For the trill of it.

Tro för allt i världen inte att jag stavat fel i rubriken.

Många är de gånger då jag med tungt hjärta betraktat de olycksaliga pocketböcker som tillbringat en längre tid i min väska - never trust a person who hasn't brought a book - och till följd av denna oömma behandling förlorat all glans och styrsel, och med längtan tänkt tillbaka till den tid i grundskolan då man var tvungen att slå in sina läroböcker innan man började använda dem, gärna i något fint blommigt papper (eller varför inte genomskinlig plats med TMNT-motiv - oh, I've done both).
När jag igår kväll så fick idén att slå in mitt relativt nyinhandlade och fortfarande oförstörda pocketexemplar av Henriette Walters Le francais dans tous les sens i ett gammalt tidningsomslag (vad kan jag säga! storleken på papperet stämde! det glänste! skulle annars ha slängts!) gladdes jag över att ha fått ett så för mig ovanligt kreativt och produktivt infall, och då dessutom med en tidsenlig touche av återanvändning.

Men, ack, ack. Resultatet blev, snarare än charmigt och pyssligt, rent skräckinjagande. Och knappt vågar jag numera öppna boken i rädsla att den ska visa sig vara Rabbies alltför tidigt utgivna (och gemensamma! ack!) memoarer.

Men, ha! Ingen främling på bussen kommer kunna ana att det är en bok av populärlingvistisk natur jag läser. Ha! Det är vad jag kallar integritet!

På tal om språk, sedan, letade jag mig idag ned till bibliotekets undervåning på jakt efter böcker om engelska språket, för att där försöka finna en ledtråd om det i vardagen alltför sällan omtalade fenomen som inträffar from time to time, då äldre britter uttalar sina r. Och när jag säger "britter" menar jag Jeremy Brett, och de lätt rullade r som dennes Sherlock Holmes ibland uttalar (och bara på rak arm, sådär, möjligen även Charles Gray, och varför inte Higgins och hans elev diskuterande orkanerna i Hereford). Möjligen hittade jag en not i en gammal svenskförfattad grammatikbok och ett något utförligare stycke i en bok om engelska språkets historia, men jag vill ha detaljer, detaljer! Infaller dessa [r] alltid just innan vokaler? Knappast. Men så när? Eller är det en fråga om humör, om sinnestillstånd, som när en ung Anzej Dezan uttalar det engelska ordet "hurting" först med [h] och sedan, när dramatiken börjat tillta, med något av ett [x] (något som tydligen aldrig kommer sluta att fascinera mig).
En viss Labov ska tydligen ha studerat uttalet hos kunder och anställda av "r" i tre amerikanska butiker; kan jag möjligen satsa på en karriär inom forskningen kring dels bokstaven "r" i Granadas Sherlock Holmes, dels av bokstaven "h" i Eurovision Song Contest (med ett eventuellt appendix behandlande våra sovjetisk favoriter Mrs Xudson och Sherlock Xolmes)...?

Och en uppföljare om vad som någon gång kring millennieskiftet med uttalet av namnet Lestrade. Wtf liksom?

Hjärtekrossare.

Ett, um, öppet brev till en, um, fiktiv person. Vad? Börjar jag spåra ur? Kände bara för att använda andra person, för omväxlings skull, öva böjningsformer och så vettu.

 

Förhöret i Vitryssland, då, som jag hängt upp mig litegrann på. Inte vet jag vad det handlade om, eller om det hade något syfte annat än att få in litet under bältet-humor inom avsnittets första två minuter (måste väl jobba hårt för att tvätta bort den där pryda stämpeln som viktorianska anor kan föra med sig). Nej, det enda jag vet är att Sherlock, you broke my bleedin' 'eart.

Vad sympati jag må ha känt för dig efter det första avsnittet, där du visade oss ensamhet, självdestruktivitet, vänskap, är som förbrukad. I bakhuvudet har jag någon hopblandad bild kommen av halvt glömd litterär kanon och Vasilij Livanovs mysgubbe och Jeremy Bretts gentleman, och jag frågar mig, bestört och uppriktigt osäker: var du alltid så här otrevlig? Ohyfsad? Jag vet nog av egen erfarenhet hur ljuvligt det är att korrigera grammatik – inte av elakhet, utan av naiv kärlek till språkliga system – och småfel, men därmed också hur det är att låta den rättande kommentaren stanna i huvudet, medveten om hur sådana ofta kan likna (ofta innehålla ett mått av) inbillad överlägsenhet, och om att det är omöjligt att föra ett samtal på så vis. I vissa specifika fall kan det förstås vara acceptabelt och önskvärt, om det ökar den språkliga förståelsen mellan parterna, önskas av medtalaren eller kan leda till långsiktigt lärande.

Men nu är det ju så att den som faktiskt besitter någon form av kunskap (om än inte objektiv) borde veta bättre än att använda den som ett sätt att markera sin högre position gentemot någon. Eller var det utan baktanke, av kärlek till regler? Peu importe. Att i vad som för den oinsatte tv-tittaren tycks vara en arbetssituation, hos en potentiell klient, sänka sig till en sådan nivå av överlägsenhet och av, ja, ren barnslig tykenhet är helt enkelt – som Jo Frost skulle säga – oacceptabelt.

Och om det ändå hade varit rena grammatikfel du hade rättat! Men nej, vad vet jag om engelska språket, men vad din potentiella klient säger, det låter så, så dialektalt. Där finns inte det inkonsekventa eller ej ännu upplysta hos någon som håller på att lära sig ett språk, ingen avsaknad av system men ett annat system, och du Sherlock, sitter där som någon förbannad hobby-Higgins och njuter av din standardiserade arrogans. Och får en simpel punchline till slut.

 

Men jag är besviken, jag är faktiskt det. För att vara så här kvick, så bitchig, så rolig, ger du inte upp något? Något som gör att de olika människor med mysterier för dig att lösa vågar ringa på vid din dörr. Oavsett var de lärt sig att tala.


