"It's a beautiful story. But the serpent also had a beautiful story, and the woman was deceived and the man was corrupted and they were forced to leave the garden." - Dollhouse

Jag vet, sensmoralen i min bibel, Simon Doonans "Nasty", är egentligen att The Beautiful People, till en början definierade som de vackra människorna som mest tillbringar sina dagar med att gå omkring i sina våningar iklädda morgonrock och bara vara allmänt fabulösa, visar sig vara dem man lämnade bakom sig i sin jakt på demsamma, den galna fastern, den vardagsglamorösa modern, den excentriske fadern. Men ändå. Inte är det mindre fantastiskt när man tagit sig från en liten by någonstans till en huvudstad, och finner sig själv sittandes på - till exempel - en kaffekedja eller en restaurang, förtärandes sin middag eller sin sojachailatte i sällskap av fyra fabulösa franska musikalfantaster och en eller annan homme perdu extraordinaire. Visst känner man att man kommit någonstans. Från Mark till Marais. Inte lika vilsen, fortfarande perdue men inte ensam.

Det här vaga inlägget har något att göra med min fantastiska weekend i Paris häromveckan. Det var bättre än jag kunnat drömma om, och på samma gång fyllt av sådant som jag trodde bara hände i drömmar. De dagarna betydde, av olika anledningar, mycket för mig. Merci.

   Har jag en utomordentlig talang när det gäller förträngning av obehagliga fakta, och just denna har förfinats genom ihärdigt tittande på tv-serier som Top Chef, av vilken jag lärt mig att se på en fläskfilé inte som en massakrerad gris utan som en kulinarisk beståndsdel, och Project Runway, vars Stella "Leatha‘" Zotis fick mig att tänka på läder som det där materialet vars engelska namn måste uttalas med en lustig dialekt. Och sedan kom Xena. Och voilà så associerar jag dräkter av djurhud inte längre med sådana där vidriga skinnvästar som vissa envisas med att bära, utan med en ny zeeländsk, skönsjungande, ögonbrynshöjande före detta krigarprinsessa (och med Bente Lykke Möllers superba kostymer till Riksteaterns Rikard III). Och ibland finner man sig i situationer där förnuftet stänger av, instinkter tar över och den stora frågan inte är vem som har rätt till någons skinn. Frågan lyder snarare: estetiskt, som Nina Garcia skulle säga, vem tilltalar mig mest? Kossan eller divan?

   Den tråkiga ickenaturromantiska sanningen är att, när jag bortser från rent grundläggande värderingar om alla varelsers rätt till sitt eget liv, så intresserar kon mig föga. Vissa katter är fabulous och havskatterna på Universeum och Havets Hus rör vid djupet av min själ, men djur? I allmänhet? Vet ni, något enstaka spökdjur på tv och replängds avstånd räcker bra för mig. På samma sätt har min vegetarianism inget att göra med att "jag älskar djur" (jag älskar dem inte mer än vad jag älskar resten av världen), utan helt enkelt princip. Värdering. Personligt, men objektiv ställningstagande.

   Och eftersom jag utlovade några ord om "djurrätt" borde jag nog säga något om den besläktade djurrättsrörelsen. Saken är nämligen den att jag är övertygad om att den i de flesta fall gör ett bra jobb, och vill förmedla ett budskap som för det mesta står i harmoni med mina egna åsikter (såvida ingen börjar virra om hur gulliga djur - i allmänhet - är). Men de stora organisationerna? De ger mig alltför ofta kalla kårar med sina informationskampanjer, bilder på sargade, torterade djurkroppar, men inte för att det får mig att inse någonting om människans grymhet mot andra slags varelser. Nej, därför att min hjärna (och hjärta) fastnar i tanken på vetskapen om annan mänsklig grymhet, andra grupper som gärna lockar anhängare och skrämmer slag på folk med samma visuella massaker-chock (nu i schlager-tider). Mördade djur är rent utseendemässigt inte så olika blodiga foster, trots allt, och jag hatar tanken att den skuldbeläggande (berättigat eller ej), känsloinriktade visuella chockretorik som anti-abortrörelsen vurmar så för ska vara nödvändig för att människor ska förstå. För mig hjälper det inte. Jag tittar snarare bort. Om mitt intresse för djurs rättigheter ska väckas till liv ska det vara genom ord, genom fakta och inspirerande idéer om förbättring, och inte genom ett bildspråk andandes splatterfilmer och minner om /o/uppnådda och upphävda mänskliga rättigheter.

