome och cool och sjunger superbt och sympatiskt och har snygga läder och jag vet inte vad. Men hur jag än försökt har jag inte ännu lyckats acceptera låten (även om jag numera kan höra henne sjunga "jag skiter i det" utan att få obehagsrysningar av ordvalet): först är det ju det där med uttalet. Den som någon gång läst min blogg i eurovisionstider vet att jag är oerhört positivt inställd till brytningar av olika slag (om än företrädelsevis slaviskt färgade) och tycker att "pee low" och "wee ling" låter precis lika bra som "pillow" och "willing" (och ibland är en nödvändig kompromiss för att få till vissa rim). Däremot, när det börjar anas att dialekterna inte är helt... genuina, som i t.ex. Fatals Picards fall, känner jag bara att goda gudinna, vad sysslar de med, kan de inte prata rent? Nu menar jag inte att Caroline för att ha en affekterad accent, men personligen blir jag så förbryllad av den engelska brytningen som plötsligt framträder när hon börjar sjunga att jag har svårt att uppskatta resten av arrangemanget. Men visst, I'm working on it, och nu när jag tillbringar all min tid omringad av alla möjliga skumma accenter, har det möjligen blivit litet lättare att acceptera den. Återstår då gör låten, som egentligen är den största besvikelsen för mig. Rent musikaliskt känns det som att den har potential till att bli riktigt stark (ja, t'nk, Janis, tänk ångest), som den dock envist vägrar att nå upp till. Den tar liksom slut innan den hunnit komma igång, och jag blir lika förvånad varje gång. Var det här allt?

Sofia - Alla

Min första tanke när jag hörde den här var att det är den bästa upptempo-låten jag hört i Melodifestivalen. Om man ser utanför de svenska uttagningarnas gränser är originaliteten är kanske inte slående, men jag älskar - rent generellt sätt - låtar med trummor som tydlig ingrediens (och gärna trumspelare på scen). När jag känner mig positivt inställd till en låt brukar jag - för att inte dras med och bli alltför positiv (hemska tanke) - fundera på huruvida jag skulle lägga märke till och gilla låten även om den dök upp som något annat lands bidrag i ESC. Alla uppfyller så pass många av mina musikaliska preferenser att den onekligen skulle vara en av mina favoriter i ESC (om än av den mer perifera sorten, då det hela säkerligen ändå skulle sluta med att någon operaflörtande drama queen, av valfritt kön, kom och swept me off my feet). Så, visst jag kan tänka mig att be om ursäkt litegrann till den Inetrnationella juryn för att jag vid ett eller annat tillfälle kan ha refererat till dem som "fascistjury". Inte för att jag ändrat min grundläggande åsikt om dem; det är bara det. att jag inte är bättre än att jag uppskattar fascistjurier då de tycker samma sak som jag.

Malena Ernman - La Voix

Jag blev så generad när jag hörde henne prata i den där intervjun om fansen som bloggade om henne att jag inte vet om jag vågar skriva med, i rädsla (à la Mika) att måla in mig själv i ett fack. Men. Je t'aime, amour, j'adore, j'adore, j'adore (se tidigare inlägg för detaljer.) Operaschlagerfusion är deliciöst, klänningen ytterst passande, dansarnas masker ursnygga och Malena än mer så, och det faktum att refrängen är på franska gör att jag kan intala mig att konstant lyssnande på låten är en studiefrämjande aktivitet.

Nej, jag tror inte på omväxling bara för sakens skull. Två weekend crushes i samma tv-program kan ju omöjligen vara något negativt. Faktiskt borde de bittra människorna som börjar tala om kalla krig och drömma om Berlinmurar så fort ett land som inte är skandinaviskt eller tillhör The Big 4 vinner ESC testa det; kanske skulle det kunna få dem på så pass gott humör att de glömmer bort att tolka tävlingsresultaten som en krigsförklaring. Ett litet råd sådär, men nu till det faktiska ämne, La Malena.

   Som kanske framgått vid tidigare tillfällen har jag en faiblesse för fantastiska sångerskor med storslagna gester, med eller utan läderkorsett, och även om jag definitiv inte är någon expert på området (förutsätter jag att inte heller eventuella läsare är det), har jag en känsla av att operadivan (i enbart positiv bemärkelse) på något sätt är den moderna urmodern till dessa dramatiska musikaliska systrar, som vet att med alla medel förmedla sitt budskap ända bak till galleristolarna. Och när jag tänker på de flesta tidigare operainslag i Melodifestivalen och Eurovision ger det mig välbehagsrysningar (ljubim), så inte är det konstigt att jag sedan jag först hörde om Malenas medverkan i MF helt sonika utgått från att hennes bidrag inte kan vara annat än det bästa (och pratat om denna min övertygelse.) Tack och lov, då, att det levde upp till de minst sagt höga förväntningarna.

   Så, här dyker alltså Malena Ernman upp som sista bidrag i 2009 års schlagerfestival, sjukt snygg i sin svarta långklänning och med en hårfärg värdig de blekta blondinernas okrönta drottning Tabatha Coffey, och kliver in på scenen och - ursäkta klyschan - äger den. Som om det egentligen vore Malenafestivalen vi tittade på (och inte the Petra Mede Show, alltså). Den klara höjdpunkten i själva framträdandet är just innan, um, sticket då hon på samma gång som hon sjunger lyckas få till det där sneda leendet och en blick som tycks på samma gång oberörd (av hela situationen) och subtilt road och extatiskt lycklig (och vaddå, kom inte och säg att jag läser in för mycket nu). Dessutom var dansarnas masker übersnygga så det förslog. Och sedan var det ju det där med stickningen i green room. Det var så perfekt, helt enkelt. Som om det inte redan är nog att hon sjunger och ser ut som en gudinna, så visar hon arts & crafts bondmora-potential därtill. Anyway, I rest my case, och går förstås vidare till Malenas minspel - varje gång resultaten från omröstningen redovisades och det framgick att hon gått vidare till Vi Fem/Duell/Final - som var guld värt som tv-underhållning. Från lagom sammanbiten till att, något ögonblick efter att Bidrag nummer 8 uttalats av programledaren, rycka till med ett ansiktsuttryck där man anade ren bestörtning över tävlingsutgången, på gränsen till "kära nå'n, jag visste inte ens att jag var med och tävlade". Dramas, dramas, dramas.