Framförställda adjektiv.

Efter morgonens prov måste jag ha haft en air av grammatik runt mig, ty av vad som skulle kunna likna en en slump (men förstås är ödet!) snubblade jag på Google Books över Laveaux's Dictionnaire raisonné des difficultés grammaticales et littéraires de la langue françoise. Jag kan bara säga att det är delektabel läsning. Jag älskar när folk skriver om grammatik som vore det något sött och välsmakande som bara smälter på tungan.
För att demonstrera gjorde jag en inte nödvändigtvis helt korrekt eller poetiskt storslagen spontanöversättning av ett kort stycke, där författaren inte utan viss sarkasm behandlar den känslostyrda placeringen av vissa adjektiv.

På så vis faller det sig särskilt i de fall där lidelserna talar, att adjektiven placerar sig före de substantiv de beskriver; på så vis faller det sig särskilt inom poesin, som har ett konstant behov av bilder, att denna sorts inversioner förökar sig på ett sätt som är förbjudet inom prosan. Sålunda ser inte kärleken endast "un objet aimable" utan "un aimable objet". [...]
En älskande ska säga om sin älskarinna att hon kastar "de tendres regards", eftersom ömheten är det som intresserar honom mest. En likgiltig man skulle säga att "un homme jeta à une femme des regards tendres", då han inte intresserar sig för dessa blickar [...]
"

Slutligen kan jag förstås inte låta bli att citera Ola Wikander: "Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning."


If it's not the weather, then...

Det är lätt att skriva i vredens hetta, men när det kommer till hyllningstexter får jag erkänna mig mindre produktiv. Det brukar börja med att jag tänker att ”det är så bra, så det ska jag minsann ägna ett långt, genomtänkt blogginlägg när jag har tid” http://divahisterya.blogg.se/2009/april/paris-i-korthet.html och sluta med att dagarna går så snabbt att ämnet ifråga snart redan hunnit bli inaktuellt och mina minnen därav högst vaga, och att jag därmed lämnar det till historien.
I de banorna funderade jag, orolig att mitt tänka inlägg om Strella ska rinna ut i sanden, då jag plötsligt frapperades av följande förfärliga fråga: skrev jag någonsin något om L'Opéra de Sarah?

Jag har inget minne därav, får inga upplysande träffar i bloggen, och det sista jag kan hitta som faktiskt behandlar ämnet är ett inlägg där jag påpekar att den långa, be-still-my-heart-bisarra läderkavaj/kappa som Jérôme Pradon (jag förutsätter vid det här laget att eventuella läsare inte behöver någon vidare presentation av denne) bar under Molière-prisutdelningsgalan osökt påminde mig om den läderkappa som Buffy the Vampire Slayers Spike stal från en vampyrdräpare han just dödat någon i en tunnelbana.
Men, jag svävar ut, Jérôme har i allmänhet den effekten på min tankeverksamhet, vad jag tänkte komma fram till var att om ingen vet med sig att jag skrivit någon utläggning om L'Opéra de Sarah, så ska jag banne mig, ett år senare, rannsaka mitt minne (med litet hjälp av manuset som publicerades av teatermagasinet L'Avant-scène théâtre) och försöka få ihop åtminstone en liten, ödmjuk lovsång till en föreställning – och en huvudrollsinnehavare – som utan tvekan förtjänar att omtalas.

Särskilt som jag till min besvikelse när jag söker efter ”l'opéra de sarah” på svenska Google får upp min egen blogg som andra träff (när det  gäller den något mer väletablerade ”le cabaret des hommes perdus” ligger jag bara på åttonde plats, just nedanför den där Facebook-gruppen som, um, jo, jag skapat).


Peut-être de toi, Dolorosa.

Till följd av mina kommande studier var idag min sista dag som typ heltidsarbetande på Dolores; den plats där jag trots allt tillbringat en stor del av hösten som gott (och viss tid även innan dess, förstås). Såklart kommer jag fortsätta att dyka upp där då & då, bosatt i Göteborg som jag snart kommer att vara, men det känns ändå som att det är slutet på en - om än kort - era. Vissa affärer är inte bara affärer: de är, som någon skrev någonstans, institutioner. Pittoreskt dammiga, till synes utan rim och reson i sortimentet, och med ett eklektiskt (klitentel som återkommer. "Ja, jag brukade ju handla här på 80-talet..."
Och vilka människor, sedan. På gott och ont betvivlar jag att jag någonsin kommer att stöta på en sådan oväntad blandning av personer med egenskaper, intressen och livssituationer som skiljer sig så oändligt från varandra. När jag inte fann orden att beskriva sortimentet jom en kund med det plötsligt så självklara svaret: det är en nördaffär. Och är det kanske det vi har gemensamt, till slut. Jag slukar inte superhjälteserier, the Simspons, Harlequin-romaner eller bilder på gamla filmstjärnor, och min samling av morbida dockor är högst blygsam; men jag vet hur ljuvligt det kan vara att sätta sig med en bok och stanna där i timmar, jag förstår hur mycket undergroundkultur, populärkultur och skräpkultur kan betyda, där, innerst inne. Och i denna miljö av total, bisarr (ytlig såväl som osynlig) mångfald tycks det mig finnas en prestigelöshet, den där acceptansen som man letar efter.
Jag lovar: en butik handlar inte bara om försäljning, den handlar om - cliché! men tro mig - mänskliga möten. Skillnaden mellan att köpa något IRL, så att säga, och på interwebben är att du faktiskt får prata med någon, om så bara några korta ord, och känna den bekräftelse det innebär. Du finns, andra människor finns; avståndet må vara långt mellan oss men det betyder inte att vi inte kan snudda vid varandras verkligheter ibland.

Hur ofta säger jag inte at "Ja, man lär sig något nytt varje dag"? Men kanske tål det att upprepas; för jag tror mig ha lärt mig saker på Dolores inte bara om hur man hanterar en babs-maskin, om Göteborgshumorns natur och om serier, men just om människor.

