Fast egentligen var det tvärtom:först kom jag med TGV-tåget (det är sant som de säger, det går snabbt) till Montparnasse vid tretiden på fredag, och först på lördagseftermiddagen fann jag mig själv i utomordentligt sällskap på det där dyra caféet av amerikanskt ursprung, och som jag hade lovat mig själv att hålla mig borta från, på en inte helt obekant gata i Marais.

Väderleksrapporterna - med grått grått grått och regn över den del av kartan som jag gissade var Paris - hade skrämt upp mig litet, men faktum är att det var ganska behagligt temperatur och solmängdsmässigt, med några enstaka regndroppar då och då. På lördagen, just när jag beslutat att gå ut från Maoz Falafel (och jag kunde ju inte vända tillbaka in igen, både av stolthet och brist på golvyta) drabbades vi nämligen av en störtskur, une averse, typ, som smattrade mot mitt stackars Pylonesparaply och rann rätt in i mina i så vältäckande tygskor och kylde ned mina annars bara fötter totalt. Men, vad gör det, förutom att påminna om alla dessa musikaliska mästerverk som skrivits kring 'mnet "det regnar i Paris": förstås finns där först och främst regn-anthemet "La Bastille" från Chansons d'Amour, men eftersom jag denna weekend valde att inte ägna mig åt film-sightseeing och dessutom hade nöjet att något oväntat höra namnet Andreas Lundstedt uttakas av en fransman kan jag omöjligen illustrera detta inlägg med en föga imponerande youtubevideo till tonerna av Alcazars (pre-Magnus) "Paris in the rain". Alla låttitlar kan ju inte vara subtila.