Igår fann jag till min bestörtning, på wikipedia, en länk till en intervju med Tabatha Coffey som jag - trots mitt regelbundna googlande - inte sett förut. Skammen över insikten att jag inte har sådan koll som jag hade önskat byttes dock snart ut mot förtjusning, då detta trots allt innebar att jag hade något nytt att läsa om min nya (tja) favorit bland blonderade Bravo-kändisar. En del av innehållet i själva intervjun var i princip detsamma som sagts i samtliga tidigare, men ett guldkorn fanns där i form av att Tabatha utvecklade sitt ofta upprepade påstående om att hon egentligen är really, really nice med att säga
   "So people would probably be shocked to know that I grow tomatoes, and I have a great garden [,..]"
 Jag är kanppast chockad (i mina ögon har hon alltid varit en mångbottnad karaktär), men jag får däremot något drömsk i blicken när jag ser framför mig hur Tabs står där i en solhatt (eller utan? är det allt trädgårdsarbete som gör henne så solbränd?) och med jordiga händer (och bara jordiga fötter, till och med) bland de frodiga tomatplantorna i en prunkande trädgård, badad i solsken... för är det något jag romantiserar så är det (förutom utvalda tv-stjärnor) trädgårdsarbete.
  För att litet freudianskt se tillbaka på min barndom så tror att det skulle kunna ha en viss koppling till Frances Hodgson Burnetts bok "Den hemliga trädgården", om den sjukliga och bortskämda flickan som kommer från Indien till ett gammalt hus (släktingar) på Englands vidder, och hittar - inte bara en sjukligare pojke med solbrist instängd i ett rum - utan även en låst, övervuxen, förträngd och försakad trädgård som hon efter mycket arbete tillsammans med en grannpojke får att åter blomstra (bokstavligt och bildligt talat). Jag älskade alltid tanken på trädgården som vaknar till liv igen, skotten som grävs fram från under högar av löv, solen som letar sig in, den långsamma men stora förändringen... Senare, det måste nog ha varit så sent som i år, hade jag tur att råka se en filmatiserad version på tv, där man hade fått snilleblixten att filma större delen av filmen i svartvitt, utom scenerna i den återuppväckta trädgården som istället fick lysa i färgsprakande Technicolor (à la Trollkarlen från Oz). Beautiful. Följaktligen vill jag alltså ha en trädgård, och gärna tomater (då det krävs viss värme för att dessa ska växa), och ett stort spännande grönsaksland, och en massa fina blommor och fruktträd att plocka frukt från och baka paj med och bjuda folk.... hmm....
   Så att Tabatha Coffey odlar tomater finner jag förstås oerhört charmerande; nästan i klass med författaren Jason Goodwin (upphovsman till böckerna om Yashim, eunucken i Istanbul) som enligt sin hemsida inte bara odlar grönskaker, men till och med har höns. Seriously. Idylliskare än så blir det inte (tycker jag bara för att jag nostalgiskt påminns om den tid då min egen familj hade hönor omrkingtrippandes i trädgården),

Anyways, jag är inte den enda som flyr den gråa verkligheten genom drömmar om att odla tomater i solen...