Dagens citat, à propos ingenting:
   "You can safely assume that you've created God in your own image when it turns out that God hates all the same people you do." (Anne Lamott)

Jag insåg förresten att min typ enda lektion nästa vecka infaller på samma gång som M.C. är i Borås för Körlsaget-auditions. Inte för att jag har så stora illusioner om min egen musikaliska kapacitet, och jag vet ju inte ens om jag är tillräckligt mycket boråsare för att får vara med, men ändå. Det är inte ofta det händer, men ibland dyker det upp celebriteter i staden där man bor och erbjuder något som liknar den där utvägen från ens malplacerade existens som man alltid drömt om. En quick fix, det där som ska bli startskottet på allt som är bra och visa vägen ut ur  den grymma lilla staden men ändå leda hem.

Dagens youtube-clip rörande amerikansk politk. Eller är det, helt enektl, kärlek det handlade om? Jag vet inte direkt vem mannen är (jag vet vad han heter och var han jobbar, obviously, nu), men jag tycker om när människor talar som om de bryr sig.



"With so much hate in the world, with so much meaningless division and people pitted against each other for no good reason... this is what your religion tells you to do?
   With your experience of life and this world and all its sadnesses... this is what conscience tells you to do? 
   With your knowledge that life, with endless vigour, seems to tilt the playing field on which we all live in favour of unhappiness and hate... this is what your heart tells you to do?"

Jag vet inte om det var de sammanlagda ca två och en halv timmarna av sömn under vaknatten, det historiska ögonblicket, eller helt enkelt det faktum att jag alltid gråter när engagerande politiska val avgörs, men när den besgrade McCain vid femtiden talade så väl  till folket kände jag hur ögonen började fuktas, och när Barack Obama, president elect, en knapp timma senare höll sitt tal rann tårarna. Jag ger ordet till den amerikanska politiska kommentatorn för MSNBC, Rachel Maddow.

Men alla tårar idag är inte tårar av glädje eller lättnad; presidentämbetet var inte det enda amerikanerna röstade om idag. Florida förbjuder registrerat partnerskap, Arizona lägger till förbud av homoäktenskap i sin konstitution, och i Arkansas beslutades det att adoption bara är förunnat gifta par.
Och Californien? Ja, den där staten på västkusten där samkönade par för en inte alltför lång tid faktiskt fick rätten att gifta sig (tänk Ellen & Portia, George Takei och hans man). Idag påminner oss något mer än 50 procent av Californiens befolkning att det inte räcker med ett "I do" från brud/gumm/en som svar på frieriet för att få till stånd ett bröllop. Det finns andra, inte alls lika romantiska, instanser.
   För ni har väl sett, när det vanskas giftermål i amerikanska filmer och tv-serier, hur prästen alltid vänder sig till bröllopsgästerna och frågar dem: "Om någon ser en anledning till varför dessa två inte borde få ingå heligt äktenskap, may they speak now or forever hold their peace." Så tänk er då detta in absurdum, tänk er att inte bara de inbjudna släkten och vännerna har rätt att tala emot föreningen, utan att hela den delstat du bor i ska vara med och bestämma huruvida du har rätt att gifta dig med den du älskar eller ej. 
I Californien röstade man i valet även om den omtalade (vilken kändis har inte gjort en video mot förslaget?) s.k. Proposition 8 som går ut på att ändra lagen igen och förbjuda homoäktenskap. Runt 52% ska alltså ha röstat ja till förslaget - alltså ja till en explicit diskriminerande lagstiftning och nej till kärlek. Och jag menar, herregud och vad fan, har folkomröstningar med äktenskap att göra?  Hur jävla bisarrt är det inte att en liten majoritet ska få inte bara diktera vem du får gifta dig, utan till och med upphäva ditt äktenskap?
Men, världen slutar förhoppningsvis inte här, och även om det här är ett steg tillbaka, betyder det inte att vi (mänskligheten, jag vet inte) behöver stanna här. Utgångspunkten må förändras konstant, på gott och ont, och man arbetar alltid vidare för att göra världen bättre.

Och på samma gång. Strax innan kl sex svensk tid, nämnde (erkände, belyste) Obama homosexuella i sitt vinnartal, och för gudinnas skull, Barack Hussein Obama är, som de säger, USAs 44:e president.

Ça c'est tout för mig om det amerikanska presidentvalet. Grattis och lycka till, everybody.

Jag känner mig litet allmänt hopplös, men för en gångs skull lyckades jag faktiskt micra sojamjölken till mitt röda kanelté au lait utan att den kokade över, och mina fabulösa skor som j'adore från Ellos har kommit på posten,

Jag har lämnat bort min dator. That is so not me (märks på det faktum att jag lämnat den först nu, efter flera månaders konvalescens). Jag saknar av någon anledning förtroende för folk som påstår sig kunna datorer, och vill därför helst veta varje exakt litet steg i deras arbete så att jag inte bara kan memorera det för framtida använding utan även på ett objektivt och källkritiskt sätt bedöma om det är Det Rätta att göra. Jag menar, om man lämnar in ett par skor till lagning finns det inte så mycket som kan hända (förutom att de är något mindre när man återser dem), men en dator... O, denna oro.
   I vilket fall som helst ser det ut som att det regnar ute, vilket gör det avgjort mysigare att sitta inomhus.