   Det kan finnas någon slags länk mellan detta och min avsmak inför kvällstidningslayouten med känslomässigt laddade lidandepornografiska bilder som tar upp hela sidor, och min tendens att föredra nyhetsrapportering i form av välskriven, utförlig text och välskrivet, genomtänkt tal i radio. För att ta in någonting allvarligt vill jag ha tid att tänka. Inte bara se och känna.

P.S. Fuskskinn är en helt annan sak. J'adore, i rätt sammanhang (typ skor, väskor, inte västar).

Det verkar som att det senaste inom den svenska blogosfären är kommentarer till en ytterst befängd svältdiet som någon visst ska förespråka (jaja, jag är kanske inte lika ovetande soim jag vill få det till - det händer faktiskt att jag läser skumma modebloggar ibland, av oliak anlendingar). I vilket fall som helst vill jag färstås också säga något om det. Liter kort, sådär.
   Alltså, jag förstår att vi bombarderas med bantningstips och catwalk-modeller och indoktrineras i att det smala, eller rentav magra, är det ultimata. Och jag kan likaså se lockelsen i att försöka förneka sig själv något man vill ha eller behöver - att som jag sluta dricka kaffe gör mig inte bara mindre hyperaktivstressad, det känns som att jag har kontroll över åtminstone något i mitt liv när jag istället beställer en vidrigt söt chailatte. Men, det är här förnuftet borde sätta in. Och visst, fortsätt med din skumma ät-det-här-men-inte-det-här diet om det passar dig, så fortsätter jag att baka mina cupcakes med sojamjölk och äppelsidervinäger, men för valfri gudoms skull, ät. 
   Som vegetarian har jag ett antal gånger ställts frågan "Men hur ska du få i dig allt du behöver?" (retsamt, intresserat eller kritiskt) och är därför noga med att faktiskt tänka på vad jag äter. För det är så länge jag är någorlunda frisk med goda vitamin&mineralvärden som jag faktiskt har den där kontrollen, som jag anses och kan anse mig själv kapabel till att själv välja vad jag äter, i enlighet emd mina etiska övertygelser. Så att svälta sig själv borde ju vara högst kontraproduktivt då det leder till att - om man har tur och överlever - nedsatt allt (utom hårväxt) och/eller den allmäna och förhoppningsvis personliga insikten om att man inte är i stånd att hålla i kontrollen över sitt eget födointag.
   När jag var liten och inte ville äta upp min mat var den stående motrepliken "Tänk på de fattiga barnen", och medan jag fortfarande har litet svårt att se liknelsen, så känns det som att den faktiskt fungerade. Är man tillräckligt frisk och kry så äter man, punkt slut. Snarare än den där känslan av kollektiv skuld handlar det om något så självklart (nästan religiöst) som uppskattning. Man är hungrig och har möjlighet att äta, och alltså äter man. Om man sedan är som jag och blir kinkig, apatisk och deprimerad efter några timmar utan födointag är det dessutom en altruistisk handling att äta regelbundet.
   Min poäng som jag tänkte komma till nu är den här: innan du går på någon sjuklig svältdiet och låter dina hjärnceller bedövas av hunger, se till att ta vara på din förmåga till logiskt tänkande och tänk efter först. Och inse att  vissa påfund bara är ren idioti.

Och tänk inte på vad Austin Scarlett sa när han dök upp i PR säsong två. Man kan visst vara för smal, och, ärligt talat, för rik. Han må vara ung, vacker, begåvad och beläst, men det hjälper inte mot dumma uttalanden (eller uttalanden av dumma talesätt.) Och om ni har lasagne i ugnen, försök ta ut den i tid, för överkokta mosiga-näst-intill-upplösta lasagneplattor är ingen höjdare (om än perfectly ätliga).