Och uppenbarligen är det såpass sent nu att jag börjar bli riktigt obehagligt sentimental. Men tack, ändå, och tbara änk hur världen och allt däri är ofantligt intressant och fascinerande trots allt.

Allvarligt talat.

Min News-feed på Facebook, 15e januari 2010. Plötsligt har två gamla skolkamrater gått med i någon grupp vars syfte enligt namnet är att säga nej till "EUs krav på införande av ritualslakt i Sverige". Bara ordet ritualslakt - eller närmare bestämt beståndsdelen "ritual" - med alla dess associationer till hemliga (gärna djävulsdyrkande) sällskap, människooffer, religiös fanatism, drogpåverkade orgier i skogsgläntor, och som för tankarna till thrillers snarare än verkligheten gör mig förstås nyfiken på vad det är som lockat mina karnivorer till kompisar att plötsligt intressera sig för djurskydd.

Och egentligen är det ju uppenbart. Att de som använder sig av deckarosande ord i sin politiska kamp och sedan i gruppinformationer bara källhänvisar till texter från egna hemsidan är sd. Jag blir inte förvånad, nej: det är ju precis så ett sådant parti ska fungera. Plocka upp känsloladdade frågor, paketera dem litet extra sexigt och sensationalistiskt och sedan håva in impulsiva personer som egentligen inte sympatiserar med partiets egentliga grundvärderingar. Visa att Vi tycker ju som ni, iallafall. Det kanske inte spelar någon roll egentligen; vad man röstar på i höstens val bestäms väl förhoppningsvis inte av Facebook, men det som bekymrar mig är hur lätt människor - utan större tidigare intresse för varken sd eller djurrättsfrågor - blir medlemmar i en grupp som  denna, utan att ha den blekaste aning om var den kommer ifrån och egentligen står för. Jag skäms faktiskt, över hur okritiska vi är, över att det tycks vara en alltför stor ansträngning inte bara att ifrågasätta källan men att överhuvud taget ta reda på vilken den är.
Skärp oss.


Never seen blue.


Så här ser det ut när jag firar nyår tillsammans med min nya bästis; hon är inte så pratsam av sig, men är trots det ett utmärkt, stillsamt sällskap. Nej, faktum är att jag inte tillbringar kvällen ensam med min sömnad, utan befinner mig tillsimmans med mina föräldrar i vårt hus ute på landet, där tystnad fortfarande råder (jag hörde några fyrverkerier förut, men de har gjort ett uppehåll nu), där vi prestigelöst upplädda firar med moussaka, vin, fransk ost, choklad, kaffe. Och, vet ni, det blir faktiskt inte trevligare än så.
Varför ser jag ut som någon slags blandning mellan medeltida riddare, mö och gardin? Det finns faktiskt ingen direkt förklaring till det - annat än att lila, grönt, bisarra utstyrslar utan rim och reson, och kläder faktiskt sydda av just gardiner gör mig glad. Och att jag drömmer leva någonstans där jag får se ut - ursäkta språket - hur fan jag vill. Jag kanske bosätter mig i en stuga långt ute i skogen såsmåningom, och går omkring och påtar med  böcker och blommor och symaskin och är hur utdaterad eller före min tid, hur glad, hur ful eller fin och hur grå eller smaklöst färggrann jag vill. När jag saknar mänskligt sällskap går jag kanske ut förklädd till mainstream-människa som Fantomen, denna bekämpare av brott och stolta bärare av kroppsstrumpa.

Jag måste dock påpeka att gardinklänningen har sett bättre ut, i andra omgivningar och annat ljus,
vous vous souvenez?

Men gott nytt år, allihopa. Bonne année.

Ett hus vid havet.

I had such a fright - vad blir det på svenska igen? - jag blev plötsligen förskräckt då jag satt och oskylidgt läste igenom listan över medverkande artister i nästa års Melodifestival, och mina ögon föll på namnet Linda Pritchard. men det är ju för gudinnas skull Jeremy Bretts mystiska gamla BFF! Något ögonblick tycktes det mig möjligt att det faktiskt kunde vara hon - kanske hade hon i hemlighet bidragit med sång till någon tidig technolåt på 80-talet, och vilket forum är bättre på att gräva fram gamla anglosaxiska one-hit-wonders än Melodifestivalen? Med tanke på den Susan Boyle-hysteri som rått det senaste året kanske juryn ansåg att det var dags att låta den mogna kvinnan (som tidigare ju med stor framgång omsjöngs av de danska bröderna Olsen) med tantfrisyr få en röst.
Men nej. Så skräckfyllt/förtjusande var det inte trots allt. Visar sig att det finns en svensk sångerska/dansare som heter Linda Pritchard också. Och i jämförelse, hur ofantligt ospännande är inte det?

Enligt The Jeremy Brett Archive (hemsidan alltså, inte någon skum sprängfylld källarlokal någonstans - hoppas jag) trivdes in JBs Linda med stressen och trängseln i London, så hon flyttade ut till kusten där hon bor tillsammans med sin mor, och kan njtuta av lugnet och naturen.
Det är så utsökt udda. Så Nina Hemmingsson, den där serien med kvinnan som flyttar ut till en stuga och bara pratar med sin mamma ibland, på telefon. Så som skapt för att ge upphov till i en litet mysig, litet sådär alternativ film (dokumentär?) att visas på festivaler och sena kvällar på SVT eller - om vi hellre vill fokusera på livets mörkare sidor - en ny roman signerad Elfriede Jelinek.


Gissa var jag var i söndags kväll?



I övrigt har jag inget vettigt att säga för tillfället (i princip ingen röst att säga det med heller.) Donc je me tais.


Imam bayildi

I fail at Christmas cards. Och förkyld och oglammig är jag också, lagom några dagar före körens julkonsert och Eddie Izzard. 
För övrigt anser jag att Jason Goodwin borde skriva någon slags dramatiserad kokbok vid sidan om sina deckare, i vilken Yashim bara lagar mat. Hela boken. Den skulle jag köpa.


