Je marche dans dans les villes
Nu på vintern, då stan ligger täckt av is och jag av försiktighet/rädsla låter cykeln stå orörd och istället promenerar överallt, är det viktigt att fylla eventuella bärbara musikspelare med musik musik som manar framåt och till rask gångtakt. Ja, till framgång, rentav.
Så voilà några av mina favoriter (Marc Almonds "Heart on snow" undantagen, då jag ju hade med den i ett annat inlägg alldeles, alldeles nyligen):
Vad kan möjligen överträffa en låt som faktiskt handlar om att vandra genom städer?Om ett fruktlöst sökande efter det omöjliga kombinerat med en aldrig sinande vilja att knalla på (<- den allmängiltiga tolkningen)... Det är nästan så att man vill skutta fram. (Av samma artist ska förstås nämnas i synnerhet Tout va bien, som det kan vara läge att knappa fram när man har riktigt bråttom, och i allmänhet hela albumet Le rouge et le rose, som innehåller mången en pärla av fransk teatralisk musikkonst.)
Så voilà några av mina favoriter (Marc Almonds "Heart on snow" undantagen, då jag ju hade med den i ett annat inlägg alldeles, alldeles nyligen):
Vad kan möjligen överträffa en låt som faktiskt handlar om att vandra genom städer?Om ett fruktlöst sökande efter det omöjliga kombinerat med en aldrig sinande vilja att knalla på (<- den allmängiltiga tolkningen)... Det är nästan så att man vill skutta fram. (Av samma artist ska förstås nämnas i synnerhet Tout va bien, som det kan vara läge att knappa fram när man har riktigt bråttom, och i allmänhet hela albumet Le rouge et le rose, som innehåller mången en pärla av fransk teatralisk musikkonst.)
I've seen you wandering, baby, up and down my street? Möjligen ett svar på låten ovan, från kvinnan som tröttnat på att se Jean stup i kvarten smyga förbi på jakt efter onämnbara passioner, och tänker: allez, mon petit Jean, venez donc à diner!
Sazzy, liksom.
Ingen vanlig marsch till promenad, men en saligt surrealistisk vansinnesflykt genom staden.
Oundgängligt är förstås soundtracket till Les chansons d'amour. Det att vandra genom en stad, tonsatt till perfektion. P.S. Se filmen !!! !!! !!!
Cali inger känslan av att faktiskt röra sig framåt med just lyckan som det svårfångade målet.
Och om staden den sköna i sin gråskala, efter timmar och timmar till fots, förlorat sin charm och sin förmåga att förundra, är det kanske dags att fundera på ett byte av dekor. Så stämmer vi då möte vid tågstationen!
Spår i snön.
Efter att ha sett grannens trappa kände jag mig ytterst mesig som tog på mig skor bara för gå de få stegen ut för att hämta tidningen.
Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.
90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).
Det är förresten med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att Sherlock har premiär på Sveriges Television om bara två dagar, och att jag inte lyckats planera in någon filmfestivalfilm som krockar med sändningstiden. Kommer jag äntligen inse dess storhet eller kommer jag vara alltför upptagen med att räkna antalet av och nedteckna de repliker som uttalas av kvinnor (vilket i och för sig inte kan bli en speciellt tidskrävande uppgift)? För om jag minns rätt så hann jag aldrig, i mitt oproportionerlig långdragna bloggdissande av Sherlock, till kvinnorna. Jag tänkte spara dem till sist, och sedan glömde jag bort dem - men det var jag väl å andra sidan den enda som gjorde.
90 minuter är en lång tid, så nog ska vi väl även fundera över det fascinerande fenomen som är Mrs Hudson. När denna påpekar att hon inte är pojkarnas hembiträde, för att sedan ändå agera sådant, glömmer jag ett ögonblick de framsteg som det sekel som skiljer Moffat från Doyle ändå fört med sig. Samma hushållsnära tjänster som den viktorianska Mrs Hudson rimligen lät inkludera i hyran, utför hennes nutida motsvariget gratis och under uddlösa protester. Och inte tusan verkar hon vara gladare för det (en air av trötthet som jag även tyckte mig finna hos Ritchies Hudson - är det en nyfunnen önskan om att visa på hur hårt livet som hyresvärdinna kan vara?).
Rambling. Never mind.
Vad är väl en reva i tid och rum om inte ett ett modernt och sekulariserat sätt att säga helvetesgap?
Jag gillar verkligen Torchwood för dess egen skull. Verkligen. Men nu blir jag litet förvirrad - är serien måhända en mutation av mina tidigare favorit(äventyrs)serier (litet som i Moffat's Doctor Who, jag råkade se ett avsnitt i England i somras, där allt verkar ha en koppling till huvudpersonen för att det att skapat utifrån en bok hon läste som barn... typ)? Gränserna till Whedon-versat är minst sagt att luckras upp.
Det börjar alltså med att Spike dyker upp i ny kostym (men fortfarande retro!), sedan får vi en tillbakablick till Jack och Iantos möte som är som taget ur Buffy och Rileys kärlekshistoria (den mörka utomhusmiljön, kudne mycket väl vara en kyrkogård, det faktum att Weevils av utseendet att döma är nära besläktade med vampyrerna i Sunnydale och att just den här känner ett starkt behov att bita Jack i halsen?!, den ena aktören från en korrupt statlig institution och alltför alldaglig för att stanna mer än några säsonger, den andra övernaturlig frilansare, det ofrivilliga samarbetet, förnekelsen etc etc), sedan kommer det fram att BtVS-författaren/producenten Jane Espenson ska vara med i skapandet av säsong fyra, likaså gamla BtVS-producenten Kelly A. Manners, därefter rapporteras det att Dichen Lachman, känd från Dollhouse, ska medverka i serien.