Y'know, jag må verka liten och timid (på gränsen till vettskrämd), men ibland händer det att jag kokar inombords. Som idag. I smyckesaffären idag:

en mamma (låt oss anta att hon är det) kommer in med två pojkar, som tittar glatt på smyckena. Den ena verkar extra förtjust.

kvinna: du får inte titta på något som du inte ska köpa.
pojke: mamma får jag köpa det här?
mamma (med elak hånfull röst): visst, köp tjejgrejer.
pappa: hej tjejen.
pojke till andra pojken: varför ska tjejer ha så fina grejer? och de vill att vi bara ska ha fula.

Vad fan liksom? Jag blir så upprörd bara jag tänker på det. Jag menar herregud, det är fan inte konstigt att inga killar handlar Pligrimarmband och att många män verkar ha sådana issues och fatta att jag bara såg Ludovic i Ma vie en rose framför mig. Vad kan sätta djupare spår än att bli så elakt hånad av sin mamma, liksom? Tänk när hans killkompis dyker upp iklädd juveler, vad kommer pojken säga? föraktfullt (men med dold längtan i rösten) "vaddå har du på dig tjejgrejer."
   Fan fan fan.
   Jag är så jävla arg och jag ville bara resa mig upp och säga till pojken att jovisst, du får gärna köpa de här grejerna och de är inte alls tjejgrejer och alltså, vet du, det här armbandet skulle vara så fint på dig.

Men det gjorde jag förstås inte. Man ska inte lägga sig i andras barnuppfostran, vitskräp-mamman var mycket större än mig och troligen hade jag bara gjort situationen värre genom att förlänga diskussionen men tänk om det hade stärkt honom någonstans innerst inne att veta att någon någonstans faktiskt hade sagt att det var ok.
Jag övertolkar ju förstås det hela, men bara tanken på hur barn faktiskt tvingas in i bisarra könsroller skrämmer mig, och jag tänker på Ludovic (på de skadade pojkarna i hans omklädningsrum, på pappans jobb, på ordet vad var det "tapette" på garagedörren, på Jérôme som försvann), jag tänker också på den blonda pojken i dokumentären Jesus Camp som i ångest tvivlade på sin gud och därmed på sig själv. Och jag tänker att även om jag själv har världens fantastiskaste föräldrar så är jag glad att jag inte är åtta år längre. Jag är glad att trots allt skrämmande ansvar som kommer med åldern så bär  det ändå med sig något av frihet, möjligheten att säga ifrån, gå ifrån. Att inte vara så totalt beroende av någon att allt de säger måste införlivas, då det är det enda sättet att leva med det. Och att veta till någon grad vad man kan säga till vem, och vad som (även om det inte borde behöva vara så) bör döljas och när. 
   Jag har sagt det förr, men jag hoppas att Ludovic gjorde som psykologen sade och höll tyst om hur han kände några år och sedan växte upp och flyttade till stan och blev drag queen eller transa eller whatever och klarade sig bra trots allt.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder (själv hade jag bara ben och spetsmönstrad regnkappa när jag cyklade från jobbet idag), och det finns bannemej inga tjejsmycken. Bara människor som inte insett ännu att de har en massa issues att ta itu med, som de i dagsläget bara för över på andra.


Layla tov, Öland, lahko noc, Europa.

Jag minns i högstadiet, då brukade jag ofta sitta uppe halva natten och skriva på skolarbeten. Så det här känns nostalgiskt. Jag har kännt mig som en behagligt bitter feminist och druckit rött te och ätit mörk chilichoklad. Förutom sömnbrist och poesidrömmar bestod min högstadietid av Evanescence, så voilà en bild på Amy Lee...

Jag har så jättejättejättemycket att göra att jag överhuvudtaget inte kan tänka så istället gör jag det minst prdukitva man någonsin kan ägna sig åt och är nostalgisk och läser gammal msn-meddelandehistorik som ligger på familjens dator (som jag använder då min fortfrande är sönder); långa, tidvis ganska djupa, ofta relativt nattliga (jag förstår inte hur jag orkade vara uppe så sent), livfulla konversationer... those were the days, my friend, those were the days. Och jag måste börja lyssna på Anna Ternheim igen.

Idag när jag kom hem från skolan var det soligt (och himlen hade en sådan vacker, varm blå ton) och ganska varmt och allmänt trevligt, så jag beslutade att i min kjol och mina högklackade skor ta mig över stenar och genom snår av taggiga buskar för att plocka vitsippor. Jag tänkte att detta måste vara min favorittid på året, när marken täcks av de vita blommorna...