My inch is different than your inch.

När jag köper chèvre och visar mellan tummen och pekfingret hur mycket jag vill ha tycks det mig alltid att försäljaren sedan skär upp en bit som är betydligt mindre än den jag demonstrerade med handen. Ibland ber jag honom ta litet till, men det är inte alltid man orkar göra det; särskilt som jag inbillar mig att mitt upprepade "Um, litet till" får mig att verka oklädsamt glupsk.

Kanske borde jag börja öva framför spegeln, med måttband. Ty är det månne min egen synnedsättning/glasögon som gör att jag missbedömer avståndet mellan mina egna fingrar? Dömer mina fysiska förutsättingar mig till ett liv med mindre getost än vad jag önskar?

Eller helt enkelt försöka förlita mig på ett någorlunda allmänt erkänt metriskt system? "Goddag. Idag skulle jag vilja ha fem centimeter chèvre. Här har ni ett måttband, om ni saknar sådant."


Terapi.

Jag försökte så på det där bandet på den där filthatten; gav upp efter sisådär fem hägst troligen felaktig stygn. Varför får alla former av praktiska uppgifter mig att kännan en sådan hopplöshet? Nu kan jag omöjligen med gott samvete och välbehållen uppfattningsförmåga koncentrera mig på alla böcker jag har att läsa (tre av vilka omger mig i soffan där jag sitter: en äkta viktoriansk, en modern med vissa viktorianavästernkomplex, en ickeskönlitterär som behandlar aspekter kring ett specifikt fin-de-siècle). Så, I'm thinking mental comfort food: Holmesslash och ögongodis, idag i form av Vitaly Solomin. Här med Holmes' fiol, i sovjetiska versionen av The Empty House, eller Jakten på tigern, som den ungefär heter. Hur mycket jag än älskar Jeremy Brett & Granadas Holmes så slår inget Le Grand Återförening som den framställs av Vitaly och Vasily, som vinner på ren bedårandehet. Och taktilitet. Och överdådighet. Och leenden.

Nämnde jag hur bedårande de är?


Tideräkning.

I del II av min jag-hittade-mina-Austin-bilder-yay-låt-oss-nu-randomly-kombinera-dem-med-Sherlock-Holmes-följetong sitter vår blonde Holmes ensam med ett vinglas på Baker Street, en tid efter att Watson flyttat. Mörkret har sedan länge sänkt sin skugga över London, och Holmes räknar tid. Jag tänker mig att han är en sådan person som seriöst skulle göra det. (Om jag på allvar filosoferar kring fiktiva personers potentiella preferenser är det för att det är sent. Eller tidigt.)


Rörelse.

Av en tillfällighet såg jag ett tv-reportage med efterföljande diskussion om skolgympa. Kjell Eriksson (inte lika ennerverande som vanligt) sade att lagbandet, sådant där man hänger om huvudet för att visa grupptillhörighet, han fick av programledaren var som en Madeleine-kaka, tinget som fick alla minnen och känslor från en annan tid att komma tillbaka. Amen to that, brother. Det har gått sisådär två år nu sedan min senaste gymnastiklektion, därinnan hade jag turen att uppleva två terminer där ångesten inte var lika dominerande somvanligt, tack vare en ofantligt snäll och förstående gymnastiklärare (evigt tack till honom). Men som för Kjell, när jag ser reportaget med ribbstolar, bockar (plinbtar?), bollar som flyger och elever mot väggen så minns jag inte så mycket vad som faktiskt hände eller gjordes under lektionerna men snarare: känslan. Skammen, självföraktet, förhoppninghen om att ifall jag bara står tillräckligt stilla tillräckligt länge med huvudet nedböjt så kan jag försvinna, så glömmer de (lärare, elever) att jag finns där och tar upp deras utrymme med min totalt misslyckade varelse.
Jag tror att den där våldsamma känslan av illamåendeframkallande motivilja som kommer som ett slag i magen ibland när man ser sig i spegeln har många av sina rötter där, i känslominnet från tonåringen som stod tryckt mot väggen i gympasalen.

Så, för att inte drabbas av en självdiagnosticerad panikattack gick jag ut och promenerade i skogen; och när jag säger i skogen menar jag verkligen det, off pist alltså. Där, i regnet och bland granar, avverkade granar (det ser inte alls ut som när jag var liten, omöjligt att hitta nu), sankmark och vattenfyllda vattenspår fick jag möjlighet att testa huruvida mina svarta, relativt nyinhandlade och väldigt snygga allvädersskor var lika vattentäta som det påstods på lappen. Det var de. Dock blev jag smärtsamt medveten om det faktum att de endast går upp över fotleden då jag i ett försök att ta mig över från den ena sanka sidan av ett litet vattendrag (hjulspår?) till den andra underskattade min egen vikt i förhållande till underlaget (liten tuva) och därmed sjönk något djupare ned i vattnet än vad jag hade planerat.
Dock var jag mycket nöjd över att trots att min barndoms stigar gått upp i rök ha hittat ut på grusvägen där jag ville komma ut (vid Mögelhuset, som dock rivits på senare tid och även dessförinnan var ett mycket litet skjul snarare än ett hus; i n i skogen gick jag alltså vid Bildäcket, förr i tiden fanns det en utomordentlig stigförbindelse däremellan).

Jag är förresten alltid litet orolig över den eventuella närvaron av närsynta och trigger-happy jägare när jag går förbi älgtornen i skogen under andra halvan av året, men trots min bristande kunskap vad gäller jägarpsyket hoppas jag att den knallturkosa mössa som prydde mitt huvud idag minskade sannolikheten av att någon skulle missta mig för en petite, tvåbent, svart älg.

Brooching the subject.

När jag pausar The Clockwork Cabaret (vilken jag tänkte återkomma till såsmåningom) i iTunes hör jag vinden i löven utanför mitt fönster, i höstmörkret. Det är något visst med det.