Så avslöjas det äntligen vad den nya säsongen, "Miracle day" (låter som något från ett gratulationskort), kommer att handla om: plötsligt en dag (formuleringen förvirrande lik den som beskrev Children of Earth) är det ingen som dör (att jämföra: "one day on Earth no one dies" med "an ordinary day [...] every single child in the world stops" -- vi får veta när det händer, var det gäller och exakt vilka som drabbas -- någon tycker sig tydligen ha funnit ett fungerande koncept). Min första tanke är dock inte "o, vilken spännande spegling av Jacks odödlighet" utan "var har jag nyligen sett det här?"
Nu må det vara så att andra, mer allmänbildade människor, lever sina liv i ett konstant tillstånd av déjà vu; det är klart att det inte kan finnas speciellt mycket nytt att komma på. Men att jag, med min relativt begränsade kunskapsfond, känner igen någonting. Ha! Nästan exakt ett dygn hann passera innan jag fick en uppenbarelse: tidig Xena: Warrior Princess, det där avsnittet där Gabby träffar en skadad yngling och kung Sisyfos har fängslat dödsgudinnan! Värt att nämna är att Xena löser det här på fyrtio minuter; så blir intressant att se hur Captain Jack ska lyckas dra ut på det i hela tio avsnitt.
Avslutningsvis, låt oss försöka skåda in i framtiden? Vad kan tänkas hända härnäst? Varför inte ett musikalavsnitt med Neil Patrick Harris som gästskådis? För några dagar sedan läste vi det här på AfterElton - kan en tillfällig kontakt med de rätta kvalifikationerna möjligen grävas fram ur ruinerna efter Sunnydales? Om vi följer min Ianto/Riley-parallell vore ju Marc Blucas ett självklart, om något tråkiga (som Riley), valet. Och om vi hakar på idén med musikalavsnitt behövs ju någon med erfarenhet av sång och olika musikaliska genrer, och varför inte då en skådespelare som Espenson har god erfarenhet av att skriva för... Tom Lenk! Ärligt talat, jag bryr mig inte om vem eller vad han spelar, men han borde vara med i tv oftare.
Jag gillar verkligen Torchwood för dess egen skull. Verkligen. Men nu blir jag litet förvirrad - är serien måhända en mutation av mina tidigare favorit(äventyrs)serier (litet som i Moffat's Doctor Who, jag råkade se ett avsnitt i England i somras, där allt verkar ha en koppling till huvudpersonen för att det att skapat utifrån en bok hon läste som barn... typ)? Gränserna till Whedon-versat är minst sagt att luckras upp.
Det börjar alltså med att Spike dyker upp i ny kostym (men fortfarande retro!), sedan får vi en tillbakablick till Jack och Iantos möte som är som taget ur Buffy och Rileys kärlekshistoria (den mörka utomhusmiljön, kudne mycket väl vara en kyrkogård, det faktum att Weevils av utseendet att döma är nära besläktade med vampyrerna i Sunnydale och att just den här känner ett starkt behov att bita Jack i halsen?!, den ena aktören från en korrupt statlig institution och alltför alldaglig för att stanna mer än några säsonger, den andra övernaturlig frilansare, det ofrivilliga samarbetet, förnekelsen etc etc), sedan kommer det fram att BtVS-författaren/producenten Jane Espenson ska vara med i skapandet av säsong fyra, likaså gamla BtVS-producenten Kelly A. Manners, därefter rapporteras det att Dichen Lachman, känd från Dollhouse, ska medverka i serien.
Så avslöjas det äntligen vad den nya säsongen, "Miracle day" (låter som något från ett gratulationskort), kommer att handla om: plötsligt en dag (formuleringen förvirrande lik den som beskrev Children of Earth) är det ingen som dör (att jämföra: "one day on Earth no one dies" med "an ordinary day [...] every single child in the world stops" -- vi får veta när det händer, var det gäller och exakt vilka som drabbas -- någon tycker sig tydligen ha funnit ett fungerande koncept). Min första tanke är dock inte "o, vilken spännande spegling av Jacks odödlighet" utan "var har jag nyligen sett det här?"
Nu må det vara så att andra, mer allmänbildade människor, lever sina liv i ett konstant tillstånd av déjà vu; det är klart att det inte kan finnas speciellt mycket nytt att komma på. Men att jag, med min relativt begränsade kunskapsfond, känner igen någonting. Ha! Nästan exakt ett dygn hann passera innan jag fick en uppenbarelse: tidig Xena: Warrior Princess, det där avsnittet där Gabby träffar en skadad yngling och kung Sisyfos har fängslat dödsgudinnan! Värt att nämna är att Xena löser det här på fyrtio minuter; så blir intressant att se hur Captain Jack ska lyckas dra ut på det i hela tio avsnitt.
Avslutningsvis, låt oss försöka skåda in i framtiden? Vad kan tänkas hända härnäst? Varför inte ett musikalavsnitt med Neil Patrick Harris som gästskådis? För några dagar sedan läste vi det här på AfterElton - kan en tillfällig kontakt med de rätta kvalifikationerna möjligen grävas fram ur ruinerna efter Sunnydales? Om vi följer min Ianto/Riley-parallell vore ju Marc Blucas ett självklart, om något tråkiga (som Riley), valet. Och om vi hakar på idén med musikalavsnitt behövs ju någon med erfarenhet av sång och olika musikaliska genrer, och varför inte då en skådespelare som Espenson har god erfarenhet av att skriva för... Tom Lenk! Ärligt talat, jag bryr mig inte om vem eller vad han spelar, men han borde vara med i tv oftare.