  
Låt oss göra en tankeövning: tänk er landet som kallas Union Soviétique i min hyresvärds stora kartbok. Tänk er Moskva. Tänk er Malena på scenen och skåda hur en perfekt bild målar upp sig. En fantastisk sångerska, snygg show, och cérise sur le gâteau, en låt som rör samman eurodisco, opera och musikalisk glädje och till en fantastisk blandning, som i min mening så gott som definierar Eurovision i sin storslagenhet. Den är mäktig, den är onekligen sångmässigt imponerande, den inger (mig) en känsla av lycka, entusiasm och förundran inför hur absolutely fabulous världen kan vara. Inte sådär ironiskt som det verkar vara på modet att vara nuförtiden, men med självinsikt och glimt i ögat. Inte smaklöst, men underbart överdådigt.

   De senare åren har mina omdömen om svenska Eurovisionsbidrag onekligen inte varit de mest kärleksfulla. Las Vegas var pausunderhållning at its worst, hur många gånger har Carola tävlat för Sverige igen?, The Ark må ha haft en glittermikrofon men höll inte egen klass och var hursomhelst way bättre förr, och 2008 års återvunna stelopererade robot-drag queen (utan Verka Serduchkas charm eller superba låt) gjorde troligen att jag slog personrekord i illasinnade uttalanden. Så möjligen skulle man kunna tro att det helt enkelt har någonting med landet att göra, en internaliserad swedofobi, en önskan att skilja mig från den alltid lika skrämmande nationalistiska massan (som den porträtteras i media).
   Även om det onekligen finns mer än ett uns verklighetsanknytning i det senare exemplet, så är den simpla sanningen att jag inte är villig att sänka mina standarder vad gäller musik och framträdande bara för att en låt delar ursprungsland med mig. Jag kräver något mer än en redan vid tillkomsten föråldrad låt med en artist som råkade vara stor på nittiotalet, och om detta så finnes i Slovenien, i Portugal eller i Azerbajdzjan gör detsamma. Jag tror inte nödvändigtvis att det svenska bidraget representerar mig, på grund av min nedärvda svenskhet; snarare är det min kärlek till dramatik, glamour, whatever, som bestämmer vilken låt som talar - inte bara till men - för mig. (När Marija vann för några år sedan var det definitivt inte för Serbien mina ögon tårades, inte för Sverige, inte för Europa.) Jag vill inte låta pretto eller något, men musiken är, och eurovisionen borde vara, så mycket större än så.

Så, när det dyker upp ett bidrag i Melodifestivalen som jag både älskar och vill se sparka derrière i Moskva (de två går inte nödvändigtvis hand i hand), och detta till och med går vidare till final, är det konstigt att jag blir fullkomligt överförtjust? Om jag hör något jag gillar vill jag höra det igen, inte bara som bakgrundsmusik när jag lagar mat eller bloggar, utan i Stockholm, i Moskva, i final i Moskva, en extra gång komplett med paljettregn i slutet av Eurovision-sändningen.

   Och där, mesdames, messieurs et surtout messieurs-dames, vill jag om två månader se en überblond mezzosopran som sjunger på franska och engelska och ler oemotståndligt. Malena Ernman. Moskva i maj.

Så. Vad sägs om att knyta ihop saker och ting litegrann? Om ni nu mot all förmodan har läst så här långt i mitt inlägg utan att tappa modet/somna/bli upprörda/lämna mig för någon valfri modeblogg, hoppas jag att även ni insett överlägsenheten hos La Voix, och - vad gäller er som befinner er i Sverige och därmed har mögligheten - beslutat att rösta på nämnda bidrag allt vad ni förmår.

   Jag? Förutom min uppenbara lobbyverksamhet har jag förstås uppmanat mina föräldrar att rösta åt mig och... när lördagskvällen så småningom sänker sig över Tours, ska jag hålla tummarna och send my love.

Det är klart att jag inte kunde låta det här passera obemärkt (om något som affischeras i Relay-skyltfönstren nu kan sägas vara det), även om jag på grund av Internet-brist 'är något sent ute.
   Premiärnumret av nya Love Magazine har oficiellt världens bästa omslagsbild in the history of ever. Inte nog med att någon så awesome som Beth Ditto agerar covergirl, det är rent estetiskt übersnyggt också. The women (the one) are beautiful, the men (had there been any) are beautiful, even the colours are beautiful. Och fatta, kors i taket, efter att ha betalat mina tio eller så euro (oh, varför läser jag inte typ Chic, eller vad de där 20-kronorspublikationerna heter nuförtiden, i stället?) för ett exemplar av tidningen och intresserat läst igenom det kunde jag konstatera att nej... jag hatade den inte direkt. För att vara ärlig skulle jag till och med kunna tänka mig att inhandla och läsa även nästkommande nummer. (Och för den som oroar sig över det omänskliga i att Beth saknar bröstvårtor på omslaget kan jag lugnande meddela att de finns där, om man bläddrar litet i tidningen.)