I vilket fall som helst: när jag häromdagen upptäckte en länk till min den här bloggen där mitt inlägg angående "Oscar Wilde & a death of no importance" dessutom nämndes drabbades jag inte bara av en flyktig personlighetskris och längtan tillbaka till min vän-låsta livejournal: insikten att det faktiskt finns en risk – alltså inte helt omöjlig om än högst osannolik – att det jag skriver läses, manade mig dessutom till att fundera över vad jag egentligen sagt om nämnda deckare.
     
Detta visade sig vara inte helt lätt: för det första minns jag inte exakt vad jag i litterär ilska och irritation hävde ur mig om boken, och jag läser helst inte sådant jag skrivit alltför nära inpå tillkomsten (uttryckte inte Jonas Hassen Khemiri ett liknande förhållande till sina verk i en intervju? så är hans Montecore ett mästerverk också), och för det andra ställer jag mig tveksam till hela denna impuls till självifrågasättande och ursäktande som ligger mig så nära. Skrev jag det så skrev jag det, och jag är knappast den första i blogosfären som författat ett inlägg i ett tillstånd av djup sinnesrörelse.

 

Intet desto mindre är det dock ett faktum att det är högst underhållande att kritisera saker, och att jag kan tänkas ha fokuserat på vad jag ansåg vara de negativa aspekterna hos Brandreths bok (hyllningar finns det nog av), då just just dessa lämnade mig med en bitter, eller snarare besviken, eftersmak efter att ha läst boken. Men – och det här förtydligandet är till mest för att uppmuntra folk till att köpa den ifall jag skänker mitt ex till någon välgörande second hand-affär – jag säger inte att boken är dålig. Inte som The Da Vinci Code. Bara... ointressant och endast måttligt underhållande.

 

Så, när jag nu gått in på djupet av min besvikelse i det textuella mötet med Gyles Brandreth, varför inte även kort analysera mitt komplicerade till den skönlitterära Oscar Wilde – alltså författaren som han framställs i fiktiva sammanhang, i synnerhet intetsägande deckare med ett överflöd av (ickeangivna) citat.
     
Han påminner mig om Bill Maher.
     
Eller, rättare sagt, de känslor han framkallar inom mig liknar dem jag upplever när jag ser Maher. Visst, fiktiva!Oscar är inte i närheten av att verka lika genuint osympatisk som Bill Maher, men av båda får jag en känsla av att de säger vad som helst som kan tänkas passa sammanhanget och sällskapet (med en touche av i Mahers fall pueril provokationslusta) utan att någonsin avslöja något om vad de egentligen tycker (och ofta utan att vara – i min mening – speciellt underhållande heller, vilket dock är en annan historia.) Som glansiga ytor utan innehåll, choklad ägg som är tomma inuti. Jag skulle inte lita på dem en sekund. Det är ett problem; jag befarar att denna långsökta association till Bill Maher gör att jag jag skapat mig en orättvist negativ bild av Oscar Wilde, det trots att det indirekt är den senares förtjänst filmen Wilde som innehåller en fantastisk kombination av man love, Jude Law och Ioan Gruffad (quick, Watson, my smelling salt!) existerar.

 

Så, Oscar, darling. Tillsvidare föreslår jag en vapenvila och har till och med knåpat ihop en liten fredsgåva. För evinnerliga kvickheter åt sidan, så blev trots allt ditt privata politiskt och det är ju inte utan att man känner en viss beundran för dem som överlevde förgångna sekels politiska, rättsliga, moraliska klimat. Så för att visa litet sent påkommet stöd – och ge en omisskännlig tidsmarkör åt min Halloween-outfit som inte nödvändigtvis skrek ”1890-tal” (ett halvår på THS garanterar inte att man på en halv dag kan slänga ihop ett historiskt korrekt korsettliv) – knåpade jag igår ihop den här lilla broschen. Se hur pappret är exklusivt patinerat med akvarellpennor och vatten, märk hur typsnittet påminner om den där gamla "Police News"-löpsedeln nom Wilde-rättegången! Jag måste erkänna att jag blev rätt så förtjust i den; det är hög tid att jag börjar bära dylika accessoarer litet oftare (en för varje värdigt budskap: ”Realism är till för dem som passar in i den, 2009”).

 


Statusuppdatering

Jag befinner mig på norra Öland. Tågresan var avslappnande och fab; tåget blev någon timma försenat (hade ingen anslutning att oroa oss för, som tur var) pga växelproblem i Göteborg, och då vi tvingades stå och invänta andra tåg några 20 minuter på en station i Småland bjöd tågpersonalen (i sina eleganta små uniformer!) på kaffe/te/varm choklad, ställde ut termosar och tillbehör i vagnen utanför den lilla kiosken. Sådant gör mig glad. När det bjuds kaffe etc, som kompensation-tidsfördriv-mysfaktorförhöjning-bondingupplevelse.

Jag såg förresten nya UR-programmet "Välkomna nästan allihopa", älskade det för att jag alltid tyckt om den pedagogiska, ftertänksamma men tydliga UR-stilen, för att det var intressant och för att jag har saknat att någon tar upp la Karlssons förflutna (hans förhållandevis oproblematiska status som skojigt provokativ mysfarbror förbryllar och besvärar mig) och insåg plötsligt hur otroligt lik snygg-Sarah Silverman Doreen Månsson är, till sättet eller utseendet. Skåda de båda skänheterna härnedan:





Såg även SVT24-reprisen av Debatt om kommuner med över/underskott som blev till debatt om landsbygdens vara eller icke vara mellan Jag-kan-inte-uttala-r/Qu'ils mangent de la brioche2000 och En Brokig Skara Med Allsköns Dialekter/rött hår. Det var fascinerande, stundtals intressant och bara stundtals freakshow.

Peace.


Curtains closed, and a bolted door, breaking every law.

Y'know, fram till för några dagar sedan hade jag en sådan fin bild av förr-om-åren som en okomplicerad tid där allt tedde sig tydligt i svart och vitt utan onödiga mellantoner (Sovjet var av ondo, Churchill var en stor man, alla hatade Thatcher), en stjärna var en gudomlighet och Shakespeare-skådespelare en högre livsform. Alla var nöjda med sina liv, och om de föll i deprssion var det mest för dramatisk effekt och tragik (litet Norma Desmond, litet Judy G, that's what you call a star boys). Och de celebriteter som aldrig fick se det stora 2000-talet göra entré (men känns inte 90-talet som igår?) avslutade - om än i minnet utan ände - kapitel av harmonisk nittonhundratals-existens, som redan funnit sin plats och sig själva. Som har lämnat de nervösa sammanbrotten, de skandalösa avslöjanden, den post-terapispecifika öppenhjärtigheten och de med några års mellanrum regelbundna comeback:erna.

Men så insåg jag tack vare interwebben att allt det där fortsätter ju postumt, för visst hade även Hollywoods första största och Shakespearianska aktörer liv utanför scenen och biografen, med enda skillnaden att de inte längre kan dementera eller bekräfta något. Informationen bara hopar sig och jag sedan vet man inte  vad man ska tro. Det är klart att skvallertidningsjournalister ljuger, men vem gör inte det? Och hur många utomordentliga anledningar finns det inte, fanns det inte i än större utsträckning förr, att inte säga allt?

Sedan fann jag aspekter som rörde Storbritanniens juridiska historia, personlig integritet, personligt ansvar, skådisar som medverkat i Sarah Waters-filmatiseringar, orättvisa anklagelser, möjliga intressekonflikter, eventuella hysterikor, dålig stavning, bristande  källhänvisningar samt mina egna förutfattade meningar, homofoba tendenser och analyserande feministiska motreaktioner.

För att lindra förvirringen och frustration som allt detta orsakade skapade jag, något inspirerad av att för mental styrka ha läst
Nina Hemmingssons fantastiska seriesamling "Jag är din flickvän nu", DH's Bad Comics as Therapy part II. Det är ett bra sätt att sätta saker i perspektiv - när de väl är nedtecknade på papper av en person i avsaknad av vidare talang ser de så befriande små, ja futtiga ut. Jag har en ovana att teckna män i scarf alldeles för mycket; har med Austin Scarlett att göra (men vad har inte det?)


Skärp er.

Det är inte så att jag tänker bränna upp mitt videoband med en taskig inspelning av "The Fearless Vampire Killers", det hade jag ju isåfall gjort långt tidigare (vid närmare eftertanke är det säkert redan avmagnetiserat elller vad det nu är som händer med vhs). Men för att fortsätta på traditionen med att försöka undvika alltför seriösa ämnen i bloggen (helt enkelt för att jag inte har lust att utsätta mig för det internet:iska debattklimatet) och istället för att skriva om dem helt enkelt länka till en annan blogg (ofta samma) där ämnet behandlas kan jag säga så här: i det här fallet håller jag med Dorothy Surrenders (i allmänhet och i synnerhet) och tycker att hennes text säger det såpass bra att den förtjänar att länkas till. För övrigt tycks jag hitintills ha missat debatten i fråga, om så inte nyheten som orsakat den. Det är nog dels på grund av att min aktualitetsbildning är helt beroende vilka ämnen som berörs i P1 Morgon - och dels för att jag, naivt nog, inte hade kunnat föreställa mig att en liknande diskussion skulle vara något annat än skrattretande (på ett skrämmande sätt) på tvåtusentalet, i en värld där ett fungerande och ri största möjliga utsträckning rättvist rättssystem är någonting man åtminstone eftersträvar.

Jag intalar mig, som ett mantra, att fenomenet konst inte är av ondo, och inte heller de som utövar det. Det finns ju ändå verk som säger något, skulpturer i fantastiska färger (Pinocchio i Borås, je t'adore), gobelänger som man kan sitta och förundras över i evigheter. Ben Moody, tidigare medlem i Evanescence, ska ha sagt att "The biggest reason for atheism is Christians." Just sayin'.

Snedfördelning.

Jag har aldrig varit något socialt under, men till min förskräckelse har jag insett att nu när jag inte går i skolan och får sällskap på köpet består mitt umgänge, förutom familjen, uteslutande av män i fyrtioplus-åldern. Kunderna räknas inte. Men tack och lov, i mångfaldens namn - såvida jag inte blir utslängd ur kören skulle jag möjligen kunna sägas utöka det till att innefatta även kvinnor i samma ålder.
Vad kommer det ha för konsekvenser för mitt psyke och personliga utveckling, månntro?

Det blir en ond cirkel, uppenbarligen; ju mer asocial jag är desto mer missanpassad känner jag mig förstås desto mer folkskygg blir jag. Och till slut, så, är jag smärtsamt ocool. Vilket bådar mindre gott för en potentiell spännande framtid. Ibland funderar jag på om jag borde sluta läsa till synes intressanta människors bloggar - inte för att jag är missunnsam (det gäller bara när människor som är yngre än jag lyckas i Idol eller dylikt medialt sammanhang), men för att det är lätt att ge upp hoppet om att kunna nå upp till någon slags samhällets lägsta acceptabla coolhets-coolhetsgrad.
Borde jag färga håret igen? Rött, orange?


Under texten

Ibland händer det att jag får ett infall och börjar skriva analyserande texter om något som för tillfället intresserar mig. Mer sällan händer det det att slutligen finner mig själv med en färdig text på över 2000 ord, men när det väl sker är det inte mycket att göra åt. Se det som en skrivövning. Och eftersom jag inte har någon lärare som ska läsa det med krav om max antal ord låter jag det stå. Så, trots att jag tidigare berört ämnet i bloggen, I give you, utan illustrationer:

Subtext.

Det som aldrig blev sagt.

Även om jag intresserar mig för subtext, undertext, i alla dess slag, vill jag börja mitt utforskande med att behandla den i ett till Internet nära relaterat specifikt sammanhang – nämligen den som behandlar romantiska förhållanden mellan karaktärer i film, tv och litteratur. Sådan undertext som ofta ger upphov till stort engagemang hos publiken, och sådan som banar väg för att historier tidigare förpassade till mörkret att berättas i ett bredare sammanhang. Själv föredrar jag att dela upp fenomenet undertext i tre kategorier: oavsiktlig, medvetet tvetydig och kodad, vilket jag kommer att gå in på närmre senare i texten.
      Mitt eget intresse för undertext kan sägas ha börjat på riktigt då jag som liten såg utdragna evighetslånga såpoperor där det för det mesta tog ett år längre för huvudpersonerna än för tittarna att inse att de var ämnade att leva tillsammans i romantisk bemärkelse. Man lärde sig tidigt att titta efter de (i nämnda fall ofta inte alltför subtila). Jag avancerade snart till relativt sett mera förfinade historier, där undertexten planterats in för ökad spänning men där den antydda kärleken inte alltid segrade (över konventioner, direktiv, aktuellt civilstånd eller helt enkelt dåligt författarskap hos scenaristerna). Denna osäkerhet inför framtiden, den oupplösta romanstiska spänningen karaktärer emellan utan såpoperans löfte om ett lyckligt eller olyckligt men alltid otvetydigt (av)slut, är vad som skapar ett generande stor engagemang hos publiken – inte bara upplever vi karaktärernas frustration avsnitt efter avsnitt, vi känner även att ett tillräckligt stort engagemang från vår sida kan påverka upplösningen. Plötsligt finns ett mål för mediekonsumtionen; någonting som tvingar oss att se säsong efter säsong i hopp om ett erkännande av vad vi alla vet finns där. Jag lärde mig så att subtext kan vara otillfredställande men ack så spännande.
      Och sedan, på något vis, av slump och nyfikenhet, halkade jag in på den underkategori till fan fiction som kallas slash. Och Jesus Kristus, vad det kom att betyda. Slash respektive den kvinnliga något efterkonstruerade version femslash är helt enkelt fan fiction som kretsar kring romanser mellan personer av samma kön. Vid första anblick kan detta tyckas som vilken lättsam underhållningsform som helst (vilket det gjorde), men vad jag kommit att inse under åren är att den subtext som läses i samband med slash kan besitta oanade djup. Moderna (om än överspelade) företeelser som Queer as Folk och The L Word till trots tenderar samkönade par att förekomma mer sällan än sina heterosexuella motsvarigheter i nämnda medier, helt enkelt därför att deras kärlek i klassisk Romeo & Julia-anda (och i likhet med par där parterna har olika religiös, etnisk, eller socioekonomisk bakgrund) inte accepteras av omgivningen, samhället. Lord Alfred Douglas hade inte fel när han talade om en kärlek som inte vågade uttala sitt namn, men att nämna en företeelse vid dess verkliga namn är som undertexten påvisar inte alltid nödvändigt; då vissa sanningar inte får talas om i klara termer finns det alltid en plats för dem, mellan raderna. Och om ledtrådarna i huvudtexten är tillräckligt tydliga för den målgrupp som besitter nyckeln men osynliga för resten är vi så inne på det jag gärna refererar till som kodad undertext – den som gör att mitt intresse för fenomenet undertext sträcker sig bortom underhållningsläsning.
      Förstås är det sällsynt att det faktiskt går att placera ett subtexten i ett visst fack, men trots crossovers och otydligheter vill jag ändå redogöra för de underkategorier jag brukar då de har mycket att säga om syftet bakom det osagda.

Den oavsiktliga undertexten uppstår då publiken fyller tomrum i historien med egna, ofta vitt skilda, teorier, beroende på egen smak och preferenser. Det finns alltid ett visst utrymme för tolkning – vad sa egentligen den där blicken, vilken avsikt dolde sig bakom de få till synes betydelselösa orden? I verkliga livet finns det så mycket vi aldrig säger, så många hemligheter som varsamt göms undan för världens ögon, så vad säger att karaktärerna i ett fiktivt verk (litterärt, filmiskt etc) inte skulle göra detsamma? Kan det inte finnas sådant som är alltför förankrat i det fördolda för att sättas på pränt, ens i hemliga dagböcker, då det skrivna ordet alltid har egenskapen att det kan läsas – även om så inte var avsikten från början (se kodad undertext). Om vi så förutsätter att även tystnader och marginalerna mellan raderna har saker att berätta om sitt subjekt öppnas näst intill oändliga möjligheter till utfyllnad av dessa tomrum, oavsett om det görs med hjälp av antydningar och ledtrådar man tycker sig finna i kanon eller helt enkelt griper en idé ur luften därför att man skulle vilja se den integrerad i historien (och utan tvekan, senare, hittar argument i originaltexten).
      Jag ser på Granadas superba tv-filmatisering av Sherlock Holmes och tänker att Jeremy Brett är en sexig sate även om bromance (tänk Scully och Mulder) ju aldrig är att utesluta så är nog Holmes & Watson ett par iallafall. Jag menar, varför inte? Två mer eller mindre ogifta någorlunda attraktiva män som uppenbarligen håller av varandra djupt, bor ihop, arbetar ihop, reser ihop, går på finkulturella dater, promenerar arm i arm genom viktorianska London iklädda väst med klockkedja och hög hatt och svängandes med sina spatserkäppar (jag vet, nu är det viktoriana-fetischen som talar, inte mitt undersökande utredarintellekt) – varför skulle de inte ha sex med varandra (förutom sådana petitesser som att de kunde dömas till hårda straff för det)? Jag läser Doyles böcker och jag ser Jeremy Brett framför mig, så ingen större skillnad där. Samma sak. Varje utsökt blick, leende, min dignar av mogen undertext som väntar på att plockas av någon skicklig fanfiction-författare och hettas upp till en drypande brygd av mysterier och romans (hello, Herlequin).
      Menar jag då att Arthur Conan Doyle satte sig ned och tänkte: hey, jag ska skriva om en egensinnig sodomit till superdetektiv som löser brott tillsammans med sin lika avvikande pojkvän/älskare/close male acquaintance?
      Nej, faktum är att jag inte alls tänker mig ett sådant scenario. Han skrev några böcker som råkar trigga fantasis hos vissa 1800-talsnostalgiska nollnolltalsmänniskor – alltså borde eventuell subtext uppfattas som oavsiktlig. Må väl vara att heteromän betedde sig så på den tiden (någon som känner för ett revival?). Men – och det är det här som gör kombinationen av slash och historiska romaner så utsökt – låt mig ställa en motfråga: om Doyle trots allt hade velat skriva ovan nämnda homohistoria, hade den då, i en tid då Oscar Wilde (en personlig bekant, vad jag förstått) kunde dömas till straffarbete för sina liaisons dangereuses med unga män, varit mer explicit än de befintliga böckerna? Hade käre Watson, en man av sin tid med någorlunda insikt i lagväsendet, riskerat sin egen och sin kompanjons frihet för nöjet att slänga in en kärleksscen här och där, i en annars ganska torrt berättad historia? Of course not. Ett faktum – författarna då skulle inte ha skrivit om det även de hade haft lust – som lämnar oändligt många tomrum att fylla i.

Att använda sig av medvetet tvetydig undertext, ofta på (ibland över) gränsen till maintext, är ett stundtals genialiskt sätt att förse flera oliksinnade grupper med det de vill ha. Det tillåter en ofta underhållande lek med antydningar och avsiktligt placerade oklarheter, men bygger helt och fullt på att ingenting i ämnet för insinuationerna någonsin sägs rent ut, på ett sätt som inte går att motstrida.
      I ett större perspektiv kan man genom denna strategi görs det möjligt att diskret föra ut ett budskap, tillräckligt klart för att uppfattas av dem med öppet sinne – alltså inte endast de redan invigda – men otydligt nog för att inte på rationella grunder kunna kritiseras och censureras. Göra synligare det som tidigare tyckts obefintligt.
      Det ultimata exemplet på medveten undertext – på gränsen till huvudtext – är dock i min mening den i Xena: Warrior Princess, en serie som balanserade våld, action, barbröstade män och kvinnor i läderkorsetter med lesbiska under-, mellan- och övertoner. Fokus genom hela serien ligger på förhållandet mellan Xena och hennes sidekick Gabrielle, och ju fler säsonger som gick desto djupare blev kärleksförklaringarna dem emellan och desto mer påmindes tittaren om vilket kyskt framställt (glöm Queer as Folk och Six Feet under, folk har inte alltid haft sex stup i kvarten i tv) heteropar som helst. En av mina favoritscener vad gäller undertextdensitet av alla de slag utspelar sig i avsnittet Many Happy Returns, där Xena har beställt en specialskriven dikt till sin partner, som denna sedan läser med solnedgången som bakgrund. Den berömda dikten handlar om kärlek och brinnande begär, så redan känns det som att vi befinner oss på ett om inte fysiskt så textuellt plan av total, oemotsäglig öppenhet. Huvudtext. Men vem är så dikten skriven av, denna (paradoxalt) samtida poet som Gabrielle uttryckt sådan beundran för? Vems dikter textar Buffy the Vampire Slayers Willow med pensel på sin flickväns rygg i en annan tv-serie? Det är inte direkt subtilt: Sapfo. On man vet det minsta om antik grekisk litteratur eller etymologin hos idag vitt använda ord, inser man att hennes berömda namn är kodordet som visar att det här inte är vilken vers som helst: manusförfattarna känner sin lyrik, sin etymologi och sin publik, vet precis vad de gör.
      Problemet med en medveten undertext som har till uppgift att flörta med vissa publikgrupper utan att alienera andra, är dock att om alla ska bli nöjda slutar det ibland med att ingen blir det. Ibland måste man välja (se: BtVS), och ta det goda med det onda. Att tvingas identifiera sig med det som sägs i marginalerna är bättre än ingenting, men när metaforerna och antydningarna har rått så länge att de blivit vardag, kan det ändå komma att likna en form av marginalisering som alla andra. Hit, men inte längre.

Kodad undertext, då? Eller, tänker jag, kanske borde jag snarare kalla det för kodad huvudtext. Det har många likheter med ovan nämnda medvetna undertext, men skiljer sig i min mening i det att den inte i samma utsträckning använder subtexten för att hotta upp historian me en extra dimension. Istället är den helt enkelt en text under, bakom texten som finns där om man besitter nyckeln för att knäcka koden. Den är till för sin specifika målgrupp och ska över huvud taget inte väcka några misstankar hos utomstående. Det får mig osökt att tänka på en annan användning av undertexskapande kod som jag hörde om i en tv-intervju en gång:
      vi befinner oss någonstans i den tidiga mitten av nittonhundratalet, homosexualitet klassas fortfarande som en sjukdom och en lesbisk kvinna skriver en kontaktannons för att hitta likasinnade. Hon kan ju förstås inte tala klarspråk så att alla förstår, så hon skriver en vanlig väninna sökes-annsons, men undertecknar den ”Brunnen”. Jaha, vaddå? Jo, det är en referens till Radclyffe Halls roman ”Ensamhetens brunn”, som kom ut och bannlystes på trettiotalet men ändå hamnade i händerna på thus inclined damer. På så sätt blir signaturen den kodnyckel som i en tidigare så enkel text skapar en hel värld av subtext. (Parentes: vad jag önskar att Scarlett Thomas' romaner fulla av koder och partiklar/fenomen som börjar existera först då någon ser dem hade varit bra ända till slutet.)

Så, i äkta Spanarna-anda, hur ter sig framtiden framtiden för detta fenomen ifråga? Vart är undertexten på väg? Som i många fall finner jag det bäst att svara med ett citat från Buffy the Vampire Slayer:

From beneath you, it devours.

Tidigare inlägg